För någon månad sedan dog den kända löparprofilen Micah True, alias Caballo Blanco. Förmodligen var det Trues hjärta som inte orkade längre. För nästan 30 år sedan dog en annan löparprofil mitt i löpsteget, Jim Fixx. Men det var inte löpningen som dödade dem. Tvärtom.
 |
| Caballo Blanco |
Löpning och immunitet
På 70-talet ansågs det allmänt att löpare var immuna mot hjärtsjukdomar. Dr Tom Bassler ansåg att löpningen rensade kranskärlen från plack och fettdepåer och han hävdade att det inte fanns ett enda konstaterat fall av hjärtinfarkt bland löpare som sprang ett maraton under fyra timmar. Men under en stor konferens i New York 1976, där världens alla ledande experter var samlade, bad den unge läkaren Tim Noakes att få hålla ett föredrag. Istället för att acceptera det som de flesta ansåg vara ett faktum - att löpare var immuna mot hjärtsjukdom - så hade Noakes genom noggranna studier funnit att det fanns löpare som drabbats av hjärtattacker i åtminstone fyra fall. Därmed var Basslers teori i princip falsifierad, eftersom den förutsåg att löpare inte drabbades av hjärtattacker. Men vetenskap är inte alltid öppen och fri och det tog många år innan läkare och forskare övertygats av Noakes studier.
Men det kanske inte var de vetenskapliga studierna som övertygade forskarvärlden utan ett tragiskt dödsfall. Joggningens fader Jim Fixx - som själv var med på konferensen 1976 och var en ivrig förespråkare av Basslers teori - dog av en hjärtattack under en löprunda 1984 endast 52 år gammal. Dödsfallet var ett faktum som det inte gick att blunda för. Löpning ger inte livslång immunitet.
 |
| Jim Fixx |
Efter Jim Fixxs överraskande död vände debatten. Plötsligt ansåg allmänheten att löpning var farligt. Kvällstidningarna visade bilder på den kända joggarens död. En bild säger mer än tusen ord och få orkar läsa tusen ord, särskilt om de förekommer i vetenskapliga tidskrifter.
Samma dag som Fixx föll död ner, dödade hjärtinfarkter tusentals andra amerikaner som inte sprang. Men det var inte löpningen som dödade Fixx, det var hans hjärta. Det visar att löpning inte ger immunitet, men det visar inte att löpning är skadligt för hjärtat. Den typen av slutsatser kan man inte dra från ett fall. Fixx bar, som alla människor, på gener och en livshistoria. Hans far dog i hjärtattack redan vid 43 års ålder. Fixx blev nio år äldre. Fixx rökte två paket cigaretter och vägde över 100 kg när han var 35 år. I enlighet med Basslers teori ansåg han att man kunde äta vilken mat som helst om man sprang ett maraton under fyra timmar. När han skars upp fann man att han hade långt gången åderförkalkning. Med tanke på allt detta - generna och miljön - så kan man kanske säga att löpningen gav Fixx minst nio år extra. Men det var det ingen som sa tillräckligt högt för att det skulle höras. Den typ av fakta gör sig inte lika bra på bild.
En rejäl snöstorm gav insikt
Genom att springa minskar man risken att dö. Däremot ökar risken för de som har medfödda hjärtfel och löpning kan tidigarelägga vissa dödsfall. Det senare såg man i samband med en svår snöstorm 1978. Den påtvingade snöskottningen ökade antalet hjärtinfarkter rejält och ökningen fortsatte några dagar efter stormen, men sedan bedarrade antalet insjuknade och föll brant. För hela månaden var antalet dödsfall som vanligt. Det visar att hårt arbete som löpning och snöskottning i hög grad bara dödar de som egentligen var predisponerade att dö inom kort. Deras liv kanske förkortas med några veckor, medan löpning för de allra flesta ger flera friska år. Löpning är en investering som ger hög avkastning i tid och tid är allt vi har.
Caballo Blancos död
Micah True, alias Cabello Blanco - en av karaktärerna i Born to Run - dog mitt i löpsteget. Dödsorskaken är kanske inte fastställd än, men förmodligen var det hjärtat som gav upp. Samma dag dog tusentals andra när deras hjärtan gav upp. En del medan de sprang, andra medan de satt. Jag vet inte vilka gener Micah bar på och jag vet inte mycket mer om hans liv än det jag läst i boken Born to Run. Han hade levt ett hårt liv som boxare och han var en sökare som kanske fann någon slags inre frid när han sprang. Fast jag vet ingenting och jag vill inte spekulera. En sak vet jag dock: Döden springer man inte ifrån, men som löpare håller man den bakom sig en lite längre tid än om man bara sitter och väntar.
