Vattendränkta löpare

Efter sommaren kommer det kanske att visa sig att årets sommar var den regnigaste sedan 1998. Vattenmagasinen bakom dammarna i norr är mätta och belåtna. Vi svenskar lever i en vattendränkt del av världen. Det finns vatten i överflöd. Det märker man inte minst när man springer. Var och varannan kilometer finns det vätskekontroller och sönderklämda muggar ligger i drivor längs vägarna.

Risken att törsta ihjäl är närmare noll, men risken att dricka ihjäl sig är förhållandevis stor. Sedan mitten av 80-talet då föreställningen att man måste dricka oavsett törst började sprida sig, har flera tragiska dödsfall p g a EAH (Exercise Associated Hyponatremia) och EAHE (Exercise Associated Hyponatremia encephalopathy) inträffat. Trots dessa dödsfall lever föreställningen om att man måste dricka mycket för att ”ligga före” törsten kvar.

Andas bör man annars dör man
Det är viktigt att dricka vatten. Det är sant. I stort sett alla kemiska processer i kroppen kräver vatten. Det är viktigt att andas också. Utan syre dör vi. Därför måste du andas in netto minst 50 liter syre i timmen. Det är viktigt att andas innan man springer också, så att man springer med ordentligt syresatt blod. Nu var jag ironisk om det nu undgick någon. Vi behöver varken andas eller dricka före ett lopp, förutsatt att det finns syre och vatten längs vägen. Hjärnan ser till att vi andas och dricker.

Kontrasterna mellan vårt ursprung och ett maratonlopp är stor. Bildkällor: http://africalight.wordpress.com/ och https://picasaweb.google.com/agueda.sanfiz

Antropologen Louis Liebenberg levde under flera år med Sanfolket, ett av jordens sista jägarfolk. Han dokumenterade flera jakter och det avgörande för jägarens framgång var temperaturen mitt på dagen. När temperaturen var ca 40 grader, var de fysiologiska skillnaderna mellan jägarna och bytesdjuren som störst. Det var också en tid då jagande konkurrenter låg i skuggan och flämtade. Innan människan tog plats på savannen rådde ett slags vapenstillestånd mellan de som jagar och de som jagades mitt på dagen. Att jaga mitt på dagen var en ny nisch i naturen som människan skapade åt sig.

Lejon jagar helst på natten och i gryning och skymning. Djuren på savannen undviker den brännheta solen.

Sanfolket kan springa i flera timmar i stekande värme med bibehållen kroppstemperatur. Bytesdjuren kan inte svettas lika bra och måste sakta ner för att inte överhettas. Jägarna håller ett tempo mellan 4-10 km/h medan de spårar och följer bytet. En genomsnittlig jakt varar upp till 6 timmar och sträcker sig mellan 17 och 35 km. Sedan tar de hem bytet som de äter på kvällen tillsammans med resten av stammen. Jag lade upp en hel film om denna livsform här. 

Vid ett tillfälle filmade Liebenberg en jakt med jägaren Karoha (se video nedan). Han sprang i 6-8 timmar i 40-46 grader under en stekande sol. Karoha drack en liter vatten under den tiden. Det enda symptom som han utvecklade var törst och den släckte han på kvällen under kvällsmålet. Det är oftast på kvällen människan återställer vattenbalansen. Fram till dess kan människan skjuta upp behovet av vätska.

Precis som lejonet är gjort för att smyga på ett byte och göra en kort rusch, är människan utvecklad för att springa långt och länge mitt på dagen. Alla människor härstammar från dessa jägare. I varje cell slingrar sig koden som gör oss till långdistanslöpare. Jag trodde inte det var möjligt att jag skulle springa så långt för två år sedan. Men nu har jag själv sprungit ett ultralopp. Förutsatt att man tränar regelbundet i några år tror jag alla som är friska klarar att springa lika långt.

Det finns en rad fysiologiska anpassningar som stöder detta, vilket jag skrivit om tidigare. Den kanske viktigaste är människans svettning. Inget djur svettas som vi, inte ens kamelen. Priset vi betalar är att vi förlorar vätska. Evolutionen har därför gynnat en fysiologi som fördröjer och skjuter upp vårt behov av att dricka vatten. Människor är olika bra på det eftersom det alltid finns en variation, ungefär som människor är olika bra på att hoppa och springa och tänka.

