Känner du inte igen mig?

Hjärnan består av hundra miljarder hjärnceller som var och en är kopplad till mellan 1000 och 10000 andra hjärnceller. Allt vi tänker, upplever och känner beror på aktiviteter som försiggår i denna klump av fett. Vi tar fettklumpen för given och vi har lite svårt för att ta till oss att allt vi är kommer ur en klump fett, men det blir tydligt om man tittar på vissa skador som kan drabba hjärnan.

Ansiktsblindhet
Vissa känner igen ansikten bättre än andra, men somliga är helt oförmögna att känna igen ett ansikte. De lider av prosopognosia eller ansiktsblindhet. De har en skada i fusiform gyrus, det område i hjärnan där vi identifierar ansikten. Prosopognosia kan vara medfödd eller bero på en skada. Personer med skador i gyrus fusiform är helt intakta, de har inga andra problem, förutom en oförmåga att känna igen ansikten. Enligt statistiken har 2 % någon form av ansiktsblindhet. Men lite blinda är vi alla och det kan nog det här testet bevisa som visar i vilken gyrus fusiform ni är:

Ansiktstest

Jag fick strax under 80%, vilket var lite sämre än snittet som var precis 80%. Det känner jag igen. Jag märker ofta att jag har svårt att koppla vissa ansikten till en början. Testet är svårare än man först tror och jag befarar nästan att jag kommer att drömma om de där ansiktena.

Thatchereffekten
Att hjärnan är inställd på att känna igen ansikten kan man också se på bilden nedan. Ser man bilden uppochner verkar ansiktena ganska normala, men vrider man datorn upptäcker man att något händer när man passerar 90 grader - ansiktena förvandlas till något groteskt. Om man inte har en vändbar bärbar dator kan man kika här. Fenomenet kallas thatchereffekten efter den första bilden som manipulerades, men nu kan man ju lätt göra en egen bild med hjälp av photoshop.

Slutsatsen av det hela är kanske att om man är riktigt ful ska man närma sig folk uppochner och hoppas att de inte lägger huvudet på sned ;).

Du är inte min mamma
Om kopplingen mellan gyrus fusiform och amygdala, den del av hjärnan som hanterar känslointryck, skadas kan det ge märkliga symtom. Amygdala är porten till det limbiska systemet och det område i hjärnan där inkommande sinnesförnimmelser får känslomässig laddning. Amygdala avgör om det jag ser är något jag ska jaga eller fly ifrån.

En person som har capgras syndrom tror att närstående personer har bytts ut mot bedragare. Förutom denna villfarelse kan de vara helt friska. Den kände neuroforskaren V.S. Ramachandran tror att detta syndrom beror på en skada i kopplingen mellan gyrus fusiform, som sköter visuell information, och amygdala som tolkar känslomässig information.

Personer med capgras kan se sin på sin mor och säga att hon ser ut som min mor men hon är inte min mor utan en maskerad bedragare. Men om mamman ringer då säger han "hej mamma". Det beror på att sinnesintrycken från öronen går in i amygdala från ett annat håll. Så fort han ser sin mamma tror han dock att hon är en utklädd maskerad bluff. Han tittar och känner igen sin mor, men får ingen känslomässig reaktion i amygdala, vilket man får när man ser någon som står en nära, och därför är han övertygad om att hon är falsk.

Vandrande kroppar
Men det finns ännu konstigare syndrom. När alla kopplingar till känslocentrat i amygdala saknas, då känner man följaktligen ingenting. Det finns sådana fall då personer kommit till doktorn och sagt att det inte är något större fel på dem förutom att de är döda. Det kallas cotards syndrom och är sällsynt, men illustrerar behovet av en välfungerande hjärna. En person med cotards syndrom är som en främling i livet. Han känner ingenting för någonting, det finns ingen koppling mellan sinnesintryck och känsla. Det går inte att övertyga personen med rationella argument om att han lever, han hittar alltid en förklaring. Det är ett farligt syndrom eftersom personerna testar sin dödlighet genom att försöka ta livet av sig.

Avsnitt ur Scrubs där en person med syndromet visas:

Länkar
V.S. Ramachandran, Phantoms in the Brain
Albert Camus, Främlingen