söndag 16 november 2014

Mentala spärrar

Det är jobbigt att springa. Om det inte var så jobbigt skulle man orka springa så länge det fanns bränsle; som om man var en bil som stannande först när bensinen tog slut.

De flesta tankar bilen innan bensinen tar slut. Man blir medveten om detta när bensinmätaren indikerar att det finns lite bensin eller när varningslampan tänds. Det är samma sak med trötthetskänslor. De ser till att jag saktar ner farten så att jag inte blir stående eller liggande längs en enslig väg mitt i ingenstans.

Det medvetna och det omedvetna
I hjärnan råder en "kamp" mellan det medvetna och det omedvetna. De balanserar varandra och de håller varandra i schack. Det omedvetna har dock alltid sista ordet. Rötterna till det omedvetna går långt tillbaka i nervsystemets evolution och har en rad mekanismer för att skydda organismen.

Känslan av att vara utmattad börjar i det omedvetna - förmodligen redan innan man känner sig trött i kroppen. Känslorna kan både försvagas och förstärkas av tankar från det medvetna. Åtminstone till en viss gräns - det omedvetnas okända gräns.

I början av ett lopp är det fritt fram. Hjärnan ser ingen anledning att hindra dig från att springa. Ju längre man springer, desto fler varningssignaler kommer från det omedvetna. Musklerna gör ont, hjärtat jobbar, och tankar på att ge upp bubblar upp till ytan. Det omedvetna rycker i trådarna. Först subtilt - tekniken blir sämre, sedan brutalt - det gör ont. I sista hand - om viljestyrkan gått över gränsen - rycker det omedvetna undan benen. Då är det tvärstopp.
Hjärnan stänger av benen om överlevnaden hotas, något som kallas Foster Collapse Positions.
Mannen som sprang rakt genom en vägg
Det ansågs länge att det var omöjligt att springa den engelska milen under fyra minuter. Det var en mental mur, en fysisk gräns. Det var löpningens motsvarighet till ljusets hastighet inom fysiken. Gunder Hägg hade rekordet från 1945 på 4, 01, 6. Det hade stått sig i nio långa år.

John Landy hade sprungit på fyra minuter och två sekunder vid tre tillfällen. Det går inte att springa fortare än så. Det var som en vägg, sa han. John Landy var övertygad om att det inte gick att springa under fyra minuter. Han fick alltid rätt.

Roger Bannister trodde inte på murar. Bannisters perception var en annan än Landys. I en intervju 60 år senare berättade han:

”I, as a medical student, knew there wasn’t a brick wall. If you could run it in 4 minutes and 2.2 seconds, then you would find somebody else somewhere who trained a little better, had better conditions on the day, was able to use the pace judgment better, and they could do it. That was the frame of mind in which I approached it.”

Bannister tränade tills han sprang 400 m på en minut, 800 m på två minuter, osv. Det fanns bara ett mål - att hålla det tempot i 1609 meter.

Den 6 maj 1954 sprang Roger Bannister en engelsk mil på tre minuter och 59,4 sekunder, två sekunder snabbare än John Landy.
Roger Bannister springer en engelsk mil under fyra minuter.
Två månader efter Bannisters rekord sprang Landy på 3 minuter och 57,9 sekunder och putsade det nya världsrekordet med en och en halv sekund. Det hade han inte varit i närheten av tidigare. Väggen fanns inte längre. Det omöjliga var plötsligt möjligt.

Tre år senare, i slutet av 1957, hade ytterligare 16 löpare sprungit under fyra minuter. På tre år hade alltså 18 löpare gjort det ingen lyckats med under nio år. Som en jämförelse sprang 1314 löpare under fyra minuter förra året.

Detta genombrott beror inte på ett plötsligt språng i människans evolution, på ny teknik eller ett helt nytt sätt att träna. Det var ett mentalt genombrott. Bannister trodde att det gick och nu vet vi att det går. Vår perception är annorlunda jämfört med 1954. Det kanske är det viktigaste faktorn till varför det är tusen gånger så många som springer under fyra minuter idag som för 60 år sedan.

Springa i nuet
För länge sen upptäckte jag att jag blir mindre trött om jag springer en runda utan återvändo, än om jag springer en sträcka där jag kan välja att kliva av tidigare. Jag tror det beror på att tröttheten startar i hjärnan och att det är svårt att låta bli att tänka på framtiden: hur man känner om 5 km eller om 10 km och om man ska springa 5 eller 10 km till. Istället för att ta in kroppens nuläge, börjar man fundera på hur man ska klara hela sträckan. Det bör man inte göra. Det är dessutom onödigt att tänka så, för det omedvetna - the central governor - färdigställer en plan innan man börjar springa så att man ska orka hela vägen.

