tisdag 22 juni 2010

Låt hjärnan planera loppet

Två flugor i en smäll
Jag har fortfarande lite ont i hälen efter debaclet i Liden. Dessutom tog ett virus chansen att föröka sig när mitt immunförsvar var tillfälligt nedsatt och nu är jag hemma och snörvlar lite. Det känns effektivt. Skadad och sjuk samtidigt. Jag kan inte springa av två skäl. Det torde även mitt limbiska system respektera.

Jag har inte varit sjuk på ett år. Tidigare, då jag inte sprang, hade jag ett antal infektioner per år. Men nu är det glest mellan sjukdagarna. Löpning har positiva effekter på immunförsvaret, åtminstone i lagom dos. Däremot är det ganska typiskt att man blir sjuk efter en tävling. Risken ökar upp till sex gånger, enligt en gedigen studie från 1987.

Höga kusten marathon 2010
När man inte kan springa måste man göra något annat. Jag mejlade till arrangörerna om bansträckningen för Höga kusten marathon och fick en karta några timmar senare. Jag hade förgäves letat på nätet tidigare. Bansträckningen sträcker sig över ca 10 km och det blir alltså två varv om man springer halvmaraton, vilket är årets mål för mig.


Högerklicka på kartan och spara ...

Kartan är viktig

Jag måste ha en karta över sträckan så att jag kan göra en plan. Våra hjärnor gör alltid planer inför ett lopp. Men det sker omedvetet. Varje gång vi börjar springa är det en plan med ursprung i prefrontala cortex som verkställs, såvida inte vi blir överraskade av en tiger. Då aktiveras det limbiska systemet och vi springer på instinkt så fort vi kan, som skrämda ödlor utan tanke på morgondagen eller kilometertid.

Det är särskilt viktigt att läsa in den sista fjärdedelen av loppet. På slutet av en tävling krävs det inte mycket för att hjärnan ska ge upp och dra åt kranarna till muskulaturen. En oförutsedd backe kan räcka.

Helst ska man springa sträckan i god tid innan tävlingen. En karta kan dock hjälpa mig att visualisera loppet. Faktum är att samma mönster i hjärnan aktiveras vid visualisering som när man faktiskt springer ett lopp. Det är därför visualisering är så viktigt.

Jag behöver en karta så att jag kan göra en plan och för att jag ska kunna hitta till tävlingen och provspringa sträckan innan. Därmed får hjärnan ett utmärkt underlag. Med hjälp av sin plan kan hjärnan göra en prognos över hur långt jag ska springa och justera tempot så att musklerna kan aktiveras hela sträckan utan att hota kroppens jämvikt.

En till anledning att värma upp

Själva löpningen planeras i prefrontala cortex, den bit av hjärnan som sitter längst fram och som utmärker människoarten. Planen sätts samman till en enhet med hjälp av sinnesintryck, minnen från tidigare lopp och från cerebellum djupt nere i hjärnstammen. Kroppen finns representerad som en spratteldocka i hjärnan. När planen över löpningen är sammanställd utförs den genom att hjärnan börjar dra i trådarna till denna spratteldocka. I början känner man sig ofta lite klumpig. Men allteftersom man springer finjusteras planen och ben, muskler och armar kalibreras så att löpningen går bättre och bättre. Det är en anledning till varför man bör värma upp ordentligt.

Spring inte planlöst

Om jag sprang planlöst skulle hjärnan ändå göra en plan. Men den skulle vara grov och missvisande. Tio km blir tio km platt terräng, vilket inte är korrekt om man springer efter Höga kusten. Risken är stor att man inte orkar utan springer in i väggen.

När jag åkte Stafettvasan förra året blev jag överraskad av Lundbäcksbackarna. Jag trodde inte de skulle vara så utdragna och så många. Det knäckte mig nästan. Men när jag åker Vasaloppet nästa år då vet jag vad som väntar och hjärnan ser till att jag hushållar med krafterna.

Länkar
Cerebellum
Sjuk efter tävling
Höga kusten marathon
Visualisering
Bättre immunförsvar om man tränar lagom

söndag 20 juni 2010

Recension av Vibram Fivefingers


Nu när jag sprungit runt med Vibram Fivefingers – eller VFF som de invigda säger - i några månader vågar jag göra en recension av dessa omtalade ”barfotaskor”. Anledningen till att jag köpte ett par var att jag började få ont i fötter och knän när jag sprang mycket. Jag började springa för några år sedan och min löpteknik var ganska dålig. Jag slog i marken med hälen och foten landade nog också en aning framför kroppens mittyngdpunkt. Jag hade läst om barfotalöpning och dess fördelar och jag prövade att springa barfota, men det gör ganska ont på grusvägar och det är inte riktigt socialt accepterat, så jag fortsatte med mina gamla dämpade löparskor.

