Varning för framtiden

Jag läste nyligen en artikel i DN om hur robotarna tar över journalistiken. De börjar med vädret, sedan tar datorerna över sporten och ekonomin. Snart gör de analysen också, och inte långt efter det får datorerna oss att gråta och skratta. När vi skapat en superintelligens kommer alla nya patent tas av datorer. I somras klarade en dator turingtestet, som tidigare ansågs som en barriär som skiljer datorer från människa. Utvecklingen är exponentiell och därför kan vi inte begripa hur fort det går. För de som dessutom inte förstår språket, är det ännu mer obegripligt. I skolan lär sig barnen svenska och engelska, men när de går ut skolan är många ändå analfabeter i en värld styrd av programspråk.

I en färsk föreläsning på Ted (video i slutet på inlägget) påstår Nick Boström att det inte är frågan om, utan när, datorerna överträffar människan. Vi måste redan nu rikta in tekniken så att människans och den artificiella intelligensens mål sammanfaller, menar han. Utvecklingen går mot en singularitet som den kusligt träffsäkra framtidsforskaren Ray Kurzweil förutsåg för över 20 år sedan.

Kurzweils förutsägelse från 1998 som fortfarande stämmer. En dator för 1000 dollar når snart mänskliga nivåer.

Det viktigaste språket
När du läser orden i denna mening behöver du inte tänka på grammatik eller innebörd. All tolkning sker automatiskt. Men tänk om du en gång vaknade och alla texter var på kinesiska. Du skulle inte klara dig särskilt bra. Faktum är att vi redan idag lever i en värld där majoriteten inte förstår det dominerande språket. Det handlar inte om kinesiska, utan om det digitala språket som i grund och botten består av ettor och nollor.

Ett av de vanligast språken är java. Ett program i java kan t ex se ut så här:

class HejApp
{
    public static void main(String[] args) 
   {
       System.out.println(”Hej!”);
   }
}

Dessa textrader kan verka lika otillgängliga som kinesiska, men det enda som händer när man kör detta program är att datorn säger: ”Hej!”. Människorna skriver ett programspråk med korrekt uppbyggda texter. Datorn gör om detta språk till ettor och nollor och gör det vi vill. Programmering är oerhört strikt, och därför också väldigt enkelt när man väl förstår alla regler. Med ord som ”class” och ”println”, förklarar man för datorn vad som ska göras och i vilken ordning saker ska göras. Bara genom att få datorn att skriva ”Hej”, får man en känsla av kontroll över datorn.

Det är fortfarande vi människor som har makten, men den håller på att glida ifrån oss. Vad händer om och när datorerna börjar programmera och reproducera sig själva? Ledande hjärnor som Stephen Hawking, Elon Musk, Steve Wozniak och Bill Gates, har alla på senare tid varnat för en utveckling där datorerna tar över sin egen utveckling och gör människan överflödig. Stephen Hawking anser att det är det största hotet för mänskligheten. Han var tidigt ute och varnade och några ansåg kanske att han blivit senil, men han är i själva verket långt före alla andra. Redan med iPhone 12 kommer mobilen ha mer beräkningskraft än en mänsklig hjärna. Några versioner senare - eftersom utvecklingen är exponentiell - kommer en mobil ha en beräkningskraft som motsvarar summan av alla mänskliga hjärnor. Vi lever i ett ganska bekymmersfritt mellanrum mellan en tid då kampen för att överleva styrde tillvaron och en framtid som den näst intelligentaste "livsformen". Vi har sociala hjärnor som vill tro att det som är nu är det normala och det som alltid gäller.

Det hänger på skolan
För 5000 år sedan fanns inga analfabeter, för det fanns inga texter att läsa. Sedan uppfanns kilskrift, hieroglyfer och alfabet, och i och med uppfinningen av boktryckarkonsten för 500 år sedan hamnade analfabeterna på efterkälken, eftersom de inte kunde förstå och ta del av ett samhälle styrt av texter. Genom att sätta barnen i skolor, fick människorna möjlighet att ta del av makten.

