söndag 16 juni 2013

Tre år senare

Nu har jag bloggat i ganska exakt tre år. I början var jag anonym, tveksam och tvehågsen, men ju mer man gör någonting, desto bättre blir man på det. Jag tror det är viktigt att skriva om det man själv är intresserad och berörd av. Engagemang lyser igenom och ger texten liv.
Hjärnfysik fyller tre år.
Jag har snart skrivit 500 inlägg. Det motsvarar flera tjocka böcker och det borde ju inte vara särskilt svårt att skriva en tunn bok, kan man tycka. Jag har börjat och jag har börjat om, och börjat om. Men jag har aldrig skrivit en bok förut och det man aldrig gjort, är man inte särskilt bra på.

Bloggsmak och bloggtryck
När jag började blogga tänkte jag hålla på i två år tills min ultradebut, men nu har jag bloggat i tre år och jag vet inte om jag kan sluta. Ett tag - för drygt ett år sedan - kände jag bloggsmak i munnen, tyckte att jag skrev strunt, att jag bara kastade bort min tid lite här och där. Fast när jag funderade på att sätta punkt, insåg jag att bloggandet gav mycket mer än det kostade. Alla vill bli sedda på något sätt.

Flera läsare har hört av sig och sagt att de har bloggen som favorit och det gör mig taggad att se till att den fortsätter vara det. Tillsammans med kommentarerna är antalet sidvisningar ett slags betyg och det är verkligen kul att bloggen slår nya rekord i stort sett varje månad. Bara under maj visades 
50 000 sidor, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med för ett år sedan. Inom ett år passerar bloggen en miljon sidvisningar. Det är inte särskilt mycket för Blondinbella, men jättestort för mig. Bloggbasen består av intresserade och engagerade besökare, samt vågor av tillfälliga sökare som stannar ett tag innan de surfar vidare. Tillsammans håller de - nomaderna och de bofasta -  bloggtrycket uppe. En del sökare blir dessutom kvar, vilket ger bloggen en växande trend.
Rolig statistik.
Sommartider
Bloggtrycket brukar sjunka under sommaren. En del bloggare passar på att ta en paus under den tiden, men jag tycker jag hittat en bra rytm med 2-3 inlägg i veckan och fortsätter med det. Jag har ofta halvfärdiga inlägg i huvudet som jag kastar in i datorn lite huller om buller första dagen, sedan lägger jag texten till rätta andra dagen och på den tredje dagen kollar jag upp fakta, stryker allt överflödigt och publicerar inlägget. Inläggen blir till i skallen då jag springer, läser någon studie, sitter och lyssnar eller efter att jag diskuterat något, vilket tycks sätta igång en massa associationer i hjärnan. Ibland går det på en dag och ibland tar det fem dagar att skriva ett inlägg. Men oftast tar det tre dagar. Jag föredrar att publicera ganska få inlägg med hög kvalitet, än flera inlägg med lite lägre kvalitet. Ett inlägg med hög kvalitet kan locka läsare i flera år, medan ett snabbt uppkast bara lever så länge det syns i bloggrullarna i blogosfären.

Indalsledenloppet 2013
Jag började att blogga efter Indalsledenloppet 2010 och igår var det dags igen. Vi fick ihop ett ganska skraltigt lag med hjälp av tejp och Voltaren. Det blir fjärde året i rad. Jag antar att jag gillar att springa stafett, att umgås med likasinnade och vara med i ett lag under en dag.



Vid starten var det grått och mulet och omkring 15 grader varmt. En svag medvind som letat sig fram från Atlanten blåste längs med Indalsälvens dalgång. Jag hade tre mål före loppet: att hitta målet, att slå min tid från i fjol och att hinna hem i tid. De två första målen hade jag i egna fötter, det tredje målet hängde på andras fötter.

Jag blev som vanligt retad för min fadäs förra året då jag missade målgången, men det är rätt åt mig för jag är ganska retsam själv. Det är kanske det jag är allra bäst på, för jag har tränat på det sen jag var tre år. Det blir mycket mer än 10 000 timmar.
Ett så sällsynt tillfälle ville förstås nån fånga på bild.
Det var 61 lag med och ibland var det ganska trångt, men det gick bra att följa löparna med bil och heja längs vägen. När vi kom till de sista sträckorna luckrades molnen upp och solen tittade fram. Medvinden mojnade. Det blev varmt. Det kändes att man inte acklimatiserat sig till värme än.

