onsdag 29 april 2020

Det finns inte bara tappar och stavar i ögats näthinna

I skolan fick du säkert lära dig att näthinnan har två receptorer, tappar och stavar. Men det finns faktiskt en tredje receptor. De kallas för "den tredje receptorn" (Intrinsically photosensitive retinal ganglion cells, ipRGCs), men de har inget med synen att göra. Syftet med dem är att hålla reda på dag och natt. De mäter ljusstyrkan. De upptäcktes 1999 av Russel Foster vid Imperial College i London.

Den tredje receptorn


Den tredje receptorn skickar information om ljuset ute i världen till två buntar (en på varje hjärnhalva) av nervceller i hjärnan som kallas de suprakiasmatiska kärnorna. De ligger inbäddade i hypotalamus och är inte större än ett knappnålshuvud. Dessa buntar med nervceller styr din dygnsrytm. De säger till när det är dags att vakna.



När Foster tillkännagav sin upptäckt blev övriga forskare i den oftalmologiska världen mycket upprörda. En så grundläggande receptor kunde de ju inte ha missat. När Foster presenterade sitt fynd på en konferens skrek en forskare i publiken ”bullshit” och rusade ut. Men det är inte konstigt att oftamologerna missat denna receptor. De såg endast tappar och stavar. Det du ser är till 90 procent det du förväntar dig att se. Ögat är ingen kamera. Synintrycken är en en konstruktion av hjärnan. När du ser något nytt, är risken stor att förväntningarna på vad du borde se korrigerar detta ”synfel”.

Det mest intressanta med den tredje receptorn är att den är oberoende av synen. I ett experiment fick en synskadad kvinna - hon hade förlorat både stavar och tappar på grund av en genetisk sjukdom - till uppgift att avgöra om lamporna i rummet hon satt i var av eller på. Hon tyckte det var ett konstigt experiment eftersom hon varken såg ljus eller mörker. Hon såg ingenting. 

Hon utförde uppgiften och lyckades varje gång. Hon var inte medveten om att det var ljust eller mörkt, men hennes omedvetna hjärna visst det och gav henne svaret. Hon blev mycket förvånad.

Blindsyn


Kvinnas reaktion påminner om personer med blindsyn. Människor med blindsyn är blinda till följd av en skada i hjärnans primära syncentrum, men de kan ändå identifiera färger och undvika hinder. Hur de lyckas har de själva ingen aning om. Fenomenet avslöjar att vår hjärna är ett rörigt lapptäcke av gammalt och nytt.

Ögat är en synlig del av hjärnan. Uttrycket själens spegel stämmer alltså in på ögat. Synnerven lämnar ögat och går in i hjärnan genom ett hål - den blinda fläcken - på baksidan av ögongloben. Där delas informationen från båda ögonen först upp i höger och vänster halva av synfältet. I varje hjärnhalva leds sedan den optiska signalen till två skilda system i hjärnan. En signal går upp mot hjärnstammen och tinningloben, medan den andra går via thalamus till den primära synbarken i nackloben.

Den första vägen som går till hjärnstammen är evolutionärt mycket gammal och finns såväl hos däggdjur som amfibier. Detta system ger ingen medveten synupplevelse, men riktar ögonen mot intressanta mål och ger oss förmågan att följa rörliga objekt. Grodor har ingen nacklob, men de har en hjärnstam. Hjärnstammen tillhör de evolutionärt äldsta delen av hjärnan, den har du gemensam med reptiler och amfibier. Grodor använder detta system för att med stor precision kasta ut tungan på intet ont anande förbipasserande flugor. 

Foto: 272447 / Pixabay
Den andra vägen genom hjärnan upp till den primära synbarken ger dig en medveten synupplevelse. Om en del av den skadas, blir du blind i motsvarande del av synfältet.

Omedveten syn


Vi människor har således två olika synsätt, medan grodan bara har ett sätt att se på saker. Den klarar sig bra ändå, vilket alla som sett en groda fånga en fluga på ett ögonblick inser. Det är inte en medveten handling. Grodor behöver inte vara medvetna. Deras syn är inriktad på förändring och rörelse och de ignorerar det statiska, det som är stabilt och välkänt. Du kanske tycker människans syn är överlägsen, men du kan knappast fånga en fluga med tungan. Det är knappt du kan fånga en spyfluga med handen. Flugan har redan börjat fly när vårt medvetande gör sig redo att slå till. Medvetande är bra och gör livet lite intressantare, men det är långsamt.

Om din primära synbark i nackloben skadas medan dina ögon, din synnerv och din hjärnstam fortfarande är någorlunda intakta, då kommer du att uppleva att du inte ser någonting. Men om jag kastar en sten mot dig så duckar du, men du har ingen aning om varför du duckar. Det är en lika omedveten handling som att blinka till när en fluga flyger in i ögat. Du är inte medveten om det. Det beror på att hjärnstammen fortfarande fungerar. Du är lika omedveten som en groda som på instinkt kastar ut tungan när en fluga kommer flygande genom synfältet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar