Sponsrad video: Norska fjordar

Den vackraste plats jag varit på måste vara Lofoten i norra Norge. Ett år hyrde vi ett hus på en ö långt ut på Lofoten. En morgon kokade viken av sill. När jag tittade närmare såg jag att havet var rött. Det var krill, massor av krill fullproppade med omega 3. Egentligen borde man kanske ha hoppat i och simmat med öppen mun som en blåval. Vi rodde ut och tittade ner på havet som var rött på ytan och silverfärgat av all sill lite längre ner.

Inlandsisen nådde inte hit med sin jättehyvel, utan bergen reser sig branta och spetsiga ur havet. Vattenfall störtar nedför bergen och landskapet känns nästan som hämtat ur Tolkiens fantasivärld. Det tar lång tid att ta sig ända ut, men det är värt varje krone. Det är inte bara Lofoten som är vackert, hela den norska kusten är värt ett besök. Se videon nedan och bli övertygad om det. 

Sedan människan lämnade Afrika har hon hållit sig till kusterna. Lofoten befolkades redan för 6 000 år sedan. Havet är ett enormt skafferi som dessutom sköljer upp mat på morgnarna. Högar av kökkenmöddingar avslöjar det. Varje gång jag fick napp när jag stod på bryggan fick jag upp någon ny sorts fisk som jag inte kände till; däremot fick man alltid torsk om man rodde ut en bit och lät sänket sjunka meter efter meter ner i fjorden. Torsken dödades av tryckförändringarna när man drog upp den.

Det härliga med att bo vid havet, särskilt ett stort hav som Atlanten, är förändringen. Varje dygn drar månens gravitation vattnet till sig och sedan sjunker tidvattnet undan och stranden ritas om. Golfströmmen kastar sig mot klipporna och kan ta med sig överraskningar från en annan kontinent. Jag skulle gärna bo vid ett stort hav, men helst ett lite varmare hav. Jag trivs med förändring.

Att byta eller inte byta
Jag gillar förändring, ändå har jag jobbat i snart tolv år på samma plats och jag trivs bra. Jag har inte sökt något nytt jobb, men nu hade någon tipsat ett konsultbolag som kontaktade mig. Jag pratade först med en rekryterare och sedan med chefen och de kom med ett erbjudande. Nu står jag mellan mitt gamla jobb och det nya, som en åsna mellan hötapparna. Konsultjobbet ger bättre lön och nya spännande utmaningar, men på det gamla har jag många vänner och jag trivs bra. Att det ska vara så svårt. Jag vill ha både och.

Jag funderar och funderar och försöker fatta ett rationellt beslut. Men i slutänden blir det instinkten som avgör. Förmodligen kommer jag inte att veta vad jag vill ens när jag lyfter telefonen. Olika delar av mig vill olika saker, men alla dessa olika inre viljor kommer till slut att samsas om ett litet ord på två eller tre bokstäver.

De sista jägarna

Om jag hade varit född för 100 000 år sedan hade jag förmodligen kunnat följa spåren av hjort även när det inte fanns några spår. Att spåra utan spår kräver en utvecklad abstraktionsförmåga. Som jägare måste man försöka tänka som bytesdjuret, vilket kräver empati - förmåga till inlevelse i hur andra känner. Sedan försöker man visualisera bytet, se hur det rör sig genom landskapet. Man gör en abstrakt modell av bytesdjur och landskap och formulerar olika hypoteser och förutsägelser: Hur fortsätter spåren som inte längre finns? Det är embryot till vetenskapliga hypoteser och förutsägelser. Grunden till vetenskapligt tänkande lades på savannen. Jag följer inga spår, men jag tänker på samma sätt som jägarna för 100 000 år sedan.

Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.

Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.

Sanfolket

Allt detta finns dokumenterat i en sydafrikansk film som heter The Great Dance: A Hunter's Story och som man (än så länge) kan se gratis nedan. Den är från år 2000 och fick många internationella pris. Filmen är ett gediget hantverk. Den är suggestiv och vacker och berättad av jägaren !Nqate Xqamxebe. Deras land tas över av boskapskötare. Stängslen skär som knivar genom deras jaktmarker, men han fortsätter att jaga för han är jägare. Kanske hans barn kan fortsätta i samma spår, men barnbarnen? Jag tror inte det. Den resa som tog tusentals år för oss, gör de på två generationer. Hoppas fler skriver ner och filmar deras myter och berättelser innan de gamla hjärndiskarna kraschar för alltid.

