Ungdomens källa

Enligt legenden om ungdomens källa kan man återfå sin ungdom om man dricker eller badar i detta vatten. Legenden är mycket gammal. Den har berättats i tusentals år. Legenden blev särskilt populär på 1500-talet, då den spanske upptäcktsresanden Juan Ponce de León, sökte efter källan i nuvarande Florida 1513. Dessa expeditioner var stora projekt och kostade enorma summor. Kungar som hade allt som fanns, ville ha lite mer som evigt liv, och de betalade allt de kunde. Numer flyttar många amerikaner till Florida för att dö.

Disney har förstås också gjort film om ungdomens källa.

Träning är ungdomens källa
Ungdomens källa finns förmodligen på närmare håll. Det finns massor av forskning som visar att mycket av det som kallas åldrande orsakas av en stillasittande livsstil och av sjukdomar. Åldrandet är bara en parameter. Ett exempel är att när äldre personer ramlar, blir de mer försiktiga och börjar ofta hasa sig fram och därmed slutar hjärnan - som är plastisk och anpassar sig till det man gör - att använda benen till att gå. Den anpassar sig till det man gör. En hasande gång är det första steget mot att inte kunna gå överhuvudtaget. Det är därför balansträning och styrketräning är så viktigt. När musklerna ger vika, då börjar hjärnan krympa.

Det bästa botemedlet mot åldrande är fysisk aktivitet, vilket förbättrar den allmänna hälsan, och fördröjer effekterna av åldrande, enligt en studie som går igenom den senaste forskningen om äldre idrottare (åldrar 65 och uppåt). Äldre idrottsmän är i mycket bättre form och fysiskt yngre än sina jämgamla kamrater och även än sina yngre kamrater. Personer som ägnar sig åt idrott som unga fortsätter ofta att vara aktiva under medelåldern och ålderdomen. Flera studier visar att detta beteende motverkar åldrandet.

"En hel del av försämringen vi ser med åldrandet kan hänföras till en mer stillasittande livsstil istället för åldrandet i sig", säger en av forskarna bakom studien. Det är sittandet och bristen på fysisk och mental aktivitet, som är farlig. Bara genom att göra en så enkel sak som att stå upp och arbeta, förlängs livet med flera år.

För ett fördröja och minimera åldrandets effekter bör man - förutom att äta en varierad kost - träna styrka, uthållighet samt träna balans. Eller så kan man åka skidor, vilket tränar balans, styrka och uthållighet på en och samma gång. Dessutom ska man försöka minimera sittandet.

Skidåkning är kanske bäst
För några år sedan kom en svensk studie som visade att 90-åriga skidåkare hade fysiska värden som stillasittande 40-åringar. Skidåkare lägger sällan av, utan fortsätter åka långt upp i åren. För 6-7 år sedan såg man mest äldre män i längdskidspåren, men på senare år åker även yngre personer skidor. Skidor är varierande och aktiverar alla stora muskelgrupper. Skidåkning är både fartlek och naturlig intervallträning, med hög puls uppför backarna och låg puls nedför backarna. Risken för skador, som i många andra sporter kan sätta punkt för träningen för alltid, är dessutom låg. 

Martin Lundström åker förbi de flesta trots att han är över 90 år.

Jakten på evigt liv går vidare
Förr sökte man ungdomens källa långt borta, nu tror forskarna istället att ungdomens källa finns inuti oss, i våra celler. Det är ju cellerna som påverkas av träning, men forskare hoppas på snabba genvägar. Det finns forskare som påstår att den första 200-åringen redan är född. Futurologen Ray Kurzweil, som kanske är bäst på att förutspå framtiden, påstår att livet kan förlängas med tusentals år och att den exponentiella tekniken slår igenom redan om 15 år. Fram till dess gäller det att äta rätt och hålla sig i form, säger han. Kanske åka skidor.

Ett av Googles senast projekt Calico är inspirerat av Kurzweils tankar. Målet med Calicoprojektet är att förlänga det friska livet så långt som möjligt. Google satsar över 10 miljarder kronor på detta, för nu är det inte bara kungar som har allt förutom evigt liv. Målet för människans strävan är sig lik, det är bara sättet som skiljer sig åt.

Jag tycker vare sig ett evigt liv i himlen eller ett evigt liv här på jorden låter särskilt lockande. Å andra sidan vill jag inte dö, åtminstone inte just nu och kruxet är ju att det alltid är just nu. Just nu vill jag leva, dör gör man sen. När jag är klar. Men så är det nästan aldrig. En dag knackar döden på och då är det både för tidigt och för sent.

Jag står upp
Att stå upp är viktigt för ett friskt liv. Jag har slarvat med det sedan jag kom tillbaka efter semestern. Jag har känt mig trött och hängig. Men nu står jag upp igen. För hälsan. En ny svensk studie visar att sittande förkortar cellernas telomerer. Telomererna är kopplade till hälsa och livslängd, som jag skrivit om tidigare. För över tre år skrev jag om hur viktigt det är att stå upp för sin hälsa, i veckan kom DN med en artikel med anledning av den svenska studien som också hette Stå upp för hälsan:)

Raka benen och tjäna minuter

Ibland läser man forskningsresultat som man inte tror är sanna och man måste läsa dem igen. Det hände nyligen när jag läste att cyklister som rakar benen minskar energiförbrukningen med 15 watt, vilket motsvarar över en minut på ett 4 mil långt cykellopp som tar ungefär en timme. Det strider mot tidigare studier om luftmotstånd som jag skrev om för drygt två år sedan. Den rådande sanningen, fram till nu, har varit att orakade ben ökar luftmotståndet med 0,6 %. Det är så lite att man knappast behöver bry sig om att raka benen. Men nu måste alla cyklister raka benen. Även löpare kanske kan tjäna någon sekund. Triathleter tjänar definitivt på att raka benen.