Källa:https://picasaweb.google.com/agueda.sanfiz

Det finns ett symptom på uttorkning och det är törst. Till slut blir törsten outhärdlig och vi gör allt för hitta vatten. I sista hand dricker vi precis vad som helst för att inte törsta ihjäl. Men en medeltjock man som jag har 44 liter vatten i cellerna och mellan cellerna och risken att törsta ihjäl är oerhört liten. Man måste nästan gå vilse i öknen. Fast en del överlever t o m detta.

Var tionde löpare är i riskzonen
Sedan mitten av 80-talet har tusentals fall av EAH konstaterats och minst 12 av dem har lett till dödsfall. Ingen har dött av törst under den tiden i ett maratonlopp. I en studie inför London Marathon 2010 såg man att 12 procent av löparna hade planerat att dricka så mycket att de riskerade att drabbas av EAH. Endast en tredjedel av deltagarna hade dessutom en grundläggande förståelse av EAH. När det inte finns kunskap, är det lätt att man luras av enkla budskap som att man ska dricka oavsett törst. En annan studie, som jag skrev om här, visade att hälften drack för mycket under tävling. Enligt Dr Courtney Kipps, som var biträdande medicinsk chef under London Marathon 2010, är risken stor att utveckla EAH om man inte förlorar mer än 2 procent av sin kroppsvikt. Att tappa vikt och bli en smula uttorkad är en naturlig anpassning till att springa långt.

Tidigare trodde man att viktminskning försämrar prestanda. Man fastställde till och med en siffra 2 procent viktförlust som man helst inte fick understiga. Men det finns inget stöd för att några procents viktminskning försämrar löpningen, tvärtom visar studier att de som springer fortast tappar mest vikt. Haile Gebreselassi tappade t ex 10 procent av sin vikt när han slog världsrekord i Berlin 2009. Han blev lättare och kanske snabbare p g a det. Flera studier pekar på det. I diagrammet nedan ser man att det finns ett samband mellan sluttid och viktförlust.

Sambandet mellan % kroppsviktsförändring and sluttid hos 64 löpare i Mont Saint-Michel Marathon. r = 0.217, p < 0.0000001. Källa: Br J Sports Med. 2011 Nov;45(14):1101-5.

Den ansvariga kardiologen under OS i London, Professor Sanjay Sharma, påpekar att det finns en risk att all reklam för sportdryck lurar många att dricka mer än de behöver. Det är särskilt de långsamma löparna som riskerar att dränka sig eftersom de springer under en längre tid och ju längre tid man dricker för mycket, desto större risk för EAH och EAHE. Man måste inte dricka bara för att det finns en vätskekontroll. Man ska bara dricka om man känner sig törstig, säger han.

Dödsfall är tack och lov sällsynta. En bråkdel av de som drabbas och behandlas för EAH dör. Orsakerna kan man bara spekulera om. Det kan röra sig om en genetisk predisposition eller infektioner, som gör vissa mer känsliga än andra.

Det tycks i alla fall som om trenden har vänt. Man ser inte lika många vattenflaskor på borden längre. För tio år sedan fick vi t o m som ett led i friskvårdsarbetet en stor kanna att ha vatten i. Den presenten främjande knappast hälsan eller effektiviteten, men ledde till köer på toaletten där hundratals arbetstimmar spolades ner. Numer är det sällan kö till toaletterna, men det är fortfarande långa köer till bajamajorna.

Blåbärsfrossa

Nu har det gått tio dagar sedan ultradebuten. Jag befinner mig fortfarande i återhämtningsfasen. Jag har lust att springa, men jag vill inte belasta knät mer än nödvändigt. Jag känner av det, men jag har inte ont. Jag har kört styrketräning, coreövningar (plankan och pekande hunden) och jag ”simmade” en hel del i Medelhavet förra veckan. Men mest av allt har jag tagit det lugnt; fixat, läst och tagit rejäla sovmorgnar.