Aktivera flash för att se filmen eller klicka på denna länk cultureunplugged.com

Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate. Det är lite som runners high, eller det kanske är det som är runners high? Hur många upplever runners high på jobbet varje dag? 

Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.

Det var tur att vi sprang ifrån vårt asätande ursprung. Tänk om vi aldrig kommit längre än till asätare? Vilken sorts mat skulle vi äta då? Surströmming och stinkande fårmagar?

Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.

När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.

Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.

Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.

Snön faller
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.

Några dagar i Paris

Efter en ganska hektisk vinter kändes det som att vi behövde resa bort. Det är alltid trevligt att möta våren några veckor tidigare och valet föll därför på Paris. När våren kommer till Norrland är det nästan alltid försent, känns det som; den krockar i princip med sommaren.

Vi körde iväg klockan halv fyra på tisdagsmorgon och hann till Arlanda i ganska god tid till flyget som gick klockan 10:30.

Solknarkare
Vi undersökte omgivningarna första dagen, gick till Sacre Coeur och strosade runt i Montmartre. Det föll ett ihärdigt duggregn. Jag var sur och blöt, men uppmuntrades en aning av ett besök på Apple Store samt ett lyckat restaurangval. Det är viktigt med mat, särskilt när man går mycket och umgås hela dagarna. Det gäller att hålla liv i viljestyrkan, annars blir man stressad och otålig. På kvällen sprack molntäcket upp med ett löfte om en bättre morgondag.

Efter en sötsliskig fransk frukost gick vi till Eiffeltornet, Notre Dame - jag älskar katedraler - och några andra sevärdheter. Vi strövade runt i Tuilerierna - den stora parken strax intill Louvren. Det var bättre väder och solstrålarna föll i brant vinkel, tillräckligt för att borra sig in i huden och bygga D-vitamin av kletigt kolesterol.

Härligt med sol igen efter en lång mörk vinter. Solstrålarna gav en välbehövlig injektion av solljus rätt in i blodomloppet. Jag lutade mig tillbaka i en av alla de stolar som ligger utkastade i parken och kavlade upp ärmarna, lade upp mina bleka underarmar på armstöden och knarkade sol.

Grönt och vackert i Tuilerierna.

Medan övriga familjen sedan begav sig ut på shoppingtur, så gick jag tillbaka till hotellet och bytte om för lite löpning. Jag sprang från hotellet som ligger på en tvärgata till Rue De Lafayette ner till Louvren. Jag sprang genom parken som jag nyss satt stilla och njöt i. Jag sprang ganska lugnt och försökte uppleva allt jag sprang förbi: solen, grönskan, folklivet.

Jag sprang ikapp med pråmarna längs Seine. Det var ett lagom tempo, ca 5-6 knop. Det var inte många löpare, men desto fler flanörer och det var bitvis lite trångt mellan turister och de karaktäristiska gröna bokstånden som slås upp längs Seine på morgnarna.

Mona Lisa och jag
Köerna till Louvren slingrade sig timslånga när vi gick förbi på onsdagen och då gick vi vidare mot Eiffeltornet i stället. Nästa dag gick vi dit tidigt. Köerna växer alltid med tiden och ju tidigare, desto kortare kö och mindre folk som köar inne bland konstverken. Vi kom ner till Louvren kvart över nio till en kort kö där alla pratade om Mona Lisa. Men i Louvren finns ju så mycket annat. Man tappar nästan fattningen när man går förbi verk efter verk som man på något sätt känner igen. Redan vid ingången springer Nike utan huvud och skor, men med vingar.

Nike

Till slut kom jag fram till Mona Lisa. Jaha, tänkte jag. Mona Lisa. Liten och oansenlig på håll. Det var nästan roligare att se hur folk reagerade när de kom dit. Det var upphetsade japaner, stolta italienare, högljudda amerikaner som checkade av Mona Lisa på sin resa genom Europa - What's next? Så kände jag också lite. Vi svenskar är nog mest lika amerikanarna. En mer tystlåten lightversion. Jaha, nu har jag sett Mona Lisa. Det ska man ju ha gjort. Check!