Hur kan det skilja så mycket mellan två studier? I den nya studien cyklade flera personer i vindtunnel med rakade och orakade ben och alla sparade mellan 50 och 82 sekunder. När forskarna bakom den nya studien fördjupade sig i den gamla studien såg de att de använt ett träben som de limmat fast hår på och sedan kört i en liten vindtunnel. Sedan testade de låtsasbenet utan hår. Knappast ett realistiskt experiment. Det visar att man alltid ska vara beredd att ifrågasätta teorier, även de som varit ohotade i 30 år och fått ett eget avsnitt i löparbibeln Lore of Running.

Alla cyklister kommer att raka benen nu
Många genombrott sker av misstag eller av en slump. Columbus siktade på Indien och Fleming glömde penicillin i en bakterieodling. Denna upptäckt om hårighetens påverkan skedde också av en slump. Den amerikanska triathleten Jesse Thomas glömde att raka benen inför ett vindtunnelprov och insåg plötsligt att han kunde göra ett före-och-efter test för att ta reda på hur rakade ben påverkar hastigheten. Han trodde inte att det skulle göra någon skillnad. Vem skulle kunna tro något sådant, inte minst med tanke på att det fanns bevis sedan 30 år tillbaka på att rakade ben påverkar hastigheten på marginalen.

Luftmoståndet minskade med hela 7 procent, d v s elva gånger mer än i tidigare studier. Det sparade omkring 15 watt, jämfört med t ex en ny strömlinjeformad hjälm som sparar 2 Watt. 15 watt motsvarar ungefär 79 sekunder på en timme. Videon nedan visar och förklarar hur de körde experimentet i vindtunneln.

Triathleter och löpare då?
De som ansvarade för vindtunneln blev så förvånade att de lät testa ytterligare fem cyklister. De trodde inte riktigt på Thomas resultat. Resultat: Alla fem cyklade mellan 50 och 82 sekunder snabbare på 40 kilometer. Studien från 1986 är därmed falsifierad. Cyklister ska raka benen. Förmodligen även simmare och kanske också löpare som verkligen vill kapa sekunder. Triathleter bör absolut raka benen. Enligt den gamla studien tjänar löpare 5 sekunder på att raka benen, men förmodligen tjänar löpare mer än så. Det var inte riktiga ben som sprang i den gamla studien. Vi vet mer när andra forskare upprepat denna studie.

Resultat. Mycket signifikant fördel att raka benen om man vill bli snabb.

Trail, trail, trail
Det är skönt att vara fullt frisk igen. Jag springer på orakade ben så fort jag får tillfälle. Idag sprang jag upp mot Klissberget på lunchen. Imorgon siktar jag på Fågelberget. Jag är lite lockad av Stenö trail i Söderhamn i oktober, men vet inte om jag får med mig någon ännu.

För mycket vatten är livsfarligt

För en månad sedan dog två unga fotbollsspelare i USA inom loppet av två veckor. De dog efter ha druckit stora mängder vatten och sportdryck. Dödsfallen sätter fokus på farorna med att dricka för mycket vatten och sportdrycker, skriver Dr James Winger, läkare i idrottsmedicin, i ett pressmeddelande från Loyola University Medical Center.

Zyrees Oliver och Walker Wilbanks avled i augusti.

När idrottare drabbas av övervätskning (hyperhydrering), kallas det tränings-associerad hyponatremi. Det inträffar när idrottare dricker fast de inte är törstiga. Alltför mycket vatten medför att blodets natriuminnehåll späds ut till låga nivåer och att vatten flödar in i cellerna, vilket leder till att cellerna sväller och i hjärnan är svullnad livshotande. Hyponatremi kan orsaka muskelkramper, illamående, kräkningar, förvirring, medvetslöshet och i sällsynta fall död.

Två tragiska dödsfall
När den 17-åriga fotbollsspelaren Zyrees Oliver i Georgia drabbades av kramp under ett träningspass, drack han stora mängder vatten och sportdryck för att bota krampen. Han kollapsade när han kommit hem, och avled den 10 augusti i år. Den 25 augusti dog ytterligare en 17-årig fotbollsspelare, Walker Wilbanks från Mississippi. Mitt under andra halvlek åkte han akut till sjukhuset efter kräkningar och kramp i benet. Han fick ett anfall på akuten och avled. En läkare bekräftade att dödsorsaken var tränings-associerad hyponatremi.

Det var två dödsfall på kort tid som drabbade unga personer. På senare år har övervätskning lett till flera dödsfall. Däremot inträffar inga dödsfall p g a uttorkning. Människan utvecklades på den torra savannen och klarar sig länge utan vatten och vattenbalansen regleras av törst. De två dödsfallen hade inte inträffat om de druckit när de var törstiga och slutat dricka när de inte längre var törstiga. De drack för att de trodde att vätskan skulle häva kramp, trots att de inte var törstiga.

Inte äta före maten och inte dricka före törsten
Dr Winger säger att det är vanligt att tränare uppmuntrar idrottare att dricka mycket och att dricka innan de blir törstiga. Men enligt nya medicinska riktlinjer ska idrottare bara dricka när de känner sig törstiga. Törsten är en mekanism som utvecklats under hundratals miljoner år för att reglera cellernas extracellulära och intracellulära vatten- och natriumbalans. Törst är inget som vi hittar på, den speglar det som sker på cellnivå. Dr Winger hävdar att idrottare inte ska dricka enligt ett förutbestämt schema eller försöka ligga före törsten. Det är farligt och dessutom onödigt och ökar även risken för smärtor i bukhinnan, så kallad mjälthugg.

Det är ingen risk att man ska dö av törst under ett maraton.

