Snabbare än en neandertalare

Den här vintern är den första sedan jag började träna som jag - än så länge - har hållit igång löpningen under skidsäsongen. Jag lovade mig själv att göra det förra våren då det var tungt att komma igång med löpträningen. Delvis har jag haft hjälp av vädret. Finns det ingen snö att åka skidor på, då måste jag ju springa. Jag har inget val och ibland är det skönt att slippa friheten och förbannelsen att välja. Tack vare mina icebugs springer jag dessutom obehindrat över glatta isen. Det klapprar som en häst som galopperar i mörkret när jag springer längs vägarna, kloppetikloppetiklopp. Jag springer sakta men säkert. Det går inte särskilt fort, men jag springer i alla fall fortare än en neandertalare. Det gör nästan alla människor.

Släkten
Det är populärt att släktforska i dammiga kyrkböcker, men själv föredrar jag naturvetenskap. Vem som fick barn med vem blandas bort efter några generationer, men generna kan inte blandas bort; vi bär vår sanna släkthistoria i våra celler. För några år sedan skrapade jag loss lite celler från munhålan och skickade in dem för analys. Jag kunde välja om jag skulle följa mina gener på mödernet (mitokondrieDNA som endast ärvs från mor till dotter) eller fadernet (y-kromosomen som ärvs från far till son). Eftersom min far är död så tänkte jag att jag kunde börja med att nysta i honom. 

Gammalt släktfoto

Efter några veckor skickade National Geographic Society tillbaka en analys som bygger på genernas mutationsfrekvens. För att göra en lång historia kort så utvandrade en förfader från Afrika för omkring 90 000 år sedan. Hans ättlingar stannade sedan ganska länge i Mellanöstern, innan de sakta började vandra mot nordväst. De uppehöll sig ett tag i Centraleuropa innan de slutligen följde inlandsisen norrut. De blev jordbrukare och de senaste tusentals åren har mina fäder varit bönder. Jag är den förste som är helt fri från jorden. Jag lever på elektroner, hur det nu går till.

Vi har Neandertalare i släkten
En eller flera av mina förfäder hade dessutom ihop det med en neandertalare, så jag är delvis Neandertalare. Alla som inte stannade i Afrika är faktiskt lite neandertalare, har forskare sett som har tittat in i våra celler och till slut avslöjat ett gammalt vänsterprassel. Det kanske var neandertalkvinnor som mötte förfäderna som vadade över Hormuzsundet, eller så kanske det gick mer brutalt till. Det kan vi bara spekulera om - ingen som var med har ju skrivit någon biografi. Sen kan man vara mer eller mindre neandertalare. Jag har jobbat med minst två tvättäkta neandertalare och i bussen brukar det också sitta ett par - en hona och en hane - som babblar högljutt och neandertalar obegripligt med varandra medan Homo sapiens försöker sova.

Starka men långsamma
Neandertalarna var hårda och starka, men inte lika bra på att springa, tror forskarna som studerat efterlämnade benbitar. En ordinär grottfru kunde förmodligen bryta ner vilken modern man som helst, men hon var usel på att springa. Hälsenorna var inte lika fjädrande som hos moderna människor. Hälsenor lämnar inga fossil efter sig, men man har funnit fibrerna som fäster senan vid ben och därmed kan man dra dessa slutsatser. Att jobba med fossil är som CSI och Sherlock Holmes. Med utgångspunkt från en halv käke kan en skicklig paleontolog bygga upp en hel värld. 

En neandertalkvinna med närkampspjut. En stark kvinna. Enligt en antropolog skulle hon bryta ned muskelberg som Arnold Schwarzenegger när han var som biffigast (mycket spekulativt så klart).

I en studie förra året kunde man fastställa att neandertalarna var ineffektiva löpare. Man visste sedan tidigare att de hade kortare ben, mer satta kroppar och färre kanaler i innerörat, vilket påverkar balans och samordning av kroppsrörelser under löpning. Men även den mindre elastiska hälsenan torde spela viss roll för förmågan att springa. 

För att testa denna hypotes lät forskarna några levande löpare springa på ett löpband. Sedan tog man bilder med magnetkamera på hälbenet där hälsenan fäster. Man såg att de löpare som hade ett kort hälben förbrukade mindre syre, d v s de var mer energieffektiva. Genom att jämföra löparnas hälben med fossila hälben kunde de räkna ut att vi i genomsnitt förbrukar 11,4% mindre energi när vi springer, än vad de gjorde när de sprang. Det blir ganska mycket på ett maraton. Neandertalarna hade inte haft en chans.

