I en av sina böcker berättar psykologen Martin Seligman om en bekymrad kollega som hade en ödla som husdjur. Kollegan kunde inte få ödlan att äta någonting. Den tynade sakta bort. Oavsett vilken sorts mat som serverades - frukt, griskött, döda flugor - vägrade ödlan att äta. En dag satt kollegan vid sitt skrivbord med en tidning och en smörgås. När han råkade lägga tidningen över smörgåsen, vaknade ödlan plötsligt till liv. Den smög sig fram och kastade sig med sina sista krafter över tidningen, strimlade den i bitar och åt upp smörgåsen.
Ödlor och människor
Ödlor har utvecklats för att avvakta, smyga sig fram och anfalla innan de kan äta. De behöver anstränga sig för att bli lyckliga. De svälter hellre ihjäl än de lever ett liv utan jakt. Det finns inga genvägar till lycka, åtminstone inte för ödlor.
Du är inte en ödla, men för att må bra krävs det någon form av ansträngning. Människan har ...
Läs fortsättningen här
Läs fortsättningen här
Tänk då på barnen som växer upp nu... Stillasittande framför skärmar. Många kanske inte ens har upplevt att känna sig så där riktigt levande, den känslan var ju sällsynt redan när jag var barn för 30 år sedan.
SvaraRaderaJa det är nog svårare nu. När man ska göra ngt svårt finns mobilen alltid där som snuttefilt och komfortzon och man gör inte det man ska.
Radera