Vad är lycka?

torsdag 14 augusti 2014

Vad är lycka?

Om man frågar folk vad de vill med sina liv eller vad de önskar sina barn så är svaret ofta att de vill bli lyckliga eller att barnen ska bli lyckliga. Men vad är lycka? Det är förmodligen inte vad de flesta tror att det är. Det är t ex inte rikedom eller att man är frisk. Det är heller inget man kan jaga eller fånga, för lyckan glider undan eller flyger iväg när man studerar den närmare.

Lycka är delvis genetiskt och det finns kulturella skillnader - danskar är lyckligast i världen, medan en äkta västerbottning - sägs det - inte är lycklig i onödan - men på lång sikt tycks lyckan vara konstant trots att livet på lång sikt innehåller massor av motgångar, misstag och sorg. Hjärnan håller oss i jämvikt.

Förväntningar?
I en ny studie undersökte man sambandet mellan lycka och belöningar. Man följde 18000 personer och hur händelser påverkade deras lycka. Det visade sig att lycka styrdes av de belöningar och förväntningar som fanns i nuet. Det visade sig också att den viktigaste faktorn för lycka var vilka förväntningar personen hade. När utfallet blir bättre än det förväntade upplever vi lycka. Slutsatsen är alltså vara att de förväntningar vi har på partnern, semestern, lönesamtalet, det nya jobbet o s v, avgör hur lyckliga vi blir.

Men håller denna lycka på lång sikt? Hjärnan förutser det mesta. Det är kanske hjärnans viktigaste uppgift att förutse vad som ska hända härnäst så att man är redo att handla rätt. Hjärnan blir dessutom allt bättre på att förutsäga - genom växande erfarenhet - vad som kommer att hända, så vi torde bli allt mindre överraskade ju äldre och ”visare” vi blir. Men det gör oss knappast olyckligare. Det har inte så mycket med lycka att göra. Det är våra hjärnor som inte kan låta bli att försöka ligga steget före, eftersom det alltid är en fördel att ligga några steg före. Det är ju det som är poängen med livserfarenhet - man måste ligga steget före, för man är inte lika snabb. Dessutom verkar det trist att gå runt och ha låga förväntningar på allt och alla. Optimister är lyckligare än pessimister.

Lyckan i våra egna händer
Enligt en av de främsta lyckoforskarna, Daniel Gilbert, är lycka oberoende av yttre belöningar; lycka är något som vi aktivt skapar i våra egna hjärnor. Faktum är att ett år efter att någon har förlorat ett ben eller vunnit några miljoner på lotto, är de lika lyckliga eller olyckliga som de var när de hade alla ben kvar och inte så mycket pengar. Massor av välgjorda studier visar att vinster och förluster - som att missa en viktig tenta, förlora en partner, förlora ett val, missa en befordran, vinna miljoner - inte alls påverkar upplevelsen av lycka så mycket som man tror på lite längre sikt. Kortsiktigt gräver man ner sig eller jublar, men på lång sikt är allt som det brukar. Det beror på att vi nästan alltid är nöjda med de beslut som vi fattat och accepterar livet som det är.

För några veckor sedan kom jag i samspråk med en glad och positiv kvinna på flyget från Schweiz. Hon hade sprungit Swiss alpine och berättade att hon blev tvungen att sluta med fotboll efter en hjärntumör. Tack vare det, sa hon sedan, kunde hon springa ultralopp och hon var väldigt duktig på det. Många av hennes fotbollskompisar hade problem med sina knän.

Människan har något som kan kallas ett "psykologisk immunförsvar." Ett system av mestadels omedvetna kognitiva processer som hjälper oss att ändra vår världsbild, så att vi kan må bättre i de världar där vi befinner oss. Annars skulle vi inte överleva, för alla drabbas av motgångar som vi måste övervinna för att överleva. De som grävde ner sig var inte lika bra på att sprida sina gener. Att vara bitter är som att vara levande död.

Vi skapar lycka själva, men vi tror att lycka är ett mål som vi kan finna. Gilbert nämner flera personer som exempel på personer som inte borde vara lyckliga, bl a trummisen Pete Best som lämnade Beatles just innan de slog igenom. Best är fortfarande trummis och han säger själv: "Jag är lyckligare än jag skulle ha varit med Beatles." En del kanske tänker: ”jaja…” och rullar med ögonen. Men flera experiment visar att Pete Best förmodligen inte är avundsjuk på Ringo Starr.

Av någon anledning anser vi att syntetiskt lycka inte är av samma kvalitet som det vi skulle kunna kalla "naturlig lycka." Naturlig lycka är vad vi får när vi får det vi ville ha, och syntetiskt lycka är vad vi gör med det vi har. Och vi har en stark tro på att syntetiskt lycka är av en sämre sort. Varför har vi den tron? Det finns ekonomiska och kanske också evolutionära drivkrafter bakom denna föreställning. Jakten på lycka skapar en drivkraft.

