onsdag 20 augusti 2014

Springa med armarna

Jag brukar inte tänka på hur jag håller armarna när jag springer. De svänger av sig själva. För några år sedan svängde jag ut med högerarmen när jag blev trött. Det felet har jag fixat till. Nu svänger jag med armarna längs sidorna och för upp händerna mot bröstbenet 180 gånger i minuten. Det kanske är det vanligaste sättet att föra armarna på. De flesta har armbågen i en vinkel mellan 45 och 90 grader.


Det finns många teorier om hur armrörelserna påverkar löpningen. När man springer fort, pumpar armarna kroppen framåt. När man springer lugnt ska armarna kännas lediga och avslappnade. Människan är förvisso en tvåbent primat, men vi härstammar från fyrfotadjur och därför svänger armar och ben i takt med varandra och armarna fungerar som motvikt till benen. Armarnas funktion som extra balansorgan blir särskilt tydlig då man springer nedför branta backar och berg, då håller de flesta armarna rakt ut och flaxar med dem som vingar på en stor fågel som går ner för landning. Allt det är ganska självklart, men finns det ett rätt sätt att springa med armarna på?

Du gör nog rätt
Enligt en studie från i somras är den bästa armsvingen förmodligen den du redan använder. I studien, som publicerades i The Journal of Experimental Biology, fick 13 erfarna löpare springa på löpband med armarna i fyra olika positioner: som de brukar springa, med armarna i kors på bröstet, bakom ryggen och med händerna knutna bakom skallen. De sprang med varje armföring i sju minuter, med en viloperiod mellan varje löpning. Vid ett annat tillfälle bar löparna markörer på axlar, bål och ben medan de testade de olika löpstilarna så att forskarna kunde filma rörelserna.

Resultaten visade, som forskarna hade väntat, att löparna var mest effektiva när de sprang med armarna i normalt läge svängande längs sidorna. Varje förändring från den normala armföringen ökade energiförbrukningen. När de höll armarna bakom ryggen krävdes 3 procent mer energi, över bröstet 9 procent mer och med händerna på huvudet förbrukade löparna 13 procent extra energi jämfört med normalfallet.

Filminspelningarna avslöjade varför de tre konstgjorda armpositionerna var så ineffektiva. När löparna inte kunde svänga sina armar, förlorade armarna sin funktion som motvikt till benen. I stället började deras överkroppar att svänga. Löparna vinglade, vilket ökade kroppsrörelserna och energiförbrukningen.

Studien kanske inte är särskilt häpnadsväckande, men den visar på hur viktiga armarna är för att hålla kroppens balans och det kanske mest intressanta var att forskarna inte kunde finna några bevis för att en viss normal armföring med armarna längs sidorna var bättre än någon annan. Alla böjde sina armbågar, men bortsett från det var alla rörelser lite olika. Variationerna beror också på om man springer långt, kort, uppför, nedför eller i skogen. Så om någon tränare säger att du har en felaktig armföring, kan du förmodligen ta det med en nypa salt. Hjärnan är smart och tycks hitta ett optimalt sätt att driva sig själv - med hjälp av både armar och ben - framåt.

Armarna är viktiga för balansen. Bild från målgången från ett lopp i våras. Jag flaxar längst till vänster och verkar missa målet som ligger rakt fram där fotografen står.

En annan slutsats är att om man vill öka energiförbränningen med 13 % så kan man t ex knäppa händerna över huvudet och springa ;)

Årets sista dopp
I tisdags simmade jag i Sidsjön utan simfenor och jag kom framåt. Sidsjön är ganska trevlig i jämförelse med Pipsjön som jag korsade i lördags. Pipsjön var full av näckrosor som slingrade sig runt kroppen, det luktade sumpigt och jag vågade knappt titta ner av rädsla för att se en uppsvälld blek kvinnokropp, drunknad under förra seklet därnere i djupet. Sidsjön är klar som en fjällsjö i jämförelse.

Helgens roliga swimrun har stärkt mitt självförtroende när det gäller simning. Jag tror inte längre att jag är en av de sämsta simmarna, utan rätt och slätt en tekniskt dålig simmare med extremt hög densitet som dock är på gång och blir lite bättre hela tiden. Dessutom vet jag att jag kan simma i kallt vatten och att jag är rätt uthållig.

Till skillnad från när jag springer är armföringen viktig när jag crawlar. Jag begriper allt i teorin, men när jag ligger i vattnet så faller all teori pladask. Jag försöker fånga så mycket vatten som möjligt för att dra mig framåt, men så glömmer jag benen och rätt som det är glömmer jag att andas. Men allt detta blev bättre i helgen, jag tycker att jag lärde mig andas lite lugnare.

Nu på fredag ska jag tävla i jobbklassikern mot kollegorna i Sidsjön. Sträckan är 900 meter. Ifjol simmade jag bröstsim och kom bland de sista på tiden 24:52 och jag fick stryk av nästan alla jag känner. Nu ska jag försöka crawla hela vägen och jag tror och hoppas att jag är lite snabbare den här gången.

8 kommentarer:

  1. Jag har märkt att när jag börjar bli trött under snabba, hårda pass så fuskar jag med hållning men framför allt också med frekvensen på benen. Jag börjar ta längre och tyngre steg. För att komma ifrån det så har jag börjat fokusera på armarna. Eftersom de går i takt med benen så försöker jag koncentrera mig på att öka takten på armarna snarare än benen. Jag vet inte varför men det känns nästan alltid lättare och hjälper riktigt mycket .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kan vara ett bra sätt. Ibland när det känns trögt så brukar jag använda armarna för att pumpa igång benen. Det känns som det hjälper.

      Radera
  2. Vilket lopp var det som du höll på att missa målet? Vi kanske har setts, för jag kan svära på att det är jag längst till höger på bilden. Exakt så såg jag iaf ut då jag försökte filma mig själv när jag sprang nyligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har missat målet flera gånger:) Ja du verkar ha lite dålig koll där på upploppet;)

      Radera
    2. Till mitt försvar ser man å andra sidan tydligt att jag tittar mot galningen som vinglar ut åt fel håll :-)

      Radera