Gränser

Jag tror en anledning till att jag springer ultralopp är att jag vill testa mina gränser. När jag hittat min gräns, kanske jag lär lite mer om mig själv. Men det kanske finns några som aldrig lär sig.

Ett av jordens värsta uthållighetsprov är cykelloppet Race Across America. Det tar nio dygn. De cyklar sakta men sömnlöst. Man har inte råd att sova. Det sliter oerhört på psyket. Det fysiska slitaget drabbar särskilt kontaktytorna mellan kropp och cykel. Fötterna sväller två storlekar. Nerverna ut till tummen slutar att fungera. En del tejpar fast huvudet med silvertejp eftersom musklerna i nacken inte kan hålla huvudet uppe.

Ungefär hälften tvingas bryta. Loppets obestridda mästare under 2000-talet hette Jure Robic och varje år drev han sig själv över vansinnets gräns för att vinna. Han var på sätt och vis en upptäcktsresande in i de mörka, okända delarna av det mänskliga psyket. Det finns mörker i alla människor, men det är inte alla som tar sig in i det frivilligt. Jag skulle inte vara beredd att göra det, inte efter att ha läst om detta lopp och vad Robic utsatte sig och sina närmaste för.

Gränsvakt
Jag har en fysisk och en mental gräns. Gränser kan flyttas, men de finns kvar. Allting har en gräns. Utom dumheten förstås. Det har internet bevisat.

Gränser är något man ska utforska, men inte passera, tror jag. Vår hjärna är gränsvakt. Hjärnan har patrullerat i flera miljoner år och vet vad som är bäst. Den försöker stoppa oss långt innan vi ens är i närheten av vår gräns. Det är det som är utmaningen för mig. Att komma så nära som möjligt, kanske nudda den. Men inte passera den. Inte som Jure Robic.

Jure Robic - en gränslös människa
Han driver sig själv för hårt, sa Rajko Petek, en gammal vän till Jure Robic och medlem i hans team i en intervju 2006. De verkade rädda för honom. Mitt under tävlingar kunde det hända att han närmade sig följebilen med brinnande blick. ”Vad gjorde ni då?” frågade journalisten. ”Vi låste dörren”, viskade Petek. 

Jure Robic

Robic gillade inte sina utbrott, men han var medveten om att det var galenskapen som gjorde honom till en vinnare. Det fanns t o m ett mönster i galenskapen: Under tävlingens andra dag började han prata hackigt och entonigt. Efter tre dagar tappade han närminnet. Han blev paranoid, började gråta och inbillade sig saker. Efter det följde flera dagar med hallucinationer: träden sträckte sig efter honom och han kastade sig ibland av cykeln och slogs mot inbillade fiender som i själva verket var brevlådor. I ett lopp trodde han sig vara förföljd av skäggiga islamister till häst. Han skrek: Mujahedin skjuter på mig, jag måste cykla fortare. Hans team hade lärt sig att spela med i mardrömmarna och låtsades som att de också såg skäggiga krigare. Cykla fortare, skrek de.

Jure Robic, aerobic och anaerobic
Robic vann nästan alla lopp som han ställde upp i. Men han var vare sig den fysiskt starkaste eller den snabbaste. Vid ett tillfälle testades han sig och hans värden var inte bättre än andra uthållighetsidrottare. Han var bäst för att han vägrade ge upp. Det var hans hjärna som var annorlunda. Han hade ingen gränsvakt utan kunde passera sin gräns och krypa tillbaka levande.

Förra året skrev jag ett inlägg om en kvinna utan gräns. Hon var inte galen. Hon hade opererat bort en del av hjärnan. Hon kanske också satte gränsvakten ur spel. Enligt Central governor-teorin finns det en gränsvakt i hjärnan. Det är inte musklerna som gör att vi känner oss trötta, utan det är ett område i hjärnan som skapar en känsla av trötthet när kroppens jämvikt hotas. Robic tycktes kunna sätta denna bevakare delvis ur spel. Kanske måste man spela - eller bli - galen för att ta sig förbi denna vaktpost? Eller blev han galen för att han tog sig förbi?