Neandertalarnas hälar var gjorda för att gå långa sträckor, med en mammut under ena armen och ett spjut i den andra. De gick hellre än sprang. De var specialiserade på bakhålljakt i den täta skog som täckte Europa och västra Asien under perioden före senaste istiden. De utnyttjade landskapets träd, gropar och klyftor. När isen drog sig tillbaka renskrapades hela kontinenten. Berg och skogar slipades bort, jämnades till och planades ut. Den täta skogen som passade så bra för bakhåll, förvandlades till stäpp. Neandertalarna blev frånsprungna av de nya slanka människorna söderifrån.

I det svala Europa var förmågan att svettas inte en lika stor fördel som i Afrika och neandertalarna kunde inte få bytet att kollapsa av värmeslag och därför utvecklades de aldrig till långdistanslöpare. I den nya världen efter istiden, i ett landskap som påminde om Afrikas savanner, måste man springa och kasta projektiler för att fånga villebråd. Det var inte så neandertalarna jagade och de kunde inte anpassa sig till den nya miljön. Alla deras fingrar var lika starka. De hade ett fast grepp om spjutet som var deras viktigaste överlevnadsverktyg i närkamp med grottbjörnar och mammutar och de kanske varken ville eller kunde kasta sitt viktigaste vapen och bli vapenlösa.

Evolution är inte den starkastes överlevnad
Mötet mellan Homo Sapiens och Neandertalarna var som ett möte mellan den gamla ryska brottaren Karelin och den lätte, etiopiske löparen Gebreselassie. I kampen mellan den tunga och energikrävande neandertalaren så sprang den lättare och mer energieffektiva löparen ifrån. Neandertalarna dog inte ut med en smäll som dinosaurerna, utan det var förmodligen ett långsamt borttynande när det blev allt glesare mellan både träd och partners.

Evolution är inte den starkastes överlevnad, utan den bäst anpassades överlevnad, eller egentligen bara den som får mest överlevande avkomma. En påfågelhanne kan ju inte sägas vara så välanpassad med sin groteskt stora stjärt som knappast underlättar när den ska undkomma rovdjur, men färgprakten gör dem attraktiva för honor och därmed har detta anlag förts vidare. På sätt och vis har alltså honan skapat mannen och hanen skapat kvinnan. Så vi ska kanske inte gnälla så mycket på varann.

Jaja, imponerande ...

Löpare och styrketräning

Löpare brukar inte gilla styrketräning och de som styrketränar brukar inte gilla att springa. På vårt lilla jobbgym brukar biffarna hålla till i ena delen där det finns skrot, hantlar och maskiner och löparna i den andra där det finns löpband, cyklar och roddmaskin och de flesta är antingen på den ena sidan eller den andra. 

Till viss del motverkar styrka och uthållighet varandra, så det kanske inte är så konstigt att man kanske väljer antingen eller. Vill man bli en riktig duktig löpare, bör man inte styrketräna för mycket och vill man bli ett muskelberg, så är uthållighetsträning bortkastad tid. Det styrs av enzymer och är inte så mycket att göra åt och kroppen är fokuserad på en sak per träningspass. Men man ska inte glömma att vi människor är gjorda för både styrka och uthållighet. Våra förfäder sprang och med hjälp av vår unika uthållighet hann de ikapp byten som sedan dödades med kraft och de tvingades också försvara bytet med kraft. Stenåldersmänniskorna var inte några tunna maratonlöpare, utan mer sammansatta som triathleter, skulle jag kunna tänka mig. Vi människor är ett allätande djur som är bra på lite av varje, men bäst på att springa långt, samarbeta och tänka strategiskt.

Hur jag hittade gymmet
Det dröjde flera år innan jag började styrketräna regelbundet. Eftersom en stark överkropp ger resultat i skidspåret, så har jag tvingat mig själv att träna 2-3 gånger i veckan sedan i somras och nu tycker jag att det är ganska kul. Jag gillar mer att vara ute och springa och åka skidor. Att vara ute är en del av nöjet. Gym upplever jag som svettiga och instängda. Men trots det känner jag inte längre att det är något nödvändigt ont som jag måste göra. Jag blir hela tiden lite starkare och jag kan öka belastningen gradvis. Alla små förbättringar frigör substanser i hjärnan som får mig att må lite bättre och det underlättar när det ska dras nya vanor genom hjärnan. Det kan dröja månader att bygga en ny vana, men när väl vanan finns etablerad, då går det nästan av sig självt. Vanan leder mig dit som en gammal häst som själv hittar sin väg. Jag hamnar på gymmet utan att tänka efter.

