E4-loppet och hjärnan

I söndags sprang jag min första halvmara på över två år och den tredje sammanlagt. Loppet gick på nya E4 söder om Sundsvall och kallas kort och gott E4-loppet. Jag är inte van vid asfaltslöpning och jag var in i det sista osäker på om jag skulle springa med Fivefingers eller Adidas Climacool. Jag tog de senare. Jag trodde de skulle funka på ett kortare lopp. Det var inte så smart.

Målet i sikte. Foto: Liz Åström.

Det blåste motvind från starten och de första fem kilometrarna. Sedan vände man tillbaka och sedan samma varv en gång till. Den nya E4.an hade inte kommit längre än så. Jag försökte ligga bakom någon rygg i den kraftiga motvinden. Jag höll ungefär 4:55-tempo fram till vändningen, sedan gick det fortare tillbaka och snittempot låg kring 4:48/km. För att komma under 1,40 måste jag under 4:45/km och det trodde jag skulle gå med en liten spurt på slutet. Men sista kilometern gjorde vänsterfoten ont. En blåsa växte och exploderade. Vänsterskon färgades röd. Jag skulle ha valt mina vanliga Fivefingers Classic, det hade gått bra på den mjuka fina asfalten. Men det är lätt att vara efterklok. Jag bet ihop och höll ett jämnt tempo hela vägen kring 4:45-4:50 och sluttiden blev strax över 1,40, personrekord med tre minuter. Det kändes bra, men jag hade nog trott det skulle gå fortare. Lilltån på vänsterfoten var bara en sörja. Jag besökte sjukstugan och limmade ihop den lilla tån. 

Konstaterar att det blev personbästa. Foto: Fralb.

Nästa år måste jag köpa skor med mer plats för tårna eller så springer jag i fivefingers. Jag kommer att träna mycket smartare kommande år. Man blir ju fortfarande lite klokare ... jag gör uppenbarligen också fortfarande tillräckligt många misstag varje år så att jag har utrymme att bli klokare;)

Tävling på gott och ont
Nu blir det inga fler tävlingar på ett tag. SUM var fullbokad. Det kanske är bra. Att tävla är kul, men det sliter också. Risken är stor att man blir övertränad och skadad. Det kanske verkar fånigt för utomstående, men att tävla är även roligt, ett mål, en utmaning, socialt. Det är bra för hjärnan tror jag, tvingar oss att skärpa sinnena, lära av misstagen, vässa allt man har för att prestera bättre. Konkurrens och tävlan gör oss lite bättre. Motståndare är en viktig parameter när hjärnan bestämmer vilket tempo man ska hålla.

Men om man inte återhämtar sig är varje tävling ett kliv närmare slutet. Nu blir det 2-3 månader uppbyggande aerob träning, styrketräning och en crawlkurs som jag kände mig nödd och tvungen att anmäla mig till efter sommarens fiasko. Jag har nog aldrig varit mer nervös inför en kurs:)

Kollaps i Finnkampen
Jag fick ett tips om ett klipp på svtplay (se nedan) som visar hur löparen Fredrik Uhrbom kollapsar strax före mållinjen på 10 000 meter. Expertkommentatorn Jakob Hård säger att det ser läskigt ut och konstaterar tvärsäkert (34 sek in i klippet) att det beror på vätskebrist! Efter 30 minuter löpning kan man alltså drabbas av akut vätskebrist och bli oförmögen att kontrollera kroppen, enligt en expert.

Fredrik skriver på sin blogg att det enda han ville var att ligga stilla en stund, vilket övertygar hjärnan om att han inte ska springa mer. När han reser sig upp kräks han. Det bevisar att kollapsen inte berodde på vätskebrist. En uttorkad kropp mobiliserar och absorberar först vattenreserverna i magen innan den aktiverar försvaret mot uttorkning. Eftersom människan utvecklades som långdistansjägare i ett torrt klimat så gynnade evolutionen de som var bäst på att utnyttja det vatten som finns fritt i kroppen, och egentligen inte fyller någon annan funktion än att vara en vattenreserv. En kropp som gjorde sig av med vätska om den vore uttorkad skulle inte överleva länge.

