Löpning i motvind

I söndags sprang jag 28 km i blåst och regn. Det var en hårdhänt blåst som borstade lövträden rena. Jag hade som vanligt för lite kläder och frös när höstvindarna svepte bort det uppvärmda luftlagret som omger mig. Jag är alltid sen att klä på mig på hösten, vilket å andra sidan gör att mina celler producerar mycket brunt fett som bränner kalorier under vintern. Genom att frysa litegrann, anpassar sig cellerna till kyla. Jag brukar inte ha några problem att åka skidor i 30 minusgrader tack vare det. Men det är inte något jag gör medvetet. Det är bara så att jag klär mig med några månaders eftersläpning. Jag är väl lite trög.

Vad är luftmotstånd?
Det motstånd jag känner är en mekanisk kraft som orsakas av strömmande luft som möter min kropp. Luftmotståndet är proportionellt mot min tvärsnittsyta, d v s den yta av mig som man ser framifrån.

Luftmotståndet kan beräknas som en funktion av min tvärsnittsarea och hur pass strömlinjeformad jag är, samt luftens densitet och min relativa hastighet i förhållande till med- och motvind. Det enda jag kan påverka är tvärsnittsarean och hur pass strömlinjeformad jag är. Det senare märker man särskilt under en cykeltur. Om jag böjer mig ner över styret minskar luftens motstånd rejält. Men det är svårt att springa strömlinjeformat. Man kan skära bort lite hår från benen, raka huvudet eller klä sig i åtsittande trikåer. Här är några exempel på vad olika typer av fladder kostar:

• Långt hår 6,3 %
• Löst sittande kläder 4,2 % 
• Kortklippt hår 4,0 %
• Långa strumpor 0,9 %
• Håriga ben 0,6 % 
• Fladdriga skosnören 0,5%

Genom att klippa ett långt hår kort, vilket minskar luftmotståndet med 2,3 %, kan man tjäna 0,01 sekunder på 100 m eller 5,7 sekunder på ett maraton. Ju snabbare man springer, desto mer tjänar man på att göra sig strömlinjeformad. En ultralöpare tjänar inte så mycket tid som en sprinter på att raka håret.

Scott Jurek till vänster springer ultra och Bolt till höger är sprinter. Det kan man bl a se på deras hår.

Varje varv i täten kostar en sekund
I en numer klassisk studie över luftmotstånd och löpning kan man själv räkna ut var man ska befinna sig. Den är populär bland bloggare, för alla vill väl tjäna några extra sekunder utan att behöva göra något extra.

Vindmotståndet är viktigt för löpare. För varje ökning av vindhastigheten eller löphastigheten ökar motståndet med en faktor upphöjt till två, så att exempelvis ett motstånd på 10 km/h är fyra gånger jobbigare än ett motstånd på 5 km/h. En stor del av löparens energi går till att övervinna luftmotståndet. En vind som motsvarar löphastigheten saktar ner farten med ungefär 4 sek per km. Så blåser det 6 min/km i motvind och du springer 6 min/km, så blir den verkliga hastigheten 6,04 min per km. En medvind ger tillbaka endast hälften av detta. Så det jämnar inte ut sig.

I studien testade forskarna först syreförbrukning för en löpare på löpband i en vindtunnel. Sedan lät man ytterligare en löpare springa strax bakom den första på löpbandet. Det visade sig att löparen bakom minskat sitt luftmotstånd med hela 80 %! Det betyder att en löpare som springer bakom en annan löpare på en löparbana spara ca 1 sekund per varv. Denna fördel blir större ju mer det blåser.

Teori och praktik
Det är ren fysik, kan man säga. Inte så mycket att diskutera. Men det finns en fara. En STOR fara. När jag tävlade i Indalsledenloppet i somras sprang jag bakom en stor kille. Det var så skönt att jag inte ville springa om. Jag blev bekväm. Det blåste motvind. Jag gjorde tummen upp till mina lagkamrater som körde förbi i bilen. De förstod att jag var nöjd, för jag hade precis sagt att jag skulle försöka hitta någon stor kille att springa efter. När vi närmade oss upploppet spurtade jag förbi. Jag hade gott om krafter och sprang i 2,30 tempo mot målet. Men målet var inte där jag trodde och jag sprang fel. Den stora killen lunkade förbi. Jag försökte komma ikapp med en andra spurt men benen lydde mig inte längre.

Skrattar bäst som skrattar sist. Den stora killen lunkade förbi när jag sprang vilse i målområdet och jag orkade inte riktigt spurta en andra gång. Åh, varför drog jag upp det här. Jag hade ju förträngt den där dubbelspurten ;)

Springer helst ute
I söndags sprang jag längs kusten där blåsten är som starkast. Man känner verkligen att vind är solenergi. Jag springer rakt in i en osynlig luftvägg - ett oändligt antal luftmolekyler som kastar sig mot mig i full fart och fångar upp min dyrköpta rörelseenergi. Nere i dalgångarna är det lättare, men när jag kommer upp på ett backkrön är det som att springa rakt ut mot en stor osynlig havsvåg. Jag kastas nästan bakåt.

När jag vänder in mot ön och springer genom skogen är det lugnare. Där står luften nästan still. De vindtäta granarna ruskar sig lite och fångar in luftens rörelseenergi. Men jag skapar ett eget luftmotstånd när jag rör mig genom nästan stillastående luft. Det känner man inte när man springer på löpband. Det går lättare för då klyver man ingen luft. Fast det är tråkigt. Jag springer hellre ute i verkligheten. När man springer är det meningen att omgivningen ska förändras när man rör benen. Det känns fel att springa på stället. Det gör jag bara om det är nödläge under en kall vinter. Lite blåst och regn klarar jag av.

Efter 25 km sprang jag med riktning hemåt. Vinden hamnade i ryggen och jag fick lite medvind. Jag fick en liten knuff i ryggen hem. Det blev 28 km.