Jag läste en del artiklar och böcker om löpning och sommaren 2009 läste jag boken Born to Run av Christopher McDougall. Boken handlar om ett mexikanskt indianfolk, tarahumaras, som inte tappat sina springande rötter och om en löpartävling där bl. a. världens främsta ultralöpare Scott Jurek och dessa indianer möts i ett dramatiskt ultradistanslopp. Indianerna sprang i enkla sandaler, laddade med att supa sig fulla på majsöl och de tog sig till loppet springande över bergen. Det var en spännande bok och det handlade mycket om att springa långt, naturligt och barfota, eller i enkla skor som sandaler. I McDougalls bok läste jag också för första gången om ett par minimalistiska skor som kallades Fivefingers. Jag blev intresserad och gick in i några butiker och försökte hitta dem men de fanns inte att köpa någonstans.

En dag vintern 2010 när jag var inne i en sportbutik såg jag ett en av deras säljare hade VFF och det visade sig att de skulle få en leverans av dessa senare under våren. Försäljaren övertygade mig om att VFF skulle vara bra för mina fötter - det skulle göra mindre ont – det skulle inte vara lika iögonfallande som att springa barfota och de skulle också förbättra min löpteknik genom att tvinga mig att landa på framfoten. I april fick jag så mitt första par VFF Classic och redan efter första löprundan var jag frälst.

VFF är ganska nya på marknaden. De uppfanns 2006 och utsågs till en av årets innovationer av the Times 2007. Tanken från Vibram var först att den skulle användas som en seglarsko. De har bra fäste och fungerar bra på en båt. Sen upptäckte några barfotaentusiaster att man ju också kunde springa i dem och egentligen kan man göra allt i dem utom - än så länge - gå och handla eller gå till jobbet. Kanske blir även det möjligt om några år när folk blivit vana vid att se tår på skor.

VFF är en fothandske eller en skovante, avsedd att härma en naken fot. Den består av en tunn, böjlig gummisula, med en elastisk tygöverdel. Tårna hålls separerade i var sitt fack. Det känns som att gå barfota, men de ger ett visst skydd mot vassa stenar och glasbitar.

När jag började springa i VFF fick skorna många kommentarer och blickar. En del småler och pekar, men andra frågar och undrar vad jag har på mig och hur de känns. De känns bra, som att springa barfota fast med lite skydd och jag brukar berätta om fördelarna med att springa på framfoten och hur VFF underlättar denna löpteknik. Jag brukar ge dem en motfråga om de studsar bättre om de hoppar på tårna eller hälen. När de landar på hälen blir hoppet stumt, medan framfotslandning fångar upp energin i hälsenorna och skickar tillbaka kraften upp genom foten så att foten studsar tillbaka igen. Slår man i med hälen riktas dessutom energin bakåt, medan en landning på framfoten riktar kraften framåt.

Att springa är en serie fall framåt och då gäller det att landa där framme och låta löpningen bli en serie kickar med fötterna. Därmed fångas och lagras energin i senor, medan hällandning inte lagrar energi utan skickar stöten vidare upp till knäet och höften och ryggen och skadorna kommer som ett brev på posten.

Hur springer man i Fivefingers
När man springer i Fivefingers ska man försöka springa med lätta, korta steg och landa på framfoten och bara låta hälen nudda marken. Det svåraste är nerförsbackarna. Men ju mer man springer desto lättare går det. Uppför är det lätt, då kan man inte springa fel utan man landar på framfoten och studsar uppåt i löpriktningen. Om man skulle landa på hälen faller man ju baklänges.
Det är ganska enkelt egentligen. Man lutar sig framåt och låter tyngdkraften verka, även i nedförsbackarna. Att springa är att falla framåt. Foten ska landa rakt under dig och man tar korta steg med lätt böjda knän och hög frekvens.
Oftast ger det sig själv. Tekniken infinner sig naturligt eftersom man springer som om man vore barfota och därmed exekveras det genetiska programmet som finns i varje cell inom oss sedan miljoner år och det känns väldigt naturligt. Springer man fel med Fivefingers gör det ont, hällandning och för långa kliv känns. De är inga förlåtande skor och man tvingas springa rätt, d.v.s. landa på framfoten, och tekniken förbättras för varje löptur.