Genom att låta törsten styra kan man bli lätt uttorkad. Men människan är alltid lite uttorkad. Det är bara just när vi druckit som vi är fullständigt otörstiga och hydrerade. Det gäller kameler också. De dricker, sedan torkar de sakta ut under flera veckor. Riskerna med uttorkning är små, säger Winger. Ingen har dött på en idrottsplats p g a uttorkning, och de negativa effekterna av mild uttorkning är små och inträffar bara om idrottsmannen känner törst. Ingen törst = ingen allvarlig uttorkning och inga försämrade tider. Men det finns många fall - och nu två till - av idrottare som dött av övervätskning. Det är fakta.

För tre år sedan kom en studie som visade att nästan hälften av löparna i Chicago drack för mycket vätska under tävlingarna. Tvärtemot riktlinjerna drack 36,5 procent av löparna i studien enligt ett förutbestämt schema eller för att upprätthålla en viss kroppsvikt och 8, 9 procent drack så mycket som möjligt. I en studie från 2005 såg man att 11 % var tyngre när de gick i mål än när de startade, ofta rör det sig sådana gånger om långsamma löpare långt bak i fältet som hinner dricka för mycket. Med tanke på det är det inte konstigt att dödsfall och allvarliga tillbud inträffar ibland. De bästa löparna tappar mellan 2-10 % i vikt. De blir både lättare och snabbare.

Relation mellan kroppsvikt i % och sluttid för 64 deltagare i 2009 Mont Saint-Michel Marathon. r = 0.217, p < 0.0000001. Source: Br J Sports Med. 2011 Nov;45(14):1101-5. De allra bästa låg längs till vänster.

Fler inlägg om törst och för mycket vatten:
Myten om åtta glas vatten
Vattendränkta löpare
Myten om 2 procent

Nu vill jag springa
Veckan som gick var seg. Jag var hängig och förkyld. Det är lite bättre nu, men jag hostar och jag tror jag avvaktar med löpningen någon dag till. Förkylningen sitter ganska högt upp i halsen, så imorgon borde jag kunna springa. Jag hoppas det. Det är så tråkigt att inte springa, särskilt en dag som idag då solen skiner och man ser färgskiftningarna i löven. Det är inte många vackra dagar kvar av hösten. Jag tror jag kommer att springa mycket framöver för det känns som om det är det enda jag kan göra just nu.

Hjärndoping

Den sydafrikanska forskaren och läkaren Tim Noakes presenterade för 20 år sedan en teori om att det finns en "central governor" i hjärnan som hindrar oss från att komma farligt nära kroppens fysiologiska gräns när vi tävlar.  Sedan dess har en lång rad studier och experiment bekräftat att det verkligen är hjärnan som bestämmer gränserna för fysisk prestation genom att skapa en subjektiv känsla (Noakes antar dock en omedveten "governor") av trötthet; men det har fram till helt nyligen inte funnits något sätt att testa själva kommandofunktionen i hjärnan. Forskarna har därför testat den indirekt, bl a genom att använda avatarer och genom att lura försökspersoner. Men nu har tekniken hunnit ifatt.

Kan man dopa hjärnan?
För drygt ett år sedan kom det första hjärntestet som väckte viss uppståndelse. En brasiliansk forskare kunde visa att vältränade cyklister presterade 4 procent bättre, hade lägre puls och upplevde mindre ansträngning, efter att forskarna utsatt cyklisterna i tio minuter för en teknik som kallas transkraniell likströmsstimulering (transcranial direct-current stimulation - tDCS). Men redan 2007 kunde forskare vid Milano University visa att aktivering med tDCS av den motoriska barken ökade uthålligheten hos friska personer.

Frågan många ställer sig är om det rör sig om doping. Egentligen finns ju förmågan där och man kan själv frigöra dessa krafter vid speciella tillfällen, som t ex om man behöver lyfta en bil för att rädda sitt barn eller besegra sin värsta konkurrent i en spurt. tDCS frigör ju bara resurser som redan finns. Idrottsvärlden är i alla fall mycket intresserad av om man på något sätt kan utnyttja denna potential, denna skyddsmekanism i hjärnan. Denna typ av "doping" kommer att bli omöjlig att upptäcka, det blir lika svårt som att avgöra om en idrottare talat med en mental coach. Dessutom räcker det kanske med en stimulering för resten av livet, för har man en gång passerat sin gräns då vet man att det är möjligt och det gör det lättare nästa gång. Det vet alla som en gång besegrat en gräns. Gränsen i hjärnan flyttas. Kan det vara farligt att köra över denna evolutionära säkerhetsmarginal? Nja, hjärnan håller förmodligen en marginal till gränsen, men den blir inte lika stor som förut.

Företaget Red Bull håller sedan en tid på med en stor studie av effekterna på idrottare som använder tDCS för att stimulera de delar av hjärnan som man tror håller tillbaka prestationen. Studien går under namnet Project Endurance. Sex cyklister och triatleter i världsklass deltar i studien och en multinationell svärm av forskare mäter allt som händer i deras kroppar och hjärnor under maximal ansträngning för att hitta svaret på frågan som Tim Noakes ställde för över 20 år sedan: Vilken roll spelar hjärnan för att fastställa våra fysiska gränser? Och följdfrågan som alltfler ställer sig: kan vi flytta dessa gränser genom att manipulera hjärnan?