Folksamling framför Mona Lisa

Jag blev lite vimmelkantig av alla konstverk som jag kände igen. Det blev nästan för mycket på en gång. En del stack ut som El Greco - hans målning av Jesus på korset såg nästan ut att vara gjort i 3D. Vi var där några timmar och såg en bråkdel. Man lär väl åka till Paris fler gånger.

El Greco (1541-1614)

Efter en lång dag på Louvren sprang jag igen. Det var varmt och jag har inte acklimatiserat mig till värme än. Jag genade vilt, men kom lite snett och det blev lite längre än jag hade tänkt. Men det är alltid spännande att springa lite fel.

Franska paradoxen
Fransmännen sägs vara smalast i Europa och det stämmer verkligen. Jag tror aldrig jag sett så många smala damer. De är smala, men äter söta, sockerdränkta frukostar eller tar bara en espresso och en cigg. De äter långa vita baguetter och dricker stora mängder vin. Däremot tror jag att de äter små portioner och de äter sakta och länge. På restaurangerna får man små portioner, ungefär som man fick i Sverige för många decennier sedan. Man vill ju ha mycket mat för pengarna, men man blir faktiskt ganska mätt och mycket nöjd om man får en vällagad om än liten portion. Att känna sig proppmätt borde inte vara syftet med en måltid, det är ju lite girigt och ligger nära en av de sju dödssynderna: frosseri. Omkretsen på pizzorna som serveras sägs ha ökat med omkretsen på midjorna och orsak och verkan mellan pizza- och midjemått kanske är svårt att reda ut.

Om man fördjupar sig i något blir allt plötsligt väldigt svårt. Varför lever t ex fransmännen längre än svenskarna? De röker och en cigarett sägs förkorta livet med flera minuter. Sambanden mellan livsstil, hälsa och livslängd är komplexa och den som tror sig veta mest om detta, har förmodligen också mest fel. Det är bäst att vara ödmjuk och låta forskningsfronten långsamt breda ut sig tills den också omfattar fransmännen.

Parisarna är kreativa. Förbjuden infart omgjord till tillåten rökning. De röks mycket, trots det har fransmännen högre medellivslängd än svenskarna.

Svenska bokaffärer är översållade av dietböcker, men i de franska bokhandlarna säljer de skönlitteratur, poesi och filosofi. Ingen bok om dieter vad jag kunde se, däremot en del böcker som innehöll recept. Svenskar kanske är mest matfixerade i hela världen. Det är bara amerikanerna som är värre, men vi svenskar är ju som sagt lite amerikalight. Fransmännen är också matfixerade, men på ett lite annat sätt. De är fixerade vid att det ska vara gott och trevligt.

Äckliga magar
Jag gillade maten och jag åt lika onyttigt som fransmännen till frukost. De svenska vanorna lämnade jag hemma. Men allting har en gräns. Jag trodde jag beställde lammstek men det visade sig vara fårmage. Det kunde ha gått illa. Kyparen sa till som tur var och jag åt en god anka istället. En kund bredvid - en fransman förmodar jag - beställde sedan in en sån där fårmage. Den såg ut som en död säckpipa indränkt i sås. Jag gav kyparen generöst med dricks och en tacksam blick.

Vi kom till Arlanda sent på fredag. Det var snöslask. Jag körde raka vägen hem och vi var hemma ungefär samma tid som vi åkte i tisdags, strax efter klockan tre. Nu får man vänta på en ny vår.

Fyra vägar till människan

Under de senaste decennierna har vi fått en mer komplett bild av människans ursprung. Under miljoner år levde våra förfäder på den torra, heta savannen och de sprang långa sträckor i kampen för överlevnad. Det är svårt att tro, nu när många tror att man måste dricka massor av vätska under ett träningspass som varar en timme och det anses vara vansinne att springa sträckor längre än ett maraton. Men vi är gjorda för att klara det. Vi är tuffa, annars hade vi aldrig lämnat tryggheten i träden och gett oss ut på den heta savannen. Vi har tappat pälsen, svettas, balanserar på två ben och vi har en hjärna som skyddar oss från överhettning och allt annat som kan hota vår överlevnad.

