Svett och löpning

Äntligen har värmen kommit. Efter helgens 4x4-intervaller var jag genomblöt av svett efteråt. Jag tycker det är härligt att svettas efter ett hårt pass. Det är ett kvitto på att man inte har fuskat. Jag - eller snarare min kropp - har dessutom blivit bättre på att svettas sedan jag började träna.

När det var 30 grader under förra årets Swiss alpine, svettades jag flera liter i timmen. Jag drack också flera liter. Många bröt, kanske för att de jagade tider och inte lyssnade till hjärnans varningssignaler. När kroppen blir för varm stänger hjärnan av benen och det går inte att springa mer. Jag kände att jag var på gränsen när jag sprang upp mot Keschütte. Solen brände, luften stod stilla och dallrade och jag kände mig yr och illamående. Tiden brydde jag mig inte om, det gällde bara att komma upp på berget, se pigg ut när läkarna tittade på mig och sedan springa ner igen och springa, krypa eller kravla till Davos. Jag lärde mig mer än jag lärt mig under alla andra lopp jag sprungit under och efter det loppet.

Löpare svettas mer
Svettningen är kroppens sätt att kyla ner kroppen och ju oftare man tvingar kroppen att svettas, desto bättre blir den på att svettas, bl a genom att bilda fler svettkörtlar och genom att utsöndra mer svett per körtel. Det är bara en av alla de anpassningar som gör mig till en bättre löpare ju mer jag tränar. Man blir också bättre på att svettas om man flyttar till ett varmare land, vilket kanske ger löpare från varmare länder en liten fördel.

Jag har även blivit bättre på att andas. Ju mer jag springer, desto bättre blir kroppen på att byta gas med atmosfären. Andningen ökar direkt när jag börjar springa, eftersom hjärnan förutser ett ökat behov av syre och - ännu viktigare - ett ökat behov av att vädra ut koldioxid. Hjärnan förutser att jag måste snabba på ventileringen, genom erfarenhet. Den ser också till att jag springer långsammare om det är varmt, långt innan jag blir medveten om att det är varmt. Efter löpningen flämtar jag rejält för att fylla på lagren av syre i musklernas myoglobin och för att återställa syrabasbalansen. Syret behövs också för att reducera vätejoner till vatten och för att bygga upp nytt kreatinfosfat.

Svett och evolution
Alla djur måste lösa problemet med överhettning och olika djur gör på olika sätt: Hundar och katter flämtar. Fåglar flaxar med vingarna. Hästar och människor svettas. När jag springer snabbt flämtar jag också som en hund för att göra mig av med överskottsvärme, men det är framför allt genom att vatten avdunstar från huden som jag kyls ner.

Hundar flämtar. De svettas lite under tassarna också.

Tack vare förmågan att svettas är människor och hästar naturens bästa långdistanslöpare i ett varmt klimat. För tio år sedan framförde Lieberman och Bramble en hypotes om att flera aspekter av människans anatomi - som balansorganet i örat, nackligament och korta tår - kunde förklaras som anpassningar till uthållighetsjakt. Den viktigaste anpassningen var dock minskad kroppsbehåring och en kraftig ökning av antalet svettkörtlar över hela kroppen. Tack vare denna unika anpassning hittade människan en nisch: uthållighetsjakt mitt på dagen när andra rovdjur låg och flämtade i skuggan, oförmögna att röra sig utan att bli överhettade. Människan blev människa genom att springa långt.

Det är törsten som sätter gränsen för hur länge vi kan springa, men eftersom vi består av 60 % vatten kan vi springa tillräckligt länge för att hinna ikapp byten. Under flera miljoner år mejslades våra kroppar till perfekta löpmaskiner i värme och våra hjärnor belönade beteenden kopplade till löpning. Därmed finns det en löpare i alla människor. Tyvärr finns det en latmask i varje människa också, för det har alltid varit viktigt att spara på energi och bygga upp fettreserver.

Svett och prestation
I en rykande färsk studie från Sydkorea jämförde man långdistanslöpare med en stillasittande kontrollgrupp med avseende på svettproduktion. Forskarna mätte VO2max som en markör för kondition.

Källa

Diagrammet ovan visar hur lång tid det tog innan svettkörtlarna började utsöndra svett. De vita cirklarna är de stillasittande, och de svarta cirklarna är löparna. Diagrammet visar ett tydligt samband mellan VO2max och hur snabbt svettkörtlarna svarar på stimulans. Man kunde också se att svettproduktionen ökade mer, ju högre VO2Max en person hade. Långdistanslöparna hade även fler svettkörtlar. Forskarna drog slutsatsen att långdistanslöpare har en bättre svettrespons på grund av kortare svarstid och högre svettproduktion per svettkörtel. Långdistanslöpare är därmed bättre på att reglera sin kroppstemperatur, vilket fördröjer tidpunkten då hjärnan tvingar löparen att sakta ner farten för att förhindra överhettning. Värme är en av många parametrar som hjärnan tar hänsyn till då den skruvar upp känslan av trötthet.

Forskare som räknar svettkörtlar, tror jag.

Det betyder att jag inte bara bör träna på hög höjd inför årets Swiss, utan även träna i extrem värme. Det kan vara 30 grader igen. Slumpen bryr sig inte om förra årets väder. Om det blir 30 grader igen, tror jag att jag kommer att klara mig lite bättre än senast.