Projektets cheffysiolog H S MacRea förklarar att syftet är att finna svaret på frågan varför vi saktar ner och varför vi fattar det beslutet. Om man lägger en bit muskler i ett provrör och skakar om muskelmassan med elström kommer den att bli utmattad till slut. Det är så man har - och många ser det fortfarande så - föreställt sig trötthet, som ett rent perifert, kroppsligt fenomen; ungefär som en bil som får slut på bensin eller drabbas av motorhaveri. Men det är inte det som händer i ett lopp. Det tillhör ovanligheterna att löpare springer in i väggen och det händer nästan aldrig allvarliga olyckor, eftersom hjärnan övervakar kroppens instrumentpanel och ser till att det finns krafter kvar hela vägen, bl a genom att bestämma rätt tempo från början. När man korsar mållinjen, oftast efter den snabbaste kilometern på slutet, har man krafter kvar att ta sig hem. Om liknelsen med en bil som närmar sig ett haveri vore korrekt, borde man ju bli långsammare ju närmare målgången man befinner sig.

tDCS är en ganska enkel och grovhuggen teknik. Man ansluter en spänningskälla till två elektroder placerade på varsin sida om skallen. Den exakta placeringen av elektroderna bestämmer vilka områden av hjärnan strömmen flyter igenom. Men i takt med att tekniken går framåt, så kommer forskarna bli allt bättre på att stimulera exakt de områden i hjärnan som är ansvariga för beslut och känslor. Vi är bara i början av början och ingen vet var det slutar.

Ja, det finns faktiskt att köpa tDCS-band om man är extrem gamer. Källa FOC.US

Lite hängig
I veckan har jag tagit det lugnt, delvis för att jobbet tagit ovanligt mycket tid, men mest för att jag känner mig förkyld och smått hängig - och jag har fortfarande lite ont i vaden efter det överraskande och fullskaliga krampangreppet i helgen. Jag lyckades i alla fall köra mitt vanliga core- och styrketräningspass i måndags och i morgon ska jag försöka springa. Jag har inga mål i sikte just nu, förutom Höga Kusten Trail 2015.

Trist rapport från ett härligt lopp

Egentligen skulle jag inte ha sprungit Höga Kusten Trail, men jag ville så gärna och det var spännande att se hur det skulle gå för min kollega Fredrik som aldrig sprungit så långt. För två år sedan tyckte han att mina långpass var sjukt långa och nu springer han själv lika långt, hehe. Jag hade bara ett råd: spara på krafterna i början. Springer man för fort i början är risken stor att kilometertiderna skjuter i höjden på slutet. Jag tror att i alla fall jag tjänar på att lägga på en halvminut per kilometer i början. Dessutom är det roligare att känna sig stark andra halvan i längre lopp.

Jag anmälde mig för två veckor sedan, trots att jag inte sprungit sedan Swiss alpine och det var först förra veckan som jag fick till två långpass i joggtempo på 17 och 25 km. Så jag hade ganska låga förväntningar på mig själv, men de var kanske inte tillräckligt låga.

Foto: Okänd fotograf?

Jag sprang i mina Montrailskor. Ryggsäcken fyllde jag med en del av den obligatoriska utrustningen. Dock inga vantar eller mössa. De kändes lite onödiga i värmen.

Peter Larsson på Runblogger gillade Montrail. Bra med plats för tårna.

Starten
Höga Kusten Trail är nytt för i år och det måste nog ses som en succé att det var hela 174 löpare vid starten. Vad jag kunde se var det också ganska jämnt fördelat mellan män och kvinnor. 

Buss gick från Friluftsbyn upp till starten.

Vi lyssnade en sista gång på en genomgång av sträckan, sedan lunkade vi iväg. De första 3 kilometrarna sprang vi på grusväg. Jag sprang lugnt, ca 5:40-tempo. Redan i första motlutet kände jag att benen var lite stumma. Inne i skogen kändes det bättre, inte minst i utförslöpningen. Men så fort det vände uppåt blev jag trött och jag snubblade ett par gånger och det brukar jag sällan eller aldrig göra. Det kanske handlade om att jag lyfte foten någon millimeter för lite och då snubblar man till slut eftersom man tar många steg över stenar och rötter.

Skravelbäcken. Foto: Wikipedia

Efter drygt 10 km kom jag äntligen upp på Slåttsberget. Utsikten ut över Höga kusten var magnifik. Sen följde brant utförslöpning med inslag av klättring ner mot Tärnettvattnet. Efter det så ökade farten rejält i utförslöpningen längs Skravelbäcken. Just då var det kul att springa. Stigen var fylld av stenar i olika storlekar och det gällde att vara snabb i fötterna.

Bitvis ganska brant. Foto: Okänd fotograf?

När vi kom ner till havet svängde vi söderut och följde stranden längs en fin, mjuk stig ut mot Tärnettholmarna, där det fanns energikakor och en spännande häxbrygd bestående av rödbetsjuice blandad med sportdryck. Jag kände mig lite piggare efter löpningen utför och tror jag låg ganska bra till tids- och placeringsmässigt med tanke på alla starka löpare jag mötte när jag sprang tillbaka från holmarna. Just innan stigen svängde upp på Slåttsberget igen mötte jag Fredrik som såg pigg och fräsch ut. 

Kramp!
Löpningen uppför kändes tung. Jag gick och sprang omvartannat. Jag borde nog ha tagit det ännu lugnare, men jag är ju van att kunna springa uppför ganska långt och länge. Efter 20 km darrade det till i vaden, som om en ål plötsligt vaknade till liv därinne efter att ha legat i dvala i min vad i flera år. Jag skrek till och stöp som en fura. Min första kramp under löpning var ett faktum. En engelsktalande kille som sprang bakom mig stannade och sträckte ut vaden genom att trycka foten mot benet. En annan vänlig löpare stannade och gav mig resorb. En funktionär som satt några hundra meter bort kom och tryckte upp foten i en evighet. Jag tackade för hjälpen och sedan haltade jag vidare mot infart Syd. Jag ringde arrangören Jerry Engström och berättade att jag brutit. När jag staplade genom Slåttdalsskrevan kom Fredrik ikapp och han och två medlöpare sprang fel precis där. Det var bra skyltat, men om man tappar fokus - och det kanske var mitt fel eftersom vi pratade en del - så kan man missa vägen.

