Simning och kramp

Under våren kör vi en jobbklassiker som inkluderar simning (samt skidor, löpning och cykel). Jag är en usel simmare. Jag kan förvisso ta mig framåt i 30-40 minuter, men det går sakta och jag flyter som ett sjunktimmer med benen släpande längs botten. Dessutom får jag ofta kramp. Det hugger till som ett hajbett i vaden. Risken att drunkna under simtävlingen är dock inte särskilt stor eftersom det kommer att ligga en båt mitt i sjön och dragga. Simtävlingen går den 19 juni.

Det går ju alltid att hitta på en ursäkt för att slippa simma, men jag har köpt en våtdräkt och jag skriver att jag ska simma ... allt tyder på att jag ska vara med. Det är inte roligt att träna på det man är dålig på. Fast det är ju de svåra utmaningarna som gör att man utvecklas. Det kanske är dags att bli simkunnig.

Vad är kramp?
Varför får jag kramp när jag simmar? Det beror knappast på brist på vatten eller salt. Det trodde man tidigare, men när några forskare studerade idrottare som fick kramp fann man att de inte var mer uttorkade eller hade lägre nivåer av elektrolyter (salter) än de som inte fick kramper. Vetenskapsteoretiker kallar den typen av observationer för anomalier, d v s fakta som strider mot etablerade teorier och paradigm. Fakta slår teori och därmed krävs en ny teori.

Människan har utvecklats för att springa i stekande värme på savannen och vi klarar stora vätskeförluster så länge vi kan återställa depåerna under kvällsmålet. Vi människor är ganska bra på att kravla hem innan läggdags. Vi drivs av hunger och törst. Vi lider heller ingen brist på salt. Tvärtom, den enda rika källan till salt på savannen var det osaltade köttet i de djur som dödades. Idag finns det däremot salt i överflöd. Jag är ganska övertygad om att jag får kramp under simning för att jag anstränger musklerna hårt, inte för att jag druckit dåligt eller svettats ymnigt. Jag tror att det är den ihållande anspänningen när mina vrister sträcks ut, som är orsaken till krampen. Den observationen faller inom ramen för den nya teorin om kramp.

Saltkristaller. Källa http://chemistry.about.com/

Enligt den nya teorin beror kramp på att musklerna blir uttröttade, vilket sätter neuromuskelära reflexer ur spel. Muskeln skyddas av två olika nervceller: muskelspolar och senspolar. Om musklerna töjs, töjs även muskelspolarna som ligger och lyssnar som spindlar på muskelfibrerna. Om muskelns töjs för mycket och det finns risk för att den skall brista, sänder muskelspolen en signal till hjärnan, som i sin tur skickar tillbaka en signal om att muskeln ska dra i hop sig. Denna skyddsmekanism kallas för sträckreflex (den som får benet att sparka om man slår på knät). Senspolarna sitter mellan muskelceller och senvävnad. Dessa ger i motsats till muskelspolarna en signal som gör att muskeln slutar att dra ihop sig för att förhindra att senan skadas (Om man t ex lyfter för mycket leder detta till att man tappar all kraft och vikten åker i golvet). När man blir trött ökar signalerna från muskelspolarna, medan signalerna från senspolarna minskar. Nettot av detta är att musklerna börjar dra ihop sig okontrollerat, de krampar. Det händer mycket oftare under tävling än träning, helt enkelt för att man tar ut sig så mycket mer.

Det är ofta vaderna som drabbas av kramp. Vadmuskeln sträcker sig över två leder och en muskel som korsar två leder krampar oftare, skriver Ross Tucker på bloggen Science of Sports. När man simmar är tårna utsträckta, vilket innebär att vadmuskeln kontraherar i en förkortad position. När muskeln är i detta läge, minskar aktiviteten i senspolarna mer än normalt, medan muskelspolarna aktiveras och det ökar risken för kramp.

Det hjälper alltså inte att dricka sportdryck eller att svälja bananer för att slippa kramp. Skulle det vara så enkelt skulle det inte finnas kramp. Det enda som signifikant tycks lindra när man väl drabbats av kramp är faktiskt gurkjuicevinäger som tycks kortsluta signalerna till hjärnan på något sätt. Eftersom kramp är muskler som drar ihop sig kan det även vara bra att sträcka ut muskeln för att ge hjärnan en motsatt signal. Det har löpare och fotbollsspelare gjort länge, förmodligen för att det hjälper. Praktiken springer ofta före teorin. 

En ny studie
I en ny studie som publicerades i december 2012 skapade man kramp på konstgjord väg genom att skicka in en spänning i musklerna. Studier har tidigare visat att ju lägre frekvens som utlöser kramp, desto mer mottaglig är försökspersonen för kramp. I studien lät forskarna 10 män träna i fyra timmar under varma förhållanden och deras genomsnittliga vätskeförlust var 4,7% (nära 5 % som anses allvarligt). Trots ganska extrem uttorkning och saltförluster motsvarande 4 gram natrium såg inte forskarna någon skillnad i krampkänslighet, vilket ytterligare försvagar den gamla teorin om att kramp orsakas av salt- och vätskebrist och stärker den nya teorin om att det handlar om neuromuskelär kontroll.