Två ben
Redan för över fyra miljoner år sedan stod ardipithecus ramidus (Ardi) på två ben. Under flera miljoner år tvekade Ardi mellan tryggheten i träden och möjligheterna på savannen - hon hade ett ben på marken och ett ben uppe i träden. Det tyder på att människans och schimpansens gemensamma förfader för över 7 miljoner år sedan förmodligen också gick upprätt. Sedan delade sig utvecklingen i två grenar. Den evolutionära gren som så småningom ledde till schimpanser böjde sig ner och började gå på knogarna, medan vår linje sträckte på sig och sprang ut på savannen på två stadiga ben. Sedan dess har vi sprungit och evolutionen har knådat oss till perfekta långdistanslöpare.

Ardi - den tvekande länken

Den upprätta gången frigjorde våra händer, minskade ytan som träffades av solen, flyttade oss en meter från den heta marken till en kyligare luftlager och möjliggjorde ett effektivt löpsteg.

Svett
Inget däggdjur svettas som människan. Svett är det mest effektiva sättet att göra sig av med överskottsvärme. När man springer, ökar blodflödet. När blodet passerar musklerna, värms det upp. Värmen sprids sedan i kroppen längst ut i huden, där värmen avdunstar och kroppen kyls av.

Människan har massor av svettkörtlar. Ardi hade dock inga svettkörtlar och schimpanser kan inte svettas. Schimpanser kan inte klara sig om temperaturen överstiger 38 grader. Så något hände med vår linje i utvecklingen som krävde svettning för att vi skulle kunna göra oss av med överskottsvärme. För att bara leva på savannen krävdes inte dessa anpassningar - det gör ju schimpanser. Men för att springa i hettan mitt på dagen krävs en extraordinär förmåga att svettas. Det var människans nisch på savannen; att jaga mitt på dagen så att bytet kollapsade av värmeslag.

Varför har bara människan och några få däggdjur till - kameler, hästar, babianer och vissa stora antiloper - utvecklat denna förmåga (dock inte i närheten av människans svettkapacitet)? Allt har ett pris i evolutionen, annars hade vi ju varit snabba som geparder, starka som schimpanser och skarpögda som gamar, och priset för svettning är att man förlorar vätska och elektrolyter, särskilt salt (NaCl). Men fördelarna överväger, därför kan vi förlora massor av saltvatten.

Värdet av att kunna förflytta sig över savannen översteg förlusten av salt och vatten. Den smarta människan hade tillgång till dessa resurser och kunde fylla på lagren efter en kvällsmåltid. De sprang knappast på sportdryck, utan människan utvecklade mekanismer som skyddade mot uttorkning och överhettning: törst och trötthet. Vi blir törstiga och tvingas att söka vatten och om vi blir för varma eller något annat hotar kroppens jämvikt, då blir vi så trötta att vi inte orkar springa. Vi har precis så mycket krafter kvar att vi orkar ta oss tillbaka och hjärnan stoppar oss långt innan kroppens organ skadas.

Vi behöver inte ersätta salt och vatten i samma stund som vi svettas, utan evolutionen har försett oss med en komplex uppsättning mekanismer som tillåter att vi väntar med att fylla på lagren till efter löpningen, då vi kan äta och dricka utan några som helst begränsningar.

Päls
En tredje fördel är frånvaron av päls. Den lämnade vi på någon gren i skogen när vi sprang ut på savannen och det ökade vår förmåga att svettas. Vi blev dock sämre på att reflektera solljus, men eftersom vi stod upprätt och behöll päls på huvudet så gjorde det inte lika mycket. Djur med päls reflekterar mer solljus och dessutom leder hår värme väldigt dåligt, så gorillor kan sitta påpälsade utan att drabbas av värmeslag (så länge temperaturen är under 38 grader). När människorna rörde sig norrut så tog de dock tillbaka pälsarna från djuren. Det går fortare att ta från någon annan än att vänta i miljoner år på att evolutionen ska odla en ny päls.

Hjärnan
Människan lever i alla möjliga klimat, från öken till ishav och det är möjligt därför att vår hjärna kan reglera kroppstemperaturen oerhört exakt. Vi ändrar beteende och minskar aktiviteten när det blir för varmt. Om det blir för kallt börjar vi skaka och springa runt.