De allra flesta löpare jag möter på en löprunda landar på hälen. En nackdel med att landa på hälen är att foten tenderar hamna framför kroppens massmittpunkt, vilket leder till att en stötvåg skickas upp genom benet till knä, höft och rygg. Hälen dämpar inte särskilt mycket och stötvågen fortplantar sig genom kroppen tills kraften ebbar ut någonstans längs ryggraden. Hällandning kan även ge problem med benhinnorna. Dessutom är det så att när hälen slår i först, riktas kraften bakåt i nedslagsbenets riktning.
Den mänskliga foten har utvecklat ett fotvalv som fångar upp kraften när man landar. Varje gång foten träffar marken rakt under höften, trycks fotvalvet ihop och lagrar energi i senor, ligament och muskler som sedan frigörs när man skjuter ifrån. Genom att landa rakt under kroppen är det lättare att hålla kroppen upprätt med en liten lutning framåt från vristen och upp. Att springa är egentligen att falla framåt.
Vi har valv på undersidan av foten för valv är en av naturens starkaste konstruktioner och vi bygger ju också broar som valv. De blir starkare ju hårdare påfrestning som de utsätts för.
Våra fyra ben springer i takt
Som löpare vill man att armar och ben ska driva kroppen framåt. Knäna ska dra kroppen framåt, inte hoppa upp och ner. Armarna - som är koordinerade med benen alltsedan vi var fyrfotadjur - svänger åt motsatt håll i förhållande till benen. Det sker för det mesta automatiskt (försök svänga armarna i samma riktning som motsvarande ben eller försök att springa med armarna stelt längs sidorna). Det finns fortfarande kvar kopplingar i hjärnan som sedan miljoner år får armar och ben att svänga i takt. Armar och ben pumpar tillsammans med hjärtslag och andning och en god löpare är en person med taktkänsla. Löpning kanske rentav är ursprunget till att vi gillar musik. Musik med hög takt - snabbare än hjärtat slår - får oss att vilja röra oss kanske för att pulsen ska börja svänga i samma takt, medan musik med lägre takt än pulsen lugnar ner oss.
Ibland ser man löpare med yvig armföring och det kostar onödigt mycket energi. Kastar man armarna för långt fram kan de t ex bidra till att benet sträcks ut framför höften, vilket på sikt riskerar att leda till skador. Små barn springer alltid yvigt, men det blir bättre med åren. Hjärnan blir allt bättre på att koordinera det fyrfota djuret i oss. Varje steg skickar en signal till cerebellum i hjärnan som finjusterar vår koordination.
Hur ändrar man löpsteget?
De som börjar springa har tidigare gått. Jag skrev ett löpprogram för nybörjare för några månader sedan och en av poängerna är att börja med att gå. Själva övergången från vandrare till löpare kan dock vara svår. Den som går landar på hälen och ju fortare man går, desto längre steg tenderar man att ta. Sedan är det lätt hänt att man tar med sig denna gångart in i löpningen. Man tar långa, långsamma, dunsande steg. Ett sätt att förbättra löpsteget är att öka frekvensen. Först räknar man ut hur många steg man tar i minuten; enklast är att räkna varje gång högerfoten slår i under 20 sekunder och multiplicera med 6. Det ger antalet steg på en minut. Kommer man upp i 25 så har man alltså en stegfrekvens på 150, vilket är ganska lågt. Med musik kan man få hjälp att hålla en högre frekvens. På den här sidan kan man hitta musik för att skruva upp takten. De flesta är överens om att 180 är en optimal takt. Löpning och musik hör ihop.
Genom att öka takten kan man ta ett kortare steg och risken för att landa med foten framför kroppen minskar. Belastningen sjunker. Ett sätt att lära sig springa längre fram på foten är att springa i uppförsbackar eller att springa på ett löpband med 5% lutning. Då kan man inte landa på hälen. Om du brukar få ont när du springer, kan du kanske pröva att springa på ett löpband med lutning och se om det onda försvinner. Då bör du definitivt pröva att byta löpsteg.
Det är viktigt att springa rätt och alla skulle nog springa rätt om vi redan från början sprang barfota och fortsatte springa hela livet. Det är så vi är programmerade sedan miljoner år. Men nu använder barn dämpade skor och många har sprungit i sådana skor i 40 år. Då faller det sig till slut naturligt att landa på hälen. Skon "lurar" hjärnan att tro att underlaget är mjukt. Det kan vara svårt att byta form och kanske ökar risken för skador när muskler och senor inte utsatts för den stress som naturlig löpning medför. Så funkar det med hällandning så är det nog lika gott att fortsätta med det, fast det skadar ju inte att försöka ändra sitt löpsteg. Om man har ont, pröva att byta. Ska du börja springa, försök tänka på att landa längre fram på foten. Skriv koden rätt från början.
Att springa längre fram på foten belastar vaderna och man bör går ut lugnt så att man inte överbelastar och man bör göra olika övningar. Det sägs att man bör klara 30 tåhävningar för att kunna springa på framfoten.
