söndag 24 oktober 2010

30 000 meter


Jag vaknade klockan åtta och efter frukosten gav jag mig iväg för att springa det längsta jag någonsin sprungit. Jag gick ut så lugnt och försiktigt som det är möjligt. 30 000 meter låter långt, men varje löptur - oavsett sträcka - börjar med ett löpsteg. Ett-två tre - sen är man igång.

Idag handlade det om att slå mitt distans-personbästa, tiden var oväsentlig. Den första timmen sprang jag väldigt sakta och det var nästan så att jag började frysa, jag hade inget på händerna och fingertopparna är nästan det enda på mig som brukar frysa. De är å andra sidan tio stycken så jag fryser på ganska många ställen. Jag knöt ihop fingrarna i ett eskimågrepp med alla fem fingertopparna tätt ihopsatta. Det ångade ur munnen när jag drev benen med armarna som pistonger genom skogen.

Stigarna var översållade av löv med vita frostkanter, det är fortfarande barmark (grrr, det snöar överallt utom  här, skicka snökaoset hit!). Solen lyste från en klarblå himmel och ganska snart blev det varmt och jag fick öppna upp kläderna lite. Solen står lågt och det blir väldigt ljust vid den här tiden. De människor man möter är bara skuggor i motljus.

Efter ungefär en timmes löpning infann sig det härliga tillståndet av trans, förmodligen för att  hjärnan blir hög på endocannabinoider. Det är väl därför som jag gillar de här långturerna. Det är ett lagligt och ofarligt sätt att knarka på. Men det kanske är ett missbruk, det är svårt att bedöma när man själv är en brukare.

I jämförelse med att sitta på ett möte i tre timmar eller åka bil, buss eller flyg i  tre timmar, går tre timmar i löpspåret fort. Det är som om tiden inte finns när man inte jagar någon speciell tid. Jag tänkte varken på tiden eller på målet 30 km utan jag bara sprang dit jag ville och lät benen styras av omedvetna val. Jag sprang längs havet och i skogen och över berg. 

Första gången jag tittade på klockan hade jag sprungit exakt 24 km. Märkligt, det var mitt tidigare distansrekord. Det kanske var en slump att jag tittade just då, eller så hade jag fått någon omedveten input någonstans ifrån. Hjärnan kanske kände att jag sprungit så långt och ville göra mig uppmärksam på det. Jag fick en liten kick - bara 6 km kvar och jag ökade takten. Men redan efter ytterligare 2 km var jag trött, högerbenet gjorde lite ont och sedan kände jag en tendens till kramp i vänster vad. Jag sänkte takten och då gick det över. Den sista kilometern gjorde ont i båda benen och jag såg nog lite plågad ut, trots att tempot var lågt. Men så här långt  har jag aldrig sprungit och hjärnan ville nog varna mig för att fortsätta för länge. Jag kände mig nöjd när jag kom hem och smärtan försvann och det var kul att ladda in sträckan på datorn och följa strapatserna i efterhand.

Undvika väggen
Jag måste springa ytterligare 12 000 meter om jag ska nå upp till ett maraton. Det borde jag klara. I morgon anmäler jag mig till Stockholm maraton. Men de sista 12 000 metrarna är de jobbiga metrarna, säger de som har sprungit. Efter 30 km är glykogenlagren tömda. Det är då man springer in i väggen, läste jag nyss i en forskarrapoport som kommer som blogginlägg i morgon. Nu slutade jag just innan glykogenlagren var uttömda och jag sprang sakta så att jag kunde utnyttja fettdepåerna bättre. Jag hade inget pulsband på mig men jag känner min puls ganska bra nu och jag låg nog i min fettförbränningszon under större delen av löpturen. Dr Phil Maffetone räknade ut en formel för fettförbränning och puls för några år sedan. Springer man i det framräknade pulsintervallet räcker energin länge eftersom man förbrukar mest fett och fett har alla mer eller mindre gott om. Formeln ser ut så här:

Fettförbränningszon otränad = 180 -  ålder + 5.
Fettförbränningszon medeltränad = 180 -  ålder.
Fettförbränningszon vältränad = 180 - ålder -5.

Jag är väl ganska vältränad så min formel blir något i stil med 180 - 45 -3 = 132. Jag tror jag låg runt 135 om jag kände min puls rätt. Jag blev aldrig uttröttad utan det var benen som tog slut och de kan man bygga upp. Nu ser jag fram emot nästa rekordförsök. Jag siktar på 32-35 km innan årets slut.

Upp i rymden
Man hinner tänka mycket när man springer 30 km.Om jag avverkat 30 km vertikalt istället för horisontellt hade jag hamnat så här långt upp:

Foto: oewf
Det ger lite perspektiv på distansen.  En vacker utsikt, men kall och ogästvänligt. Kanske man är däruppe snart? Det sägs att det ska ordnas turistresor från Esrange i Kiruna under 2012. Jag skulle nog kunna betala ganska mycket för en sådan upplevelse.

Tv-tips med anknytning till den här bloggen.
I morgon kl 23.00 kan man se ett program på Kunskapskanalen om den plastiska hjärnan och eftersom det är en av bloggens underliggande budskap kanske det kan vara intressant. Programmet heter kort och gott "Den plastiska hjärnan".

2 kommentarer:

  1. Grattis!!
    Wow 3mil, awesome! :)

    SvaraRadera
  2. Tack, ja det otroligt kändes bra.

    SvaraRadera