När vi springer mitt på dagen när det är som varmast - vilket är människans specialitet - så ser hjärnan till att vi springer med ett tempo som motverkar överhettning. Hjärnan räknar ut hur mycket värme som skapas av musklerna och anpassar svettningen så att kroppen håller en temperatur som inte hotar kroppens jämvikt. Om något går fel - som när man som nordbo inte acklimatiserat sig tillräckligt till värmen - och temperaturen överstiger 41 grader så stänger hjärnan av benen och det blir omöjligt att röra sig. Man drabbas av värmeslag och blir paralyserad.

Alla vägar leder till mig
Det var fyra vägar till mig, men alla vägar leder till mig så här i efterhand. Om jag åkte tillbaka i tiden och på något sätt ändrade historien skulle jag förmodligen försvinna. Historien är en väv av slump och tillfälligheter som blir en berättelse först när man ser tillbaka. Jag ser dock hellre framåt än bakåt. I morgon åker jag till Paris. Jag kanske ska springa längs Seine eller jogga genom Boulognerskogen.

Långlöpning på långfredag

Långfredagen ska enligt tradition präglas av sorg och lidande. Vi ska minnas Jesus korsfästelse och död på Golgata. Det var en sorglig händelse, men det var länge sedan. Det är dags att gå vidare. Fast lidandet kan jag ta till mig. Ibland är träning mer lidande än nöje och jag gillar nog att lida lite lagom. Det är en slags rening, en katarsis av själen.

Jag ställde in mig på att springa över 25 km på långfredagen. Det är långpass jag behöver inför Swiss Alpine. Långa pass stärker både ben och psyke. Att springa ultralopp är inte att slå en tid utan att besegra en distans, var det någon som sa. Förra veckan besegrade jag 20 km, men nu misslyckades jag. Jag kände av träningsvärken i vaderna och ville inte riskera något. Vaderna tvingas jobba hårt när jag springer framstupa. Jag krossar 25 km på söndag eller måndag istället. Sakta men säkert klättrar jag mot 78 km. Om några månader är jag där.

Den härliga träningsvärken
Jag har haft träningsvärk nästan varje dag sedan Vasaloppet. Just nu känner jag av vader, bål och axlar. Det känns, men det gör inte ont. Träningsvärken är ett kvitto och ett bevis för att man ansträngt sig så mycket att musklerna tvingas anpassa sig och bygga nya, starkare strukturer. Jag klarar inte riktigt 25 km än, men om några veckor så. Vaderna har haft en ganska lugn vinter och anpassningen måste få ta den tid som krävs.

Inför ultraloppet är det viktigt att köra spänst och styrketräning. Excentrisk träning av vadmusklerna gör att man klarar sig med mindre träning, säger löpargurun Tim Noakes. Alla muskler i benen är nog viktiga i ett så långt lopp. Bruce Fordyce, som vann Comrades Marathon nio gånger, blev en bra löpare i nedförsbackarna efter att han hade börjat utsätta sina quadriceptmuskler för excentrisk belastning.

Benen ska orka alla 78 km i Swiss och de första 30 km är det mycket nedför, har jag läst. Risken är att jag springer för fort och att jag belastar musklerna alltför mycket och inte orkar springa uppför berget sedan. Det är över tusen meter upp. Det är något att tänka på.

Snart tävling
Om en dryg månad är det dags för årets första löpartävling: Icaloppet. Det är ett halvmaraton som sträcker sig runt halva Alnön. Jag vill gärna slå fjolårets tid på 1:43, men jag måste få upp lite fart, känner jag. Jag blir inte särskilt trött när jag springer, men det går sakta. Kroppen känns tung efter all styrketräning. Jag väger 2-3 kg mer än i fjol. Men det kan jag inte skylla på. Jag är fortfarande lite snabbare på träning än motsvarande tid förra året så jag hoppas på en tid under 1,40.

Framtidens glasögon
Smarta glasögon har varit på gång ett tag och nu verkar de bli verklighet. Google har visat upp sitt projekt kring förstärkt verklighet som de kallar Project Glass (se video).

