Mitt första Lidingölopp

Efter en skön natt på Scandic Uplandia i Uppsala åkte jag ned till Lidingö med några pratglada, snälla tjejer från Sundsvall som ska göra klassikern och som också bodde i Uppsala. Det var en kul och annorlunda uppladdning.

Vi åkte ner ganska tidigt tyckte vi, men det var nästan tvärstopp när vi kom in i Stockholm. Efter att vi kommit in på Lidingögatan lättade det och vi parkerade ganska nära starten. Tyvärr hann jag inte fram i tid för bloggträffen. Jag hade tänkt att träffa en del personer som jag bara känner via internet som superkvinnan Ingmarie och positiva John, men det var så mycket folk att alla drunknade i det anonyma folkhavet.

Ett felaktigt beslut
Jag satt länge och funderade fram och tillbaka om jag skulle använda fivefingers eller barfotaskorna från Adidas som är lite för små. Jag lyckades inte fästa chipet som krävs för tidtagningen på något bra sätt i mina fivefingers classic som ju är helt nakna på ovansidan. En tid vill man ju ha. I Stockholm Marathon var adidasskorna ok de första 3 milen så jag chansade på dem, vilket visade sig vara ett dåligt beslut. Nu när det "bara" var 3 mil började fötterna svälla redan efter 2 mil. Kanske det var alla nedförsbackar som slet ner fötterna och det bubblade fram blåsor som om någon blåste såpbubblor i skorna. Det hade jag ju sluppit om jag kämpat lite mer med att fästa chipet. Åh, jag känner mig så korkad!

Blåste bort krampen
Trots att det var enormt mycket folk gick det bra att lämna in väskan och att plocka ut nummerlapp. Kvart över tolv föll jag in i strömmen som vandrade mot starten någon kilometer bort. Kl 13 gick starten. En våg av löpare vällde iväg och trängdes ihop några hundra meter bort där stigen smalnade. De första 4-5 kilometrarna gick sakta och ibland blev det tvärstopp. Jag hade lite mjälthugg under den första milen, men det gick som tur var över. Jag andades nog lite spänt och sprang lite spänt också när jag försökte springa runt folk som var i vägen. Jag försökte ands ut som om jag blåste ut ett ljus och det fungerade. Krampen kom inte tillbaka. Sedan tänkte jag på att andas ut när vänster fot slog i och att undvika ytliga flämtningar som kan starta en krampreflex.

Solen sken och det var ganska varmt. När man kom ut ur skogarna kändes det att det blåste ganska mycket. Så mycket bättre väder kunde det inte bli.

Jag hade tänkt hålla 5:10-5:15 men det var svårt i trängseln. Efter 10 km gick det bättre, men jag fick bara ner snittiden till omkring 5:17. Sedan kom den sista milen och den var jobbig. Massor av backar upp och ner och det var nästan värst att springa nedför när fötterna brann i skorna. Jag såg en del som sprang i fivefingers och jag förbannade mig själv. Jag måste skaffa fivefingers med snörning, kanske såna där Flow Trek Fivefingers som också ska fungera bra på vintern.

Aborrbacken
Den beryktade Abborrbacken var förvånansvärt tung med tanke på att den högsta höjden bara är 48 m ö h. Sen kom en tung backe till och en till. Tror aldrig jag sprungit en bana som var så mycket uppför och så många små branta nedförsbackar. Jag började längta efter långa platta sträckor.

Varför heter det Abborrbacken förresten? Abborrarna kan knappast ha tagit sig upp här, tänkte jag. Laxar kan ju ta sig uppför branta vattenfall och de, till skillnad från oss, sparar glykogenet - kolhydraterna - till sist. De simmar på fett i några hundra mil och sedan gör de av med allt glykogen i en spurt i ett vattenfall som handlar om att dö eller leva vidare i form av avkomma. Vi däggdjur gör av med glykogenet först och sedan springer vi på fett. Men det kan vi å andra sidan göra länge. Nästa år ska jag ju springa 8 mil på mestadels fett, är det tänkt.

Sista kilometern fick jag som vanligt tillbaka krafterna och fötterna kände jag inte av heller. Hjärnan frigjorde lite resurser eftersom den bedömde att jag kommer att överleva denna jakt. Jag spurtade i mål i ganska god fart. Tiden blev 2.45.08. Jag var inte så nöjd med tiden, eftersom jag trodde det skulle gå att springa fortare. Men å andra sidan är jag aldrig riktigt nöjd. Nästa år har jag en tid att springa mot och då är det lättare att känna sig nöjd eller missnöjd. Sedan väntade jag in resten av gänget i målgården. Alla kom i mål och på bra tider. Kvällen avslutades med en onyttig hamburgare och ett biobesök. Nu kan jag slarva lite. Det är långt till nästa mål. Det är så långt borta att jag nästan inte vet vad det är. Det kanske t o m dyker upp ett nytt mål under tiden.


Lidingöloppet - resultat
Så här blev kilometertiderna.