Dagen efter var Fredrik Uhrbom hur pigg som helst och gav en klockren analys:

”Jag minns allting, det är helt klart. Det är ju så att det är nervsystemet som slås ut och man kan inte kontrollera benen. Det var inte kramp eller så ... svårt att undvika, viljan vill mer än kroppen klarar av och till slut slår hjärnan av ... det inträffar när man inte vill kliva av ... när man tävlar i landskamper ...”

Om människan skulle få svårt att röra sig efter en halvtimme utan vätska, då skulle hon inte överleva särskilt länge på savannen. Det finns flera exempel på människor som gått vilse i öknen och de har överlevt i dagar och det första och värsta symptomet var törst. Långt senare började kroppen brytas ner, men de vinglade inte som en löpare på upploppet.

Hjärnan kontrollerar musklerna
Det är hjärnan som bestämmer hur länge vi orkar springa. Det är hjärnan som har kontrollen och fattar det avgörande beslutet när man saktar farten eller ger upp. Grunden för detta beslut ligger på flera omedvetna nivåer, såsom graden av ansträngning, hur vältränad man är, tidigare fysiska och psykiska erfarenheter, temperatur, vind, sträcka, intensitet, motståndare, m m. Hjärnan gör sedan en samlad bedömning och bestämmer - med god marginal - vilket tempo man kan bibehålla hela sträckan utan att riskera livet. Om hjärnan bedömer att jämvikten och livet är hotat (att hjärnan inte får tillräckligt med energi, att muskler bryts ner, att hjärtat ska skadas) då aktiverar den känslor av trötthet och smärta så att vi inte orkar springa lika fort och i sista hand stänger hjärnan t o m av benen så att vi helt enkelt inte kan ta ett steg längre. Det var det som drabbade Fredrik Uhrbom. Hjärnan fattade ett beslut och mot hjärnan sprattlar man förgäves.

Hjärnan har kontrollen och kan t o m köra över viljan om det krävs för att säkerställa hjärnans överlevnad. Skärmdump från svt som jag lekt lite med.

Känslan av trötthet och smärta och att man därmed springer långsammare, är förebyggande och skyddande åtgärder som hjärnan vidtar för att undvika allvarliga fysiska trauman. När stressen på hjärta, muskler och nervvävnad närmar sig gränsen för vad som är säkert, då skickar hjärnan en signal till den motoriska barken att den ska sluta rekrytera muskler och det är som att klippa trådarna till en spratteldocka. Löparen faller ihop.

Trots att jag nästan känner mig död efter ett hårt lopp, så har hjärnan sparat så pass mycket krafter att jag dels skulle orka spurta om så krävdes, dels redan efter några minuter känner mig pigg och redo att dela och försvara bytet om jag varit en jägare. Det beror inte på att kroppen har reparerat en massa skador i en handvändning, utan på att hjärnan uppfattat att hotet mot jämvikten har upphört och därmed stängt av trötthetskänslor och smärta så att jag kan ta mig hem med medalj eller en dödad gnu.

Sammanfattningsvis kan man säga att trötthetskänslan börjar i hjärnan. Denna känsla baseras på summan av sensorisk återkoppling från många olika organ och uttrycks fysiskt som sänkning av löphastighet p g a en minskning i muskelaktivering från motoriska barken i hjärnan.

Den som är bäst på att springa med sin hjärna och inte emot sin hjärna, är den som också lyckas bäst. Det gäller inte bara löpning, utan allt annat också. Att träna är att lära känna sin hjärna, dess gränser. Det kräver också att man ibland testar dessa gränser.

Rödbetsjuice eller viljestyrka?
På en bild i Fredrik Uhrboms blogg ser jag att han testade rödbetsjuice för första gången inför loppet. Kanske - nu spekulerar jag - gjorde det att han kunde anstränga sig mer än han egentligen var fysiologiskt anpassad att klara? Eller berodde kollapsen på att han är utrustad med extremt mycket viljestyrka och att en landskamp också gjorde att han använde all denna viljestyrka, vilket fick honom att först motstå trötthet och smärta - men det kunde inte hjälpa honom när hjärnan klippte trådarna.