När Robic var fullständigt utmattad, fanns det ändå 50 % kvar. Det visste teamet av erfarenhet. Men hur långt kunde de driva Robic? Kanske till 90-95 %, trodde teamets ledare. Frågan är om Robic nådde 100 %. Efter aerobic och anaerobic kommer jurerobic.

Central governor
I en studie från 1999 fick en grupp cyklister köra tills de blev helt utmattade samtidigt som man mätte hur stor andel av benmusklerna som användes. Om det vore så att utmattning styrdes av muskler, borde alltfler muskelfibrer rekryteras ju tröttare cyklisterna blev. Men istället observerade forskarna motsatt resultat. När cyklisterna närmade fullständig utmattning, minskade andelen aktiva muskelfibrer, tills de använde endast ca 30 procent. Även när cyklisterna trodde att de gav allt och lite till så var det alltså ett faktum att merparten av deras muskler var i vila. Hjärnan höll tillbaka cyklisterna. De kände sig "bara” utmattade. Hjärnan håller tillbaka så att vi alltid har en reserv i yttersta nödfall. Ur ett evolutionärt perspektiv är det ganska självklart. De som inte hade några krafter kvar efter en utmattande jakt kunde sedan inte försvara bytet. Jag tror att det är i princip omöjligt att tömma alla reserver, men Robic kanske gjorde det till priset av sin mänsklighet.

Vinnaren Robic
Robic verkade inte särskilt lycklig. Han tränade alltid ensam. Han lyssnade inte på några råd, utan hittade på egna träningsmetoder som att springa upp och nedför ett berg och köra träningspass som kunde räcka i dygn. Han verkade inte särskilt sympatisk. Kanske berodde det på hans barndom i Slovenien som negligerad styvson. Brodern fick ta över faderns restaurang, medan Robic fick be om att bli diskare. Robic var som Askungen eller kanske snarare den fula ankungen. Han ville kanske bevisa något. I efterhand kan man alltid hitta orsaker i barndomen, men i detta fall så tror jag det var en viktig drivkraft.

Filmen
För några år sedan gjordes en prisbelönt film om Race Across America, Bicycle Dreams. Jag har hittat en del klipp (se nedan) från filmen och jag har läst om den. Den verkar bra, en av de bästa om extremidrottare. En av deltagaran i loppet 2005 är Patrick Autissier, en forskare i 40-årsåldern. Han vill upptäcka sina gränser. När halva loppet har gått kraschar en av cyklisterna och dör. Det får Patrick att tänka efter. Han säger till sitt team att han vill sluta. Jag ger upp, jag vill inte dö, säger han. Jag har fru och två barn. Teamet försöker uppmuntra honom. Du har hunnit halva vägen, du kan inte ge upp nu. Du får inte fler chanser. Han ger sig motvilligt ut igen. Filmteamet försöker prata med honom, men han svarar inte. Han säger ingenting. Plötsligt hör han en röst inom sig: You stop. Stop. Han ger upp för andra gången och nu kan ingen övertala honom. Han har förlorat. Eller? Det visar att det fanns någon slags mänsklighet i honom. Det handlade inte bara om honom, utom om familj och vänner. Patrick är en person man kan känna sympati med.

Vem är en vinnare?
Robic var galen när han tävlade. Han lyssnade på slovenska krigssånger för att motivera sig och kanske för att överrösta väktaren i hjärnan. När han tävlade var han mer djuret Robic än Jure Robic. Man frågar sig vad han hade för gränser? Skulle han ha kunnat skada någon? Vem ville umgås med honom? Han skilde sig från sin fru strax före sin död. Det sägs att frun blev upprörd över hans beteende när hon såg honom tävla första gången.

Den franska läkaren försökte och misslyckades. Men gjorde han det? Han deltog för att hitta sin gräns och han fann sin gräns efter halva loppet. Han lärde sig något om sig själv och sina värderingar. Ibland är det rätt att ge upp. Han var mänsklig.

Robic visste dock inte var gränsen gick för han överskred alltid sin gräns. Till slut mötte han sin gräns i en brant, snäv nedförsbacke i 80 km/h. Robic blev 45 år gammal.