Fyra övningar för löpare
Men många löpare kan bara inte tänka sig att styrketräna. Men det finns hopp även för dem. Enligt Matt Fitzgerald, som oftast vet vad han talar om, räcker det med 20 minuters styrketräning för att bli en mycket bättre löpare och man behöver inte ens ett gym för det. Han listar fyra övningar som man kanske kan kalla S-S-O-S-övningar med anspelning på övningarnas begynnelsebokstav. Det räcker med en repetition av varje övning och att man kör 2-3 gånger i veckan. Tyvärr fanns det ingen video på hur man genomför övningarna, men Matt beskriver dem ganska utförligt i artikeln här och här nedan finns ett försök till förenklad översättning.

S-S-O-S-övningarna
Split-Stance Dumbbell Deadlift
Denna övning stärker musklerna på baksidan av låret, lårmuskeln (quadriceps), rumpan och höften på ett sätt som gynnar löparen inom oss. Övningen ökar styrkan i det enskilda benet och stabiliserar höften, två viktiga delar i löpningen eftersom vi springer på ett ben i taget och en svag höft kan orsaka skador.

Stå med vänster fot ett halvt steg bakom höger fot och med höger fot platt mot marken direkt under höften och vidrör marken bara med tårna med vänster fot. Börja med hantlarna på varsin sida om höger fot. Böj höft och knän så att du når hantlarna med raka armar. Pressa höger fot mot marken och ställ dig rakt upp. Stå still och sänk sedan långsamt ner hantlarna igen så att de nuddar marken. Lyft sedan igen och repetera 10 ggr. Byt sedan till vänster fot.

Supine Abs March 
Starka magmuskler (core!) förbättrar överföringen av kraft mellan ben och överkropp, vilket är bra för löpningen. Övningen minskar också på skaderisken genom att öka stabiliteten i ryggslutet, bäckenet och höfterna under löpning och ger de djupa magmusklerna kraft att driva löpsteget framåt.

Ligg med ansiktet uppåt med böjda knän och fötterna platt mot golvet. Pressa ryggslutet mot golvet. Lyft höger ben upp mot vänster knä och sänk sedan foten mot golvet och byt ben när foten nuddar golvet. Tänk på att pressa ryggen mot golvet hela tiden. Gör 12-20 rep, om det känns lätt så pressar du inte nedre delen av ryggen tillräckligt hårt mot golvet.

One-Arm Dumbbell Snatch
Den bästa överkroppsövningen för löpare, eftersom den involverar och koordinerar ben och överkropp, vilket självklart är viktigt när man springer. Det är en övning mot tyngdlagen och stärker musklerna på baklåret, rumpan, ryggen och axlar.

Stå bredbent med en hantel mellan fötterna. Böj knäna och tippa framåt med höften och tag hanteln med vänster hand ovanifrån. Börja med vänster arm helt utsträckt. Lyft hanteln rakt upp till en punkt ovanför huvudet. Spänn rumpa, baklår och ryggslut och lyft hanteln i en rak linje uppåt, böj armbågen och tryck ifrån från axlarna upp mot taket. Gå sedan tillbaka och byt arm.

Single-Leg Jump
Hoppövningar, eller plyometri, har bevisligen stor effekt på löpekonomin och ekonomi är viktigt för bra prestanda. Poängen med plyometri är att den intensifierar hoppelementet i löpningen. Att hoppa på ett ben är kanske den enklaste, men samtidigt den viktigaste, övningen för en löpare. Att springa är att hoppa från det ena benet till det andra så att man inte ramlar framåt.

Stå på höger fot med vänster ben lite lätt böjt. Böj dig ner lite och hoppa sedan så högt det går med avstamp på höger fot och landa sedan också på höger fot. Hoppa 20 ggr, vila sedan 30 sekunder och byt sedan till vänster fot om du har en sån.

Jag har tidigare skrivit ganska utförligt om plyometri här.

Min träning
Igår åkte jag lite skidor, men sedan vräkte det ner regn från skyn som spolade all snö rakt ner i Bottenhavets bottenlösa hopplöshet. Men skam den som ger sig, regn är ofta snö lite högre upp. Södra berget tronade som ett snötäckt Kilimanjaro i solen när jag tittade upp och jag och Martin åkte en timme på fina spår idag på lunchen. Spåren käkade valla och på slutet var det lite bakhalt. Det gav i alla fall lite mersmak och nu är jag sugen på att åka mer. Kanske redan i morgon, om nu inte jobb eller regn eller något annat oförutsett grusar mina planer.

