Tillfälligt benbrott

I söndags åkte jag ner till Sundsvall för ett distanspass med Running Sundsvall. Det är fritt att vara med för alla som gillar att röra sig i naturen och fler och fler springer med. Men det är inte lätt att springa i skogen, särskilt inte nu när marken är frusen och vassa stenar täcks av ett tunt, förrädiskt lager av snö och is. Dessutom kan det vara svårt att hitta när man inte ser skogen för alla träd. Men alla får en karta och det vimlar av hjälpsamma orienterare i skogen som kan visa vägen.

Icebug, mycket bra sko i terrängen

Jag springer i mina Icebugs och de ger bra fäste. Jag har inte halkat en enda gång. Men i söndags sprang vi i mycket svår terräng. Marken var översållad av stora och små stenar. Efter 7 km var jag ganska trött, sprang lite för fort och snubblade över en sten och slog höger knä i en annan sten.

Det gick bra, skrek jag, och de andra fortsatte springa. Men när jag kom upp på fötter så kände jag att det inte gick att springa. Jag visste inte riktigt var jag var, för jag hade bara hängt på de andra. Som tur var fick jag lite vägledning av en vänlig orienterare. Jag joggade den närmsta vägen till SOK-stugan. I stället för planerade 18 km, blev det 14 km. Det gjorde inte ont medan jag sprang, men efteråt började det smärta i knät och resten av dagen haltade jag omkring. Smärta är en signal om att man ska sluta göra det man gör, men det är svårt när man befinner sig sju km in i en skog. Det var förresten fler än jag som kom haltande ut ur skogen. Nästa söndag åker jag nog skidor istället. Toppen på Södra berget har börjat vitna. Men till våren ska jag springa med Running Sundsvall igen.

Rubriken kanske var lite överdriven, men jag kan ju inte låta bli att vara lite ordvitsig. Det är knappast ett benbrott. Men ett litet avbrott blev det. Kort och tillfälligt, hoppas jag.

Ett svullet knä
Knäskadan uppfyller de fem kraven på inflammation: svullnad, rodnad, smärta, värme och nedsatt funktion. Rodnaden och värmen beror på ett ökat inflöde av blod, vilket skapar en svullnad. Smärtan orsakas av kemiska substanser som retar nervändar.

Efter en skada så är kroppens första åtgärd att skicka dit makrofager som äter upp skadad vävnad, vilket startar en komplicerad process där vävnad repareras och förnyas. Det leder i sin tur till svullnader och inflammation. Makrofagerna är också den primära källan till insulinliknande tillväxtfaktor 1 (IGF-1). Det är en nödvändig faktor för att återskapa muskulatur. Om man tar bort svullnaden, tar man också bort IGF-1. Svullnaden är som ett uppspänt tält av presenning där myriader av små arbetare jobbar och smärtan tvingar mig dessutom att ta det lugnt med knäet. Om jag på olika sätt försöker minska på svullnaden, då krymper jag arbetsplatsen för kroppsarbetarna och dessutom börjar föremålet för deras arbete - det skadade knät - att röra sig.

Makrofag som "sväljer" små bakterier

I en studie från förra året såg man att möss som inte bildade svullnad inte heller kunde läka muskelskador. I en annan studie som publicerades i Lancet såg man att injektioner med kortison förvisso lindrade olika typer av senskador hos patienterna, men efter ett år var dessa patienter i betydligt sämre skick än de som istället utfört olika typer av sjukgymnastik.

Det är en oroande statistik för idrottsmän som ofta tar kortison, lägger på is och äter smärtlindrande för att komma tillbaka in i matchen så fort som möjligt. De gör allt för att få ned svullnaden för att komma tillbaka i nästa period. På kort sikt lever de i tre perioder, men den långa sikten - hockeykarriären - är summan av alla dessa perioder. Den summan blir förmodligen större, ju mer man låter kroppen ha sin gång. Ingen regel utan undantag, men vissa matcher och tävlingar är kanske inte lika viktiga som andra.

Vad gör jag nu? 
Så vad ska jag göra? Syftet med svullnaden är alltså att återställa mig i ursprungligt skick och jag vill inte förstöra det arbetet. Jag brukar alltid tjata om att tänka långsiktigt, alltså låta kroppen läka sig själv. Oftast pratar jag för döva öron. Folk bara ler lite överseende mot mig. Men inflammationer är en del i läkningsprocessen, på samma sätt som feber hjälper oss att koka ihjäl virus. Därmed är det fel att hindra inflammationer och feber, så länge de inte i sig utgör en fara.

Men om jag tänker kortsiktigt, då skulle jag kanske ta något inflammationshämmande och smärtlindrande. Det vore dumt, men på onsdag vill jag följa med och spela squash. Det har jag aldrig gjort förut och jag gillar att göra sådant jag aldrig gjort förut.

Ska jag tänka kort- eller långsiktigt? På lång sikt är jag död, men nu på kort sikt ska jag se en bra film. På kort sikt lever man en stund i taget och den långa sikten - livet - är summan av alla dessa stunder. Vad betyder det? Att ... hmm, att jag ska leva för stunden som jag vill leva resten av mitt liv, d v s följa naturlagarna och låta kroppen läka sig själv. Så tänker jag i teorin, men i praktiken kanske jag smetar in mig med smärtstillande bara för att få spela några bollar. Hur jag gör vet jag först i efterhand. Men min inställning är klar: följ naturlagarna så långt det går, men inte längre än så.