Igår plockade jag blåbär och det ska jag göra idag också. De är mina favoritbär. Jag fryser in dem och lägger dem i frukostyougurten. Fräscht och nyttigt. Jag brukar äta ungefär en näve blåbär om dagen året om. Det har jag gjort de senaste fem åren. Det blir sammanlagt 90 liter. Det är dock ingenting mot en brunbjörn som vräker i sig samma mängd på en enda dag. En forskare satt t o m och räknade och kom till siffran 184 000 bär under en dag.

Så här fin blir man på en diet av lax och blåbär. Grizzlybjörn - Ursus arctos horribilis. En del latinska namn är så passande.

Blåbär är egentligen svarta. De är omslutna av en tunn, blå vaxhinna som ger dem deras blåfärg. Vissa blåbär saknar denna vaxhinna och är därför blanksvarta till färgen. I folktron har de svarta blåbären kallats allt från skomakarbär till årmslektber, det senare i Västerbotten där man trodde att ormar slickat på dem. De ansågs giftiga, men allt som man trodde förr var inte rätt och de är precis lika nyttiga och lika svarta som de vaxade bären.

Vitamin D, omega 3 och piller
Jag är ingen pillertrillare. Jag äter vitamin D under den mörka årstiden (från oktober till den 10 maj) och kompletterar dåliga fiskveckor med omega 3. Det finns stark evidens för att vi som lever långt norrut behöver tillskott av vitamin D, vi har helt enkelt inte hunnit anpassa oss till det solfattiga livet långt från ekvatorn. Vi har utvecklat ett ljust skal av hud, men under ytan är vi lika svarta som afrikanerna. Vi är mer anpassade till ett liv vid ekvatorn, än till ett liv nära Polcirkeln.

Det vetenskapliga stödet för omega 3 är inte lika starkt; resultaten spretar. Omega 3 tycks inte hjälpa mot cancer eller hjärt- kärlsjukdom, däremot kan fettsyran kanske lindra inflammationer och mentala funktionsnedsättningar.

Den ursprungliga studien på omega 3 gjordes på eskimåer. Eskimåerna ingår i ett ekosystem av valar, sälar, fiskar, krill och fytoplankton. Det är fytoplankton som med hjälp av solen skapar omega 3 (DHA och EPA) och sedan äts fettsyran upp i näringskedjan. Eskimåerna - som befinner sig i toppen av denna - torde därmed vara ganska näringsrika. De vita isbjörnarna - som är svarta under pälsen - äter ibland eskimåer och de lever kanske lika hälsosamt som sina släktingar i Alaska, när de inte av misstag stoppar i sig en snabbmatsuppbyggd turist förstås.

Sniff, sniff. Blä, transfetter!

Men det finns ju så mycket annat i eskimåernas kost och dessutom är en fisk mycket mer än omega 3. Japaner på ön Okinawa äter också mycket fisk och lever längst i världen. Medelhavskosten består av mycket fisk. Men de äter fisk och grönsaker, ris och pasta och mycket annat. De äter inte endast omega 3. Människan är allätare. I naturlig mat finns massor av ämnen som är svåra att sammanfatta i ett piller. I stället för att extrahera och försöka finna den enda substansen till en god hälsa, är det både enklare och billigare att äta denna substans i det sammanhang som de och vi är mer anpassade till, nämligen som föda.

En dag kanske man har lyckats återskapa blåbärets nyttiga egenskaper i ett piller och då kanske det ser ut så här? Ganska likt ett blåbär, eller hur?

Blåbär är bra för återhämtning
Jag tror på att äta varierat och särskilt bär, grönsaker och frukt innehåller en rik blandning av antioxidanter. Vi har både antioxidanter och fria radikaler i våra celler. Antioxidanterna skyddar cellerna mot fria radikaler och fria radikaler skyddar cellerna mot fientliga patogener. Fria radikaler är inte enbart dåliga. Vad händer i cellerna om man köper en flaska med antioxidanter? I teorin ska de motverka oxidativ stress, men cellerna är nästan oändligt komplicerade och i nya studier har man funnit att tillskott av antioxidanter antingen har en negativ effekt eller ingen effekt alls. Kunskaperna ryms inte i en tablett, inte än i alla fall.

