Tankekraft

Tankens kraft är enorm, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom den mänskliga hjärnan är det mest komplexa som vi känner till i universum. Den består av 100 miljarder nervceller som var och en har upp till 10 000 kopplingar till andra nervceller. Antalet möjliga kopplingar är fler än antalet atomer i universum. Våra tankar kan ta oss ut i universum, tillbaka i historien och även göra oss friska och snabbare.

Placeboeffekten
Vi kan tänka oss friskare och det är ett problem eftersom det försvårar studier på hur läkemedel påverkar oss. Inom medicinen kallas denna läkande kraft för placeboeffekten. Det finns även en omvänd effekt som kallas noceboeffekten. En ärlig läkare som säger till sin patient att han förmodligen är svårt sjuk kan förkorta livet på patienten. Det är inte magi, utan fysiska ljudvågor som tränger in i patientens öra och som via hörselnerven transporteras till hjärnan som skapar förväntningar som överensstämmer med läkarens föreställningar. En oärlig läkare som ger sockerpiller, kan å andra sidan lindra patienternas lidande eftersom patienternas hjärnor förekommer botemedlet. Det väcker en del svåra moraliska frågor. Ska en läkare ljuga för patientens bästa?

Mannen som nästan lurade döden
Ett av de märkligaste fallen i sjukdomshistorien är fallet Mr Wright. Mr Wright fick en cancerdiagnos 1957. Läkaren sa att han hade några dagar kvar i livet. Tumörerna var stora som apelsiner. Mr Wright hade dock hört om ett nytt läkemedel mot cancer, Krebiozen, och han övertalade sin läkare Dr Philip West att ge honom en injektion. Några dagar senare var Mr Wright till synes helt frisk. Tumörerna hade försvunnit.

Två månader senare läste Mr Wright att Krebiozen var overksamt. Han blev genast sjuk igen. Tro inte allt vad du läser i tidningarna, sa Dr West. Därefter gav han honom - enligt vad han sa - en ny, bättre version av Krebiozen. Men det var en lögn. I själva verket var det bara vatten i sprutan, men tumörerna försvann. Mr Wright var sedan helt frisk i ytterligare två månader, tills han av en händelse läste en rapport om att Krebiozen inte hade någon som helst effekt på cancer. Han avled två dagar senare. Mr Wright var alltså aldrig helt frisk, men genom att tro fick han några friska extra månader.

Sedan dess har det hänt mycket och de flesta erkänner att det finns en placeboeffekt och att vi egentligen vet lite om vad som händer i kroppen. Det kanske verkar konstigt att röda piller är effektivare än blå piller och att en spruta saltlösning är ännu mer verksam, men alla studier måste ha en kontrollgrupp som tar placebo eftersom effekten är ett faktum. Den finns och är mätbar. I en undersökning fick flintskalliga män ett medel (Propecia) mot skallighet och 86 % behöll eller ökade hårtillväxten, men drygt 42 % av de som fick placebo fick också mer hår.

Kroppens kunskap bygger inte bara på information som flödar in i hjärnan från omvärlden utan också på vad hjärnan, baserat på tidigare erfarenheter, räknar med ska hända härnäst. Hjärnan gör hela tiden prognoser och förutser effekterna av läkemedel. Placeboeffekten kan förklara varför läkare hade hög status trots att de oftast saknade verksamma mediciner fram till 1800-talet.

Var rädd om hjärnan
Placebo- och noceboeffekten visar hur viktigt det är med hälsosamma tankar och en förutsättning för hälsosamma tankar är att man har en bra hjärna. Hjärnan gillar social samvaro, utmaningar, träning, meditation, bra mat och den ogillar droger, skräpmat, stress och destruktiva tankar som går runt, runt och gräver stora hål i hjärnan. Lite ångest kan dock vara bra: människor som tar allt med ro lever lite kortare eftersom de också tenderar att ta riktiga hot med ro, medan en aning mer neurotiska personer byter livsföring när de får sin första hjärtinfarkt. Oro och ångest har ett syfte, men det får inte ta över organismen.