Snart kanske jag springer runt i ett par. Eller så lämnar jag dem hemma när jag springer. Jag tror inte att jag vill vara uppkopplad jämt, å andra sidan får jag lite panik när jag befinner mig i radioskugga, utan tillgång till världen. Fast när paniken går över, känns det faktiskt ganska skönt. Men jag kliver inte frivilligt in i skuggan. Det är bara vid två tillfällen som jag gör det: i sommarstugan och när jag springer. Då är jag helt avkopplad. Men de där glasögonen kanske man alltid bär?

Det känns som att tekniken rusar ifrån biologin och det är bara att hänga på om man vill överleva. Att ha, eller inte ha, vad var frågan?

Sittsjukan

Som människor utvecklades vi för att stå upprätt. Vår överlevnad krävde nästan konstant fysisk aktivitet. Att stå upp och att röra sig är grunden i att vara människa. Numer sitter vi dock mest hela dagarna. När vi inte längre lever som vi utvecklats för att leva, får det konsekvenser. I USA kallas det the sitting disease. På svenska skulle man kunna säga att vi drabbats av sittsjukan. Dessutom tycks det inte som att regelbunden motion uppväger de hälsorisker som sittandet ger.

Lev tre år längre genom att stå upp
Genom att stå upp lite oftare halverar man risken att dö inom tre år, visar en ny stor studie som omfattar 200 000 människor. I studien såg man att vuxna som satt mer än 11 timmar per dag hade en rejält förhöjd risk att dö de kommande tre åren, jämfört med de som satt högst fyra timmar om dagen. Forskarna tog hänsyn till och rensade bort faktorer som fysiskt aktivitet, vikt och hälsa, ändå var det omkring 40 procent högre risk att dö för de som satt mycket.

Motion är viktigt, men det kanske viktigaste för vår hälsa är att vara igång och inte sitta för länge. Det är bättre att stå eller gå lite då och då under dagen. Man vet fortfarande inte hur lång sittid som är säker, men i studien framkom i alla fall att fyra timmar per dag gav tusentals timmar extra liv. Det är alltså ganska bra avkastning på att stå en timma jämfört med att sitta av samma tid.

Vi som rör oss dagligen klarar oss förvisso bättre. De inaktiva som satt mest hade en fördubblad dödsrisk jämfört med aktiva motionärer som satt minst. Men även bland de aktiva hade de som satt mest en tredjedel så stor risk att dö de kommande tre åren jämfört med de som satt minst.

Studiens omfattning ger starkt stöd för hypotesen att det är sittandet i sig som är farligt för hälsan. I genomsnitt sitter en vuxen ca 9 1/2 timme om dagen. Läkarna bör lägga till att man bör sitta mindre, till den vanliga rekommendationen att motionera och äta hälsosamt.

Inaktivitetsfysiologi
När man suttit under en längre tid börjar kroppen att stänga ner funktioner på metabolisk nivå, ungefär som när datorn går ner i sparläge. Om vi inte använt en muskel på en stund, så använder vi den förmodligen inte nästa stund heller, tycks hjärnan resonera. Det är en algoritm som både dator och hjärna använder för att spara energi. När muskler - speciellt de stora musklerna i benen som är avsedda för rörelse - är orörliga, saktar cirkulationen ner och man förbränner färre kalorier. Viktiga enzymer som bryter ner fett stängs av. Om man sitter en hel dag minskar fettförbränningen med 50 procent.

Forskning visar dessutom att för varje två timmar som man sitter på rumpan, ökar risken att drabbas av diabetes med 7 procent. Även hållning och ryggrad skadas av sittandet. När man sitter hela dagen, förkortas höftböjar- samt hamstringsmusklerna, medan de muskler som stödjer ryggraden försvagas. Det är inte konstigt att förekomsten av ryggsmärtor ökat så de senaste hundra åren.

Sittandet inaktiverar också rumpmuskeln. Den är utsträckt och utsatt för statisk stretch hela dagen lång, vilket försvagar den. Det krävs starka rumpmuskler för effektiv löpning. Människan har faktiskt utvecklat den största rumpmuskeln i djurvärlden (gluteus maximus) just för att balansera kroppen och motverka att den faller framåt när man springer - att springa är egentligen en serie fall framåt. Om man sitter blir rumpan större av en annan anledning: den fylls med fett.