Ganska likt Södra berget idag om man tänker bort giraffen.

De där dagarna efter mellandagarna

Det känns fortfarande som att dagarna är mellandagar, fast de räcker ju bara till nyår. Nu är det nya fräscha dagar på ett nytt år och man skriver 2011 av gammal vana en stund till och den stunden tycks bli längre för varje år. Jag jobbar för fullt, men det känns som om resten av Sverige ligger och drar sig till klockan tolv. Åtminstone är det så hemma hos mig.

Det är ju 2012 jorden ska gå under, enligt en märklig tolkning av Mayakalendern. Så det är väl bäst att göra det man måste i år, ifall man tror på sådant trams. Det finns alltid något nytt att skrämma oss med. Våra hjärnor är fokuserade på att uppmärksamma hot. Påståendet om Mayakalendern är precis lika trovärdigt som den där prästen från USA som tror och hoppas att jorden ska gå under med jämna mellanrum. En gång går jorden under, men då är det sedan länge över med den där bisarra prästen. 

Mayakalendern tar slut den 21 december 2012

Tung träning
Det känns som att det är lite mellandagar när det gäller min träning också. Jag har nästan mörkat träningen på sistone. Det har inte blivit så många kilometer som jag hade hoppats. Den snö som fallit har smält undan och blåst bort tillsammans med mitt hopp.

Julfläsket brann bra de gånger jag åkte skidor och skickade massor av tjänstvilligt ATP till musklerna i överkroppen. Jag flög fram i stakningarna när jag fantiserade om mig själv. Jag lyfte lite lätt och sköt iväg som en kanon när jag tryckte ifrån. Men ibland har jag lite svårt att skilja på fantasi och verklighet så jag kanske mer såg ut som en dåre som hoppade jämfota på skidor.

Förra säsongen åkte jag säkert 150 km under mellandagarna, vilket kan jämföras med den här säsongens blygsamma 30 km. Om endast två veckor är det dags för Våffelrännet. Jag tänkte köra det för att testa hur jag ligger till. Men jag har inga stora förhoppningar och jag gillar inte våfflor. Jag är mycket starkare än i fjol, men jag har åkt mindre skidor. Det ska bli spännande att se vad det ger för summa och hur väl dikt och verklighet stämmer.

Två veckor efter Våffelrännet är det Södra berget runt. Det är det näst viktigaste skidloppet i år eftersom det är ett kvallopp till Vasaloppet. Jag vill verkligen lyckas där och att lyckas betyder att kvalificera till fjärde startled.

Rastlösa pjäxor och Friskis & Svettis
Solen rullar ett halvt varv över horisonten och jag försöker vara ute de korta stunderna i skymningslandet. Ljus ger liv, medan mörker suger livet ur mig, känns det som. Det är hetsigt på jobbet, men eftersom det är så få som jobbar = få möten, hinner man vara ute och träna lite mer. Flextid är ett töjbart begrepp.

Under mellandagarna och dagarna fram till trettondagshelgen är det fri träning på Friskis & Svettis i Sundsvall och jag tänkte ta mig dit så ofta det går och träna cirkelstyrka och stakmaskin. Jag ska köpa ett årskort också. Det är lite mer vanligt folk där och det är stort och trivsamt. 

Varje morgon ser jag pjäxorna stå vid dörren och jag kan se att de längtar ut. Jag brukar lyfta dem i remmarna och bära ut dem till bilen en gång om dagen. Sedan kör jag ut till något spår som kanske, kanske är preparerat. Men det finns oftast inte något spår. Det är mer som om jag rastade mig själv och skidutrustningen. Det ger bättre samvete att jag åtminstone försökte ta mig ut, men någon gång kanske man ger upp.

Det är aldrig försent att ge upp. Att ge upp är samtidigt att ge något nytt en chans. Jag har gränser och för varje år känns det som om de kryper lite närmare och man har inte tid att kämpa förgäves.

Nyårslöften 2012
Vilka löften har jag då för 2012? Jag har lovat att springa ett ultralopp och om jag inte håller det är jag inte mycket värd. Jag kanske ska ha ett blogglöfte också? Jag ska försöka passera 350 000 sidvisningar i år. Just nu är det 178 190 och att dubbla det på ett år känns inte omöjligt. Men det hänger på kvaliteten på inläggen och att jag skriver regelbundet. Jag märker vilka inlägg som är populära och som taggas på facebook o s v, men å andra sidan anstränger jag mig inte för att skriva populärt. Däremot vill jag skriva klart, begripligt och blanda humor, fakta, löpning och vetenskap på ett lite personligt och förhoppningsvis oförutsägbart sätt.