Hitta sin form
Det finns många sätt att springa på. För en löpare gäller det att hitta den form som mejslades ut på savannen under miljoner år. Det kan ta tid, särskilt om man programmerat in en form sedan decennier med feta skor som ”lurar” hjärnan genom att försämra återkopplingen mellan fot och nervsystem. Egentligen finns det lika många former som det finns människor. Varje gång- och löpart är unik och vi kan på långt håll se vem som kommer springande.
Ett sätt att hitta tillbaka till rötterna är att tillämpa någon av de olika löptekniker som lärs ut. Det finns Pose, ChiRunning, Evolution Running, m fl. Alla dessa tekniker handlar om att hitta den rätta formen som vi en gång hade utan att tänka på det.
Är den ena tekniken bättre än den andra? Är A bättre än B eller är de lika bra? Det är ofta så man läser pressmeddelanden och det är så forskning presenteras i nyhetsrapportering. Men det är aldrig så enkelt. Oftast har man fokuserat på en och eller några få aspekter som man jämför och det finns speciella förutsättningar, som man måste läsa lite djupare för att förstå. Det är snarare så att A är bättre under de här förhållandena och har de styrkorna och svagheterna, medan B har andra styrkor och svagheter. Sedan får man försöka väga A och B mot varandra och de väger olika mycket för olika personer. I en studie såg man t ex att löpare som började springa enligt Pose kortade ner steglängden och minskade belastningen på sina knän, men däremot fick många ont i hälsenan efter två veckor. Krafterna som man utsätter kroppen för försvinner inte, de tar bara en annan väg.
Det naturliga sättet att springa är att falla framåt och skjuta iväg med framfoten. Det är så naturen har format oss. Foten är utformad för löpning. Om dämpade skor varit nödvändiga, då hade våra fötter utvecklats till att se ut som skor. Evolutionens fotfil är långsam, men den är noggrann och alla konstruktionsfel sorteras bort. Foten sitter perfekt. Därför tror jag det är klokt att eftersträva så lite sko som man klarar av. Sedan något år har marknaden fullständigt exploderat med nya minimalistiska skor. Det handlar om att gå tillbaka till naturen, men man måste inte gå hela vägen.
Min övergång
Jag övergick från hällandning till framfotalöpning när jag började springa i fivefingers för drygt två år sedan. Det går inte att landa på bakfoten utan dämpning. Det gör för ont. Pröva själv att studsa på hälen och sedan att studsa på framfoten. Skillnaden är stor.
Övergången tog ungefär ett halvår och nu springer jag utan problem flera mil på asfalt. Tidigare hade jag känningar i knät, men numer når inte stötvågen så högt upp. Kraften finns kvar, men den fångas upp tidigare och jag har gradvis byggt upp styrkan i muskler och senor som finns under knät. Men det var många dagar med rejäl träningsvärk i vaden innan det kändes bra.
Hård asfalt gör att hjärnan får återkoppling från foten och ställer om den till självförsvarsläge. Fötterna landar på utsidan av kanten av foten, sedan böjs de mjukt från lilltån över alla fem växlar till stortån tills foten är platt, sedan skjuter foten ifrån och stortån lämnar jordytan sist. Det kallas pronation - en mild, stötdämpande vridning som gör att fotvalvet trycks ihop och minskar belastningen på knä, höft och rygg. Det känns lätt att springa nu. Jag hoppas jag kan göra det i många år till.
Det svenska energibolaget Vattenfall omvandlar inte bara energi så att den kan nyttjas för olika ändamål, de utvecklar även program (appar) till mobiler. Appen, som finns för både Android och iPhone, heter Olympic Race. Genom att springa och registrera passen i The Olympic Race kan man vinna en OS-biljett i bästa fall och åtminstone en vattenflaska i flera fall. Dessutom kommer de idrottare som ingår i Team Vattenfall eller Vattenfalls Olympiska Talangprogram också använda appen och man kan hålla koll på hur de tränar. Det kanske kan vara kul/frustrerande att jämföra sig med en OS-kandidat? Man kan även hålla koll på hur kompisarna tränar. Det kan också vara kul/frustrerande?
Löpare omvandlar också energi. Energin som omvandlas i såväl vattenkraftverk som löpning härrör ytterst från solen. Det är solen som förångar och lyfter upp vattnet till en högre lägesenergi och det är solen som bygger upp de energirika kolföreningar som förbränns när jag springer.
 |
| Tännforsen i Jämtland |
Den som samlat ihop mest poäng den 13 juni vinner en resa för två till London som är värd 80 000 kr. Även tvåan får en resa för två till London för 68 000 kr. Förutom dessa spetspriser kan man vinna veckopriser och dagspriser. Den som samlar mest poäng under en dag eller en vecka vinner. Tävlingen avslutas när man sprungit till London.