Tankekraft för bättre löpning
Våra tankar påverkar även styrka, ork och snabbhet. Det är hjärnan som bestämmer känslan av trötthet och om man på något sätt lurar hjärnan, orkar man mer. I en studie fick cyklister cykla i en datorsimulerad virtuell verklighet. I första försöket skulle de cykla så fort de kunde. Några dagar senare fick de tävla mot en avatar (en virtuell person) som höll samma tid som i det första försöket. Ytterligare några dagar senare fick cyklisterna tävla mot en avatar som de trodde cyklade som i första försöket, men som i verkligheten cyklade 2 % snabbare.

Resultatet av dessa tre försök var att de cyklade 1 % snabbare när de cyklade mot en motståndare än när de cyklade så fort de kunde själva. Men det intressanta är vad som hände i tredje försöket där cyklisterna blev lurade. Det visade sig att de cyklade hela 1,7 % snabbare mot den falska avataren. Självklart finns en gräns för hur långt man kan driva detta. När avataren cyklade 5 % fortare stängde hjärnan av cyklisternas muskler och de gav upp. Det intressanta vara att cyklisterna cyklade 1 resp 1,7 % snabbare än deras förmodade maximala prestationsförmåga. Maxprestationen är knuten till hjärnan som övervakar prestationsförmågan och sätter gränserna, och i en kampsituation tillät hjärnan att cyklisterna kom närmare sin fysiologiska gräns.

När man närmar sig målet får man nya krafter, eftersom hjärnan vet att man kommer att överleva och vågar släppa tyglarna lite så att man orkar lite mer. Det finns alltid krafter till en spurt. I en studie lät forskarna cyklister cykla max 2 km i en virtuell värld. De flesta maxtesterna körde de ensamma mot klockan, men i ett av testerna deltog en avatar som cyklade lika fort som cyklisten gjort i testet innan. Cyklisterna höll samma fart som avataren under större delen av testet, ända tills det blev dags för spurt. Då ryckte cyklisterna ifrån avataren. Det finns alltid reservkrafter till en spurt. Hjärnan ser till att man inte ger allt, bara nästan allt.

Enligt den nedre bilden förutser hjärnan vad som händer genom återkoppling från omvärlden. 

Andra studier visar att löpare och cyklister orkar mer än de borde om man manipulerar tider och temperatur. Själv slog jag ett rejält personbästa när jag läste pulsklockan fel och trodde att jag sprang för sakta. Men när jag kom hem såg jag att jag putsat mitt personbästa med flera sekunder.

Snart är det dags för femmilen i Sotji. Den tar över två timmar och den kanske avgörs med några tiondelar i en spurt. En så liten marginal sitter mer i huvudet än i muskler och lungor, tror jag.

Lyssna även på andras hjärnor
Man bör lyssna på sin hjärna, men man bör även lyssna på andras hjärnor och en del påstår att det är min svaghet, särskilt när jag är fokuserad. I fredags var det dags för andra upplagan av jobbklassikern. Enligt alla andra hjärnor fick vi instruktioner om att vika av på ett markerat ställe efter 5-6 km. Min hjärnan har inget minne av det och efter 5-6 km befann jag mig på femte plats och hade ingen framför eller bakom mig. Efter ytterligare några kilometer insåg jag att jag åkt fel och fick en stark lust att lägga mig i en snödriva och invänta våren.

Efter några bittra ögonblick vände jag tillbaka och mötte ett gäng åkare med nummerlapp och slog följe med dem mot målet. Trodde jag … De hade också åkt fel! Det kändes på sätt och vis skönt att inte vara ensam på villovägar. Vi tog oss ner till målet på lite olika sätt. Jag och någon till åkte via Sidsjöns puckelpist (eller puckopist …). Jag ramlade ett par gånger. Vi var som ett gäng blinda skidåkare utan ledsagare. Men alla kom i mål till slut. I söndags fick jag min bästa placering någonsin och nu fick jag min sämsta placering någonsin.

Jag måste bli bättre på att lyssna på instruktioner vid start. Jag hörde bara ett diffust ljud som mer lät som bastuba och trombon än vettiga röster. Jag tänkte bara på att åka skidor. Fast just nu tänker jag bara på Kalla. Stafettguld! Vilken tjej!