Jag gick sakta genom urskogen. Jag hejade på flera löpare som sprang förbi, bl. a ett par som jag sprang förbi på Swiss alpine för 5-6 veckor sedan. Det kändes oändligt trist att inte kunna avsluta och springa två gånger uppför Skuleberget som jag på något sjukt sätt sett fram emot. Men samtidigt kanske det var tur att jag fick kramp och tvingades avsluta. Kramp är ett sätt för musklerna att skydda sig själva. Min kropp är bra mycket smartare än jag någonsin kommer att bli.

Tillbaka nästa år
När jag sent omsider kom fram till infart Syd fick jag skjuts till Friluftsbyn. Jag körde hem direkt. Senare fick jag ett SMS om att Fredrik klarat banan på drygt 6 timmar. Det var kul, men det hade ju varit roligare att se det på plats uppe på berget. Nästa år måste jag komma tillbaka. Det kommer att vara ännu fler med då. Jag kan verkligen rekommendera alla att delta. Så länge det varade var det ett av de häftigaste lopp jag sprungit. Men just nu vill jag bara vila och återhämta mig. Jag känner fortfarande av krampen. Sen gäller det att ta nya tag, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i just nu.

Bild från hogakusten.se

Vad är kramp?
Jag hade nyss druckit och ätit energikaka, så jag led knappast brist på elektrolyter eller glukos, när jag fick kramp. Det var nog snarare så att jag överansträngde mina muskler.

För snart 20 år sedan framförde Martin Schwellnus en hypotes om att kramp orsakas av hyperaktiva ryggmärgsreflexer, vilket i sin tur är en följd av uttröttade muskler. Denna hypotes kan förklara de fakta som finns och det är den enda förklaringen med en riktig orsak. Men bland tränare och löpare är den vanligaste föreställningen fortfarande att kramp beror på antingen brist på vätska eller på salt/elektrolyter, trots att det inte finns några studier som ger stöd för det.

Alla är dock överens om att kramp är spasmer i musklerna. När man springer aktiveras musklerna i benen av hjärnans motoriska centrum. Denna aktivering är viljestyrd - jag vill ju springa. Nervsignalen från hjärnan går via ett knippe alfamotoriska nervceller ner längs ryggmärgen och sedan ut till de muskler som ska kontraheras (spännas). Aktiviteten kan också öka genom omedvetna ryggmärgsreflexer som går direkt ut i musklerna för att skydda dem.

Våra muskler skyddas av ryggmärgsreflexer med hjälp av muskelspolar och senspolar. Muskelspolarna finns mellan muskelcellerna och följer passivt med de närliggande muskelcellernas rörelse. Om muskelcellerna sträcks ut, töjs även muskelspolarna. Om muskelns töjs för mycket och det finns risk för att den skall brista, sänder muskelspolen en signal till de alfamotoriska nervcellerna, som i sin tur skickar tillbaka en signal som gör att muskeln kontraherar och hindrar att en skada uppkommer. Denna skyddsmekanism kallas för sträckreflex. Det är denna reflex som aktiveras när du håller i ett glas och någon sedan fyller glaset med vatten så att armen sänks, reflexen ser då till att armen höjs till ursprungsläget igen.

Senspolarna sitter längst ut på musklerna nära senorna och ser till så att musklerna inte kontraherar för mycket. Ju mer kontraherad och spänd en muskel är, desto mer signalerar senspolarna. Om det finns risk för skada skickar senspolarna en hämmande signal som i sin tur minskar de alfamotoriska nervcellernas aktivitet. (Det hände mig för något år sedan då jag tog för mycket i bänkpress och plötsligt tappade all kraft. Reflexen finns för att hindra mina muskler från att slitas loss, de bryr sig dock inte om att jag har tyngden ovanför mig. Bänkpress är ett ganska nytt fenomen ur evolutionär synvinkel.)

När muskler blir slutkörda ökar signalerna från muskelspolarna, medan de hämmande signalerna från senspolarna blir svagare, vilket leder till överaktivering, d v s ihållande aktivering av musklerna - spasmer - vilket vi känner som kramp. Krampen föregås ofta av små ryckningar i muskeln som beror på denna signaltrafik mellan sträck- och senreflex. Det drabbar oftast muskler som kontraherar under lång tid som vader och musklerna på baksidan av låret, medan muskler som sträcks ut mycket är mer skyddade genom att de aktiverar senreflexen.

De alfamotoriska nervcellerna får hela tiden återkoppling från muskelspolar och senspolar och de senare är inte är så aktiverade som de borde. Eftersom aktivering av alfamotoriska nervceller leder till kontraktion av muskeln medför detta ofrivilliga muskelsammandragningar. Det finns inget man kan göra just då. Vadmusklerna får eget liv och man hoppar omkring som om marken plötsligt förvandlats till glödande kol.

Botemedel mot kramp
När kramp är ett faktum kan man minska de alfamotoriska nervcellernas aktivitet genom att stretcha den krampande muskeln och aktivera senreflexen. Det var det jag fick hjälp med när jag fick kramp. Ett annat sätt att bryta kramp är att snabbt dricka en dl juice från saltgurka. Juice från saltgurka - som innehåller bl a salt och vinäger - tycks kortsluta den neuromuskulära mekanism som ger upphov till kramp. Lindringen sker direkt, d v s långt innan kroppen tagit in juicen i cellerna, vilket stärker hypotesen att kramp är neuromuskulärt fenomen som beror på överaktiverade muskler.

Varför får man ont i sidan när man springer?