Man får ett poäng för tio meter. Poängantalet kan dock påverkas av ”boosters” som man får om man klarar av olika mål. En booster kan antingen ge poäng eller en faktor som man kan multiplicera sina poäng med under en bestämd tid. Ett maraton ger t ex 420 extrapoäng; 10 km ger 200 extrapoäng; att springa 7 dagar i rad ger 1,2 x antalet poäng per dag; boostern Moonlight gör att alla poäng man samlar under ett dygn multipliceras med tre. Det gäller att utnyttja dessa tillfällen och vara strategisk. Man kan inte bara springa till London. Man måste vara lite smart också.
Med den här appen vill vi visa att om man engagerar sig så har man även som motionär möjlighet att ta sig till OS, om än som åskådare, säger David Wolgers, digital projektledare på Vattenfall, i ett pressmeddelande.
För musen över bilden och starta videon.
Äntligen igång igen
Förra veckans förkylning är över och den nya veckan började med ett corepass. Det var ett nytt, tungt pass med många plankövningar. Det kändes i flera dagar efteråt. Men det är härligt med träningsvärk. Man vet att något händer därunder huden. Det sker anpassningar så att jag ska bli starkare nästa gång.
På tisdag sprang jag lite försiktigt längs Selångersån. På onsdag sprang jag upp och ner och huller om buller på Södra berget. Vi sprang över snörester och stenskravel, i bäckar och över stock och sten. Jag sprang i hala fivefingers och fick springa med tungan rätt i mun. Jag skulle ha tagit mina icebugs, men det gick bra och efteråt känns det bara bra att jag klarade den utmaningen. Vi sprang i över två timmar. Benen var tunga och huvudet var ännu tyngre. Huvudet blev lite lättare allteftersom vi sprang, kanske för att jag snöt ut ett par liter snor och det kanske följde med lite hjärnsubstans också. Men benen lättade inte. De var lika tunga hela tiden. Särskilt när det gick uppför.
Idag kände jag mig pigg i huvudet, men benen var sega. De var ännu tyngre än dagen innan så någon löpning var inte att tänka på. Jag körde lite styrketräning med de delar av kroppen som kändes ok istället. När jag kom hem sprang jag en kortare sträcka. Mest för att testa den nya appen. Den verkar kul, men jag har ingen chans att vinna något pris. Det skulle ha funnits en rejäl booster för den som springer över Alperna. Då hade jag kanske kommit först till London.:)
Torsdagen den 10 maj står solen i 45 graders vinkel i förhållande till mig. Då är jag äntligen längre än min egen skugga, åtminstone mitt på dagen. Det var inte länge sedan skuggorna sträckte sig utom synhåll en kort stund på dagen innan de upplöstes i mörkret. Ju brantare vinkel som solstrålarna faller i, desto mindre UVB-strålning absorberas av atmosfären, vilket ger fotonerna - solens små energipaket - tillräckligt kraft för att tränga in i huden och starta en process som bildar vitamin D. Den blå himlen ser tunn ut, men om man komprimerade all luft så motsvarar atmosfären 4,5 meter betong. Det är därför som vinkeln på solljuset är så viktig. Den bör vara större än 45 grader (men det bildas små mängder redan vid 30 graders vinkel).
Huden är kroppens största organ och består, liksom atmosfären, av flera lager. Den hud som sitter längst ut kallas överhuden (epidermis) och den är i sin tur uppdelad i fem skikt. Det översta skiktet benämns hornlagret och består av död hud. När vi tittar på naken hud, är det alltså döda celler vi ser som snart lossnar och bildar ca 80 % av dammet som man ständigt kämpar mot. Fast det ska man nog inte tänka så mycket på ...
Det är framför allt i överhudens två djupaste skikt - taggcellsskiktet (stratum spinosum) och tillväxtlagret (stratum basale) - som den högsta koncentrationen av 7-hydroxykolesterol - som utgör byggämne till Vitamin D - finns. Denna molekyl absorberar UVB-strålning, vilket startar en process som i slutändan laddar kroppen med vitamin D. Denna process kan inte initieras under den solfattiga tiden och då omvandlas 7-hydroxykolesterol till kolesterol istället. Det kanske är därför som hälsan blir sämre ju längre norrut man kommer.
Solen sveper in över landet
Dagen D inträffar vid olika tidpunkter på olika platser. När vi var i Paris tidigare i våras hade dagen D redan infallit där. Det kändes också. Jag blev brun på en eftermiddag. Sverige invaderades av solen i mitten av april. Lund nåddes den 17 april, Göteborg den 23 april och Stockholm den 28 april. Solen sveper över landet och den 8 juni får Kiruna en välbehövlig vitamininjektion. Kort därefter vänder det. Mörkrets krafter gör en motattack. Redan den 2 augusti är solen för svag här hemma. Jag har således knappt tre månader på mig att fylla mina vitaminlager. Som tur är kan vitamin D lagras i fettvävnad en eller två månader in i hösten, men till slut måste man ta till pillerburken och öka intaget av fet fisk.