I en studie från Nya Zeeland lät man tio kvinnliga idrottare träna hårt och sedan testades de efter 12, 36 och 60 timmar. Fem och tio timmar innan testet fick de en smoothie gjord på blåbär. Flera veckor senare upprepades testet med samma grupp kvinnor men den gången fick de tillskott av antioxidanter som motsvarade innehållet i blåbär. Det visade sig att återhämtningen förbättrades mest i första testet då de åt blåbär. Så inför nästa tävling kanske jag ska dra i mig lite extra blåbär.

I väntan på mer kunskap så är det bättre att äta blåbär och fisk och annan mat som har testats under lång tid och befunnits duga som människoföda. När det gäller blåbär finns det flera studier som tyder på positiva effekter för hälsa och mentala funktioner som Alzheimer. Blåbär innehåller en massa ämnen, bl a pterostilbene som är likt resveratrol som tros vara den undergörande substansen (nu är vi där igen) i rödvin.

En anekdot
Till sist kanske jag ska dra en anekdot. Den sista gubben som dog ut i den gamla generationen far- och morföräldrar i en bekants släkt åt en kopp blåbär varje dag året om. Han var pigg in i det sista och hade dessutom perfekt syn. Fast det är svårt med orsak och verkan. Han hade en omtalat, gräslig fru också och han hade inget körkort så han cyklade överallt. Men det kanske var blåbären som gav det till synes långa, friska livet?

Blåbär har utvecklat ett kraftfullt skal som skydd mot parasiter och detta skydd tar vi del av när vi äter dem. De är naturliga blå piller i sin naturliga miljö. Att isolera en hälsosam substans ur ett blåbär som består av triljontals molekyler kan inte vara lätt. Det är lika svårt som att avgöra om gubben levde länge tack vare blåbär eller tack vare sin ilskna fru eller cykelturerna eller på något annat i hans oändligt komplicerade liv. 

 
Jägare och svammlare
Om löpning är att vara jägare så är blåbärsplockning att vara samlare. Jag är mest jägare, men det känns väldigt tillfredsställande att vara samlare också. Människan var jägare OCH samlare. Just nu är jag tvingad att vara enbart samlare. När jag samlat ihop mig ska jag ut och springa som en jägare igen.

Vi skickar blåbär till Asien och asiaterna exporterar gojibär till oss. Det är ekonomiskt lönsamt, men det beror kanske mest på vår längtan efter det exotiska. Ju längre bort, desto mer magiskt och nyttigt. Ungdomens källa fanns ju i en regnskog långt borta. Men blåbär är både godare och billigare än gojibär och dessutom finns de just nu i överflöd. Åtminstone i skogarna hemma hos mig.

Nu har det slutat regna. Idag ska jag plocka minst två liter. Det är lugnt i skogen för en björn har siktats. Fast med tanke på hur mycket blåbär en björn vräker i sig kanske det vore bättre om skogen var full av bärplockare.

Swiss Alpine 2012 i bilder

Nu är jag äntligen hemma efter en lång resa. Jag känner fortfarande av knät, men det kommer att bli bra om jag vilar lite. Jag kunde inte låta bli att testa benen sista dan i Italien och sprang en kortare sträcka längs stranden, men knäskadan orsakades av överbelasting och därför ska jag inte belasta det mer än nödvändigt. Innan loppet spekulerade jag i att det var knät som skulle ge vika först och det stämde. Men bortsett från det är jag oförskämt pigg. Efter Vasaloppet var jag trött på skidor (de ligger fortfarande i fodralet ...), men jag är redan sugen på att springa ett långlopp igen. Min hjärna blev inte avskräckt.

Jag fick lite bilder av Niklas och tillsammans med egna bilder och en liten film så tänkte jag låta bilderna säga mer än ord. Fast jag kan inte låta bli att kommentera lite grann.

Före loppet
På torsdagen åkte vi linbana upp till Jakobshorn och gick en runda på 8 km. Syftet var att vänja sig vid hög höjd men också förstås att njuta av utsikt och natur. Det var oerhört frodigt och bergssidorna var täckta av blommor som sommarängar. Mellan alptopparna ekade koskällorna. Man förväntade sig nästan se familjen Trapp komma dansande över ängarna.

