Tillbaka från Algarve

Den som springer av glädje blir aldrig trött - portugisiskt ordspråk

Det blev en härlig vecka i Monte Gordo. Varje morgon sprang jag barfota vid strandkanten, ibland i sand och ibland i en fot djupt vatten. Algarvekusten sträckte ut sig framför mig i all oändlighet.

Världens ände

En dag åkte vi till världens ände längst ut på Europas och Portugals västkust, längst ut på den euroasiatiska skärgården. Det var fantastiskt vackert att se de branta klipporna som stupade 75 meter rakt ner i Atlanten.

Härifrån organiserade portugisen Henrik Sjöfararens exepditioner på 1300-talet som tog portugiserna ut i världen, ut i det okända. Portugiserna drevs av nyfikenhet och äregirighet och upptäckte nya världar, men de återupptäckte också slaveriet. Araber och afrikaner hade aldrig upphört med slaveri och den afrikanska kontineneten var en slavmarknad. Kristendomen utbredning hade lett till att slaveri och träldom nästan försvunnit från Europa, men nu omformulerade man teserna. Långsiktigt tjänade dock inte Portugal något. Portugal höll länge krampaktigt fast vid sina kolonier i Afrika och det är fortfarande ett av Europas fattigaste länder. Prisnivåerna verkade ligga omkring 70-80 procent av de svenska.

Att springa innan frukost

Oftast åt jag frukost innan jag sprang, men jag testade också att springa före frukost. Jag är snabb att ta till mig ny forskning och nu finns det ett par nya studier som visar på fördelar att träna innan man fyllt på med kolhydrater.

Forskningsrapporter som låter plausibla brukar jag testa och försöka integrera med min vanliga träning. Ganska snart märker man om det funkar eller inte, antingen på resultat eller om det känns värdefullt och kul. Jag prövade det två gånger och det var jobbigt, men det kanske var värt det, åtminstone en gång i veckan. Men jag tror det blir mer senare när jag tränar inför ultraloppet. Nu kändes det alltför ansträngande. Cellerna var ordentligt stressade av enerigbristen och jobbade hårt för att anpassa sin metabolism. När det inte finns kol i form av glukos och glukogen tillgängligt, måste cellerna slita loss fett från fettlagren som sedan kan vräkas in i cellernas förbränningsugnar, de urgamla mitokondrierna - cellernas kraftverk.

Man måste ha tillit som en kamel

För att bli bra långdistanslöpare måste vi bli bra på att slita loss fett. Det finns massor av energirika kolbindningar gömt i fettet, men förbränningen kräver också mer syre och är därför inte lika effektiv som när kolhydrater skyfflas in i ugnarna. Vi orkar därför inte springa lika fort på fett som på kolhydrater. Fördelen med fett är att det finns i överflöd; det är en energireserv som hjärnan ser till att lagra upp i depåer runt midjan eller stussen. Varje kalori som inte användes omvandlas till fett och packas ner i fettlådor.

10 kilo fett motsvarar 90 000 kalorier, vilket räcker till drygt 150 mils löpning. Jämför detta med lagren av kolhydrater i form av glukos och glykogen. Det räcker bara en eller två timmar. Det kan man inte springa ett ultralopp på. I ett ultralopp måste man lita till fettet som kamelen litar på sina pucklar när den utan fruktan ger sig ut på ändlösa ökenvandringar i hettan.

Peta in proteiner i brasan

Men om inte heller fettet skulle räcka då måste vi elda med kroppens egen inredning, proteinerna. Vi är byggda av och byggs och underhålls av olika proteiner. Men i nödfall eldar vi alltså upp oss själva. En svag doft av ammoniak avslöjar att vi har gjort av med allt bränsle och eldar proteiner. Genom att slå sönder proteiner till aminosyror och avskilja kvävet kan de kolbaserade resterna användas som bränsle och kastas in i mitokondierna. Kvävet avges som ammoniak och om inte njurarna hinner med avdunstar det via huden eller så pustar man ut dem via utandningen, vilket märks på omgivningens grimaser. Ammoniak luktar inte gott. Men det är inte farligt, det är inget hot mot kroppens jämviktstillsånd. Kroppen återställer snabbt förlusterna när den får i sig nya proteiner.

