Kackerlackorna och jag

När jag sprang med 20 000 andra löpare förra veckan kändes det självklart att människan är född att springa. Annars skulle inte så många samlas på ett och samma ställe. Vi springer därför att det haft ett överlevnadsvärde. Människans förmåga och behov av att springa handlar om att få tag på mat och att undkomma fiender. Ett maraton är en symbolisk jakt, på samma sätt som vi ritualiserat andra grundläggande behov och beteenden.

Jag orkade inte en meter till efter att jag sprungit över mållinjen. Jag var helt slut. Tvärstopp. Jag orkade inte en meter till efter 42 195 avklarade metrar. Det är märkligt. Innan jag kom in på Stadion hade jag ont och jag kunde inte öka tempot. Men när jag kom in kunde jag plötsligt spurta, trots att benen nyss var helt stumma. Min hjärna gjorde en bedömning och gav mig lite extra krafter på slutet. Jag gick ut i ett tempo som i stort sett var korrekt och som hjälpte mig att komma i mål. När jag sprang halvmaraton tre veckor tidigare gick jag ut i ett hårdare tempo. Ingen av gångerna var det ett medvetet val. Till viss del kanske jag valde mitt tempo, men till större delen sprang jag utan medvetande. Det var något i min hjärna som bestämde tempo.

Så vad händer i hjärnan när jag står vid startlinjen? Hjärnan gör först en kalkyl baserad på tidigare erfarenheter. Hjärnan drar slutsatser från erfarenheter, 
d v s minnen, och från input av olika slag. Det är därför det är så viktigt att lära hjärnan vad den ska åstadkomma. Inför ett maraton bör man förbereda den så mycket för ett maraton som det bara är möjligt. Jag var ganska bra förberedd, men jag hade inte sprungit tillräckligt mycket. Det kanske man aldrig har? 

Starten går. Ok hjärna, nu hänger allt på dig, parafraserar jag Homer Simpson. Ok, säger hjärnan. Min erfarenhet säger mig att du kan springa den här distansen utan risk för ditt liv om du springer i 5:10/km-tempo. Hjärnan kan klockan. Den lärde sig klockan redan i ur-havet.

Den proaktiva hjärnan
Förr trodde man att hjärnan var en passiv mottagare av input som den reagerade på. Nu vet vi att hjärnan till stor del styr uppifrån och ner - ända ner till fötterna - och den gör hela tiden prognoser för framtiden. Det har den gjort alltsedan det första nervsystemet löddes ihop i ursoppan. Jorden fylldes av livsformer med nervsystem som gissade och drog slutsatser. De bra gissarna konkurrerade ut de dåliga gissarna, eftersom bra prognoser ger överlevnadsfördelar. Hjärnan känner av framtiden med sina känselspröt och konstruerar prognoser på löpande band och vi springer på dem utan att vara särskilt medvetna om det.

För att hjärnan ska kunna hålla ett exakt tempo, krävs en klocka. Det mekaniska urverket uppfanns på medeltiden, men hjärnan uppfann en klocka för flera miljoner år sedan. Att mäta tiden är viktigt om man ska förutsäga framtiden och därför har vi massor av klockor i oss. I våra celler finns det klockor som fungerar som timglas. Vissa gener i cellerna kodar för produktion av proteiner och när mängden överskrider ett tröskelvärde blockeras dessa gener och därmed är timglaset fullt. Då vänder förloppet - timglaset vänds - och cellen töms, d v s proteinerna sönderfaller och allt börjar om. Det tar lite drygt 24 timmar. Förutom dessa sipprande proteiner finns det en finstämd metronom som slår i takt med det mesta vi gör. 

Muskelaktiviteter kännetecknas av rytm. Hostande, tarmrörelser, hjärtslag, andning, tuggning, sväljande (att svälja kräver samordnad sammandragning av över 25 muskelpar i svalg, struphuvud och matstrupe) alla dessa muskelrörelser styrs av en central neurologisk klocka som kallas central mönstergenerator (CPG). Denna mönstergenerator finns i nervsystemet och kan spontant och oberoende skapa regelbundna elektriska impulser. Dess ursprung torde vara från den tid då de första muskelsammandragningarna skapade rörelse på jordklotet.