Som ett exempel på en kausal effekt av stillasittande kan man ta molekylen lipoproteinlipas (LPL). Detta är en molekyl som spelar en central roll i fettsyrametabolismen och det är kopplat till metabola syndromet, ateroskleros och hjärt–kärlsjukdom. Studier på råttor visar att benmusklerna endast producerar LPL när de aktivt böjs. Slutsatsen är att när du sitter, saktar en avgörande del av din ämnesomsättning ner. Hård fysisk träning anses kunna öka aktiviteten hos LPL och därmed minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Men studier på råttor visar att LPL-nivåerna hos de råttor som tilläts stå eller gå inte skilde sig signifikant från nivåerna hos råttor som genomförde mer intensiv fysisk aktivitet. Detta illustrerar hur den lokala muskulära kontraktionen i sig, snarare än intensiteten, har betydelse för LPL-aktiviteten.

Stå upp för hälsan
Den enklaste medicinen mot sittsjuka är helt enkelt att stå upp vid skrivbordet. Att stå vid skrivbordet ökar kaloriförbrukningen och ger bättre hållning. Att sitta är en av de mest passiva saker man kan göra. Man bränner mer energi genom att tugga tuggummi än vad man gör när man sitter still i en stol. Jämfört med att sitta, är stående ett hårt arbete. Att stå kräver att man spänner benmuskler och aktiverar musklerna i rygg och axlar. Allt detta förbrukar energi.

Källa

Jag tror inte att alla orkar stå en hel dag på kontoret, men man kan jobba stående ett par gånger om dagen. Det viktiga tycks ju vara att inte sitta alltför länge i ett sträck och att hålla sig i rörelse så mycket det går. Man kan t ex resa sig upp och gå när man talar i mobilen eller gå bort till kollegan istället för att chatta eller mejla.

Det behövs kanske en ny app
En vuxen sitter i genomsnitt 9 1/2 timme om dagen. Om man suttit en timme, har man förmodligen suttit för länge. Det borde finnas en stegräknare som signalerar om man inte tagit ett steg på en timme. En pryl som både ser till att man tar sina 10000 steg och att man inte sitter still i mer än 1 timme. Om det inte finns får jag väl sätta mig ner och knacka ihop lite kod till en app.

Sponsrad Video: trail running

Asics är bra på att göra inspirerande reklamfilmer. I filmen nedan berättar Emmanuel Gault om sin passion för trail running. Emmanuel vann CCC Mont Blanc i fjol, ett kraftprov på 98 kilometer över Alperna.

Det ser så härligt ut. Trail running kombinerar två av mina intressen: att springa och att vara ute i naturen. I slutet av videon säger Emmanuel: ” ... nothing is crazy if you are well prepared”. Det är ett citat att ta fasta på. Jag är inte galen när jag väljer att springa Swiss Alpine. Jag vore galen om jag inte var förberedd, men när det är dags är jag redo för 78 km över Alperna.

Trail running, eller traillöpning, betyder att man springer längs stigar. Det är en varierad och ursprunglig form av löpning. Man aktiverar hela kroppen och nervsystemet när man tar sig fram över stockar och stenar, rötter och bäckar.

Omväxling är alltid bra och om man vanligtvis springer på asfalt längs monotona, raka vägar, så är traillöpning ett sätt att aktivera nya delar av hjärnan och nya muskler. Det finns alltid en risk att man snubblar och ramlar omkull när man springer i kuperad skogsterräng. Men att snubbla är att lära sig något nytt: att hålla balansen, att orientera sig, att läsa av underlaget. Barn snubblar hela tiden, tills de kan gå och springa.

Det är spännande att springa ute i naturen där varje krök och backe öppnar en dörr till det okända. För några år sedan kunde forskare visa att det bildas nya nervceller i hjärnan när man springer. När man springer förändras omgivningen och nya hjärnceller och nya bindningar hjälper oss att integrera det nya med det gamla. Det är det som skiljer djuren från växterna och löparna från soffpotatisarna.

Traillöpning är kanske den mest ursprungliga formen av löpning. Man känner sig som en jägare. Det är tillbaks till rötterna. Man springer på rötterna.