Spanar oroligt mot topparna som jag vet att jag ska springa över senare.

Killen med korrekt utrustning i grönt är kompisen Martin och killen med konsumkasse är jag ;)

På hotellet Morosoni Fiftyone i Davos kunde man se på TV i badrumsspegeln. Det var ett obemannat, designat och hypermodernt hotell, men jag föredrar hotell där det finns personal och lite liv och rörelse. Fast det låg centralt och nära start och mål. Det passade perfekt för uppgiften.

Jag förstod aldrig hur man startade och stängde teven i spegeln. Kanske man skulle klappa två gånger med händerna?

Utsikt över Davos från hotellet.

Under loppet

Full av energi under de första kilometrarna ut ur Davos. Glad och förväntansfull. Ger och får en high five. Men jag springer aningen för fort.

De första 11 km sprang man längs dalen. Det sluttade svagt utför och det var lätt att dras med av löpare som sprang kortare sträckor.

5 km av 79. Foto Niklas.

Klockspel. Hopp, hopp! Suuuuper! Foto Niklas.

14 av 79 km. Foto Niklas.

Över en hängbro.

Sertigdörfli. 24 av 79 km.

25 av 79 km. Foto Niklas.

Viadukt. 25 av 79 km. Foto Niklas.

Ut ur radioskuggan. Ett hack i Garminkurvan. 26 av 79 km. Foto Niklas.

Det var varmt nere i dalen. Tröjan dryper av svett. Jag glömde byta tröja och allt annat också som jag hade i en väska i Bergun. Jag var så fokuserad på mitt knä. Jag svettades ymnigt, men det var ingen brist på vätska. Tvärtom, det fanns massor av kontroller.

Jag börjar känna av knät. Det är kvavt och varmt. Ungefär 30 km av 79.

Filisur. 31 av 79 km. Foto Niklas.

Åskmoln som förebådade en rejäl skur. Åskan mullrade olycksbådande genom dalen. Men det kändes också som om blixtarna skulle riva upp himlen och släppa ut den kvava, varma luften. Foto Niklas.

37 av 79 km. Foto Niklas.

En nysatt tejp sitter på knät som ett rött schweiziskt kors. Det hjälpte inte och tejpen sveptes bort i åskskurarna. Jag sneglar upp mot bergen som jag ska halta uppför. Halta i fyra timmars ösregn. Är det det jag betalat för? Är detta det bästa jag vet? Jag valde att tänka ja, på frågan som jag aldrig ställde. Men jag tänkte på att ställa den. Det stannade för det mesta vid tankar. Jag klamrade mig fast vid mina mantran.

Jag har ont och tittar neråt. Men killen bakom mig verkar ännu mer böjd. Jag undrar om han kom i mål?

Foto från Bergün. 

Risken att törsta ihjäl är nog aldrig så liten som under ett ultralopp. Det finns vätska överallt. Som alltid är det bästa rådet att dricka när man är törstig. Många sprang med tunga vätskebälten, men jag tyckte kontrollerna satt så tätt att man kunde dricka när man behövde och jag kände mig aldrig outhärdligt törstig. Jag försökte äta bananer och energikakor där det fanns och jag drack mest sockrat iste. På slutet fanns coca cola. Socker och koffein är en perfekt mix i slutet av ett lopp. Jag behövde aldrig uträtta några behov och jag kände aldrig att energin tog slut. Jag var i metabolisk balans hela loppet. Jag tror att jag haft nytta av att jag flera gånger tränat utan tillgång till kolhydrater. På mitt längsta träningspass på 47 km hade jag bara med 2-300 ml tranbärssaft och sprang nästan in i väggen. Efter det visste jag bättre var väggen fanns.

46 av 79 km. Brant uppför. Vätskekontroll varannan kilometer. Foto Niklas.

Tar några smärtsamma tappra löpsteg för fotografens skull och försöker pressa fram ett leende. Här trodde jag inte att jag skulle kunna springa igen, kanske inte på månader. Den oranga löparen efter mig trippar förbi och säger glatt: haha laufen für die Kamera. Det var hjärtlig stämning, när vi orkade prata med varandra.