Blodsugare, kackerlackor och människor
Det finns ett litet maskliknande djur i hav, bäckar och sjöar som heter nejonöga och den lever på att suga blod ur fiskar. Numer lever många forskare på att suga data ur nejonögon. Det är ett populärt forskningsobjekt. Det är ett gammalt djur, dess ättlingar har simmat omkring i minst 500 miljoner år. Nejonögon är uppbyggda av segment och de simmar genom att skapa en våg av muskelsammandragningar från huvud till svans. För att det ska fungera krävs en viss tidsfördröjning. Nejonögon består av 100 segment och fördröjningen är 1 % av den totala vågens tid. När nejonögon simmar så fort de kan är frekvensen 100 millisekunder, vilket ger varje segment en millisekunds tidsförskjutning. Detta styrs från ryggmärgen och kalibreras från ett område i hjärnstammen som alltså kallas central mönstergenerator (CPG). 

Nejonögats mun. Tur man inte är en fisk.

Kackerlackan går omkring på sex ben. Men när den springer fort - och den springer fort - reser den sig upp och springer på två ben. Den ser ut lite som en mänsklig löpare. Det går fort och det skulle inte gå om inte benen styrdes exakt rätt i tiden med hjälp av samma mönstergenerator som får nejonögon att hinna ifatt fiskar att suga ut.

Vi människor är också utrustade med en sådan metronom. När jag springer rör sig ben och muskler i min kropp enligt ett oerhört komplext och stereotypt schema. Varje steg är komplext, men det är likadant som det föregående och efter de första trevande stegen är det som om det satt en metronom och styrde stegen. Det är min mönstergenerator.

När jag stannade för att dricka kändes det också som om metronomen saktade ner. Jag försökte därför hålla igång benen hela tiden. På de båda sista vätskekontrollerna stannade jag dock upp lite. Men det var jag knappt medveten om. Sedan var det tungt att starta om. Det var som en kallstart i januari. Mönstergeneratorn kom i otakt.

Stegfrekvens
Bra löpare brukar ligga på en stegfrekvens på omkring 180 steg per minut. Tar man färre steg är kroppen i luften längre och risken för skada större. Jack Daniels brukar tipsa sina löpare att de ska tänka att de springer på ägg och inte får krossa dem. Men det kanske inte alltid fungerar. Om man ligger på en stegfrekvens på 140 steg är det nog inte bara att öka med 40 steg i minuten. Jag är ingen expert, men jag tror det kan vara svårt att manipulera nervsystemet till att öka stegfrekvensen med så mycket som 30 %. Jag tror det ger sig själv när man springer mycket. Ju mer mil man springer, desto bättre kalibreras mönstergeneratorn så att man finner sin individuella optimala stegfrekvens. Nybörjare tar nästan alltid få steg, men i takt med att man springer ökar också stegfrekvensen. Hjärnstammen vet bäst, men vi kan nog gradvis programmera om den från de högre regionerna i hjärnan genom träning. Det kan inte en kackerlacka göra. Den har inga högre regioner i hjärnan, men den tycks klara sig bra ändå. 

Lyfter man upp en liten bebis på två ben så börjar den genast att "gå" rytmiskt med benen. Människan har en CPG bestående av två strukturer: en struktur i ryggmärgen som skapar rytm och sekvens för att koordinera musklerna på ett mekaniskt urverksmässigt sätt och en struktur i hjärnstammen som kalibrerar tempot. Båda strukturerna är gamla - hjärnstammen är en del av reptilhjärnan - och ser ungefär likadana ut som för alla djur. Ryggmärgen ser till att vi håller oss på benen och inte faller framlänges, medan hjärnstammen under årmiljoner ställt in steglängd och frekvens för varje given hastighet. Människan kan medvetet köra över denna medfödda kunskap, men det är krävande. Ben och armar vill svänga i takt. Pröva att byta håll på armarna och låt högerarmen svänga samtidigt som ditt högerben, så får du se. Inte lätt, för att inte säga omöjligt.

Men människan är en läraktig apa som till viss del kan frigöra sig från hjärnstammens konservativa värderingar. Om man springer med en frekvens på 160 steg så kanske målet bör vara att nå minst 180 steg per minut. Kognitiva ledtrådar, musik i 180-takt och annat kan leda hjärnstammen rätt. Men springer man mycket, blir det förmodligen rätt till slut. Att springa är att träna hjärnan och optimera systemet och då ökar frekvensen naturligt. Man kan lära sig, precis som en duktig och flitig pianospelare kan lära sig att spela olika rytmer med sina båda händer. Det sägs att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på någonting så det är ingen ide att sitta här och skriva. Bäst att ta sig en löptur. :)

Bland bloggar och skär

Häromdagen surfade jag runt lite på internet och kastades hit och dit tills jag hamnade på en spännande blogg. Jag stannade kvar ett tag och läste flera intressanta, personliga inlägg. Men det är något märkligt, märker jag snart. Bloggen är som en obebodd ö. Det fanns ingen där. Obesvarade kommentarer låg i drivor som oöppnad flaskpost på stranden. Bloggen är fullständigt anonym. Jag hittar inga ledtrådar eller namn någonstans. Det sista inristade datumet är från början av 2009. Sedan är det helt dött. Inte ett spår finns kvar. Bloggen finns, men den lever inte. 