Solens strålar ger och tar
Solens strålar träffar hårt nu. I lagom dos är det nyttigt. De tvingar huden att anpassa sig genom att öka produktionen av solskyddskrämen melanin och de absorberas av molekyler som omvandlas till vitamin D. Men fotonerna kan också slå sönder DNA och skapa celler som aldrig slutar dela sig - cancer. Lagom är bäst, men risken är nog inte särskilt stor på våra breddgrader.
På våra breddgrader är det så solfattigt att vi blivit bleka och ljusmottagliga, just för att vi ska kunna ta till vara det solljus som faller och bilda livsnödvändigt d-vitamin. De allra blekaste finns i Skottland och på Irland. 40 % av skottarna bär en speciell receptor (MC1R) som ger lägre nivåer av melanin, vilket gör att de kan suga upp det solljus som finns. Nackdelen är att de inte klarar starkt solljus lika bra. Evolutionen kunde inte förutse att vi skulle börja med charterresor. Evolutionen förutser ingenting, den bara fixar till saker i efterhand.
Jag vänder mig instinktivt mot solen nu under våren. Vi är nästan som blommor som blundar och våra soltörstande ansikten följer solens vandring över himlen. Vi kanske gör det, därför att vi instinktivt vet att solen är nyttig för oss. Alltmer forskning betonar solens roll för hälsan.
Samband mellan sol, vitamin D och immunförsvar
Endast 30 procent av kvinnorna i Sverige når upp till optimala värden av vitamin D. Värst är situationen för mörkhyade personer, särskilt de som av religiösa skäl dessutom täcker en stor del av kroppen med kläder. Det är allvarligt eftersom brist på D-vitamin kopplats till översjuklighet i hjärtkärlsjukdom inklusive hjärtsvikt och stroke, tjocktarmscancer och annan cancer, nedsatt insulinkänslighet/diabetes typ 1 och 2, multipel skleros, autism, Parkinsons sjukdom, barnlöshet och benskörhet.
Sambanden mellan vitaminbrist och sjukdom är inte alltid lätta att reda ut, men i en ny studie fann man en mekanism som påverkas av brist på vitamin D. Enligt rapporten, som publiceras i tidskriften Journal of Leukocyte Biology, finns det ett samband mellan otillräckliga nivåer av vitamin D och svagheter i vårt medfödda immunförsvar som skyddar oss från infektioner, neoplasier och autoimmuna sjukdomar. Eftersom D-vitaminnivåerna minskar under hösten och vintern när dagarna är kortare och solljuset är relativt svagt, kan detta förklara varför människor är mer benägna att drabbas av infektioner under höst och vinter.
I studien jämförde forskarna nivåerna av vitamin D i tre grupper: unga (20-30), medelålders (31-59) och äldre (60-86). De fann minskade nivåer av vitamin D med stigande ålder. Forskarna undersökte om det kunde bero på förändringar av toll-like receptors, en typ av receptorer som spelar en viktig roll i det medfödda immunförsvaret. Man fann att den av receptor som påverkades mest av brist på vitamin D var TLR7 som reglerar försvar mot virus,. Därmed finns det en koppling mellan sol, vitamin D, immunförsvar och infektioner.
"Any school teacher will tell you that people tend to be sicker during the winter than any other time of the year," säger John Wherry, Ph D och biträdande redaktör på journal of Leukocyte Biology "... This study shows that sunlight, or more precisely the lack of vitamin D, could have a role in the seasonally higher rates of infection..."
Länk
I dagens DN står det att extra D-vitamin inte spelar någon roll. Men det var ur en aspekt, frakturer och benskörhet. Det finns många andra aspekter.
Det enda man vet om framtiden är kanske att man ingenting vet. Jag trodde aldrig att jag skulle springa ett ultralopp. För tio år sedan hade oddsen för det varit 10 000:1, eller ännu högre. För fem år sedan - i samband med att jag började träna - sjönk oddsen till kanske 500:1. Tre år senare tvärdök oddsen. Då hade jag bestämt mig och oddsen kanske var nere i 2:1, dvs dubbla pengarna om jag inte sprang. Nu är oddsen försvinnande låga. Det är bara sjukdom som kan hindra mig. Men vad är oddsen för att jag kommer i mål? Jag vet inte hur brytningsgraden ser ut i Swiss Alpine, men jag skulle nog kunna krypa sista milen bara för att fullfölja och komma i mål. Jag kan satsa 1000 kr på att jag går i mål om jag väl står vid starten. Någon som vågar satsa emot?
