Hjärnan gissar och SMHI missar

Titta på den gröna blinkade pricken i mitten i videon nedan. Fokusera på den. Efter en stund kommer du att märka att de gula prickarna som är placerade runt om den gröna försvinner då och då. Men det är bara som du uppfattar det. I själva verket finns de där hela tiden. Det är en illusion. Det kallas för motion induced blindness och upptäcktes i början av 1990-talet. Du ser samma fenomen om du tittar på någon av de gula prickarna, dessutom ser då den gröna pricken gul ut. Hjärnan antar att alla prickar är lika gula. Det är så den jobbar - med antaganden, gissningar och prognoser. Eftersom några prickar är gula så är nog alla det, gissar den och därmed uppfattar vi alla prickar som gula. Hjärnan är vårt prognosinstitut och det är inte lätt att avslöja när den gissar fel eftersom vi inte ser att den gissar fel. Hjärnan formar vår uppfattning av verkligheten efter sina prognoser.



Genom att fixera blicken så försvinner prickarna slumpmässigt efter omkring tio sekunders stirrande. Varför det är så vet man ännu inte riktigt, men det är inte så att vår hjärna misslyckas med sitt syfte att hjälpa oss att överleva. Australiska forskare har i en studie gett nya infallsvinklar på fenomenet och de menar att det handlar om att hjärnan hjälper oss att se rörliga föremål tydligt.

Vanish i hjärnan
På sätt och vis kan man se det mänskliga ögat lite som en kamera med en mycket lång slutartid. På grund av detta skapar föremålen suddiga skuggor efter sig när de rör sig. Föremålen "laggar". Men vi uppfattar aldrig denna eftersläpning, hjärnan gnuggar bort dem ur vårt medvetande, ungefär som prickarna gnuggas bort när vi stirrar på illusionen. I illusionen ovan skapas en konstgjord situation med eftersläpande och stillastående objekt som förvirrar hjärnan. Den försöker gnugga bort saker som den inte borde. Så illusionen orsakas troligen av en process som normalt hjälper oss att se föremål klart och tydligt.

Det kanske även har lite grann med tillvänjning av hjärncellerna att göra. Om vi sätter på ett plåster så känns det en liten stund. Resten av dagen tänker vi inte på det. Skulle vi däremot ha en liten skalbagge krypande på kroppen skulle vi känna av den hela tiden. Den ger nya stimulus när den rör sig längs ryggraden. Om skalbaggen slutar krypa runt skulle vi också sluta känna av den. När vi blivit tillvänjda så slutar hjärnan registrera rörelse och både skalbaggar och prickar tycks försvinna. Rör vi på ögonen litegrann kommer prickarna tillbaka.

Jag skrev tidigare om en vattenfallsillusion som jag upplevde vid Tännforsen i Jämtland. Stirrar man i ca 30 sekunder på ett vattenfall och sedan flyttar blicken till en klippa bredvid så tycks klippan röra sig uppår. De hjärnceller som reagerar på nedåtrörelsen har blivit överstimulerade av allt fallande vatten och hänger inte med när vi byter blickfång och därför tycks allt röra sig uppåt. De celler som uppfattar nedåt ligger och halvsover. Hjärnan är specialiserad. Några registrerar ner - ner, medan andra tänker upp - upp.

Ännu mera snö
Det är inte bara prickar som försvinner när det rör sig, även fett försvinner när man rör sig. Försvinner gör det förstås inte, det bara omvandlas till värme. Ingenting försvinner ju som bekant. Allt bara omvandlas. Själv är jag så omvandlad att mitt forna jag inte kände igen mig när jag hälsade på i förrgår:)

Det blev en del skidåkning i helgen. Jag körde ett distanspass på 25 km i lördags och en 5 kilometers runda idag. Lördagen var fantastiskt fin och jag körde flera varv uppe på Vårdkasberget. Solen sken på färsk snö som föll i fredags. Det var alldeles vitt.

Igår blev det som sagt bara fem km, delvis för att jag fick börja dagen med att skotta ut mig, vilket klämde ihop den utmätta träningstiden till mindre än en halvtimma. Men snöskottning är träning det också. Snöfallet hade förstört gårdagens perfekta spår och stavarna sjönk ner en bit. Jag plöljde fram och plogade i spåret.

Snön som kom igår natt överraskade alla. Prognosen hade missat det. Vädret är kaotiskt och SMHI kan inte påverka verkligheten som hjärnan kan. Snömassorna var ingen illusion, jag var tvungen att skotta och illusioner ger inte värk i armarna. Men ibland skulle man bara vilja blunda och önska att snön som fallit försvann. Snöskottning är inte så kul längre, särskilt inte när den hindrar mig från att träna som jag vill. Å andra sidan är det snön som gör skidåkning möjligt. Sånt är livet, man vill äta kakan och ha den kvar.