Jag har lovat att bli lite mindre retsam och bråkig också. Det blir nog svårt att hålla. Jag ska göra mitt bästa. Det gör jag alltid.

Uppmaning till sittstrejk

Att lära en hund att sitta är ett trick. Det tar tid och det är svårare ju äldre hunden är. Hundar sitter inte så gärna. De vill springa runt. För att lära människan att sitta krävdes också ett trick. Någon uppfann stolen så att vi inte behövde gå ner på huk eller knä. Sedan kom soffan och fåtöljen. Till skillnad från vår bästa vän hunden så sitter vi gärna. Vi sparade in några knäböjningar tack vare stolen, men de som gör några djupa knäböjningar per dag under sin livstid - som många äldre gör i Japan och Kina - sparar in på sjukhusräkningarna. 

Olika sittsätt

Knäböjningar (squats) är människans naturliga sätt att gå från vila till aktivitet och tvärtom. Det som är naturligt är ofta nyttigt, eftersom det naturliga har sållat fram de gener som kodar oss till vad vi är och de fungerar bäst i det sammanhang som sållat fram dem. Det är inte så konstigt när man tänker efter.

Baktankar
På senare tid har man uppmärksammat faran med att sitta för mycket. Det är själva sittandet i sig - oberoende av vad man äter och hur mycket man rör sig - som är farligt. Sitter man flera timmar i sträck ökar man risken att dö i förtid rejält. Allting kanske är stolens fel.

Stolen uppfanns i Egypten, men var förbehållen kungar och ämbetsmän. Under medeltiden stod munkar upp framför pulpeten när de läste och skrev. Det vanliga folket satt på hårda stolar, bänkar och kistlock. När spiralfjädrarna uppfanns på 1800-talet blev det plötsligt skönt att sitta och nu lever vi alla som kungar och vi sitter på allt bredare bakar. Förr var det en ren befrielse att resa sig från kyrkbänken och komma ut i friska luften. Det vet alla som suttit i en gammal kyrka. Träsmaken kanske är en signal om att det är dags att resa sig upp. Den signalen når inte längre våra hjärnor när vi sitter inbäddade i mjuka kuddar. 

Gräshoppan formgiven av Bruno Mathsson. För skön att sitta och läsa i.

Någon gång på 1930-talet satte sig formgivaren Bruno Mathsson bekvämt i en snödriva och avtrycket gav honom den perfekta sittkurvan. Mathssons stol övertog kroppens form. Det blev vackert, sittriktigt och funktionellt. Att sitta blev allt mysigare och sofforna nästan sväljer oss när vi sjunker ner framför teven. Efter att stolar och fåtöljer övertagit människans former, förvandlades vi till formlösa sackosäckar, fyllda till brädden med fredagsmys. Kalorierna knådas ihop till fettdroppar som sätter sig på det vi sitter på. Rumporna sväller medan teven blivit allt smalare, som om den totala tjockleken i universum är en konstant.

Res dig upp och gå eller spring
Vi människor - Homo Sapiens - härstammar från Homo Erectus, vilket betyder den uppresta människan - hon som reste sig upp efter att ha skakats ner från träden och som sprang. Efter några miljoner år på savannen blev människans hjärna så utvecklad att hon inte längre behövde springa för att överleva. Det har vi trott fram till nu.

Homo Sapiens betyder den förståndiga människan. Men särskilt förståndiga är vi inte, eftersom det vi vet inte stämmer med vad vi gör. Vi vet nu att vi måste springa. Att röra sig är lika viktigt för oss som det var för våra förfäder. Ändå är vi en liten minoritet som springer. Förvisso en växande minoritet. Jag vet att jag påverkat flera människor (tack för all återkoppling jag fått!) och det gör mig stolt och glad.

Vi borde egentligen kallas Homo Sedens, den sittande människan, eller är det den art vi håller på att utvecklas till? En art kännetecknas av att de bara kan fortplanta sig med sina artfränder och sackosäckmänniskor kanske bara kan ligga med varandra och till slut tar de över världen. Man kanske inte ska skämta om allvarliga saker, men jag är en sån som skämtar om det mesta och det får man stå ut med på den här bloggen :).