Vad händer med bloggen efter döden?
Varför lämnades bloggen 2009? Tröttnade bloggaren, eller råkade han/hon ut för en olycka? Hur många bloggar ligger egentligen övergivna därute? Det kan hända alla bloggar när som helst. Det räcker med att man är ouppmärksam i fel ögonblick eller att man har otur i det genetiska lotteriet.

När en bloggare dör, försvinner bloggens själ, medan den fysiska bloggen lämnas kvar på någon server och sakta men säkert tynar den bort i det växande informationsbruset. Bloggen nöts ner av tiden och antalet besökare sjunker oändligt sakta mot noll. Internet kommer kanske att översvämmas av dessa gravplatser. Det kanske kommer att dyka upp tjänster som raderar döda bloggar, eller ligger bloggarna kvar som virtuella gravplatser? Jag vet inte och jag har svårt att engagera mig i det som händer efteråt.

Snart ett år gammal
Den 18 juni är det Indalsledenloppet. Det är en stafett på åtta mil och mitt första blogginlägg handlade om fjolårets stafett. När jag springer Indalsledenloppet om tre veckor har jag bloggat i ett helt år och skrivit över 220 inlägg. Antalet sidor skulle kunna fylla en hel bok. Det är svårt att fatta.


Tiden går medan jag har sprungit. Bloggen är nästan som en dagbok och jag minns mycket mer från det senaste året än något annat år. Inläggen ger en slags struktur som jag kan hänga upp händelser på, medan åren innan är mer sammanblandade och ligger huller om buller och där något som hände 2007 lika gärna kunde hänt 2004. En sak är säker: utan bloggen hade jag inte tränat så målmedvetet och jag hade inte sprungit Stockholm Marathon redan i år. Bara det har varit mödan värd.

Tre dagar efteråt

Tre dagar efter Stockholm Marathon har man fått lite perspektiv. Då var jag både nöjd och missnöjd. Nöjd med tävlingen och att jag överhuvudtaget klarade det, men lite missnöjd med tiden. Jag ville så fort som möjligt radera detta personbästa. Fast jag är nog alltid lite missnöjd med mina prestationer. Vad det än gäller. Så missnöjet får jag ta med en nypa salt och lita på folk som säger att det var bra gjort för en debutant. Hade allt gått perfekt hade jag kanske inte lärt mig lika mycket. Det är av misstag och fel man lär sig något. När man gör rätt behöver man inte förändra någonting. När man gör fel måste man tänka om och att tänka om leder till omkopplingar i hjärnan. Man ska inte tänka om som i "om bara det och det hade hänt", utan verkligen ändra på det som gick fel. Till nästa år ska jag springa hela vintern och jag ska springa fler långa pass och jag ska skaffa ett par skor som är ett nummer större.

Bilresan hem var också en mara. Det var inte lätt att ta sig ut ur bilen och folk som såg mig trodde kanske jag var full. Men nu känns det ganska bra. Det känns bättre i vänsterknät. Däremot har jag haft rejäl träningsvärk och det går inte fort i nerförtrapporna. Träningsvärk är anpassning och nästa gång jag springer långt går det bättre.

Det blir inte mycket träning den här veckan, men jag håller igång med promenader - jag måste hålla topplaceringen i stegtävlingen på wellstep. Alla säger att det är viktigt att vila och återhämta sig ordentligt efter ett maraton, det är en kraftansträning utöver det normala. Man är utsliten både fysiskt och psykiskt och jag börjar inte träna förrän lusten att träna återkommer.

Kanske jag har PMS
Jag tror att jag drabbats lite av PMS - Post Marathon Syndrome. Det är tydligen en vanlig åkomma bland maratonlöpare efter ett lopp. Man har siktat länge - planerat och tränat - med ett mål i sikte och när det är uppnått uppstår en inre tomhet. Vad ska man fylla dagarna med och vad ska man nu sikta mot? Dagarna efter ett maraton kan man varken springa eller ens tänka på att springa och eftersom löpning varit huvudfokus i månader är det svårt att se det man inte sett förut. Kanske man ska ta sig tid att göra det under de här veckorna. När man springer genom livet och tar tre trappsteg åt gången missar man två.

