Vandring i Sarek 2021

I julas fick jag en karta över Sarek av William. Vi har länge pratat om att vandra i Sarek, men julklappen tvingade mig att faktiskt ta tag i drömmarna. Jag tog ut 10 dagar extra ledighet och den 14 aug åkte vi mot Sarek.

Vi åkte till Jokkmokk och övernattade på hotell Åkerlund. Direkt efter frukost åkte vi till Kebnats. Vi parkerade bilen och tog M/S Langas 10:20 till Saltoluokta.

Vår grova plan var att gå från Saltoluokta till Skierfe. Sedan gå över bergen ner till Rapadalen vid Alep Vassjajågåsj. Därefter Rapaälven till Skårkistugan och gå upp till Snávvávágge, ner till Rapadalen igen och vidare mot Mikka. Sedan följa Ruohtesvagge till Padjelanta vidare till Akka och båt över till Ritsem. I Ritsem går dagliga bussar tillbaka till Kebnats. De enda detaljerna i planen var båt- och busstider. 

Fint väder första dagen. Torkat renkött.

Eftersom den första etappen följde Kungsleden var det lättvandrat och mycket folk. Det var soligt och torrt. Vi passerade ett fåtal bäckar med vatten. Efter båtfärd över Sitojaure (vi hann med turen 17:00 och behövde inte vänta till nästa tur kl 9:00 nästa dag) tältade vi ovanför trädgränsen ner mot Aktse.

Nästa dag klättrade vi upp för Skierfe. Tjock dimma täckte Rapadalen. När dimman lättade kunde vi se den magnifika utsikten över Rapadeltat.

Dimman lättar. Utsikt från Skierfe.

Planen var sedan att gå över bergen till Rapadalen vid Alep Vassjajågåsj, men vi bestämde oss för att gå ner till Rapadalen. Vi hittade en tältplats och lagade middag. Det mest otroliga var att det inte fanns några mygg. De hade gett upp för i år.

Stigarna försvann ganska ofta.

På morgonen låg det färsk björnspillning en bit utanför tältet.

Vi gick ibland på myr och ibland på sandbankarna. I sanden såg vi färska spår av älgar och järv. 

Det finns två stigar längs älven, men de är ganska svåra att följa. Ibland är de inte tydligare än en djurstig.

William hade sandaler och jag fivefingers för vadning men det var så många vad att vi behöll dem på långa sträckor.

Frodig växlighet. Klafs klafs.

Järvspår.

Fin vandring längs Rapaälven.

Vi övernattade vid Alep Vassjajågåsj där stigen från bergen (där vi först planerat att gå ner) och stigen längs älven möts.

Ett av hundratals vad. Ett av de enklare.

På onsdag morgon gick vi till Skårkistugan där vi vände upp mot Snávvávágge. Det började blåsa och ösregna. Stigarna blev bäckar och bäckarna blev forsande älvar. Hela Sarek dränktes i vatten. Vätan trängde in i ryggsäckar och märg. Allt blev blött. Det enda som var torrt var humorn.

När vi fick chansen försökte vi torka tält och kläder.

Stigen ner till Rapadalen från Snávvávágge var brant, stenig, lerig och hal. Regnet gjorde rännilar till skummande forsar och svåra vad.

Många forsar nerför berget. Brant och halt (svårt att fota i spöregnet).

När vi kom längre ner tog det stopp vid Tjåggnårisjåhka som rinner upp i en glaciär. På eftermiddagen var den en tio meter bred, våldsam fors (regnet bidrog kanske också). Det var bara att tälta och vänta till nästa dag. Under de kalla nätterna smälter glaciärerna inte lika mycket och vi hoppades på en bättre möjlighet tidigt på morgonen.

Många har blivit stoppade av Tjåggnårisjåhka

Vi somnade till bruset av Tjåggnårisjåhka och regnet som smattrade mot tältväggen.

Det var mindre vatten på morgonen. Vi drog på oss våra fuktiga, kalla kläder och vadade över. Frukosten fick vänta. Vattnet nådde en bra bit upp på låret och jag fick hålla emot ordentligt med staven. 

Jag hade med mig mina fivefingers och de gav bra fäste när jag vadade och jag använde dem en stor del av turen. De är lätta att bära och torkar fort. Men det var kallt på högfjället och skönt byta till sista paret torra strumpor och halvfuktiga skor.

Efter Skarja (där det finns nödtelefon, torrdass och Sareks enda bro) var det enkel vandring genom Ruohtesvagge. Vi passerade många fina tältplatser och slog till slut läger vid en renvaktarstuga.

Sista dagen gick vi 36 km. Vi stannade för lunch och några kaffepauser men pratade inte så mycket. Det gick svagt utför och ju närmre vi kom Padjelanta desto mer lättvandrat blev det. Vid en bäck fick vi hjälpa några tyska turister som inte kunde ta sig över en fors. 

Lättvandrad del.

I Padjelanta finns till skillnad från Sarek leder, broar och spångar. Vi ville hem nu och gick fort.

Dagen efter den 21 augusti gick vi 2 km från Akka till hamnen för båttur med M/S Storlule över Akkajaure till Ritsem kl 11:40. Medan vi väntade fikade vi på Café Eno. Kokkaffet och de samiska glödkakorna (gáhkku) smakade mycket bra. 

Bengts båt tog oss över det enorma vattenmagasin som byggt välstånd i Sverige. De samer som bodde längs Akkajaure fick ingen ersättning och ingen ström. Cafe Eno drivs fortfarande utan ström.

Tyvärr råkade M/S Storlule ut för motorhaveri och vi trodde att vi skulle tvingas sova en natt till i tält, men Bengt kom och hämtade oss med sin båt. Sedan åkte vi buss 13:45 till Kebnats och satte oss sedan i bilen till Jokkmokk. Där tog vi in på hotell Åkerlund igen och på kvällen åt vi kebabpizza på pizzeria Opera. Nästa dag hade vi så bråttom hem att vi glömde betala rummet (jag swishade efteråt).

Vi vandrade omkring 130 km på 7 dagar. Vi hade räknat med 7-10 dagar så det blev en del mat över (som vi gav till fyra vandrare från Stockholm som bara hade mat för 5 dagar). Det blev även några lediga dagar över. 

Man måste ha marginaler i Sarek för man kan inte vara säker på sin plan och man bör inte styras/stressas av en plan. Man måste ha en plan b och en plan c och även vara beredd att vända om det inte går att komma vidare. Upplevelsen är det viktiga.

Tältplats 900 m ö h.

Jag ger Sarek 10 av 10. En fantastisk upplevelse. Ansträngande men avkopplande. Det enda man gör är att gå, äta, ta kaffepauser och sätta upp tält. Ingen mobil, ingen täckning, inga nyheter, inga talibaner, inga tankar. 

Vi hade ett bra samarbete i teamet. Jag har inga problem med att frysa men jag ångrar litegrann att jag inte hade en lika varm sovsäck som William.

Så här gick vi.