onsdag 6 juni 2012

Överskattning

Människan är bra på att överskatta sig själv. Vi anser oss vara skapelsens krona och alltings mått. Dessutom tror vi att vi är lite snyggare, lite lättare (särskilt kvinnor), längre (särskilt män med makt), mindre skalliga (också män) och lite intelligentare, än vi i själva verket är. I en undersökning visade det sig att män i genomsnitt trodde att de låg kring 6-7 på en attraktionsskala som sträckte sig mellan 1 och 10. I snitt borde ju självuppskattningarna ligga på 5, eftersom hälften rent statistiskt är fulare än snittet och hälften snyggare. Sen finns det ju ganska många som drar ner snittet också och det är - bäst att skriva det innan någon påpekar det - skillnad på median och medelvärde. Men faktum kvarstår: vi tenderar att överskatta oss själva.
En liten man med makt som överskattade sig själv
Kim Jong Il
Spegel, spegel på väggen där
Jag tror jag både överskattar och underskattar mig själv. Jag pendlar lite fram och tillbaka beroende på dagsformen mellan smart och trög, rolig och trist, lång och kort, osv. Vissa dagar är jag som de flesta män lite längre, lite snyggare, lite smartare och lite mindre skallig än genomsnittet. Andra dagar känns det som om man inte borde gå ut, men om man går ut finns chansen att möta en människa som kanske ler och då vänder allt och man känner sig smart, snygg och lång igen. Sannolikheten till det ökar om man försöker se glad ut. Vi människor speglar varandra hela tiden.


Längd och vikt är objektiva egenskaper som går att mäta på egen hand och majoriteten som inte mätt sig själva på ett tag kommer att bli besvikna, ty vi är lite fetare, lite kortare och lite skalligare, än vi tror. Såvida man inte är en hälsomedveten, smal och välutbildad kvinna. De tenderar i stället att överskatta sin vikt, vilket visar att uppskattningar av alla slag är ett komplext kulturellt och subjektivt fenomen.

Känna sig själv
Enligt oraklet i Delfi var den djupaste sanningen att människan måste känna sig själv. Men det verkar vi alltså inte göra. Vi lägger på några procent mums. Det kanske är rationellt. Den som tror på sig själv, klarar ju lite mer enligt en studie som jämförde något man kunde kalla Zlatan-strategin vs Woody Allen-strategin. Den som tror på sig själv som Zlatan kan sparka sig upp från förorten, medan den som tvivlar kanske slutar som en framgångsrik men neurotisk regissör som Woody Allen. Zlatan hade nog lyckats bra på stenåldern, men jag undrar hur det hade gått för Woody Allen? Jag kan varken se honom lägga ner ett byte eller tända eld med några stenar.

Woody Allen: Jag vill inte bli odödlig genom mitt livsverk. Jag vill bli odödlig genom att inte dö.
En person som liknar Zlatan kanske inte analyserar misslyckanden lika mycket som en person som liknar Woody, utan skyller på en dålig dag eller på någon annan. Woody Allen går däremot på djupet med sitt misslyckande och - förutsett att han kommer upp igen - kanske går stärkt ur denna kris eller åtminstone med lite mer kunskap om sig själv och om omvärlden. Det finns nog för- och nackdelar med båda strategierna. Själv är jag nog mer lik Woody Allen men med drag av Zlatan. Jag känner mig själv ganska bra, men det händer då och då att jag ser en främling i spegeln. Jag blir fortfarande förbannad på och överraskad och imponerad av mig själv, med lite övervikt för förbannad.

Det är långt till toppen
Om åtta veckor ska jag springa Swiss Alpine. Den värsta stigningen är på 1600 meter. Hur lång tid tar det att avverka en backe på 1600 meter? Tidsuppskattningar är svåra, men efter lite googlande hittade jag ett diagram som visade hela banan och tidsåtgång. Den bilden gav lite perspektiv. Det tog över fyra timmar att springa uppför berget, från 1000 meter till 2600 meter. Tempot sjönk logarytmiskt i takt med stigningen. Efter det är det brant utför. Då gäller det att hålla i och inte skada sig.

Jag ska inte underskatta det där berget. Det är en engelsk mile rakt upp. En drömmil strax under fyra timmar. Men jag ska inte överskatta det heller. Det är 1600 meter, varken mer eller mindre och det kommer att ta några timmar. Sedan är det bara resten kvar och det går mest utför. Jag har i alla fall tyngdlagen på min sida de sista milen.

7 kommentarer:

  1. Härligt skrivet och analyserat, Johan! Skönt att runda av kvällen med ett leende. Ja, och med några höga skratt därtill, då mina överskattningar om mig själv passerade i revy ;-) Ser fram emot utsikten från det där berget i Davos!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja man måste ju kunna skratta åt sina svagheter:) Jag ser fram emot utsikten med både spänning och skräck;)

      Radera
  2. Just det där, att tänka att det "bara" är 1600m tror jag är en bra strategi. För varje steg du tar så kommer du närmre toppen och målet. För kom ihåg, allt har ett slut. Även Swiss. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag ska tänka bara och göra berget så litet så att jag kan ta det i ett jättekliv;)

      Radera
  3. Att "ta sitt eget tempo uppför berget" är en populär taktik bland cyklister, borde funkar på Swiss Alpine också.

    Om självbilden är ju också "3-regeln" intressant. Och alla män som är så bra på att köra bil...

    Själv är jag smartare, snyggare och mindre skallig än snittet. Och min tvättbräda är aningen mer tydlig. Ett par ok jag får bära helt enkelt.
    lh

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det blir nog mitt eget tempo uppför ... Ja, vilka ok tvingas vi inte bära genom livet:)

      Radera