Jag googlade för att ta reda på vad PMS är för något och jag hittade en bra sammanfattning här.

Det fanns 20 olika symptom: tio psykiska och tio fysiska. Jag hade många av de psykologiska symtomen, minst 7/10. Däremot inte så många av de fysiska symptomen. Jag har varken ömma bröst eller svullen buk. De föreslagna behandlingarna verkade lite underliga. I och för sig kan jag kanske föra pms-dagbok, det är bara att läsa bloggen. Men hormonbehandling känns som att gå lite väl långt. Så illa är det inte ;).

Kommande lopp
Jag anmälde mig till nästa års Stockholm Marathon i måndags. Det går den 2 juni 2012. Jag vill inte riskera att missa nästa år. Ingmarie ska påminna mig att springa när jag snöar in för mycket på skidor inför Vasaloppet. Minst två löppass i veckan från november till mars. Jäklar vad stark jag kommer att vara till Stockholm Marathon 2012 :).

Höga kusten halvmaraton måste jag nog springa. Det är så nära och jag vill gärna slå mitt personbästa från Icaloppet på 1,43,58. Det borde jag göra, trots att det är en kuperad bana. Det är inget lopp för rekordjakt, men jag räknar med att vara så pass mycket bättre till hösten.

Jag läste att Vasaloppet fulltecknades redan igår. Det brukar bli fullbokat först till hösten, men just nu går det en träningsvåg genom landet. Sverige springer och åker skidor och man måste var ute i god tid.

Mitt första maraton

Oj, vilken upplevelse! Stockhom Marathon överträffade alla förväntningar. Om du inte har sprungit Stockholm Marathon tidigare så börja träna för det nu.
  
Jag gick ganska tidigt till Stadion för att fixa nummerlapp och för att känna av stämningen. Plötsligt befann jag mig i ett folkhav av löpare. Jag spanade efter några bloggvänner, men jag såg inga. Det hade varit kul att se några på riktigt och få goda råd i sista minuten. Det kanske beror på att jag är rätt kass på ansikten, enligt testet jag gjorde i höstas. Eller så var jag bara fokuserad på loppet.

Jag hade med mig en utskrift från resultatet i Icaloppet och det räckte för att seeda upp mig till grupp D. Det var verkligen en annorlunda känsla att springa gatlopp genom hejande folkmassor jämfört med att springa ett litet lopp hemmavid. Det gick hur bra som helst till en början och jag tänkte positiva tankar som att det är det här jag vill och jag ville nästan inte att det skulle ta slut. Den sista tanken byttes dock snart mot sin motsats.

När jag kom ut på Gärdet - det som Daniel kallar Mordor - blev jag nästan full i skratt. Löpare i massor avvek mot höger ner i buskarna - det såg ut som maraton för inkontinenta i Silly Olympiad.

Det var verkligen ingen brist på drickakontroller och i det svala vädret svettades man dessutom inte så mycket. Jag klarade Gärdet bra och de backar som jag sprang i kändes knappast alls. De var ju ingenting motför backarna hemma. Jag kände mig jättestark och tanken att jag skulle klara det gav nästan euforiska känslor.

Efter 30 km låg jag på en förväntad sluttid runt 3,40 och jag kände mig hur stark som helst och känslan att jag skulle klara det fyllde mig med självförtroende. Jag hade varit lite osäker innan eftersom jag bara sprungit i tio veckor och det längsta var ett pass på 30 km och det längsta på asfalt var 21 km. Mycket riktigt var det efter 30 km som benen började protestera. Jag kände mig pigg och stark, men benen gjorde ont. De blev bara sämre och sämre och det var på ren tjurighet som jag sprang de sista 5-6 kilometrarna.

Surfar in på en tsunami av dopamin
Det var en märklig känsla att springa in på Stadion. Det kändes som om publiken gjorde vågen därinne och jag surfade på en tsunami av dopamin - hjärnans belönings- och glädjesubstans nummer ett. Det gällde bara att hålla balansen ända in i mål. Efter målgången kunde jag nätt och jämt hålla mig på benen. Sen kunde jag inte ta ett steg till. De tog en evighet att ta sig från stadion till ip och sedan ytterligare en evighet att ta sig hem till hotellet. Jag staplade omkring som Dr House med ett styvt vänsterben och mötte många leende människor som nog tänkte något i stil med: Jaja, så går det om man springer så sjukt långt. Tiden blev 3,54,21. Inte illa för en debutant och något att slå nästa år eller kanske redan i höst. 

Jag klarade loppet tillsammans med 20 000 andra. Alla med sin historia, sina förberedelser och tankar före, under och efter loppet.

Tyvärr blev det inga bilder på min målspurt för min fotograf fastnade i shoppingträsket.

Jag är frälst
Jag kände mig lättad och glad, men också lite orolig att jag gjort något dumt och skadat mig för resten av säsongen. Det var som efter Vasaloppet då jag nästan körde sönder kroppen. Det går inte att bryta när det bara är tio km kvar.

Det spelades musik efter banan och det skapade en härlig stämning och tillsammans med allt folk så var det en riktig folkfest. Frälsningsarméns orkester kändes dock inte särskilt uppmuntrande med sitt "Närmare Gud till dig" och den var helt bortkastad på mig. Jag är redan frälst. Och fram till 30 km var jag i sjunde himlen. Nästa år ska jag springa igen och då ska jag klara 3,35. Det är ett löfte. Nu är det bara 364 dagar kvar.

Maratondebuten närmar sig

Nu är det två dagar kvar, eller för att vara mer exakt: 43 timmar och 12 minuter kvar till start och drygt 47 timmar kvar till målgång. Om allt går som det ska. Det var en liten chanstagning att anmäla mig så tidigt till maraton, men jag kunde inte vänta till hösten.

Igår var jag ute och sprang 8 km lite lätt. För första gången på länge kände jag av benen. Men det är mycket man inbillar sig nu och bloggen borde döpas om till Hjärnspöken. Först gjorde det ont i höger knä, sedan i vänster. Smärtan åkte fram och tillbaka som en pingpongboll mellan knäna och sedan for den runt som en kula i ett utflippat flipperspel. Jag kände av hälsenan, benhinnorna, ryggslutet och huvudet. Jag hade ont i varje känd kroppsdel och i en del okända också, för den delen. Men mest uppe i huvudet. Där var det frispel. Dr House hade gett mig diagnosen SMS - Stockholm Marathon Syndrome - och sedan tiltat till mig med en rejäl spark i baken.

Zombiebussen
Dum som jag är åkte jag buss in till jobbet i morse. Zombiebussen som går 6.55. Det är en sovbuss och det finns en outtalad regel om att man inte får prata. En lång kö med busspendlare går på, sätter sig och faller sedan ihop på sin plats och faller i koma. Men idag satt nästan alla och hostade, snörvlade, fräste och nös. Många hade röda ögon och såg ut som nyvakna dreglande zombier. Jag satt på helspänn så att ingen zombie skulle börja äta på mig. Bussluften var tät av virus och mikrober och jag tog ett djupt andetag då jag äntligen kom ut i den ur mikrobsynpunkt friska sundsvallsluften. Det var inte mycket bättre på jobbet. Där hostades det också. Jag skulle jobbat hemifrån idag. Dessutom fick jag höra att jag lät skrovlig på rösten av två trovärdiga personer. 

Hon som satt bredvid mig i bussen såg ut ungefär så här.

Uppladdning
Min uppladdning består i att fylla glykogenlagren genom att äta 70 % kolhydrater per dag från och med igår och mycket extra nitrater - mest i form av rödbetsjuice - för att spänna ut blodkärlen. Det fanns inte pasta på stenåldern, men å andra sidan sprang de knappast maratonlopp på gränsen av sin förmåga. De körde lite lugnare pass när de tröttade ut byten på savannen och klarade sig bra utan glykogenlager fyllda till brädden. Enligt paleolight-dieten är det dessutom inte fel att äta pasta eftersom det ingår i den erkänt hälsosamma medelhavsdieten, man ska bara se till att det inte blir för mycket av det. Men tre dagar före tävling är det helt rätt. 

Johan Renström springer över Västerbron och inser plötsligt att han har glömt nummerlappen.

Stockholm - Here I Come
Sådärja, nu har jag skrivit av mig lite ångest inför loppet. Nu kan jag packa inför morgondagens dryga bilresa. Jag läser igenom Staffans och Daniels beskrivningar av loppet en sista gång och försöker se mig själv springa i mål med uppsträckta händer på tiden 3.xx.xx.

Hur fungerar muskler?