Jag spelar aldrig på lotto, trav eller tips. När jag läste statistik lärde jag mig en del om förväntade värden. Om jag spelar en krona på lotto är den förväntade vinsten 45 öre, alltså är det inte särskilt sannolikt att jag gör en vinst. På lång sikt blir det alltid en förlust. Utom för några få. Det är alltid någon som vinner och statistiskt sätt kan någon vinna stort fler gånger eftersom det är så många som spelar. Det är hoppet om skrällen - att slå oddsen - som får folk att spela. För många är det enda chansen att bli riktigt rika. Att hålla en dröm vid liv kan också vara rationellt, det är en annan typ av rationalitet. Det är kanske det som den sponsrade videon nedan förmedlar.
I det långa loppet gäller dock en benhård statistisk lag: de stora talens lag - allt jämnar ut sig i slutändan. Men i det korta loppet - och livet är ganska kort - finns det plats för en och annan skräll. Den största skrällen av dem alla - Big Bang - var i sig mycket osannolik. Men den inträffade, fast det kanske var många, många fler som aldrig inträffade? I det långa loppet - evigheten - var det kanske dömt att inträffa. Allt som kan inträffa, inträffar under en evighet, hur osannolikt det än är.
Statistik låter som ett tråkigt matematiskt ämne, men det är ganska underhållande och till skillnad från t ex algebra har man stor nytta av det i vardagen. Statistisk analys skapar reda i kaos och underlättar när man ska fatta rationella ekonomiska beslut eller om det är lönt att treva i lådan efter den andra strumpan. Om man har en kompis som druckit för mycket och sedan försvunnit kan man dessutom beräkna att han sannolikt avlägsnat sig från startpunkten med en sträcka som är proportionell mot roten ur antalet steg. Såvida inte marken lutar, då bör man följa markens lutning som kanske slutar i något dike.
Den största statistiska kontroversen någonsin
För tjugo år sedan skakades den akademiska världen av en speciell kvinna som svarade på en fråga i sin tidningskolumn. Enligt Guinness rekordbok har hon det högsta uppmätta IQ-värdet (228) och hon bär det passande namnet Marilyn vos Savant. Marilyn svarade på en fråga om ett spel som sedan decennier tillbaka pågått i en amerikansk TV-show - Lets make a Deal. I tävlingen skulle man välja mellan tre stängda dörrar: A, B och C. Bakom två av dem stod det en get och bakom en av dörrarna fanns en bil. Den tävlande fick först välja en dörr, säg att han/hon valde dörr A, varvid programledaren - som visste var getterna stod, gick fram och öppnade en av de återstående dörrarna, säg dörr B. Den tävlande skulle sedan välja om han/hon ville stå kvar vid sitt val dörr A eller byta till dörr C. De allra flesta tävlande valde att stå kvar vid sitt val. Men det var helt fel, enligt Marilyn. Byter man dörr ökar man chansen att vinna en bil med det dubbla!
 |
| Marilyn vos Savant |
Det skrev hon alltså i ett svar på en fråga i sin kolumn och hon blev helt dränkt av brev (det var innan Internet och mail). Professorer i matematik och statistik dömde ut henne som mer eller mindre sinnesrubbad. Det förstår du väl, att sannolikheten ändras till en 1/2, skrev de. Det anser alla vi tillsammans. Erkänn att du har fel. En matematiker skrev att han var chockad över att hon fortfarande inte ändrat sitt svar trots att hon blivit korrigerad av minst tre framstående matematiker.
Ett test för sanningen
Men Marilyn är och var en mycket självsäker kvinna och gav svar på tal. Men stormen bedarrade inte förrän hon i sitt tredje svar uppmanande folk att testa hennes bevis. Fördelen med matematik är att den kan bevisas, men matematiker föredrar sedan Pythagoras att bevisa teorem i idévärlden, eftersom verkligheten inte alltid går jämnt upp i heltal.
Diskussionen vände tvärt efter hennes uppmaning att testa hennes svar. Brev från skolor strömmade in där elever testat att byta och inte byta och fördelningen slutade alltid med 1/3 chans att vinna om man stod kvar och 2/3 chans att vinna om man bytte dörr.
Programmet ändrade sina regler (antar jag) och professorerna drog sig tillbaka till sina elfenbenstorn. Marilyn är fortfarande aktiv och man kan t o m ställa frågor till henne här: Fråga Marilyn.
Rent intuitivt kan det vara svårt att förstå hur sannolikheten kan vara dubbelt så stor mellan två val. Men om man tänker att det är 100 dörrar och det står getter bakom 99 av dem och du väljer en av dörrarna, sedan öppnar programledaren 98 dörrar och frågar om du vill byta dörr. Då faller statistiken på plats, eller hur?
Övrigt
Här kan man läsa utdrag ur Marilyn vos Savants debatt. Mycket underhållande läsning. Länk till debatt.