Jag tror många som springer undrar varför det gör ont i sidan ibland. Omkring en femtedel av alla löpare får ont i sidan under ett lopp och nästan 3 av 4 upplever denna smärta under ett år. Det som vi brukar kalla håll eller mjälthugg. Forskare kallar det Exercise-Related Transient Abdominal Pain eller ETAP (jag skriver fortsättningsvis ETAP och mjälthugg lite om vartannat). Under åren har det kommit flera teorier om orsaken till ETAP och hur man botar det, men inga av dessa har kunnat förklara alla de fakta som finns. I veckan kom dock en stor genomgång av de senaste årens forskning och författarna bakom genomgången tror sig också veta svaret på varför man får ont i sidan när man springer. Så när du läst det här inlägget vet du mer om mjälthugg än nästan alla andra och förhoppningsvis kanske du slipper drabbas av det.

Det finns en gemensam orsak
Genomgången börjar med en studie där man undersökte 965 idrottare i sex olika sporter om förekomsten av ETAP under ett år. Det visade sig att simmare och löpare drabbades mest, medan cyklister ytterst sällan fick ETAP.

Simning 75 %
Löpning 69 %
Ridning 62 %
Aerobics 52 %
Basket 47 %
Cykel 8 %

Flera studier visar att smärtan är snarlik mellan individer och mellan olika idrottsaktiviteter. Detta tyder på att det finns en gemensam orsak till ETAP. Smärtan uppgår i snitt till 5,6 ± 0,2 på en 10-gradig skala, vilket leder till att 76 % av de som drabbas drar ner på intensiteten, att 12 % bryter medan de tuffaste 12 % kör på. Smärtan är godartad, men kan alltså förstöra en tävling. Smärtan

känns oftast på höger sida och i mitten till övre delen av buken.

Platser där ETAP lokaliserats. En del rapporterar smärta på olika ställen, vilket leder till lite underliga procenttal. Högersidan dominerar. Bild från Sports medicine.

Orsaker?
I en studie fick 23 individer som brukar få mjälthugg springa på ett löpband två olika dagar efter att ha druckit stora mängder vätska. 64 % av dem fick håll vid båda tillfällena, 23 % vid ett tillfälle, och endast 13 % klarade sig helt och hållet. Efter ett lopp sa hälften av de som fick ETAP att den kom strax efter en vätskekontroll. Två studier har dessutom visat att vätska med elektrolyter (hyportona vätskor) ökar risken. Mat innan träning gav upphov till ETAP hos 52 %. I ett experiment fick 30 löpare av 35 ETAP när de sprang efter en måltid, jämfört med 19 av 35 löpare som inte åt innan. Mycket vätska och/eller mat i magen verkar alltså vara en bidragande orsak till ETAP.

Sedan länge känner man till ett samband mellan ETAP och smärta i skuldran och oftast på samma sida av kroppen. Mellangärdesnerven nervförsörjer skulderspetsen, men även diafragman och områden i buken. I två studier rapporterades skuldersmärta hos endast 5 % av löparna, medan 27 % upplevde ETAP. Man såg också att det fanns ett starkt samband mellan dessa båda smärtor. Det är en ledtråd till de djupare liggande orsakerna.

Flera studier visar att unga är mest mottagliga för ETAP. 77 % av de som inte fyllt 20 år upplever ETAP jämfört med endast 40 % av personer över 40 års ålder. Både förekomsten och smärtan minskar med stigande ålder. ETAP är dock ovanligt före 10 års ålder. Män och kvinnor drabbas i lika hög grad. Vikten spelar ingen roll, däremot kan hållningen påverka risken.

ETAP är vanligast i aktiviteter som medför att bålen flyttas upprepade gånger, antingen vertikalt eller i längsgående rotation, speciellt när bålen är utsträckt. Det sker vid löpning. Simning förlänger bålen och innebär upprepad rotation med bålen som förlängs. Cyklister rör väldigt lite på överkroppen och de har sällan ETAP.

Genomgången visar att man kan förkasta hypoteserna att träningsintensitet, kyla eller otillräcklig uppvärmning orsakar ETAP. Man kan få mjälthugg när man rider, vilket inte är särskilt syrekrävande och ETAP är lika vanligt i början som i slutet av ett lopp.

Något med buken
Den vanligaste förklaringen till ETAP har varit mekanisk belastning på de inre organens ligament som stödjer bukens inälvor via fästen i diafragman. Denna teori förklarar förekomsten av ETAP i aktiviteter som skakar om kroppen men ändå har låg syreförbrukning som t ex ridning. Mat och vätska före träning kan framkalla ETAP eftersom det ökade maginnehållet trycker mot ligamenten. Hypertona drycker (hyperton = mycket elektrolyter som salt) tycks förvärra denna stress på grund av att dessa vätskor bromsar magtömning och därigenom bibehåller man ett större maginnehåll. Eftersom de inre organens ligament fäster vid diafragman, kan teorin också förklara upplevelsen av skuldersmärta. Denna teori kan dock inte förklara ETAP som känns lågt i buken eller under simning när ingenting skakar.

Ungefär en av fyra beskriver mjälthugg som kramp. Muskelkramp är associerat med hög EMG-aktivitet, men när man mätte EMG-aktivitet där smärtan kändes såg man ingen ökad aktivitet, vilket leder författarna till att förkasta teorin om kramp.