Vi sitter på väg till jobbet, på jobbet, hem från jobbet, när vi äter och när vi kopplar av framför teven. Sedan lägger vi oss ner och de allra flesta dör liggande. Själv hoppas jag att jag dör stående, ungefär som en fura som efter några hundra år rasar ihop med ett brak - om det nu finns någon som hör - efter en storm som den vi hade i förrgår när Dagmar skakade hus och skövlade skog.

Våra liv är uppbokade och vi måste ta de chanser till motion som finns. Varje gång vi reser oss upp och rör oss några minuter så ökar vi också vår sannolika friska livslängd. Det vimlar av reklamavbrott, ett perfekt tillfälle att ruska om kroppens celler. Vi borde sittstrejka. Eller så hittar latmasken människan på något som gör att vi slipper resa oss upp, men ändå få nyttan av själva resningen. Det skulle inte förvåna mig. Vi människor gör vad som helst för att slippa anstränga oss.

I en ny studie som jag skrev om för några veckor sedan såg man att sittande ledde till att fettmängden ökade i rumpan. Trycket från sittandet signalerar till cellerna att lagra fett och rumpan sväller. Eftersom fettbildningen ökar p g a mekanik, kanske det också kan elimineras med mekanik. I framtiden kanske fåtöljer vibrerar en gång i timmen, eller så länge reklamavbrottet fortgår, vilket förhindrar fettbygget. Vem vet vad framtiden har i bakfickan?

Spring som en munk

Jag brukar inte skriva om mode särskilt ofta, men det är ju modebloggarna som är störst och nyligen läste jag en blogg som skrev om löparkläder som inspirerats av japanska munkar.

Munkarna som springer ett varv runt jorden
I Japan finns en gammal munkorden där ett av kraven är att man springer en sträcka som motsvarar ett varv runt jorden. Först därefter kan man uppnå ett högre tillstånd av insikt. En del springer t o m två varv och de springer ett maratonlopp varje dag i upptill ett år. Dessutom fastar de i nio dagar och under den tiden får de inte röra huvudet och de får inte sova. De befinner sig på tröskeln till döden och i vissa fall passerar de tröskeln, ofta av egen hand. Att misslyckas är inte ett alternativ till att överleva. En maratonmunk har bara två val: att lyckas eller dö.

Det är inte många västerlänningar som tänker så utanför idrottsarenorna där vinna eller försvinna är ett svagt eko av denna mer uråldriga form av strävan efter perfektion. I väst blir man idol eller förlorare. Det är småpotatis jämfört med ett liv som helgon och ett liv som död, vilket är de alternativ som väntar en maratonmunk.

Gyakusou-kollektionen
Det som är främmande är också lite spännande. Och tydligen förstod någon på Nike att det var så häftigt att de kläckte idén att låta sig inspireras av japanska munkar och kollektionen kallas Gyakusou. 

Munkjackor får kanske en ny betydelse hädanefter. I väst associerar vi munkar till halvfeta gubbar med halvrakade skallar, klädda i gråbruna munkkappor och instängda i små klosterceller. Alla är av någon anledning väldigt lika broder Tuck. De japanska munkarna har dock brutit sig ur cellerna och springer. Det kanske är något för det västerländska klosterväsendet att ta efter? Om det nu finns något väsen kvar här?

Snyggt? Tja, jag skulle kunna tänka mig att raka skallen och springa runt i de där kläderna. Det kanske vore något inför ultraloppet nästa år. En helt ny minimalistik stil. Hår är ju egentligen bara en massa onödigt luftmotstånd. Kanske jag ska kombinera med ett par minimalistiska ninjaskor. Men efter målgången blir jag vare sig helgon eller idol. Jag blir bara ett vrak, med bara några steg - men inte på tröskeln - till döden.

Trapporna är snabbare än hissen

När jag pluggade i Umeå fanns (finns den kvar?) det en sorts hiss som man hoppade på i farten på universitetssjukhuset. Den var inget för pensionärer med rullatorer, men för unga studenter och kvicka stafettläkare passade det perfekt. Det var bara att hoppa på och hoppa av. Den var snabbare än både trappor och hiss. För alla andra gäller valet trappa eller hiss och i en ny studie fastslår man nu att det går nästan tre gånger så fort att använda trapporna om man rör sig lite huller om buller i en byggnad med sex våningar.

I studien, som presenteras i senaste numret av kanadensiska Medical Association Journal, jämförde man hur lång tid det tog för fyra personer att gå - de fick inte springa - mellan våningarna på ett sjukhus. Man fann att det tog 13 sekunder per våning via trapporna, och 36 sekunder per våning med hiss (inklusive väntetiden på hissen. Det betyder att sjukhuspersonal skulle tjäna 15 minuter varje dag genom att ta trapporna. Det motsvarar tre procent av arbetstiden. Det låter kanske inte mycket, men i tididgare studier har man funnit att läkare på sjukhus spenderar i genomsnitt 19 procent av sin dag på att ge vård till patienter. 