Precis som läs- och skrivkunnighet hjälpte människan överleva i en värld av texter, så kan programmering hjälpa människan överleva i en värld full av kod. Inte bara som krav för att få ett jobb, utan främst för att förstå och orientera sig i en värld styrd av programkod. Vi ägnar dagarna åt Facebook, Twitter, Spotify och Minecraft. Allt styrt av kod. Vi läser om hackers och om myndigheter och företag som spionerar på oss. Bakom allt detta ligger kod. Vi betalar lunchen med kod. Bilen styrs av kod. Kylskåp och tvättmaskin och filmen på TV - också kod. Redan efter att vi matat in några bokstäver vet Google vad vi letar efter, det är som om internet förutser vad vi gör och snart är det verkligen så.

Just nu är det en begränsad (mest en typ av män) del av befolkningen som använder och förstår kodspråket och de kanske har en annan syn på den superintelligens som utvecklas, jämfört med den okunniga majoriteten. Alla måste inte bli programmerare, men alla bör förstå att samhället bygger på kod precis som vi under de senaste århundradena behövde förstå ord och vad man kan göra med ord. Det kanske är större brist på folk som förstår kod, än på folk som kan programmera. Just nu råder brist på båda sorterna. Vi surfar på mobiler och internet, men bara en bråkdel förstår vad som händer under skalet.

Fem bilder på en robot. Vi ser också ganska osmakliga ut under skinnet.

Skolan släpar efter, och det råder brist på lärare som förstår kodspråken. Precis som man lär sig mänskliga språk i lärarutbildningen, borde därför alla blivande lärare lära sig ett kodspråk inte minst för att förstå det som händer med lärandet inom kort. Annars är risken stor att våra barn undervisas av analfabeter och att vi missar chansen att ta kontroll över den utveckling som Nick Boström varnar för i sin föreläsning på Ted. Det är svårt - och kanske omöjligt - att kontrollera och tämja något som är intelligentare än en själv. Jag tror som Boström att det krävs någon typ av gemensamma värderingar och integration mellan dator och människa. Jag tror Kurzweils version är den mest troliga, alltså en gradvis sammansmältning mellan människa och maskin och de som bäst förstår det som händer, kommer också klara sig bäst i denna symbios. Det sker redan idag. Alternativen är inte lika lockande. Någon kanske invänder att det bara är att dra ur sladden. Men vi är redan fast i ett känslomässigt och ekonomiskt beroendeförhållande och är det någon som på allvar tror att vi t ex kan stänga av internet?

Video: Vad händer när datorerna är smartare än oss.

Källor: DN, Språktidningen, kurzweilai.net/, SVD

Svarttjärnsrundan och det perfekta löpsteget

Igår körde jag ner till Sundsvall och sprang Svarttjärnrundan med Jonas, Michael, Mikael och Kalle. Det hade regnat hela natten och morgonen, men lättade något när vi började springa. Stigarna och skogsvägarna var bitvis rena lervällingen. Det var en härlig och tekniskt krävande runda, men ännu bättre blir det när marken torkar upp. Jag hade lera upp till knäna. Jag tyckte det kändes lite kort med 15 km, så jag sprang en egen runda nästan upp på Klissberget direkt efteråt. Det var inte lika lerigt, men i stort sett lika blött.

Foto av Jonas.

I morse på fikat berättade en kollega att en trovärdig person sett björn på berget. Det gör ju nästa löpning lite mer intressant. Dessutom kanske jag slår nytt rekord när jag springer därifrån, eldad med kroppens flykt/kamp-instinkt som i detta fall förmodligen mest torde bestå av flykt.

I dagens inlägg på Runners World skriver jag om det optimala löpsteget. Jag är inte där än, men jag kommer närmare för varje steg jag tar. Igår blev det 32400 steg av varierande komplexitet och längd. Sammanlagt blev det 25 km på omkring tre timmar.

