En löpares själ

Jag bor i ett ganska kuperat landskap där bergen stänger in utsikten och det är kanske därför jag gillar att se ut över gränslösa vidder, ut över havet eller ut över en slätt. Det är omväxlande att springa upp och ner, men jag gillar ändå mer att springa på långa plana ytor. På en plan slätt kan jag se långt och jag känner att jag vill ta mig härifrån och dit. Jag kan ställa mig på en kulle och när jag överblickar sträckan fylls jag inte av motstånd inför uppgiften utan av en lust att överbrygga avståndet mellan här och där. Jag tror det är en ursprunglig känsla som finns i djupet av oss människor.

En kulle med utsikt
På den vidsträckta savannen ser man långt. De första människorna klättrade säkert upp på en kulle, spanade ut över savannen och drömde om bättre jaktmarker längre bort. På något annat sätt kan man inte förklara människans oerhört snabba expansion ut från Afrika och ut i hela världen. Det tog ungefär hundratusen år att befolka hela jorden. Det finns ingen annan art som spridit sig så fort.

För de första indianerna tog det bara några tusen år att fylla upp den amerikanska kontinenten. De måste ha drivits av drömmar om ett ännu bättre liv ännu längre bort, så långt att de hamnade där de startade: i Eldslandet, Alaskas motsvarighet längre söderut. De sprang efter stora bytesdjur som aldrig sett människor och som försvann allteftersom indianerna trängde söderut. Hästar, mammutar, mastodonter och kameler utrotades. Det var det första massutdöendet som drabbade den kontinenten.

Våra följeslagare
Frågan är om någon art spridit sig med sådan hastighet som människan. Andra arter som gräs, virus, råttor och vete hängde bara med. Det var det som ledde till det andra massutdöendet. Husdjur tämjdes i Eurasien: kemiska laboratorier för nya mikrober. Husdjuren spottade ur sig smittkoppor, vattkoppor, röda hund och mässlingen. När skepp från Europa dockade vid olika kontinenter släppte de ut sin last av virusinfekterade människor, tramptåliga gräs, allätande och infekterade råttor och oemotståndligt vete. Folk, djur och växter dog i massor när mikrober, flora och fauna från Eurasien trängde in i nya försvarslösa kontinenter.

Människan har utvecklats genom motstånd
Antropologerna tror att människorna rörde sig ca 2-3 mil fram och tillbaka per dag på jakt efter byte och föda och människans utbredning var blixtsnabb. Från att de första indianerna kom över Berings sund till dess de nådde Eldslandet tog det några tusen år. Sträckan motsvarar ungefär 20 000 km. Det blir alltså ca 20 km per år mellan tummen och pekfingret.

De korsade breda floder och forsande bäckar, de gick genom stekheta öknar, högg sig genom djungler och klättrade över bergskedjor. De tog sig genom milsvida skogar utan karta eller kompass. De mötte ständigt nya rovdjur, nya faror, nya hinder och nya sjukdomar. Vi är deras ättlingar. Dessa mödor har våra förfäder klarat och därför finns denna förmåga nedlagd i våra gener och därför tror jag vi mår bra av att utsätta oss för åtminstone en bråkdel av dessa vedermödor. Det gäller både våra hjärnor och våra kroppar. Det är samma sak. Hjärnan vill bli utmanad att ta kroppen över fysiska hinder och den vill lösa svåra problem och lära sig nya saker.

Vi är fortfarande nomader
Vi är fortfarande nomader trots nästan 10 000 år av bofast liv. 10 000 år är en kort tid för evolutionen. På den tiden har den gjort en majoritet av nordborna laktostoleranta och kanske modifierat något drag. Men den korta tiden har inte tagit nomaden ur oss. Trots att vi varit jordbrukare på senare tid vill vi springa och vi vill röra på oss och i dag kan man förflytta sig långt. Rörligheten ökar hela tiden. Skulle man pricka in sina boplatser under ett liv skulle man se att de sträcker sig över en allt större area och allt fler punkter ju närmare vi kommer vår tid. I jordbrukssamhället föddes och dog man på samma punkt. Ett undantag är massemigrationen till Amerika, men den skedde ofta bara från en punkt i Sverige till en punkt i Amerika. Inte flera punkter som nu då man flyttar ett par gånger under barndomen, sedan ett par gånger som student och arbetssökande och sedan ett par gånger som karriärist. Därefter kanske man flyttar till Spanien eller Florida för att dö, långt från födelseorten.

Gräset är alltid grönare
När jag står på kullen och hämtar andan och blickar ut känner jag en stark drift att springa vidare. Målet är en kulle långt bort. När målet är uppnått upptäcker man att gräset var lite grönare eller så var det lika vidbränt som hemma. Man ställer sig upp och söker ett nytt mål och så fortsätter man att jaga mål efter mål. Men som poeten sa, det är inte målet utan vägen som är mödan värd.

Se tillbaka men aldrig vända sig om
Man måste komma ihåg att se tillbaka på sträckan, minnas och uppskatta löpningen medan man springer, tänka igenom de tankar som dykt upp och kanske skriva ned dem i en blogg. Då har man varit proaktiv. Man har sprungit till något. Det känns meningsfullt. Man springer till något och man minns vägen men däremot tittar jag aldrig tillbaka därifrån jag kom. Man har sprungit ifrån något och då är det ingen mening att tänka på det. Slutar man tänka på det slutar det också existera till slut. Lever man i det förflutna, ältar det gamla, upptar det en allt större del av hjärnan.

En löpares skäl
Man springer till något och man springer från något. Alla har olika skäl och varje löpare har sin egen själ. Men enligt den här artikeln i DN springer alla löpare ifrån döden; man får några friska års försprång om man springer.

17 dagar kvar till halvmaran. Ångest på ångestskalan är 12.