När jag springer med VFF landar foten på utsidan - pronerar - och rullar från lilltån över alla fem växlar till stortån. Fotvalvet trycks ihop och denna kraft återvinns sedan i avstampet till nästa löpsteg och stortån lämnar marken sist. Signaler skickas till hjärnan om hur landningen gick och flygledarna därinne justerar foten till nästa landning så att den blir ännu bättre anpassad till underlaget.

Att landa barfota är som en glidflygning – tårna breder ut sig som vingar och man går in för landning, medan en landning i löparskor är som ett JAS-plan som kraschar i backen och hjärnan skriker "jävlar, jävlar" varje gång. Sedan får hjärnan jobba hårt för att sätta ihop och foga samman alla ben i konstruktionen till nästa krasch, och nästa ... Under en tio km löptur blir det många kraschlandningar. Det är inte konstigt att knän och leder går sönder.

Mina slutsatser
Det mest iögonfallande med skon är att den har fem tår. I början tyckte jag det var jobbigt att stoppa in tårna, särskilt det lilla halvdöda bihanget längst ut. Det var som att stoppa en förlamad hand i ett par fingervantar. Men allt blir bättre med träning och nu går det fort att trä på skorna och springa iväg. Det är enkelt och fritt och jag känner mig som ett med naturen, även om det är asfalt.

Nu springer jag ungefär 15-20% av mina pass med VFF. Det kanske räcker så, eller så springer jag ett helt maraton i dem nästa år. Det får man se. Min löpteknik har blivit bättre när jag springer i mina vanliga löparskor. Det är jag övertygad om. Jag landar inte lika stumt på hälen längre och foten slår inte längre ner en bit framför mig. Jag landar mer mitt på foten eller kanske lite fram när jag springer i löparskor och foten landar takt under mig.

Jag kommer även i fortsättningen springa i dämpade löparskor till stor del, men nästa par löparskor jag köper blir ett par med mindre dämpning, som t ex. Nike Free eller Newton.

Fördelar och nackdelar med Fivefingers
+ Jag behöver inte oroa mig för att skosnöret ska gå upp.

+ Det går mindre strumpor.

+ Istället för dyra MBT-skor som ska härma barfotagång kan man gå i sina billigare VFF.

+ De är lätta att ta med. De tar lite plats och väger endast 175 gram.

+ Man kan lätt ta av dem och springa barfota på riktigt en stund om andan faller på. Man kanske ser en kall vårbäck som man kan springa barfota i. Det är den bästa fotmassagen som finns, enligt någon som prövat.

+ Man kan tvätta dem i tvättmaskin.

+ Man kan springa överallt med dem. Hårda underlag är inget problem, tvärtom så är det ju människan som uppfunnit de släta underlagen. Fötterna är gjorda för att klara skrovlig och hård terräng, de utvecklas tillsammans med hjärnan av att möta nya spännande underlag där varje nytt steg är en utmaning. Att springa på asfalt är t. o. m enklare än att springa på gräs, eftersom ett hårt underlag tvingar foten att landa långt fram. När foten landar i gräs behöver den inte skyddas på samma sätt.

+ Den största fördelen är att man får kontakt med naturen. Man aktiverar sitt nervsystem och känner hur foten landar och lämnar marken och hur kroppsvikten balanseras och justeras när man springer.

+ Fivefingers ger lägre skaderisk. Det är dock inte bevisat. Kanske blir folk t.o.m. mer skadade p.g.a. att de springer för mycket utan att ha tränat upp sina fötter och ben. Så skaderiskminskningen är fortfarande anekdotisk.

+ Även om VFF inte passar alla så tror jag att de flesta löpare tjänar på att springa barfota eller i minimilistiska skor ibland för att stärka muskler som de har nytta av när de springer i vanliga löparskor.

- En nackdel är att de tar lång tid att springa in. Man kan inte bara byta ut sina vanliga löprundor mot löprundor i VFF, utan man måste gradvis träna upp musklerna i fötter och ben. Det är framför allt vadmusklerna som tvingas arbeta excentriskt mer än de är vana vid. Jag gick först barfota så fort jag fick tillfälle och sedan tog jag VFF–skorna och ökade mina löprundor med ungefär 1 km totalt varje vecka och det fungerade för mig.

-/+ En annan nackdel kan vara att folk stirrar. Men det beror ju mer på hur man är lagd som person. Det kan ju t o m vara en fördel om man är lite exhibitionistiskt lagd.

- Man springer så tyst att man ibland överaskar och skrämmer andra löpare (och hundar).