Det verkar vara den yttre bukhinnan som smärtar
Genomgången avslutas med en stor studie där 600 personer med ETAP undersöktes. Forskarnas hypotes är att ETAP orsakas av irritation i bukhinnans parietalceller, som är det yttersta lagret av bukhinnan och som fäster på bukväggen och undersidan av diafragman. Forskarna presenterade åtta fakta som stöder teorin:

1. Retning av den del av bukhinnan som fäster på bukväggen orsakar skarp, väl lokaliserad smärta som till sin natur liknar ETAP.
2. Den del av den yttre bukhinnan som ligger under diafragman nervförsörjs av mellangärdesnerven och ger upphov till smärtor i skuldran när den retas.
3. Smärta som härrör från bukhinnans parietalceller förstärks av rörelse.
4. Parietalcellerna följer hela bukväggen och skulle därmed kunna förklara att ETAP kan kännas över hela buken.
5. Parietalcellerna klamrar sig hårdast fast vid bukväggen längs magens mitt (linear alba) och därmed är det mest rörelse i sidan av buken.
6. Spänningen i bukhinnans parietalceller ökar när man sträcker ut bålen
7. Barn har en proportionellt större bukhinneyta än vuxna, vilket kan förklara den höga förekomsten av ETAP hos barn över tio år.
8. Smärta som uppstår i bukhinnans parietalceller upphör när stimuleringen upphör, vilket påminner om hur ETAP upphör när man slutar springa.

Författarna föreslog att ETAP uppstår som en följd av ökad friktion mellan bukväggens yttre och inre hinnor. De hävdar att friktionen ökar när de inre och yttre lagren av bukhinnan trycks samman av en utspänd mage, vilket sker efter vätskeintag eller efter en måltid, eller av andra bukorgan såsom lever eller tjocktarm. Vidare tror de att förändringar i den serösa smörjvätska som finns innesluten i bukhinnan kan öka friktionen. Mängden serös vätska minskar kraftigt under träning. Denna vätska påverkas dessutom i hög grad av osmotiska gradienter, vilket kan förklara varför drycker med elektrolyter ökar förekomsten av ETAP.

Det tycks dessutom som om personer med hög risk för ETAP har betydligt svagare magmuskler (särskilt transversus abdominis) och sämre funktionell bålstabilitet än individer som inte får ETAP.

Hur man slipper få ont i sidan
Ett sätt att förebygga ETAP är att bygga upp musklerna runt bålen, särskilt den tvärgående magmuskeln - transversus abdominis - som ligger djupast av magmusklerna och trycker mot ryggraden som en korsett. Ökad styrka i denna muskel minskar bukens rörlighet och därmed minskar också risken för ETAP.

Vidare bör man undvika att äta stora mängder mat minst 2 timmar innan träning, möjligen 3-4 timmar för de mer sårbara. Det är bättre med små klunkar än stora klunkar medan man springer och det går att träna upp förmågan att dricka. Hypertona drycker bör undvikas.

Tekniker som stödjer eller begränsar rörelse i bålen kan vara till hjälp. Det finns åtminstone två fallstudier där övningar anpassade för att förbättra dynamisk bålstabilitet visade sig vara effektiva för att förhindra förekomsten av ETAP.

Det tycks även som att ETAP minskar ju bättre tränad man är. Åldern är också en viktig faktor. Ju äldre, desto mindre risk för ETAP.

När man väl fått mjälthugg och känner den där huggande smärtan, är det bästa sättet enligt 40 % av alla löpare att ta djupa andetag. 31 % tyckte det blev bättre om man tryckte på stället som gjorde ont. Det mest effektiva sättet var förstås att sluta springa, men det är oftast inte ett val.

Aldrig mer mjälthugg
Jag tror inte jag haft mjälthugg på flera år. Ibland har jag haft känningar, men då har jag andats ut som om jag blåste ut ett ljus och det har fungerat varje gång. Jag tror överhuvudtaget andningen är viktig. Jag andas enligt 3:2-metoden som gör att belastningen på de inre organen mellan höger och vänster sida jämnas ut och jag försöker undvika ytlig och ansträngd andning. Dessutom kör jag coreträning varje måndag och jag dricker alltid efter törst; helst vatten eller något sött. Jag vill inte att det skvalpar i magen. Salt och elektrolyter är jag lite skeptisk till. Enligt en studie dricker omkring hälften för mycket vätska under ett vanligt lopp och min gissning är att det är den vanligaste orsaken till att bukhinnorna kommer i olag.

Jag hoppas jag slipper ETAP i morgon när jag springer Höga Kusten Trail. Det känns lite nervöst för jag har aldrig varit så dåligt förberedd inför ett lopp. Min anmälan var en impulshandling. Jag tyckte loppet verkade kul. Jag återkommer med en rapport om loppet så snart jag orkar.


Relaterade inlägg
Hur man tränar den tvärgående magmuskeln transversus abdominis
Om mjälthugg
Om andningsteknik
Inga fler situps 

Vattendränkta löpare
Mitt första corepass (varning, lite knäppt…)

Se perfekt utan glasögon

Alla med normala synfel kan se perfekt utan glasögon. Det kan vara bra att veta ifall man glömt glasögonen och måste läsa en text på för långt eller på för nära håll. Det enda som krävs är en hand med en tumme och ett pekfinger. Det har nästan alla. Annars kan man också använda en bit kartong och en penna.

Så här gör man. Ta pennan och gör ett litet hål i kartongen, eller bilda ett pyttelitet hål med tummen och pekfingret. Titta sedan genom hålet på en text som du inte ser i vanliga fall. Det bör vara ganska ljust. Texten kommer att vara hur tydlig som helst. Det enda problemet är att synfältet är ganska litet. Hur kan det komma sig att ett litet hål fungerar som ett par glasögon?

Man behöver inte vifta med långfingret. Det är hålet som är viktigt, men det hamnade lite ur fokus här:)

I ögat finns en lins som bryter infallande ljus, så att det man vill se skarpt hamnar på en punkt i ögat där syncellerna (tapparna) sitter som tätast. Om en smal ljusstråle träffar ögat, kommer den att träffa näthinnan på ett mycket begränsat område. Det är det som sker när man tittar genom ett litet hål. Då kan man, utan att kisa, uppleva nästan perfekt syn. Synen förbättras alltså av att man blockerar ljus, inte av att man böjer ljus. En förutsättning är att det är ljust, helst solsken. Om det är mörkt räcker inte ljuset riktigt till, så det kan vara lite vanskligt att titta genom små hål på bio. Men det går.