Ta alltid trapporna
Alla tjänar på att ta trapporna. Dels förbrukar man kalorier, vilket förbättrar hälsan, dels tjänar man in tid, så mycket som en tredjedel av den stående tiden. Friska människor ska alltså inte ta hissen. De blir inte uttröttade och de förlorar ingen tid. Det borde sitta en skylt på hissen om att den endast får användas av människor som inte kan ta trapporna p g a olika typer av funktionsnedsättningar. 

Nog brinner det alltid

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur man skulle ta trappsteg. Det finns lite olika varianter. Mer om det här.

Tyvärr var studien begränsad till sex våningar. Jag undrar om det finns någon brytgräns? I en skyskrapa tror jag inte att man tjänar tid på att ta trapporna. Däremot gör man av med kalorier. Massor av kalorier. Det är särskilt viktigt om man inte äter rätt.

Ytterligare stöd för medelhavskost
Jag är inte mycket för olika dieter, men det finns ett ganska starkt vetenskapligt stöd för att medelhavskost och stenålderskost är bra sätt att äta på. Det beror förmodligen på att det inte är konstruerade dieter, utan ett sätt att leva som fungerat i hundratals resp tusentals år. Diet betyder livsstil och inte att man blandar näringsämnen i provrör för att få fram den optimala sammansättningen mellan fett, kolhydrater och protein.

I fyra kommande studier från Sahlgrenska akademin fastslås att medelhavskost med mycket grönsaker och fisk ger ett längre och friskare liv. Med hjälp av den så kallade H70-studien som bygger på mer än 40 års studier av tusentals 70 - åringar, har man funnit skillnader mellan de som äter en medelhavsliknande kost jämfört med de som äter mer kött och mjölkprodukter.

Medelhavskosten brukar definieras som den mat man åt på Kreta på 50-talet. Numer är grekerna nästan fetast i Europa, främst för att man hällt massor av läsk i medelhavskosten. Läsk är ett snabbverkande gift som sprider socker i blodet på nolltid. Det är den moderna kostens värsta gissel tillsammans med snabba kolhydrater och industritillverkad skräpmat. D v s sånt som inte fanns på stenåldern.

Kvinnan som botade sin MS med stenålderskost
Dr Terry Wahl drabbades av svår MS och i videon nedan berättar hon hur hon blev botad och reste sig från rullstolen tack vare strikt stenålderskost kompletterad med moderna tillägg som vitamin D. Det är ett fall och ett fall är inte vetenskap, men det är intressant och det finns samband mellan livsstil och sjukdom. Hur de sambanden ser ut klarnar alltmer. 

Motivationen tryter
Jag har lite svårt med motivationen just nu. Jag borde vara glad över snön, men jag känner mest press över att jag måste träna. Ingen glädje alls. Den här bloggen kanske inte är Sveriges mest inspirerande just nu ...

Mobbning på konferens

Igår hade vi konferens på hotell Södra berget. Vi diskuterade mobbning på arbetsplatsen. Det var förstås julmiddag också. Och spa. Men jag tog med mig skidorna istället, för jag hade ingen lust att ligga i blöt tillsammans med mina kollegor. Jag hann åka 15 km medan de guppade omkring. Jag sov över på hotellet och efter en tidig hotellfrukost åkte jag ytterligare några kilometer med fokus på tekniken, samtidigt som solen försökte kravla sig upp ur en av årets längsta och mörkaste nätter. Nu börjar snart det norra halvklotets halvårslånga färd mot ljuset.

Jag fick ihop 18 km på två dagar och sammanlagt är jag nu uppe i 38 km. Det är bara 962 km kvar till Vasaloppet. Målet är att hinna 1000 km innan dess. Men det är inget viktigt mål.

Ordet mobbning
Syftet med konferensen var som sagt bland annat att diskutera mobbning. Det är ett ämne som stötts och blötts i åratal, men har det blivit bättre? Barn och vuxna mobbas överallt, varje dag.