På lördag ska jag använda mina muskler och särskilt benmusklerna mer än vanligt. Mina ben ska ta ungefär 40 000 steg och det mekaniska arbetet ska utföras av  de buntar av muskler som sitter fastnaglade med senor vid skelettbenen. Det är en otrolig apparat som sätter igång när man springer. Ytterst är det ju mat som omvandlas till mekanisk rörelse och allt hänger framför allt på två proteiner som slingrar sig runt varandra djupt inne i varje muskelcell. Det är märkligt och som mycket annat blir det märkligare ju mer man tänker på det.

De två huvudproteinerna är myosin och aktin. Energi i form av ATP (adenosintrifosfat) får dessa aktörer att engagera sig i en dragkamp som skapar nästan all rörelse på jordklotet.

Sassa brassa muskelmassa
Myosin kan liknas vid en åra med ett kraftigt blad längst ut, medan aktin är ett avlångt buckligt protein vars yta är full av små gropar, som ett vågigt hav. Ingenting händer utan energi och för att dragkampen mellan myosin och aktin ska starta krävs ATP. ATP är kroppens bränsle, det bildas i cellernas kraftverk mitokondrierna där olika molekyler sugs in och kommer ut som en standardiserad energienhet för att fungera på kroppens gemensamma marknad.

Proteinet myosin i grått och blått som glider längs det röda proteinet aktin. Det är det grå huvudet på myosinet som laddas med ATP och som driver aktinet under sig.

Hur går då en muskelsammandragning till? Om man börjar i ett avslappnat tillstånd så håller myosin fast aktin och det är bara i det läget som ATP kan knytas till myosinet. När ATP fäster vid myosinbladet släpper det taget om aktinet. (Utan ATP skulle ingenting hända, aktin skulle vara knutet till myosin, vilket sker vid likstelhet - rigor mortis - när kroppen av naturliga orsaker fått slut på ATP). I nästa steg frigörs energi genom att ATP hydrolyseras till ADP och fritt fosfat, vilket frigör energi som räcker för myosin att lyfta åran och flytta bladet längs aktinet till en grop längre upp. I detta läge är myosinet laddat med energi som en spänd fjäder. Sedan lämnar den från ATP frigjorda fosfatgruppen myosinåran och då skjuter myosin ifrån med ett ordentligt årtag och flyttar aktinet under sig så att den hamnar i samma position som tidigare, fast ett steg längre upp längs aktinet. Därmed har muskeln förkortats. Det var inte bara ett myosinblad, utan tusentals åror som drog myosinet upp längs aktinet och allt eldades med ATP. Man kan se myosinet som ett gäng roddare som taktfast ror ett protein på ett annat vågformat protein fullt av gropar och toppar.

I den nedre bilden har de blå myosinhuvudena dragit in aktin (orangefärgat) så att muskeln förkortas.

Men det krävs ytterligare två proteiner för att få muskeln att arbeta. Tropomyosin och troponin bildar ett s k troponin-tropomyosinkomplex. Tropomyosin är lindat runt aktinet och hålls fast av troponin. När muskeln är avslappnad blockerar tropomyosin aktinet så att myosinbladet inte kan fästa vid groparna i aktinet. För att frilägga aktinet måste troponin ändra form och det sker när halten av kalciumjoner är hög. Kalciumjoner binder sig till troponin och då förändras komplexet - tropomyosin flyttar på sig - och groparna i aktinet exponeras för myosinet så att de med hjälp av ATP kan ta tag och dra sig upp - muskeln kontraherar. När halten av kalciumjoner sjunker tillbaka släpper kalcium sin bindning till troponin, vilket gör att troponinet faller tillbaka i gropen och nitar fast tropomyosinet vid aktinet igen och muskeln slappnar av. 

Här ser man hur det röda myosinet drar sig fram på det bruna aktinet. Det blå bandet är tropomyosin som häftas fast av ovala lila troponin vid det bruna aktinet och hindrar myosinet att fästa.  Den gröna kulan är ATP och den delas i ADP och fosfat. Den lilla gula kulan är kalciumjoner som öppnar upp aktinet för myosin. Källa: http://biology.berkeley.edu/