Jag trädde på mina ganska trasiga fivefingers - samma par som sprang Swiss Alpine förra sommaren - sen sprang jag ut på sista sträckan. Efter 3-4 kilometer kändes det nästan som att jag hade feber. Jag tog vatten i vätskekontrollerna och hällde över nacken för att kyla ned huvudet. Hjärnan är mer känslig för värme än övriga kroppen. När termostaten i hjärnan bestämmer att temperaturen nått en farlig nivå stänger den av hela organismen och man faller ihop som en docka som fått alla trådar avklippta. Tyvärr är vi inte som gaseller som genom ett sinnrikt system kyler ner huvudet med sitt eget blod, vilket gör att deras hjärnor är 2-3 grader kallare än resten av kroppen. Men de springer ju för livet med vassa klor i bakhasorna, jag springer kanske också för livet men det är ju ingen gepard som jagar mig, utan långsamt, krypande och dreglande mördarsniglar som cancer, stroke, hjärtinfarkt och Alzheimer. Så länge jag springer kan jag hålla dem på avstånd och skaka av mig dem, men när jag sätter mig ner börjar de krypa uppför benen.

Personbästa
Jag sprang bättre än någonsin, tror jag. Andningen fungerade bra. Jag växlade mellan 3:2 och 2:1, men den snabbaste växeln (2:1:1:1) tappade jag bort i spurten. Jag fick tiden 40:30 på 9,4 km, vilket gav en kilometertid på 4:18/km och jag kom 12:a på sträckan. Det var över en minut snabbare och 13 placeringar bättre än ifjol. Om det varit lite svalare hade jag säkert kunnat springa fortare, å andra sidan hade jag inte fått en bättre placering, vilket trots allt är det viktigaste i en stafett.

Fokuserad i stekande sol. Foto Anna.
Många löpare hade det jobbigt i värmen och på slutet spurtade jag hårt för att hinna ikapp så många som möjligt. När man hinner ifatt andra löpare är man mer som en blodtörstig gepard än en livrädd gasell. Blicken låser sig fast vid löparen framför, tills man är förbi och man zoomar in lasersiktet mot nästa rörliga mål. Jag ramlade över mållinjen och strax bakom mig föll en annan löpare ihop. Jag hoppas det gick bra för honom. Jag plockade 4 placeringar och vi slutade på 20:e plats, vilket jag tycker var klart godkänt med tanke på det hoprafsade och hoplappade laget.




Trött och nöjd. Foto: Anna
Jag är nöjd med loppet. Jag klarade två mål av tre, för det dröjde innan jag kom hem. Väl hemma slängde jag fingerskorna. De hade nästan lika mycket hål som sko. Jag ska köpa nya fivefingers den här veckan, men jag vet inte riktigt vilken modell.
Somliga springer i trasiga skor.
Krigets unga hjärtan
På kvällen såg jag 
(på svtplay) första delen av den hyllade tyska serien Krigets unga hjärtan som många sagt skulle vara bra och det var den, lite som Band of Brothers ur ett tyskt perspektiv. Man följer fem vänner som lever i Berlin och skiljs åt p g a kriget, en tid som satte fruktansvärd press på alla människor. Det kanske är svårt att begripa för en svensk. Den kändes trovärdig och jag blev berörd. Efter det vill man se någon lättsam komedi, som Seinfeld. Men det fanns ingenting att se och jag somnade med bilden av en elvaårig judisk flicka som sköts i huvudet av en synnerligen motbjudande man i stövlar.
Fem unga vänner med hela livet framför sig. Platsen är Berlin och året är 1941.

19 kommentarer:

  1. Hej Johan,

    Grattis till tre år! Jag har inte följt Dig hela tiden, men lite drygt två år tror jag.
    Som jag sagt tidigare, den är en av de få som en gammal hankatt följer. ;)
    Hoppas Du fortsätter och även att Du skriver boken.
    Jag kan rekommendera TrekSport, mina höll 240 mil. Springer nu i KSO Trek, hoppas att känguruskinnet ska vara lite starkare än textilen.