Mobbning är något som finns i oss. Den förste som använde ordet mobbning var etologen Konrad Lorenz när han beskrev hur djur attackerade i flock. Först på 1960-talet använde en svensk läkare samma ord om barns beteende på skolgårdar. Innan dess "fanns" det ingen mobbning. Om det saknas ord och begrepp, finns det heller inget tankemönster - alltså verkliga fysiska kopplingar i hjärnan - som motsvarar fenomenet i medvetandet. Det kan ibland leda till kulturkrockar när begrepp som vi tar för givna helt saknar motsvarighet i en annan kultur. Det finns t ex stammar i djunglerna som inte har ord för färger som gult och blått. Det var först på 1800-talet som vi i Sverige fick ordet lila. Innan dess beskrevs lila som brunt eller blått. Det är förklaringen till varför det heter blåklocka, blåklint och brunört. Lila fanns inte.

Lagstiftningens dilemma
De program som skolorna använder mot mobbning tycks inte fungera, enligt en utredning från Skolverket. De kan t o m förvärra problemen. På arbetsplatser finns inga program (vad jag vet?) och det kanske är lika bra det om de motverkar sitt syfte. Men någonstans finns det säkert lyckade exempel, ungefär som skolan i Naperville är ett ganska okänt lyckat exempel på hur man förenar idrott och studieresultat. Hälsan tiger still och behöver lyftas fram.

Lagstiftning kan vara en väg och den vägen är samhället inne på. Samtidigt finns det en baksida med lagstiftning, eftersom det skapar ängslighet och lättkränkthet. Offertänkande är inte en framkomlig väg, det minns man inte minst från Noggerdebatten för några år sedan när en glass blev anklagad för rasism. Det är bara korkat och motverkar sitt syfte. Ser man sig alltid som offer kommer man ingenstans, det finns ju alltid ”någon annan” att skylla sina misslyckanden på och då är det ju ”någon annan” som har bollen medan man själv spelar offerrollen.

Mobbning och mobbare
Att mobba är ett sätt att få status och det är ofta en person med begränsad förmåga till empati som tar kommandot. Sen hänger andra på. De skulle inte själva mobba, men de tar chansen att bli integrerade i gruppen. Att skratta tillsammans skapar avspänning och sammanhållning i gruppen, men för den som står utanför är skratten aggressiva, hånfulla grin med blottade huggtänder. Inte ens ett glatt skratt är alltid odelat positivt. Det beror på var man står.

Två perspektiv

De flesta som mobbas försöker med olika strategier. En del anpassar sig och strävar efter att vara till lags och vara roliga. En del framgångsrika komiker har använt den strategin. Andra försöker bli duktiga. De försöker ta revansch och visa att de duger. Det vimlar av framgångsrika människor som drivits av detta bränsle. En tredje grupp viker undan för att undvika negativa kommentarer. De blir känsliga för kritik och tystnar. De blundar och får svårt att ta sig fram i livet. Jag känner inte till några som använt den strategin, inga kända personer i alla fall. De varken hörs eller syns. Men de finns.

Många har säkert prövat alla tre strategier. Vad ska man göra åt det? Ingen aning. Det är ett svårt ämne och fanns det en känd lösning skulle den vara implementerad sedan länge (rätta mig gärna om jag har fel). Men en början är ju att erkänna att sådant som mobbning finns inom oss alla. Vi människor gör nästan vad som helst för att få vara med i en gemenskap och den som inte tror det kanske aldrig har tvingats göra ett sådant val. Det finns undantag, men de är få och de bär ofta någon form av stark inre övertygelse.

Mobbad på jobbet
Egentligen borde jag som är lite avvikande på min arbetsplats ligga i riskzonen för mobbning. I ett personlighetstest som vi gjorde förra året hamnade jag och en nyanställd ung tjej i en egen grupp. Resten av arbetslaget bestod av ungefär lika delar ordningsamma administratörer, resultatinriktade producenter och sociala integratörer. I vår lilla ruta hörde de kreativa entreprenörerna hemma. Jag och den nyanställda försökte hitta några gemensamma nämnare utan att riktigt lyckas. Vi kanske är de mest olika i hela gruppen, ändå hamnade vi i samma ruta. Efter tio minuter kom vi fram till att vi delade två egenskaper och en av dem var att vi gärna tänkte utanför ramarna. Jag vet inte vilken grupp mobbarna skulle höra hemma i. Men de mobbade hör ofta hemma i minoriteten, så vi två är helt klart i riskzonen.

Fast jag kanske klarar mig från mobbning för att jag är så snäll och skämtar så mycket med alla och för att jag är allmänbildad som en uppslagsbok och gärna ställer diagnoser och ger råd. Dessutom undviker jag alla medarbetarsamtal och annat som riskerar att krossa min känsliga själ :).