Bestäm dig och bli lyckligare
I ett experiment lät man personer rangordna ett antal tavlor av Monet från 1 till 6 och sedan fick de välja mellan 3 och 4 som låg i mitten. Nästa gång personerna rangordnade målningarna kom 3 och 4 först. När man genomförde samma test på personer utan närminne gjorde de på precis samma sätt, trots att de inte mindes hur de rangordnade målningarna första gången eller att de ägde tavlorna. De gillade målningen de ägde bättre utan att veta att de ägde den. Så det är inget som de bara säger, utan de tycker verkligen det. Deras hjärnor har förändrat målningarnas estetiska och affektiva värde, utan att de är medvetna om det.

Enligt Gilbert är frihet att välja det bästa sättet att nå naturlig lycka, men det är det sämsta sättet att hitta den syntetiska lyckan och livslyckan konstruerar vi till största delen syntetiskt. Så länge vi är fria att välja, är det dock svårt att bli lycklig. Man spolar date efter date p g a småfel, som att personen petar sig i näsan eller sörplar otäckt. Så länge det finns möjligheter, börjar inte hjärnan syntetisera lycka. När man bestämt sig och sedan upptäcker att den utvalde petar sig i näsan så har han eller hon flera andra förtjänster och det är inget man hänger upp sig på, åtminstone inte de första sju åren (efter några år tillsammans kan t ex sättet att äta yougurt göra en partner galen, sägs det).

I ett experiment på Harvard startade Gilbert en kurs i svartvit fotografering för studenter. De fick ta 12 bilder som minnen av Harvard som de framkallade i mörkerrummet. Studenterna fick välja de två bästa fotografierna. När de var färdiga tvingades de lämna ett av dessa som bevis för att de gjort kursen.

Hälften av studenterna hade möjlighet att ångra sitt val inom fyra dagar, för den andra gruppen var valet oåterkalleligt eftersom forskarna sa att de måste skicka fotografierna per post inom några minuter. Det var svåra val för de var i genomsnitt bara lite nöjdare med den ena bilden och studenterna trodde att de skulle tycka så några dagar efteråt också. Nästa gång studenterna fick värdera fotografierna var dock skillnaderna stora. De som tvingades till ett snabbt val var mer nöjda med bilden de behöll än bilden de avstod ifrån, medan de som fortfarande hade ett val fortfarande tyckte fotografierna var i stort sett likvärdiga och även sedan valmöjligheten försvunnit var de tveksamma och lite missnöjda med sina val. Reversibla tillstånd - alltså när man har möjlighet och frihet att nära sig - bidrar inte till syntetisk lycka eftersom det är en process i hjärnan som kräver vissa gränser. Gruppen som tvingades till ett snabbt val blev lyckligare med sina val än gruppen som var fri att välja.

I ytterligare ett experiment frågade man vilken typ av fotokurs som studenter ville gå: en där de har fyra dagar på sig att välja foto och en där de måste välja direkt. Det visade sig att 66 % valde kursen där de hade fyra dagar på sig att förstöra möjligheten att syntetisera lycka. De flesta vet alltså inte vad som är bäst för deras egen lycka, eftersom man har en naiv föreställning om att lyckan kommer ridande på en vit häst.

Swimrun på lördag
I morgon är det dags för simspringet Skärgårdsutmaningen. Jag tänkte först springa och simma i Classic fivefingers, men de fick inte plats i ett par simfötter - och jag måste ha ett par simfötter (jag är nog den enda) om jag ska orka simma 4,4 km. Jag valde mina slitna inov8 istället, de är lätta och har ingen snörning så jag kan ganska snabbt trycka in fötterna i dem. Fivefingers tar tid att trä på tårna och likadant med snörskor.

Det känns ovanligt att springa med våtdräkt, det är som att springa med ett lager extra överhud. Den kramar musten ur mig och det är jobbigt att andas. För varje kilometer kommer den att smita åt hårdare runt min hals och min bröstkorg, som en tyst, blöt, svart, väsande anakonda som försöker pressa livsandarna ur mig.

Simfötterna fäster jag i ett bälte runt kroppen. Jag blir olycklig om jag drunknar eller om vi kommer sist och lycklig om vi springer i mål på en hyfsad tid. Jag känner lite skräckblandad förtjusning inför morgondagen. Men jag ångrar mig inte. Det är sällan jag ångrar beslut som jag fattat snabbt, däremot kanske jag ångrar ett och annat beslut - en del funderar jag fortfarande på - som jag inte fattat.