Fula kändisar

I fjol upptäckte några studenter av en slump en ny sorts illusion som de kallade the face distortion effect. Nu har de gjort ett youtube-klipp som ytterligare illustrerar denna skrämmande illusion. Se filmen nedan och följ instruktionerna. Det är viktigt att fästa blicken på krysset mellan kändisarna. De kända personerna på båda sidor om krysset upplever du då som karikatyrer och väldigt fula. Du kan sedan se klippet igen och se att kändisarna är lika snygga som vanligt. Brad Pitts symmetriska ansikte följer det gyllene snittet, men matematiken förvrängs i synfältets ytterområden. Varför då, kan man fråga sig?

Studenterna bakom illusionen har ännu inte hittat någon slutgiltig förklaring, men det finns mer eller mindre trovärdiga hypoteser.

Vi vill gärna tro att det vi ser är en perfekt avbildning av verkligheten, men i själva verket är vårt synfält mycket litet. Vi ser skarpt och färggrant där ljuset träffar centralgropen (fovea) på näthinnan och det området är inte större än en tumnagel på en armslängds avstånd. Om du skulle titta upp mot natthimlen, då skulle centralgropen motsvara den upplysta månen. Resten av synfältet är lika diffust som natthimlens blinkande stjärnor.

Våra ögon är en synlig del av hjärnan. Hela hjärnan skyddas av olika hinnor och den yttersta - dura mater eller hjärnhinnan - omsluter också våra ögon med sin vita hinna. Det är som om hjärnan pressat sig ur sin skål för att bättre förstå vad som händer i omvärlden.

Ögats näthinna är full av sinnesceller och särskilt centralgropen är till brädden fylld av en sorts ljuskänsliga celler som kallas tappar. När vi tittar på krysset mellan kändisarna, då faller ljuset från krysset in mot centralgropen och vi ser krysset tydligt och klart, medan ansiktena av kändisarna hamnar i synfältets periferi där ögat mest består av den andra typen av celler - stavar - som utvecklats för att se rörelser, som t ex ett rovdjur som smyger på oss från sidan. Därute är det inte färgerna som är viktiga, utan rörelsen.

Det perifera seendet är dåligt på färger och former, fast vi tror att vi ser färger i periferin. Hjärnan gör kvalificerade gissningar åt oss och vi upplever det som om det finns färg och form i utkanten av våra liv.

När vi ser kändisar som Brad Pitt i periferin, då avslöjar vi hjärnans gissningslek. Hjärnan överdriver formerna och näsorna blir större än de är och ett smalt ansikte blir smalare än det är. Hjärnan tillverkar karikatyrer, överdrivna former. En tiger blir en överdriven tiger, en Pitt blir en överdriven Pitt, osv. Detta faktum kan säkert ha en del praktiska konsekvenser, men det får var och en utforska på egen hand.

Att hjärnan skapar karikatyrer på detta sätt kan vara en förklaring. En annan gissning är att hjärnan försöker skapa en enhet av det den ser. När vi tittar mellan två ansikten, försöker hjärnan blanda samman bilderna till en bild och den bilden blir en burlesk blandning av de båda kändisarna i utkanterna. Hakor förskjuts och näsor växer som en följd av detta. Man kanske ska testa och titta mellan lite folk framöver och se vad som händer. Fast det kanske är bättre att se folk i ögonen, trots allt. Det vore ju tråkigt om man - tja allt kan ju hända - samtidigt råkade träffa Angelina Jolie och Jennifer Aniston och minns det som ett möte med två häxor bara för att man höll blicken emellan dem. Det vore synd.

Mitt namn klarade Stockholm Marathon!
Som jag skrev tidigare sålde jag min startplats till en maratondebutant. Under lördagen följde jag med spänning hur mitt namn sprang genom Stockholm. De sista tio kilometrarna är de värsta, men mitt namn sprang i mål under 5 timmar (4,52). Otroligt bra, med tanke på att min namnbärare bara tränat i fem veckor. Skönt att slippa en brytning i min historik. Hoppas han är nöjd med prestationen.