Ett mantra kan hjälpa till att fokusera medvetenheten. Allt som gör att man fokuserar på nuet och det som har med löpningen att göra är bra. Man kan träna upp hur medveten man är om sin kropp medan man springer. Det kan också vara värdefullt att logga och minnas tidigare händelser när man klarat något svårt. Det är bättre att tänka på en svårighet som man bemästrat eller ett lyckat lopp, än att tänka på hur trött man är om fem kilometer.

9 kommentarer:

  1. Kul - du också, Roger! Han är verkligen en av husgudarna. Jäkligt bra vinkling, med mentala spärrar :-)

    SvaraRadera
  2. Mycket bra inlägg, uppskattar verkligen din blogg!

    På tal om mentala mentala spärrar och mantran så så tycker jag inte det spelar så stor roll om det finns en möjlighet att kliva av tidigare utan jag jag tycker det som spelar in är vilken distans jag intalat mig själv att springa innan jag börja springa.

    Dock så hade jag idag bestämt mig för att springa 30 km men när jag kom tillbaka och hade sprungit 30 km så blev det 12 km av bara farten för kroppen och hjärnan kändes förvånansvärt fräsch!

    Alla är vi olika!

    /Markus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så är det också om man förbereder sig så stärks det undermedvetna som också gör en plan. Härligt när man kan springa 12 extra, det tycker jag kan vara lite tungt när jag är inställd.

      Radera
  3. Hej

    Intressant, visst är så att man ser svårigheter i stället för möjligheter, tyvärr. Jag vill så gärna vara den som ser det möjliga istället för tvärtom, men för mig är det en daglig kamp att göra det.
    Apropå att ha annat fokus under löpning, jag läste på din blogg för länge sedan om andningsteknik, jag har nu vid varje "jobbigt" pass hittat ett för mig fungerande sätt att andas mer kontrollerat och med fokus. Det är numer andningen som styr farten inte tvärtom. Jag är ännu i begynnelsefasen men tror väldigt mycket på det. Passen går mycket jämnare nu och med mer kontroll, det är en väldigt bra känsla. Tack för dom inläggen.

    SvaraRadera
  4. Man kan mer än man tror. Jag sprang min första tävling 1979. Det var Lilla Lidingöloppet. Sakta men säkert har jag flytta min mentala gräns för vad som är möjligt. När jag sprang 100 km 2007 så var jag mentalt tömd och ville inte springa på 2.5 månader. Det var ett mål jag uppnått, och kämpat att nå.
    Nu har jag andra mål, helt annorlunda än tidigare. De går mer ut på att ha kul och genomföra det jag vill göra. Jag kommer inte att vara med i en tävling för någon annans skull. Existentiell löpning...upplevelselöpning.

    Jag är med i Stockholm Långdistansklubb, som arrangerar Sörmland Ultra Marathon, vilket är 50 km terränglöpning. Jag har varit med i arrangemanget ända sedan år 2000. Då ställde vi in det då det var för få anmälda. Året därpå, år 2001, var starten på någonting som vuxit ordentligt. I år var det 300 anmälda och ca 260 startande. Jag var en av dem som sprang, då jag med tiden (1-3 år?) försökt att släppa mitt engagemang i tävlingen. Det är inte så lätt, då man varit så inblandad i allt som har med tävlingen att göra. Men nu var jag med i alla fall-

    Den tacksamhet jag kände över att kunna vara med i den tävling där jag lagt ned så mycket tid, energi...så tacksam...har inte ord att beskriva det.

    Ett mål jag haft har varit att arrangera en marathontävling i Hammarbybacken i Stockholm. Nu har en kompis och jag arrangerat den fyra gånger, och en femte är på gång den 22 november. Helt sjukt...60 personer vill springa upp på toppen 23 gånger.

    Angående fokus då. Jag springer utan musik, och insuper varje detalj i omgivningen, eller försöker göra det. Ibland far tankarna iväg och man bara springer vidare. Rätt var det är så har det gått en timme eller två. Jag laddar mina batterier när jag springer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas jag kan springa SUM något år. Verkar härligt. 23 gånger upp på en topp verkar mindre härligt men himla kul också att någon gör det.

      Radera
  5. Stor igenkännande faktor här! Bra skrivet som vanligt.

    SvaraRadera