Om attraktiva löpare och om räntor

Igår skrev jag ett ganska populärt inlägg på Hjärnfysikbloggen om varför löpare är så attraktiva. Bevisen är glasklara. Människan utvecklades som löpare på savannen och det naturliga urvalet gynnade bra löpare, som drog hem mer kött och lockade fler honor. Det kan inte vara på något annat sätt. Det går t o m att mäta. Det var klart att läsarna på Runners World gillade det:)

Förra veckan tog jag det lite lugnare, men den här veckan är det full rulle på löpningen igen. På söndag tänker jag åka ner till Sundsvall och springa ett rejält långpass.

Jag skriver som bekant om allt möjligt och det blev jag påmind om igår. Jag fick ett mail där en läsare tackade för en artikel om räntan som jag skrev för snart tre år sedan. I slutet av 2012 sa en enad kör av bankekonomer att det var läge att binda räntan på 5 år. Femårsräntan låg då kring 3,5%. Den rörliga låg strax under. Jag kom dock fram till att experterna hade fel och att det var smartast att välja rörligt. Så här i efterhand kan man konstatera att de som lyssnade på experterna hittills har förlorat runt 60 000 på ett miljonlån om de band vid den tidpunkten. Förmodligen kommer de att förlora ännu mer de kommande åren. Det är ju trist, men det var riktigt kul att det finns personer som läser bloggen och tar till sig texterna. Men det är också en påminnelse om att man inte ska lova för mycket. Nästa gång kan jag ha fel och då kanske jag får ett argt mail. Jag tror inte jag ska ge några fler ekonomiska råd.

Blåsig löpning

Jag skrev om proprioception, balans och löpning på Hjärnfysikbloggen igår. Svåra ord skrämmer nog bort en del läsare, men jag kan inte kalla proprioception något annat. Proprioception handlar om cerebellums (lillhjärnan) omedvetna kontroll av rumslig orientering och rörelse. Om jag springer och snubblar på en rot, då sträcker jag ut armarna utan att tänka på det. När jag springer, rör sig benen utan att jag tänker på dem. De anpassar automatisk till underlaget. Allt jag gör som löpare beror på kunskapen om var min kropp befinner sig utan att jag behöver tänka på var min kropp är. Det är cerebellums uppgift. Den bevakar i varje ögonblick intryck från hörsel, syn, gravitation, hastighet och en mängd andra ledtrådar för att justera kroppens rörelser. Varje löpsteg jämförs och justeras.

Cerebellum ligger längst ner i de urgamla strukturerna i hjärnan. Den utgör 10 % av hjärnan, men rymmer mer än hälften av alla hjärnceller. Den fungerar som en barlast; den håller oss flytande och i jämvikt.

Beslutet att springa börjar högre upp i hjärnbarken. När beslutet är fattat, skickas signaler till musklerna i benen. Men inom bråkdelen av en sekund skickas ett meddelande tillbaka till cerebellum om hur rörelsen utfördes. Som svar på detta meddelande skickas en uppdaterad signal ut till musklerna. Denna återkoppling följer på varje rörelse. Det är därför vi blir bättre och bättre, ju mer vi utför en särskilt rörelse som att springa på löpband eller på att springa i skogen. Själv föredrar jag det senare.

Idag sprang jag 25 km i hård blåst på grusväg. Jag lutade mig framåt och klev rakt in i blåsten. På hemvägen gick det lättare, då knuffade vindarna mig uppför backarna. Jag sprang första och andra halvan med samma ansträngning, men det gick mycket snabbare hem. En sån där knuff i ryggen önskar jag mig under High Coast Ultra.

Mitt liv som löpare

Det finns flera anledningar till att man springer. Det kan vara av sociala skäl, hälsomässiga skäl, för att vi är födda till det, för att det är roligt. Själv gör jag det av alla dessa anledningar, och jag är noga med vila och återhämtning och ganska sparsam med tävlingar. I sommar ska jag springa High Coast Ultra. Det blir en upplevelse och en utmaning, och även en chans att se platser som jag inte sett sen jag var barn. Jag vet inte om ett slitsamt lopp på 129 km i sig förlänger mitt liv, men själva upplevelsen gör livet mycket längre. Det gör alla ovanliga upplevelser. Upplevelser som sticker ut ur vardagen tänjer ut tiden, till skillnad från vardag och rutiner som kollapsar till ett och samma ögonblick när man ser tillbaka på livet. Minnet är inte en film, utan en samling bilder som blandas samman med tiden och bilder som är alltför lika, sorterar hjärnan obarmhärtigt bort.