Här kan man själv testa dörrtävlingen. Efter 100 dörröppningar är nog även den största skeptikern övertygad. Fast det kanske sitter någon gammal professor någonstans och smäller i dörrarna och hoppas på en skräll. Men mot de stora talens odds smäller man förgäves.
Två bra böcker om statistik. En på svenska och en på engelska.
Allan Gut, Sant eller sannolikt.
Leonard Mlodinow, The drunkards walk.
Det har nu gått snart två år sedan jag började blogga och drömma om ett ultralopp. Syftet med att blogga var framför allt att hålla drömmen vid liv. Det är lätt att tappa fokus på ett mål som ligger långt bort. En kvarts miljon sidvisningar har det blivit sedan dess. Bloggen passerade 250 000 igår. Tanken var att avsluta bloggen efter att jag fullbordat ultraloppet, men jag tror jag kommer att fortsätta så länge det är roligt och jag har något att skriva om och det finns läsare som vill läsa.
På bättre tankar
Förra året anmälde jag mig till Stockholm Marathon strax efter målgång. Det var så kul att springa genom folkhavet och jag ville göra det igen och igen. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Jag vill inte riskera mitt ultralopp som går några veckor senare, risken är för stor att jag drar på mig någon skada eller infektion och tappar viktiga veckor inför huvudmålet. Risken för infektioner är flera gånger större just efter en stor tävling där immunförsvaret har fullt upp med att återställa kroppen i fullgott skick samtidigt som man omges av hundratals människor och miljarder virus.
Jag lade ut min startplats på startplatser.se. Jag fick ett SMS nästan på en gång. En syster ville köpa startplatsen till sin bror. Tyvärr var han tvungen att springa i mitt namn. Efter en stund kom det fram att köparens bror bara tränat i en vecka. Vad spännande, svarade jag. Det tyckte hon också, men han hade lovat att klara av det. Ett löfte till en syster som ordnar en startplats bör man hålla. Klarar han det, så gör han det bra. Brodern heter Petter och har startnummer 4567. Jag vill ju inte ha ett brutet lopp i min historik så heja, heja Petter! Jag kommer att följa dig den 2 juni:)
Allvarligt sjuk
Förra veckan drabbades jag av den smittsamma och obotliga sjukdomen akut viral nasopharyngit. Det finns ingen behandling som hjälper. Sjukdomen orsakas av rhinovirus som finns i så många varianter att immunförsvaret aldrig klarar av dem alla. Men just den här sorten kommer jag att klara nästa gång, eftersom immunförsvaret byggt upp antikroppar mot eländet. Ett mer vardagligt namn på åkomman är förkylning, men jag tyckte att det vetenskapliga namnet bättre beskrev mitt lidande. För en löpare är en förkylning nästan en katastrof, särskilt strax innan tävling.
Nu har jag varit förkyld i snart en vecka. Jag minns knappt när jag var sjuk senast, men att vara sjuk är en del av livet. Nu känns halsen bra, men ett eko av förkylningen bitar sig fast som en envis hosta. Det finns inget att hosta upp, ändå hostar jag.
I vems intresse hostar jag?
Hosta är en komplex mekanism som inbegriper igenkänning av främmande material och bearbetning av denna information i hjärnan, vilket aktiverar hostreflexen. När jag hostar koordineras olika delar av kroppen som diafragman och bröstmuskler. De främmande materialet sveps genom luftstrupen med hjälp av små hår som tar slemmet med sig upp till svalget så att jag kan hosta ut eller svälja ner det till en säker död i magsäcken där syrorna sliter bakterier och virus i stycken. Så egentligen ska jag väl vara glad över hostan. Det är ett tecken på att försvaret fungerar. Men varför hostar jag så mycket? Särskilt nu när infektionen är på väg att ebba ut? Mitt uppdaterade immunförsvar jagar virus och förgör dem en efter en. Borde det inte vara viktigare att hosta upp virus i ett tidigare skede? Det kanske är så att förkylningsvirus har tagit över hostreflexen. Det är bråttom att ta sig vidare för viruset och de satsar allt på att bli uthostade i världen innan immunförsvaret gjort slut på dem i denna värd. Det ligger inte i min organisms intresse att hosta längre, det är någon annans intresse. Virusets.
Virus kidnappade hostan
Virus är den i särklass vanligaste ”livsformen” på jordklotet. De skulle kunna sträcka sig nästan tusen varv runt galaxen om de kunde hålla varandra i tentaklerna. De kan däremot inte föröka sig som bakterier, de måste programmera om sina värdar för att sprida sig. Virus kidnappar våra celler och gör dem till virusfabriker. Genom att hosta, hjälper vi att sprida virus till nya värdar. En enda hostning kan sprida miljontals virus med ljudets hastighet. Det kanske är så att virus även kidnappat delar av vårt försvarssystem, såsom hostan?