    Bästa hälsningar

    Micke Wigstrand

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Micke! Tack för uppmuntringar och tips. Jag var inne på team sportia idag och de hade inte KSO, men däremot Spyridon. De verkar bra.

      Radera
  2. Kanske ett par M's FiveFingers Spyridon LS kan passa dig.
    /Martin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas det, för jag köpte ett par såna idag:)

      Radera
  3. Du bjuder på grymt bra läsning så fortsätt gärna ytterligare 3 år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det:) Ska försöka, jag har några fler mål som jag vill nå och att blogga är bra hjälp för det:)

      Radera
  4. Jag är en av dem som hängt med nästan från första början och jag läser fortfarande även om jag är sämre på och har dragit ner på kommenterandet nu flera bloggar nu. Du skriver intressant, kunnigt och varierat och jag massor av gånger nämnt och refererat till din blogg och på så sätt förhoppningsvis bidragit till en ökande läsekrets!

    Jag resonerar lite liknande som dig, jag har skrivit i fyra år i höst och i perioder tycker jag att jag att upprepar mig och jag funderar på att både ta pauser och på att sluta skriva då jag emellanåt lägger ner ganska mycket tid. Hela tiden producerar dock hjärnan nya inlägg och utkast när jag springer och jag vill helt enkelt inte vara utan det och till syvende och sist är det ju läsarna och inte vi som skribenter som avgör om det vi skriver är intressant eller ej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Staffan! Ja, jag tror du var först faktiskt, före det var det bara en och annan som råkade klicka fel. Det var ett inlägg på din blogg som fick hit andra löpare och sen har den bara växt så tack för det:) Jag minns att jag tyckte det lät utopiskt att springa 4:30-tempo men nu är jag där, fast du har kilat vidare och lämnat den snigelfarten bakom dig:)

      Radera
  5. Jag är en av dem som följt dig nästan från start och jag är VÄLDIGT glad över att du inte slutade efter 2 år. Så tack för det! Och grattis till loppet. Flera segrar på en gång! ;-)

    Jag har bloggat i en halv evighet känns det som och visst har jag också funderat på vad sjuttsingen jag håller på med.
    Samtidigt tycker jag det är kul att testa olika skrivstilar, laborera med ord, få "skriva av mig", tycka och tänka hur jag vill utan "krav". (Har ju inga som helst sponsorer el. annat som kräver något av mig)
    Ser det som bra träning både för skrivandets skull och för skallen för det gäller ju att klura ut något hyfsat nytt att skriva om. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, jag minns att jag blev lite stöddig när en känd löpare kommenterat min blogg. Det gav självförtroende:)

      Precis, det är kul att skriva av sig och testa olika grejer. Det blir en vana som är svår att sluta med. Det är nog bra träning för skallen med. Man får väl sluta när man börjar upprepa samma sak hela tiden:)

      Radera
    2. Har svårt att tänka mig att du skulle börja upprepa dig. dels för att du är för skärpt för det och dels för att det hela tiden kommer nya spännande saker att klura på. :-)

      Radera
  6. Har läst din blogg i ungefär tre år nu, så man kan väl säga att jag sett dig växa upp som bloggare. Är mycket glad att du fortsatt blogga och även om jag är dålig på att kommentera, läser jag nästan alla dina inlägg. Håller tummarna för att du fortsätter blogga, att din träning går framåt, och att du får till en bok i år, som jag minns var ett av dina mål. Heja Johan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elin, den kommentaren värmde i sommarvärmen:) Jag brukar kolla in din blogg också och håller tummarna för dig med.

      Radera
  7. Hej Johan! Jag har precis hittat hit och jag tycker verkligen inte att du ska sluta blogga. Din blogg är ju en av de mest intressanta jag nånsin läst! Den slår många träningsmagasin med hästlängder. Ville bara säga det! :-) Hälsningar Jennie

    SvaraRadera
  8. Jag instämmer i hyllningskören! Superbra blogg. Jag har följt den ett bra tag, runt två år tror jag och inspireras ständigt även om jag inte är så bra på att kommentera. Dina tips och idéer har jag i flera lyckade fall omsatt i praktik, t ex rödbetsjuice och fasta. Fortsätt att inspirera =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Frida, roligt att höra. En kommentar varannat år är helt ok. :)

      Radera