Ajaj!

51 av 79 km. Foto Niklas.

Iskalla dimmor svepte in och bäddade in våra blöta, svettiga kroppar. Jag brukar sällan frysa, men just här blev jag lite kall. En löpare stannade och fotade mina skor. Annars skulle de inte tro honom därhemma - att någon sprang Swiss i Fivefingers. Så fort det blev lite lättare löpning så pratade jag med någon, särskilt om jag såg en svensk tröja.

Kalla dimmor. 52 av 79 km. Foto Niklas.

Tyst marsch. 53 av 79 km. Foto Niklas.

Jag hoppades på någon form av smärtlindring i Keschütte och körde hårt. När jag kom upp frågade en sjuksköterska om allt var ok. Ja, fast jag skulle behöva någon sorts smärtlindring för knät, sa jag. Jag brukar nästan aldrig äta antiinflammatoriska läkemedel, men i det här läget tänkte jag bara på att komma i mål. Jag fick lite salva och en tablett, men det gjorde ingen skillnad. När jag kom ut ur sjukstugan träffade jag Niklas som tagit flera av bilderna. 

Keschutte. 55 av 79 km. Det första av två bergspass över 2600 meter. Foto Niklas.

Vi sprang och pratade en kort stund innan det var brant utför. Då gjorde det för ont och vi önskade varandra lycka till.

Nedför Keschütte. Mot nästa topp ca 10 km bort. 55 av 79 km. Foto Niklas.

57 av 79 km. Foto Niklas.

58 av 79 km. Foto Niklas.

59 av 79 km. Foto Niklas.

59 av 79 km. Foto Niklas.

59 av 79 km. Foto Niklas.

Mot högsta bergspasset, Sertigpass. 64 av 79 km.

Vad tänkte jag här? Jag är på toppen - 2739 meter upp i Sertigpass. Varje steg gör ont och man kan ana en grimas. Det ser nästan ut som jag breder ut mina vingar för att kasta mig ut och glidflyga nerför branten. Så här efteråt ser det overkligt ut. Har jag drömt alltihop?

På toppen!

På sätt och vis kastade jag mig ut på vinst eller förlust inte långt efter denna bild. Jag trodde att jag skulle klara det, men att det skulle göra ont nerför och ta lång tid att halta genom denna vassa öken av frostsprängda stenar. Någon kilometer senare sprang jag som besatt. De som nyss trippat om mig måste ha undrat vad som hänt med den haltande löparen. Enligt Garmin höll jag ett tempo på mellan 3:35 och 4:30/km i 2-3 km. Sedan lugnade jag ner mig, men sprang hela vägen i bra tempo mot målet och plockade många placeringar.

Nedför Sertigpass. Foto Niklas.

Där stigen går över bäcken började jag springa. 

En spontan glädjegest. Hela upploppet var som ett ända långt glädjerus. Jag kände mig stark den sista milen när jag bemästrat smärtan. Tre timmar senare låg jag på golvet i badrummet. Inte ovanligt med den typen av reaktion på ett ultralopp. Det gick dock över på en timme. Men jag fick inte i mig någon riktig mat förrän nästa dag.

Äntligen i mål på tiden 9,54.

Efter loppet

Stolt som en äggsvans. Den här tröjan ska jag vara rädd om.

Från hagel och åska till en solstol i Italien. Liv och mening skapas av kontraster.

Återhämtning i Alassio.

Dagarna efteråt blev det mycket god mat, gott vin och massor av god, italiensk glass. Jag simmade en del i havet, men jag är inte snabb. En italienare gled förbi på en madrass och sa Ciao. Ett triathlon ligger långt borta.

Äkta italiensk glass är bäst helt enkelt

Nyvaken bloggare på det mysiga hotellet Villa Igea i Alassio, 3-4 dagar efter Swiss.

Skriver en bloggtext tidigt på morgonen från hotellets balkong.