Nya rekord och katolska hundar

Jag slog två rekord under veckan. På onsdagen sprang jag 11 km barfota. Jag sprang ända bort mot spanska gränsen innan jag vände. Det var längre än jag tänkt men det gick så lätt. Stranden sträcker sig över flera mil och jag var nästan ensam. Men det rekordet varade bara i tre dagar. På lördagen sprang jag åt andra hållet, åt väster. Jag sprang drygt 6 km och sedan vände jag tillbaka. Det blev 13 km totalt, men det kändes som jag kunde springa mycket längre. Här och var kunde jag se spår av mina fötter som inte suddats ut. Jag såg spår av mina tår som grävt sig ned i sanden och en liten, knappt märkbar, touch av hälen som stämplat marken. Det är barfotalöparens fotstämpel, ett godkänt nedslag.

Jag sprang varje dag, de flesta dagar sprang jag 3-5 km barfota efter stranden och sedan 5-10 km i löparskor på småvägar inåt landet och på stigar i det näraliggande naturreservatet. De rödbruna stigarna vaktades av stora ekoxliknande skalbaggar som vände sina oproportionerligt stora käftar mot mig när jag kom springande. Man förstår varför springande urinvånare gärna använder skor när de får tillgång till dem. Jag mötte även många lösspringande hundar, men de måste fått en sträng katolsk uppfostran för de lät mig gudskelov vara.

Jag sprang på morgonen innan övriga familjen vaknat och innan solen stigit så högt att den blev het. Det var över 30 grader varje dag, men det fläktade från havet. Det var värre inåt land. Vi gjorde en utflykt till Sevilla och där var det över 45 grader.

Sabelfisk är gott

Jag gillade medelhavsmaten som man äter i Portugal. Jag försöker hålla mig till någon slags odogmatisk stenålderskost men i praktiken ligger min favoritdiet mycket närmare medelhavskosten. Den bästa maten serverade de på en liten restaurang som heter Navegante i Monto Gordo, den hade specialiserat sig på mat från Madeira. Deras specialitet var sabelfisk* med passionsfrukt, banan och ris. Sabelfisken lever på 2000 meters djup och man fångar och äter den bara i Japan och på Madeira. Jag åt sabelfisk två gånger. Den var perfekt.

Som natt och dag

Jag sprang en kväll också, för jag ville springa och samtidigt se solen försvinna ner i havet. Atlanten är ett fantastiskt hav. Det är inte som Bottenhavet. Bottenhavet är en gammal bräckvattenrest efter inlandsisen som smältvattensälvar håller vid konstgjort liv ett tag till innan landhöjningen definitivt gör den till en insjö. Atlanten är så mycket äldre, den bildades när den första landmassan splittrades och kontinenterna tog form och Sverige låg inklämt kring ekvatorn.

Jag sprang med lätta steg längs stranden och lät vattnet nudda mina tår och spola undan mina spår. Solen sjönk hastigt och jag hann aldrig uppfatta att solen försvunnit innan det plötsligt blev väldigt mörkt. Man glömmer det varje gång. Det går så fort nära ekvatorn. Gränsen är skarpare mellan natt och dag.

Här i norra Sverige blir det aldrig natt just nu. Solen går nästan ner innan den ångrar sig och går upp igen. Men snart är det tvärtom. Då tittar solen nätt och jämt upp över horisonten, gäspar i någon timme och går sedan ner och lägger sig igen. Det blir mörkt, kallt och dystert. Tidigare längtade jag efter vintern och skidsäsongen, men nu vill jag att det ska vara sommar varje dag.

I dag var det 28 grader så jag steg upp tidigt och sprang efter Bottenhavet där det fläktar. Bottenhavet är ganska fint ändå. Nordiskt karg. När jag springer längst med vägen som följer kusten slår vågorna taktfast mot klipporna och jag faller omedvetet in i rytmen och slå ner högerfoten i takt med vågorna.

* Sabelfisken visade sig vara dolkfisk. Menyn var felöversatt. Tack Martin för att du kollade upp det med honom:)