En ledande expert på hosta, professor A H Morice, påpekar att det är logiskt att respiratoriska virus utvecklat förmågan att orsaka hosta. När ett virus invaderat luftvägarna är det huvudsakliga problemet för fortsatt överlevnad hur viruset ska sprida sig till nästa värd. Vissa virus gör detta genom att utlösa inflammation och producerar mängder av slem som genom kontakt överförs från person till person. Men det effektivaste sättet är att överföra sig i droppform. Med andra ord är hosta en enkel biokemisk process som gör att virus kan ta över och styra en grundläggande mänsklig reflex för att sprida sig från en enda värd till många andra.
Det är alltså därför man bör hålla sig hemma när man hostar och nyser. Det är ju bara virusets sätt att gå vidare i livet. Ja men gå vidare då. Jag bryr mig inte. Jag vill bara springa igen.
PS
En annan stark Petter. Jag undrar hur Northug låter för en amerikan. Nor och thug, typ nordisk bandit. Eller blir det North och hug. Nordisk och en kram?
Det var länge sedan jag visade en optisk illusion. En mycket välkänd sådan är den med de roterande ormarna, the rotating snakes. Den har snurrat runt på internet ett tag, närmare bestämt sedan 2003. Nu, nio år efter att den ”uppfanns”, tror forskarna att de vet vad som orsakar denna illusion av rörelse. Svaret hittar man i hjärnan och dess enda synliga del: ögat.
Poängen med illusionen är att ormarna tycks rotera när man tittar på dem. I själva verket är ormarna helt stilla. Den som inte tror det kan ju skriva ut bilden. Även en utskriven orm rör sig på pappret, vilket strider mot fysikens lagar. Alltså är det en illusion.
Våra darrande ögon
För att ta reda på varför ormarna tycks rotera spårade forskarna ögonens rörelser för att se vad som hände därinne i hjärnan. Det gjorde man genom att låta försökspersoner trycka på en knapp varje gång de uppfattade att en orm rörde sig. Ganska snart såg forskarna ett samband mellan illusionen och ett slags ofrivilliga ögonrörelser som kallas mikrosackader.
När vi flyttar blicken, då rör sig ögat blixtsnabbt till nästa fixeringspunkt. Just då - under själva förflyttningen - är vi blinda. Du kan inte se hur din pupill förflyttar sig om du står framför en spegel och flyttar blicken från det ena ögat till det andra. En kompis kan intyga att pupillen rör sig, men du stirrar hela tiden in i en stillastående svart pupill. Hjärnan kompenserar förflyttningen och vi märker inte denna tillfälliga blindhet. Men även under fixeringen - när vi fixerat blicken på ett föremål - rör sig ögat i något som kallas mikrosackader. Utan dessa små och skakiga rörelser skulle vi inte kunna se föremål som står stilla. Vi skulle vara som Tyrannosaurus Rex som bara kunde se mat som rörde på sig.
Mikrosackaderna ser till att uppdatera fotoreceptorerna i ögat, annars skulle signalen till hjärnan bli så svag att objektet sakta tonade bort och försvann. Vi skulle bli snöblinda. Mikrosackaderna ser till att uppdatera bilden av verkligheten och ge den liv.
De små ofrivilliga darrningarna i ögonen stör dock vår uppfattning av rörelse. Om jag är ute och kör bil och en räv kommer springande in på vägen, då behöver jag inte registrera en hel bild av räven i ett ögonblick och sedan ytterligare en ögonblicksbild en stund senare, för att räkna ut hur räven förflyttar sig så att jag kan undvika att krocka med den. Jag får istället in snabba ljusförändringar till ögat och om signalen är tillräckligt stark, så registrerar hjärnan rörelse. Jag reagerar blixtsnabbt, långt innan jag är medveten om vad som händer.
I normalfallet har vi inga problem med att skilja mellan de små snabba förändringarna som beror på ögats mikrosackader och förändringar i pereferin. Men p. g. a. de starka kontrasterna och formerna i bilden av de roterande ormarna så blandas dessa båda synsätt samman och vår rörelsedetektor sätter igång och registrerar rörelse, fast det inte är något som rör sig. Det är därför som ormarna tycks röra sig i pereferin.
Mona Lisas öga
För några veckor sedan var jag i Paris och beundrade Mona Lisa. Hon var inte så märkvärdig, däremot såg jag en ganska rolig illusion där Mona Lisas ena öga hade bytts ut mot en mangafigur. Ta några steg bakåt och mangafiguren blir ett öga.
Lite sjuk
Hård träning ökar risken för infektioner och det var nog förra veckans hårdkörning som gjorde att det började kittla lite i halsen den sista april. Det känns som en liten förkylning och jag har tagit det lugnt några dagar. Det var två år sedan jag var sjuk så det var en lite ovanlig känsla. Kanske bra att uppdatera immunförsvaret nu så att det klarar fler virus till sommaren då jag absolut inte får bli sjuk.