Det var inget svar på varför jag springer. Jag vet inte om jag hittar något svar på den frågan. Det här var mest ett utkast i väntan på ett längre inlägg om proprioception och kroppsuppfattning som jag snart publicerar på Hjärnfysikbloggen. De längre mer genomarbetade inläggen hamnar där. På den  här "gamla bloggen" blir det mest korta uppdateringar just nu.

Till sist ett litet bildcollage över hur jag tror omgivningen och jag själv ser på mig själv som löpare:)

Härlig vårlöpning

I veckan sprang jag flera pass i skogen. Ibland fick jag pulsa genom snö, men det var mestadels snöfritt och härlig stiglöpning. Det känns så mycket lättare att springa i skogen och ännu roligare när jag hittar nya stigar. 

Magiskt.

Stigen ringlade framåt och jag visste inte riktigt vart den ledde. Jag sprang nästan för långt, för jag ville inte vända tillbaka. Det blev 16 km långsam löpning in i det okända. Jag hade inget vatten med mig och det var ganska varmt, så jag stannade vid en bäck och drack flera klunkar iskallt vatten innan jag vände tillbaka och sprang 16 km åt andra hållet.

Våren kommer.

I skuggan låg snön kvar, men på sydsluttningarna blommade våren. Jag hade en klocka på mig, men jag brydde mig inte om tiden. Utsikten fick ta den tid den tog.

Jag stannade ibland och njöt av utsikterna.

I veckan skrev jag även klart min sjätte krönika för Runners World. Den som publiceras i nästa nummer (majnumret) tycker jag är min bästa hittills och den som jag skrev nu till juni är jag också nöjd med. Jag älskar utmaningar och krönikorna är en utmaning. De måste vara intressanta och man måste hålla sig under 4000 tecken. Det sista är bra träning för mig, eftersom jag gärna breder ut mig när jag skriver och associerar till allt mellan arkeér och kvasarer. Idag blev det återigen ett ganska långt inlägg när jag skrev om mjölksyra på Hjärnfysikbloggen. Det inlägget finns här …

Kommande lopp

Jag skrev ett nytt och viktigt inlägg om överträning på Hjärnfysikbloggen i går. Det är ganska många som vill för mycket och tränar för mycket. Utveckling är en balans mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Om det blir för mycket av det ena eller det andra, då nöts vi sakta ner tills vi bryter ihop och faller samman. Utan undantag. Förr eller senare. Läs mer om det här.

Jag tror inte jag tränar för mycket. Jag känner mig pigg och stark och ser fram emot High Coast Ultra till sommaren. Det loppet är 129 kuperade kilometer, 50 kilometer längre än Swiss alpine. Det blir en utmaning. Imorgon ska jag springa ett pass på morgonen och ett pass senare på eftermiddag, sammanlagt ungefär 35 km. Det kan verka långt men det är ju ingenting mot själva ultraloppet.

Senare på hösten ska jag springa Höga Kusten Trail (se film nedan). Jag är revanschsugen efter fjolårets överraskande krampattack. Det är bara en tredjedel så långt, men rejält kuperat och en del klättring. Jag har inga fler inplanerade lopp, men man vet aldrig.

Höga Kusten Trail - Utmana Världsarvet from FriluftsByn on Vimeo.

Förutom fysisk träning så testar jag min hjärna med en ny app som heter Brain Fitness Tracker. Appen har utvecklats av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Appen kartlägger min kognitiva förmåga, d v s uppmärksamhet, arbetsminne och logik. Min kurva ser bra ut, mest för att jag gjorde många nybörjarfel i början. Ny forskning visar att mental och fysisk utmattning hänger ihop, därför kan man använda mental träning som ett led att förbättra den fysiska prestationen. Jag tror mycket på det.