Hur fungerar det?
Små hål fungerar alltså som linser, som ett par glasögon. Hur? Tänk dig att du står i ett mörkt rum med ett litet fönster. Du tittar ut på landskapet. När du står nära fönstret kan du se hela landskapet - ett rött hus till vänster, ett stort grönt träd i mitten, och en blå lastbil till höger. Sen backar du tillbaka mot väggen. Synfältet smalnar av, till slut ser du bara en del av trädet. Om du rör dig åt höger kan du se det röda huset, om du flyttar dig till vänster kan du se den blå lastbilen. Från varje ställe längre bakåt i rummet nära den bakre väggen, kan du bara se en liten bit av utsidan genom fönstret.

Litet synfält men bättre skärpa. Bild: The Independent.

Vänd dig sedan och titta på den bakre väggen. Om det är ljust ute, kommer du att se en suddig bild av utsikten som projiceras på den bakre väggen. Det gröna trädet reflekterar grönt ljus rakt genom fönstret mitt på den bakre väggen. Den blå lastbilen reflekterar blått ljus genom fönstret på det ställe på väggen där du stod när du såg den blå lastbilen. Ljuset som kommer in från utsidan går genom fönstret i raka linjer. Där den bakre väggen har en siktlinje till lastbilen kommer den att träffas av blått ljus. Överallt där man kan se trädet faller det in grönt ljus.

Om du gör fönstret mindre, kommer bilden på bakväggen bli mörkare, eftersom det kommer in mindre ljus. Bilden blir även mindre suddig, eftersom antalet platser utanför som kan ses från en given plats på den bakre väggen har minskat.

Hur det fungerar i princip. Bild: myopia.org

Det är det som händer när du tittar genom ett litet hål. Ögongloben är som det mörka rummet, näthinnan är som den bakre väggen och hålet är som ett litet fönster. Ögats lins befinner sig mellan hålet och näthinnan och fokuserar ljuset. Det är nu mycket enklare eftersom hålet begränsar antalet infallande ljusstrålar och ger en viss fokusering på egen hand, vilket förbättrar skärpan.

Nuförtiden behöver man inte göra små hål för att se bra på håll. Man kan se genom kameran i sin mobil. På nära håll är dock hål bättre, tycker jag. Åtminstone jämfört med iPhone 5. Bild: MacWorld.

Närsynthet allt vanligare
Synen är viktig för människan. En stor del av hjärnan används till att fånga in ljus, leda till baksidan av hjärnan och sedan konstruera en bild av omvärlden. Det är därför en smula märkligt att så många människor är närsynta. 1970 var 25 % av alla amerikaner närsynta, nu är siffran 42 %. Det är en ökning med 66 %. Ju "högre" utvecklat ett samhälle är, desto fler närsynta. Förutom gener måste det också finnas en miljöfaktor som aktiverar generna för närsynthet. Vi skulle inte ha överlevt som art om vi inte kunde se var vi satte ner fötterna eller inte kunde skilja en buske från ett lejon.

George skulle inte ha en chans på savannen där lejon smyger omkring.

1969 undersöktes inuiter på Grönland. Det visade sig att endast 1,5 procent av inuiterna över 40 år var närsynta. I gruppen yngre inuiter var dock hälften närsynta. De yngre inuiterna vistades mer inomhus, de läste mer och de åt en västerländsk kost med mycket snabba kolhydrater. Allt detta kan bidra till närsynthet.

Ljus från solen ger 30-100 000 lux, medan ljus från lampor ger 50-500 lux. T o m under en mulen dag är ljuset starkare utomhus än inne. En teori är att det dunkla ljuset från lampor ger hjärnan en suddig bild av föremål på nära håll, vilket leder till att hjärnan skickar en signal om att öka tillväxten där bilden är suddig. Det medför att avståndet mellan lins och näthinna ökar och att föremål som ligger långt borta blir suddiga.

Närsynta djur är inte lika bra på att föra sina gener vidare. Bild Outdoor Oddities.

Studier visar också att barn som vistas mycket utomhus, är mindre närsynta än innebarn. Den som är inomhus ser ingen horisont. Alla objekt ligger nära - och numer med paddor och mobiler ännu närmare -  och eftersom allt i naturen handlar om anpassning, så kan man gissa att ögat på inomhusbarn har anpassat sig till att se föremål i halvdunkel som ligger nära. Det är ingen idé att försöka se en horisont som inte finns. När man är ute tittar man ut mot horisonten och i nästa ögonblick på ett träd en meter ifrån och sedan kanske man tittar upp i trädet. Ögats lins arbetar ständigt. En lins som fixerar blicken vid en datorskärm eller en boksida rör sig inte alls.

Höga Kusten Trail på lördag
Nu är det bara några dagar kvar till Höga Kusten Trail. Jag sprang ett löppass idag på lunchen tillsammans med Fredrik. Det blev drygt 7 km längs Selångersån i soligt väder. Det kanske blev det sista passet innan tävlingen. Det har känts tungt i några veckor och jag har inte tränat så mycket som jag borde, men förra veckan fick jag till två lite längre löppass på 17 resp 25 km. Framför allt ska det bli en upplevelse att springa i Skuleskogen och jag hoppas det blir vackert väder och klar utsikt ut mot kusten.

Fler sidor om den märkliga synförmågan

Blindsyn

Fula kändisar

Hur kan man missa en gorilla?