Crossfit på EGO

Linda, som brukar hålla i corepassen på måndagarna, hade gett mig två fribiljetter till EGO hälsostudio. Hon tyckte jag skulle pröva på crossfit. Jag gillar att pröva nya saker så jag nappade direkt. Jag var lite nervös innan, för jag kanske inte är så vältränad som jag verkar när man läser den här bloggen. Förutom Linda hade jag kollegan Camilla med som mentalt stöd, eller om det nu var hon som tog med mig.

Jag har ju mest hållit till på vårt lilla gym på jobbet, men nu på EGO kände jag att jag var tvungen att byta ut mina gamla urtvättade badbyxor, eller vad det är jag brukar ha på mig. Man vill ju se någorlunda anständig ut.

Vad är crossfit?
Crossfit betyder att man ska bli vältränad tvärs över, antar jag. Lite nytta borde jag ha av alla core- och styrketräningspass som jag kört ganska hårt under hösten. Men det finns säkert någon muskel som jag har missat.

Crossfit är en ganska ny träningsform och på senare år har intresset fullkomligt exploderat. Träningsformen utvecklades av Greg Glassman och Lauren Jenai. “Successful people pursue hard things. Unsuccessful avoid them,” säger Glassman. Jag är inte särskilt framgångsrik, men jag undvek ju inte utmaningen ... så ... hmm, jag är väl något mitt emellan, enligt Glassmans definition. Jag är hyfsad, bättre än så blir jag aldrig. Jag är glad så länge jag blir bättre och bättre. Men jag kände mig faktiskt en gnutta framgångsrik efter crossfit-passet. Hårt arbete ger en lyckokänsla. Ingen tvekan om den saken. Man surfar på en tsunami av lyckohormoner ett tag efteråt. Vi är nog gjorda för att slita i vårt anletes svett och hårt arbete är sin egen belöning.

Så här känns det efteråt.

Syftet med crossfit är att använda alla de rörelsemönster som kodifierats i vårt DNA och som hjälpt oss att överleva så här långt. Det är enkla rörelser som att lyfta, klättra, hoppa, springa, kasta och dra. Man behöver egentligen inga redskap, utan det går bra att köra med sin egen kropp. Antalet varianter är nästan oändligt.

Elitidrott vs motionsidrott
Många motionärer tränar som elitidrottare. Men en motionär och en elitidrottare har oftast olika syften. Elitidrott handlar om specialisering. När OS-trupperna marscherar in kan man se olika idrottare nästan som olika arter. Giraffer som hoppar höjd och antiloper som springer långt. På elitnivå är generna utslagsgivande. Men människan är inte gjord för specialisering och för motionärer som aldrig kommer att marschera in på en arena är differentiering bättre än specialisering. Människan är naturens främsta generalist. Vi är hyfsade på lite av varje. Det är kanske bara två grenar som vi är bäst på: att springa långt och att kasta pricksäkert. Det är två grenar som alla människor bör träna på något sätt. Det har våra förfäder gjort fram till alldeles nyss.

Eftersom människan först och främst utvecklats som långdistanslöpare, är crossfit i kombination med långa löppass en så gott som optimal träning ur evolutionär synvinkel. Det är så vi levt i miljoner år. Helst borde man förstås träna utomhus, men hur lätt är det i november. Vi får gå ner i våra grottor.

Mitt första crossfitpass
Passet började lite lugnt med att man gjorde fem stycken djupa benböj/squats och sedan fem utfallssteg och därefter började man om igen tills två minuter hade gått. Det var uppvärmningen. Sedan delades vi in i två grupper där den ena gjorde fem chins, tio armhävningar och femton hopp under sju minuter (tror jag). Det var intensivt och viktigt att inte tappa tempo. Sedan bytte man station och gjorde fem burpees, tio armhävningar och femton hopp på golvet där man omväxlande slänger fram benen på något sätt som säkert har ett namn.

Det blev många armhävningar ...

Efter ca 80 armhävningar rann det trögt, flytande bly i armarna. Jag tappade räkningen och ordningen. I början gick det bra med chins, dips, eller vad det nu heter. Det kanske var chips jag gjorde. Det kanske kan kallas för chips när man tar lite hjälp av tårna i början av upphävandet och sedan chippar efter luft. Naturens svagaste kraft - gravitationen - kändes starkare och starkare. Jag orkade bara med tre chips den sista gången, trots att jag sprattlade med benen och försökte ta spjärn mot luftens utspridda molekyler. Det brukar inte ens fungera när jag är i vatten.

Efter några timmar hade de sju minuterna gått och vi bytte sida för att köra de andra övningarna. De första omgångarna gick rätt bra: fem-tio-femton, fem-tio-femton, feeeäm - tiiiioojojoj - fläm ... flämt ... flämton ... Sedan tappade jag räkningen och biokmekaniken bröt ihop. De sista burpeesarna såg patetiska ut. Det var svårt att få ut benen rakt bakåt, på något sätt. De spretade åt sidan. Kroppen följde inte med och hjärnans signaler nådde inte fram. Den ville inte vara med längre. Jag knäade.

Så här gör en marinsoldat sina burpees. Pilen är en tidslinje. Man står på samma ställe.

De sista tre omgångarna med armhävningar gjorde jag på knäna. Det har aldrig hänt förut. Det kändes som ett nederlag, men så såg jag mig runt och hälften staplade runt som zombier och den andra hälften frustade som uppretade tjurar. En och annan ko råmade också med lite ljusare röst.

Alla arbetande muskler höjde kroppsvärmen och jag började svettas för att kyla ned mig. Till slut började en liten rännil, med källorna någonstans långt upp i hårfästet, strömma ner förbi ögonen och näsan och störtade sedan som ett vattenfall mot golvet. Pölen på golvet bara växte och jag kunde spegla mig i mitt eget anletes svett och såg mitt förvridna ansikte hotfullt åka fram och tillbaka. Efter sista armhävningen dök jag ner och doppade hela ansiktet i saltvattnet och sköljde av mig. Jag låg kvar och flöt i svettsjön ett tag och tittade upp i taket. Sedan tog jag några simtag mot dörren och stapplade ut.

Kvar på EGO blev vekheten som lämnat kroppen i en pöl av svett. Jag gillade tempot, intensiteten och variationen. Det är skönt med en proffsig instruktör också och att man gör det i grupp. Jag tror inte jag skulle klara det själv. Blodet sköljde genom kroppens alla vävnader och jag kände mig renad efteråt.

Men inte mitt sista
Jag har en fribiljett kvar på EGO och det kanske blir en repris. Å andra sidan tycker jag om att pröva nya grejer. Det finns ju Pooldance, Bodyppump och Zumba ... mm, och jag vet inte ens vad hälften betyder. Jag kanske ska kasta en tärning?

Skidgång med träningsvärk
Idag har jag härlig träningsvärk tvärsöver hela kroppen. Svett är en typ av kvitto och träningsvärk en annan. Det är fysiska bevis. Om man skulle ta mina muskler och titta på dem genom ett mikroskop skulle det se ut som om en jordbävning raserat hela muskelbygget. Muskelmuren står fortfarande upp, men tegelstenarna har förskjutits. Det är så det känns också. Man är lite mörbultad. I nästa fas ska detta repareras och nybygget blir bättre än de dåligt underhållna rucklen som stod där tidigare. Hjärnan skickar ritningar med jordbävningssäkra hus till byggarna. Detta återställningsarbete kan ta upp till 72 timmar och det kallas för träningsvärk. Nästa gång är jag starkare. Mycket starkare. Jag känner mig redan starkare. Jag tycker jag ser starkare ut.

Trots träningsvärken deltog jag i dagens skidgång. Det är veckans nästroligaste pass så jag kan inte låta bli. Men jag haltade svårt som en gammal krigsveteran och armarna var lite kinkiga. Musklerna meddelade hjärnan som skrek åt mig att sluta, men jag brukar inte lyssna på min hjärna. Den är aldrig riktigt tyst, inte ens på natten. 


Vi var ovanligt många på lunchpasset, kanske för att vi bytt träningstid. Alla kämpar hårt och det är kul. Två tuffa pass i rad ... jag tror jag får lägga in en extra vilodag i morgon.