En snurrig värld

Det var länge sedan jag visade en optisk illusion. En mycket välkänd sådan är den med de roterande ormarna, the rotating snakes. Den har snurrat runt på internet ett tag, närmare bestämt sedan 2003. Nu, nio år efter att den ”uppfanns”, tror forskarna att de vet vad som orsakar denna illusion av rörelse. Svaret hittar man i hjärnan och dess enda synliga del: ögat.

Poängen med illusionen är att ormarna tycks rotera när man tittar på dem. I själva verket är ormarna helt stilla. Den som inte tror det kan ju skriva ut bilden. Även en utskriven orm rör sig på pappret, vilket strider mot fysikens lagar. Alltså är det en illusion.

Våra darrande ögon
För att ta reda på varför ormarna tycks rotera spårade forskarna ögonens rörelser för att se vad som hände därinne i hjärnan. Det gjorde man genom att låta försökspersoner trycka på en knapp varje gång de uppfattade att en orm rörde sig. Ganska snart såg forskarna ett samband mellan illusionen och ett slags ofrivilliga ögonrörelser som kallas mikrosackader.

När vi flyttar blicken, då rör sig ögat blixtsnabbt till nästa fixeringspunkt. Just då - under själva förflyttningen - är vi blinda. Du kan inte se hur din pupill förflyttar sig om du står framför en spegel och flyttar blicken från det ena ögat till det andra. En kompis kan intyga att pupillen rör sig, men du stirrar hela tiden in i en stillastående svart pupill. Hjärnan kompenserar förflyttningen och vi märker inte denna tillfälliga blindhet. Men även under fixeringen - när vi fixerat blicken på ett föremål - rör sig ögat i något som kallas mikrosackader. Utan dessa små och skakiga rörelser skulle vi inte kunna se föremål som står stilla. Vi skulle vara som Tyrannosaurus Rex som bara kunde se mat som rörde på sig.

Mikrosackaderna ser till att uppdatera fotoreceptorerna i ögat, annars skulle signalen till hjärnan bli så svag att objektet sakta tonade bort och försvann. Vi skulle bli snöblinda. Mikrosackaderna ser till att uppdatera bilden av verkligheten och ge den liv.

De små ofrivilliga darrningarna i ögonen stör dock vår uppfattning av rörelse. Om jag är ute och kör bil och en räv kommer springande in på vägen, då behöver jag inte registrera en hel bild av räven i ett ögonblick och sedan ytterligare en ögonblicksbild en stund senare, för att räkna ut hur räven förflyttar sig så att jag kan undvika att krocka med den. Jag får istället in snabba ljusförändringar till ögat och om signalen är tillräckligt stark, så registrerar hjärnan rörelse. Jag reagerar blixtsnabbt, långt innan jag är medveten om vad som händer.

I normalfallet har vi inga problem med att skilja mellan de små snabba förändringarna som beror på ögats mikrosackader och förändringar i pereferin. Men p. g. a. de starka kontrasterna och formerna i bilden av de roterande ormarna så blandas dessa båda synsätt samman och vår rörelsedetektor sätter igång och registrerar rörelse, fast det inte är något som rör sig. Det är därför som ormarna tycks röra sig i pereferin.

Mona Lisas öga
För några veckor sedan var jag i Paris och beundrade Mona Lisa. Hon var inte så märkvärdig, däremot såg jag en ganska rolig illusion där Mona Lisas ena öga hade bytts ut mot en mangafigur. Ta några steg bakåt och mangafiguren blir ett öga.

Lite sjuk
Hård träning ökar risken för infektioner och det var nog förra veckans hårdkörning som gjorde att det började kittla lite i halsen den sista april. Det känns som en liten förkylning och jag har tagit det lugnt några dagar. Det var två år sedan jag var sjuk så det var en lite ovanlig känsla. Kanske bra att uppdatera immunförsvaret nu så att det klarar fler virus till sommaren då jag absolut inte får bli sjuk.