Börjar få lite färg (och lite skägg)

Och som avslutning på bildkavalkaden följer en liten haltande film som någon tog i smyg några dagar efter loppet;) Man kan bl a se en vit bil som är parkerad på ett intressant sätt :)

Swiss Alpine - fyra dagar efteråt

Ett mål är en dröm med en deadline. Jag brukar inte sätta upp mål. Men när jag gör det, så brukar jag å andra sidan nå fram till målet. Deadlines gillar jag inte, särskilt inte min egen. Vi jobbar hela tiden med en deadline, en tidpunkt när allt måste vara klart. Men när man passerar sin sista deadline är man knappast klar med någonting. Kanske man vänder sig om just innan och inser just det, att man egentligen inte har gjort någonting vettigt. Sen passerar man linjen och faller ihop i armarna på ingenting alls.

För fyra dagar sedan passerade jag en dröm med en deadline. Att springa ett ultralopp var ett mål som jag siktat på i två år. När man siktat så länge, kan man nästan inte misslyckas. Jag var övertygad om att jag skulle klara det om jag bara kom hel och frisk till startlinjen. Mellan startlinjen och mållinjen hängde det mesta på mig själv och jag har - när det kommer till kritan - ett mycket starkt självförtroende. Jag tvivlade ofta, men att tvivla var bara ett sätt att göra mig starkare. Förflyttningen mellan hopp och tvivel är ett slags mentala armhävningar.

Jag skadade mitt knä, men gav inte upp. Man får inte ens tänka tanken att ge upp. Det kan räcka med en negativ tanke för att de negativa tankarna ska växa till en lavin av okontrollerbara, negativa tankar. Jag höll tankarna hårt knutna till mitt mantra. Jag var fokuserad på att komma i mål och jag sprang t o m bort smärtan. Efter 33 km trodde jag inte det var möjligt, men efter 66 km är kanske allting möjligt. Då tänkte jag inte ens i de termerna. Jag bara bestämde mig för att springa hur ont det än gjorde.

Efter branten nedför sertig pass började jag springa 

Målgången i Davos var ett tillfälle av lycka, lättnad, tacksamhet och tillfredsställelse. Det känns fortfarande bra. Jag har sovit gott varje natt efter loppet. Veckorna innan loppet sov jag nästan inte alls. Någonting har förändrats, jag kan bara inte sätta fingret på det just nu. Jag har uppnått ett mål, förverkligat en dröm och jag har lärt mig någonting om mig själv.

En del känner vemod och blir deprimerade när de uppnått ett mål. Jag har inte känt av det än. Jag har upplevelsen med mig. Jag kan göra det igen om jag vill. Men jag tror nästa mål ser annorlunda ut. Det är en ny dröm som börjat ta form, men jag har inte hittat orden riktigt som kan ringa in det till en dröm med en deadline. Det ligger förmodligen flera år bort, men Swiss Alpine kan jag springa igen nästa år. Det tror jag att jag gör. Jag vill springa under nio timmar.

Tidvattnet
Jag ligger och tittar på havet. Det är rofyllt. Solen vräker ner. Jag andas i nästan samma takt som vågorna slår. Det är tidvatten och just nu stiger havet. Tidvattnet är knappt märkbart i Medelhavet, men efter tre dagar är man känslig för nyanser. Vattnet börjar nafsa mig i tårna. Jag flyttar mig mödosamt en bit upp. Sen tittar jag ut över stranden och känner suget efter att springa igen. Det var fyra dagar sen sist. Sedan vi kom hit har jag legat uppspolad på stranden, ett bröte av ben, köttslamsor och tankar.

Jag ställer mig upp på darrande ben och gräver ner mina fötter i sanden. Vänsterknät ömmar lite, men det är nog ingen fara. De första trevande löpstegen är jobbiga och det gör lite ont, men sen börjar benen springa. De springer av sig själva. Jag springer sakta längs strandkanten innan jag vänder om och avslutar med en lång simtur i havet. När jag kommer tillbaka är nederdelen av handduken blöt, men tidvattnet har vänt. Efter flod kommer ebb. I morgon ska jag vila, men om några dagar kan jag nog springa en liten bit igen. Jag längtar redan efter att springa riktigt långt och ännu längre.

I morgon åker vi tåg till Nice och sedan flyger vi tillbaka. Då har jag en vecka kvar innan jag börjar jobba igen. Jag älskar att resa bort. Men det är härligt att komma tillbaka också.