- De ser ut som fothandskar/skovantar och är ganska fula enligt de flesta. Ett svagt argument.

- Det finns inga bevis för att man blir snabbare med VFF. Jag blev snabbare för min teknik blev bättre. Men erfarna löpare har redan ett löpsteg anpassat till de löparskor de brukar ha så de blir knappast snabbare. Bra löpare landar ofta redan på fram- eller mittfoten. Däremot är det säkert värdefullt även för erfarna löpare att träna sina fötter och det är definitivt nyttigt för deras hjärnor.

- Det är alldeles för lätt att springa för mycket. Det känns så lätt och man kan bli ivrig och vill springa för mycket. Men man måste ta det jätteförsiktigt. Annars leder VFF till skador.

- Ökad skaderisk. Jag hade minskad skaderisk som plus ovan. Men det är om man använder VFF rätt. Men jag tror, givet människans natur, att skadorna kommer att öka. Många har svårt att ta de lugnt, inte minst löpare. Ovana skor leder alltid till skador och VFF är mycket ovanliga.

Lite fakta
Antalet modeller av VFF ökar hela tiden. Jag har bara sprungit i den klassiska modellen. Men det finns även en sprintmodell och en modell som kallas KSO. KSO har blivit populär och den har även snörning och passar i ett lite kallare klimat. Sulan ska ge bra grepp när det är is och snö. Jag kommer nog att köpa ett par när vintern är i antågande.

VFF är lite större än andra skor och man bör testa en storlek mindre. Har man 43:or ska man alltså testa 42:or. Annars kan det kännas lite sladdrigt.

Material: En slitstark gummisula med elastisk tygöverdel.

De kostar mellan 1100 – 1500 kr.

Vikt: ca 175 g.


Indalsledenloppet 2010

Om huvudet är dumt får kroppen lida. I torsdags skulle jag visa en kompis hur man inte ska landa när man springer och hoppade upp och slog i hälen så att jag fick ont. Men jag fortsatte springa och smärtan kom smygande efteråt. Dagen före min första löpartävling. Jag var bedrövad och ringde lagledaren Eva som sa att det inte var något problem, det fanns reserver. Skönt att man inte ställde till det för laget i alla fall. Ett hårt nedslag, men man kan dra lärdom av misslyckanden.

Hjärnornas inbördeskrig
Jag ringde vårdcentralen och sköterskan förbjöd mig att springa på minst en vecka. Självklart, sa jag och den förnuftiga delen av hjärnan nickade instämmande. En vecka i celibat ska jag väl klara av. Men under ytan tänkte en annan del av hjärnan, den primitiva som tycker om att tävla och slåss, att det där bryr jag mig inte om.

Natten efter skadan tog den primitiva delen av hjärnan över kontrollen. Förnuftet i prefrontala cortex befinner sig i underläge gentemot det limbiska systemet i nattens mörker. I drömmen härskar de primitiva instinkterna. Jag drömde att jag sprang utan smärta och när jag vaknade på morgonen för loppet var jag inställd på att springa. Men efter frukosten var det som om prefrontala cortex, med hjälp av nya färska kolhydrater, tog kontrollen igen. Smärtan fanns ju där under ett lager av Voltaren. Den gick inte att ignorera. Prefrontala cortex var bestämd på den punkten. Det limbiska systemet drog sig tillbaka som en skamsen hund.


Att springa är inte att tänka på
Jag ringde Hans som skulle skjutsa och sa att jag inte kunde följa med. Han övertalade mig att ändå åka med för att heja på lagkamraterna och sedan gå ut och äta. ”Det är ju en social grej också.” Det är sant, tänkte jag. I stället för löpningen kunde jag fokusera på de övriga. Inte deppa över att jag inte skulle springa utan se möjligheterna att lära mig något. Jag kastade mig in i bilen och åkte ned till Sundsvall. Det limbiska systemet packade med löparskor och träningskläder. Låt gå för det, tänkte prefrontala cortex, det som gör det limbiska glad gör mig glad. Men springa är inte att tänkta på. Absolut inte.


Känslorna vinner alltid
Jag mötte mina löparkollegor i Sundsvall och vi körde mot Liden. Det är vackert efter Indalsälven. Jag har bara åkt förbi i bil tidigare och det hade varit härligt att springa.