Det är alltså kalciumjoner som får muskeln att arbeta och kalciumbalansen styrs av nervsystemet. Det är nervsystemet som bestämmer när muskeln ska spännas och slappna av. Från nervcellen färdas en signal - en aktionpotential - längs nervbanan tills den kommer till nervens slut. Där finns en klyfta - en synpas - mellan nerv och muskelcell. En synaps är ett kontaktställe mellan två nervceller i hjärnan, men kan också vara ett kontaktställe där en nervimpuls överförs till en muskelcell. För den senare typen av synapser består impulsöverföringen av signalsubstansen acetylkolin. Impulsöverföringen skapar en elektrisk impuls längs den mottagande muskelcellens membran, vilket frigör kalciumjoner som finns lagrade i en stor säck som kallas sarkoplasmisk reticulum i muskelcellen. Denna säck är utrustad med en stor mängd ATP-drivna kalciumpumpar längs sidorna som pumpar in kalciumjoner i säcken så att den är fylld av kalcium till brädden. När nervimpulsen öppnat säcken släpps dessa ut i muskelcellens cytoplasma och kalciumjonerna skyndar sig att binda till troponin, vilket får muskeln att dra ihop sig eftersom myosin kan binda till det frilagda aktinet. Muskeln utför mekaniskt arbete. Musklerna i mitt ben spänns. Muskelfibrer ligger buntade i mängder i långa rader och tillsammans drar miljarder små roddare mig framåt ett steg i taget. När muskeln slappnar av igen pumpas alla kalciumjoner tillbaka in i säcken på ett ögonblick.

Pulsen är ekot av trumman som slår takten och ju mer man tränar desto bättre samordnas roddarna. Ju fler som ror i takt desto kraftigare årtag. En orsak till träningsvärk är att man ror "åt fel håll" vid excentriskt arbete (som vid utfall). Myosinroddarna har sina åror i vattnet och kämpar emot så mycket som möjligt. Det gör att en del åror går av och det känner vi av i några dagar efteråt.

Muskler är urgamla
Muskelsammandragningar är en otroligt komplex kedja av händelser, samtidigt är den så grundläggande att vi delar den med alla djur som rör sig, från tigrar till sniglar. Ja, t o m en krypande amöba använder samma grundläggande mekanism, samma proteiner uppbyggda av samma aminosyror. En amöba kravlar sig fram genom att myosin steg för steg kravlar sig längs aktinfibrer som till 95 % liknar våra, drivna av den universella energienheten ATP. Denna mekanism är så lyckad att den i stort sett bibehållits sedan evolutionens gryning; en tiger är en stor bunt med celler vars muskler är av samma slag som hos en amöba. Det är bara många, många fler.

Urgamla muskler

Hur man rör sig utan muskler
Måste man ha muskler? Alla djur rör sig, från geparder till jordlöpare och amöbor. Rörelse skapas av muskelsammandragningar. När en tiger kastar sig över ett byte eller när en mördarsnigel kommer dreglande, är det samma mekanism, samma sammandragningar av proteiner, som ligger bakom rörelsen. Det är bara en skalskillnad.

Men det finns djur som faktiskt rör sig utan att använda några muskler. De har helt enkelt inga. I havet finns det tvättsvampar (sea sponges) och de tar sig fram utan muskler. De kan alltså producera starka sammandragningar som skapar rörelse. Forskare från Tyskland under ledning av docent Michael Nickel från Friedrich Schiller-universitetet i Jena kunde nyligen visa att tvättsvamparnas yttersta lager av epitelceller, så kallade pinacocyter - orsakar sammandragningar hos tvättsvampar. Muskelceller har inte dykt upp från ingenstans och en sannolik hypotes är att dessa cellsammandragningar är en slags evolutionära föregångare till våra biceps. Allt har en anspråkslös början, även våra muskler. 

Svampbob Fyrkant - världens mest kända tvättsvamp.

Efter lördagens lopp kommer jag nog att känna mig som en tvättsvamp och det kommer att kännas bra med en blöt tvättsvamp i ansiktet också.

Tankar att tänka på

Det är många tankar som kastas omkring i huvudet nu inför Stockholm Marathon nästa vecka. Det är mindre än en vecka kvar och det är inget man kan göra förutom att vila och hoppas att man inte blir sjuk. Jag har inte varit sjuk på ett år och det vore ju attans om man blev sjuk nu. Men så ska man inte tänka. Det ligger till stora delar utanför min kontroll, ungefär som vädret. Jag hoppas det blir svalt, men det är bortkastad energi att oroa sig för att det ska bli för varmt. Blir det varmt får jag springa långsammare. Punkt. Inget att göra åt. Tiden blir sämre, men det blir hur som helst personbästa. Bara jag kommer i mål blir det personbästa.

