Blåsig löpning

Jag skrev om proprioception, balans och löpning på Hjärnfysikbloggen igår. Svåra ord skrämmer nog bort en del läsare, men jag kan inte kalla proprioception något annat. Proprioception handlar om cerebellums (lillhjärnan) omedvetna kontroll av rumslig orientering och rörelse. Om jag springer och snubblar på en rot, då sträcker jag ut armarna utan att tänka på det. När jag springer, rör sig benen utan att jag tänker på dem. De anpassar automatisk till underlaget. Allt jag gör som löpare beror på kunskapen om var min kropp befinner sig utan att jag behöver tänka på var min kropp är. Det är cerebellums uppgift. Den bevakar i varje ögonblick intryck från hörsel, syn, gravitation, hastighet och en mängd andra ledtrådar för att justera kroppens rörelser. Varje löpsteg jämförs och justeras.

Cerebellum ligger längst ner i de urgamla strukturerna i hjärnan. Den utgör 10 % av hjärnan, men rymmer mer än hälften av alla hjärnceller. Den fungerar som en barlast; den håller oss flytande och i jämvikt.

Beslutet att springa börjar högre upp i hjärnbarken. När beslutet är fattat, skickas signaler till musklerna i benen. Men inom bråkdelen av en sekund skickas ett meddelande tillbaka till cerebellum om hur rörelsen utfördes. Som svar på detta meddelande skickas en uppdaterad signal ut till musklerna. Denna återkoppling följer på varje rörelse. Det är därför vi blir bättre och bättre, ju mer vi utför en särskilt rörelse som att springa på löpband eller på att springa i skogen. Själv föredrar jag det senare.

Idag sprang jag 25 km i hård blåst på grusväg. Jag lutade mig framåt och klev rakt in i blåsten. På hemvägen gick det lättare, då knuffade vindarna mig uppför backarna. Jag sprang första och andra halvan med samma ansträngning, men det gick mycket snabbare hem. En sån där knuff i ryggen önskar jag mig under High Coast Ultra.