Det limbiska systemet tog alltmer kontroll över hjärnan ju närmare starten vi kom. Pulsen steg. Det limbiska systemet satt i förarsätet, prefrontala cortex satt tyst i baksätet. Jag strök på lite mer Voltaren. Hans och Mikael, som jag åkte med, erbjöd sig att springa min sträcka. Prefrontala cortex försökte med ett artigt ja, men det limbiska systemet vrålade NEJ, STRÄCKAN ÄR MIN! Jag testar när vi kommer fram, översatte jag diplomatiskt. Om foten håller så springer jag - och om den inte håller springer jag ändå, konspirerade det limbiska systemet. Jag kan alltid hoppa på ett ben.

Jag prövade att springa en kilometer när vi kom fram och det kändes som att smärtan avtog när jag sprungit ett tag. Jag bestämde mig för att delta i stafetten en halvtimme före starten. Prefrontala cortex hade kapitulerat. Det limbiska
systemet har utvecklats under hundratals miljoner år och är mycket starkare än den tunna grå handske av förnuft som evolutionen lagt ovanpå de primitiva delarna.



Loppet
Det finns två olika stafetter. En hel- och en halvstafett. Vi hade ett lag i båda och jag var med i halvstafetten. Det var inte många lag anmälda till den så vi behövde inte trängas i startfållorna. Jag kollade på pulsklockan. Pulsen var stigande.

Jag tog det lugnt i början. Prefrontala cortex utövade viss kontroll på löpningen genom att kolla tempot på klockan. Det gjorde ont varje gång foten träffade marken. De andra löparna sprang iväg som gaseller och det limbiska systemet ville ta upp jakten, men jag behärskade mig. Sen, efter tre km, var smärtan borta. Endorfinerna hade pluggat igen smärtreceptorerna och smärtorna väntade som blodtörstiga hunner på att bli insläppta. Men det brydde jag mig inte om. Det limbiska systemet triumferade, det bryr sig bara om här och nu. Det kändes euforiskt och nu kunde jag öka takten till under 4,30 per km. Sista 3 km gick på 4,15 per km. Jag kände mig starkare och starkare för varje meter. Efter 10,1 km växlade jag över till Mikael på tiden 44,45. En bra tid med tanke på förutsättningarna. Jag sprang intensivt i 45 minuter och mängden endorfin som frigjordes motsvarade injicering av 10 mg morfin.

När jag lämnat över stafettpinnen drog endorfinerna tillbaka sina nycklar ur receptorerna och in vällde horderna av smärta. Jag kunde nätt och jämt gå. Men det var det värt. Sen åkte vi fram och tillbaka längs vägarna och hejade på de övriga. Solen började kika fram och det blev en trevlig dag. Det var få lag med i halvstafetten, men vi gjorde bra ifrån oss och kom på femte plats … av sex lag.

Det andra laget som sprang hela stafetten kom in på nittonde plats av drygt femtio lag. Efteråt drack och åt vi och började prata om nästa lopp. Vi kanske springer Vasastafetten senare i augusti.



Dagen efter
Jag har ont idag. Men det känns stabilt. Jag ska vila och ta det lugnt från löpningen tills det känns bra. Det limbiska systemet har fått sitt nu och sover nöjt.

Förutom stafetterna finns det även ett ultralopp som sträcker sig över hela distansen, nästan nio mil. I år var det två deltagare. Jag kände direkt att det vill jag också springa. Kanske inte nästa år, då jag ska åka Vasaloppet, men 2012. Jag siktar på ett halvmaraton i år och ett helmaraton och Vasaloppet nästa år. Sen ska jag springa ett ultralopp, kanske i Fivefingers.
Det känns bra när målet finns nära och man kan visualisera det.

Nu väntar jag på straffet för min dumhet att springa halvskadad. Jag ligger och lyssnar på rälsen. Snart kommer tåget och träffar mig hårdare än hårt. Eller så går det över. Men tack vare skadan började jag skriva på artiklar om löpning som jag kunde lägga upp på en blogg. Efter ett tag upptäckte jag att det var kul att skriva, kanske för att jag inte skrivit om något som jag varit så passionerad över på mycket länge.

Nu tvingas jag vila. Jag har inte varit sjuk på över ett år och inte varit allvarligt skadad sedan jag började springa för tre år sedan. Tid för reflektion och lärdom. Jag känner mig sugen på revansch. Jag kommer att ha mer kraft när skadan läkt. Jag hittade dessutom ett nytt lopp: Öbackalufsen. Det ska jag springa. Det går på hemmaplan, bakom knuten. Sen blir det Höga kustens halvmaraton i augus
ti.


Länkar
Indalsledenloppet
Prefrontala cortex
Limbiska systemet
Endorfiner