Raindrops keep fallin´on my head
Man ska inte ödsla tankar på det man inte kan påverka. Man ska självklart följa prognoserna och förbereda sig, men inte deppa för att det blir varmt eller regnar. Det är bättre att försöka vända det till något positivt. Det som varit och det som kommer är bara en bråkdel av det som är och av det som är, är det endast en liten, liten del som man kan göra något åt och det är det som man ska fokusera sin energi på. Det är dock ofrånkomligt att negativa tankar ibland tar överhanden. Positiva och negativa tankar sköljer hela tiden genom min hjärna. Den här veckan - förmodligen för att jag ändrat vanor och inte tränar så hårt - så har jag sovit lite dåligt och på natten tycks de negativa tankarna få ett litet övertag. Men nu på dagen känns allt bra. Det kommer att bli en fantastisk upplevelse att plågas med - Nej! - springa med 30 000 andra löpare.

Trädgårdsmästaren i huvudet
Varje tanke man tänker påverkar hjärnan och får den att likna de tankar man tänker, tankarna löder kopplingar i hjärnan så att de blir bättre på att tänka dessa tankar i framtiden. Man kanske ska se sina tankar som en trädgård i händerna på en trädgårdsmästare. De positiva tankarna är växterna som ska blomma i trädgården. Genom att man tänker på dem ger man dem ljus, energi och näring. De negativa tankarna är ogräs och fula utskott som ska ryckas upp och klippas ner. En del dåliga tankar kan slå rot men om man ignorerar dem vissnar de och dör. 

Skapa konstverk av vildvuxna toviga buskar som Edward Scissorhand.

Jag tror inte man ska älta och dra fram elände från det förflutna. Ju mer man ältar och tycker synd om sig själv, desto bättre blir man på att älta och tycka synd om sig själv. Kognitiv beteendeterapi (KBT) stämmer bättre överens med en neuroplastisk syn på hjärnan. Enligt KBT ska man aktivt ändra sina tankar och sitt beteende. Varje tanke stärker en synaps som i sin tur stärker ett nätverk av neuroner. Därmed förstärker tanken ett sätt att tänka. Detta tankesätt utgör grunden i en eller flera vanor och stärker dessa vanor, vilka utgör en stor del av personligheten eftersom vi är våra vanor och omvärldens uppfattning om oss till stora baseras på hur vi beter oss.

Smile and the world will smile with you
Det är hoppfullt att man till så hög grad kan påverka sin egen hjärna bara genom att bestämma sig för att förändra sig. Det svåra är väl just att bestämma sig, särskilt om man fastnat i ett slags inlärd hjälplöshet. Om man aktivt ändrar sitt beteende ändras också kopplingarna i de nervceller som formar beteendet och detta leder också till en positiv återkoppling med omvärlden. Säg att man varit en surgubbe hela sitt liv, men en dag vaknar och bestämmer sig för att le och vara glad de återstående åren. Genom att le och skratta och tolka skeenden positivt och inte gräva ned sig, förstärks de "glada" synapserna, medan de "sura" synapserna försvagas i gubbens hjärna. Dessutom förstärker omgivningen beteendet genom att le tillbaka mot den före detta surgubben. Det skapas självförstärkande loopar, som också kan blir degenererande loopar om man ser sig som ett offer eller börjar tänka negativt när man springer. Vi söker ju gärna bekräftelse på det vi gjort, gör och tänker göra, positivt som negativt.

Springa med ett leende
Jag brukar spänna ett leende framför löparen i mig. Gebreselassie ler alltid då han springer. Det håller inte alltid hela vägen för mig. Leendet hålls i spända tyglar och tappar kanske formen i slutet och jag såg nog jävligt sur ut den sista milen i Vasaloppet. Leendet förvandlades till en grimas. Men så länge jag ler känns det bättre och då springer jag bättre och själva upplevelsen bli en annan och minnet av loppet blir positivt. När munnen ler med hjälp av muskler i ansiktet, luras hjärnan att tro att jag mår bra. Det kan vem som helst testa. Pröva att skratta och le framför spegeln och efter ett tag känns det ganska bra. Det borde man göra varje morgon. Särskilt på måndagar.

Gebreselassie ler alltid. Men vem skulle inte göra det med de tiderna?

Jag ska le och tänka positiva tankar nu på lördag när jag springer maraton, inte vara sur, tänka negativt och stirra ner i marken. I morgon tömmer jag min första bägare rödbetsjuice och det kommer nog att göra susen. Jajamensan.

Annars kan man alltid leta fram två gem och två gummiband

Fästa dem så här

Och få ett leende som håller hela vägen och hela dagen 




:)