Sömnlös i Skellefte

Vi har åkt en liten tur längs Norrlandskusten, upp till Skellefteå där vi hälsade på goda vänner. Jag paddlade längs kusten nära Bjuröklubb och det blev en löptur längs en grusväg.

Vi sov i en stuga alldeles vid havet. Vågskvalp är lugnande. Det var härligt, men ändå tog det ett tag innan jag somnade. Här tillbringade jag många dagar i barndomen och det väckte lite funderingar. I Västerbotten finns mitt ursprung. Jag har spårat mina gener genom att skrapa lite DNA från insidan av munhålan som jag sedan skickat in för analys till ett forskningsprojekt (som jag ska skriva om någon gång). Enligt forskarna utvandrade mina förfäder föga förvånande från Afrika för ca 90 000 år sedan, tillbringade några årtusenden i Mellanöstern, och följde sedan den retirerande inlandsisen mot norr. Så småningom slog de sig ner i Västerbotten, kanske i samband med skattebefrielsen på 1300-talet när obygderna koloniserades och försvenskades. Förfäderna bodde i byar som Bureå, Bygdeträsk och Boliden. Mina föräldrar var - om man hårdrar det -  den första generationen på 90 000 år som flyttade söderut. Nu hade jag simmat tillbaka som en lax upp längs E4:an till mina förfäders lekplatser.

Nästan alla bor vid kusten och de gamla kulturbygderna vid älvdalarna numer. Inlandet är, sånär som på några samhällen, tömt på människor. För inte så länge sedan låg det fem byar efter varandra som hette Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum. En ramsa av byar som andades framtidstro. Nu finns bara byn Hej kvar. Man borde kanske döpa om nästa by till Då. Hej Då.

Källa Wiki. Bild av Enar Nordvik

Västerbottenförfattarna
Förr i tiden var folk religiösa och lutherska i byarna häromkring. Mina far- och morföräldrar var väldigt religiösa. En jul, efter julevangeliet, spände mormor ögonen i min tvivlande blick och sa att detta var sanningen. Så gick det till. Jaha, sa jag. Jag hade ingen lust att diskutera det med henne.

Västerbotten är förmodligen Sveriges författartätaste område i förhållande till antalet invånare, trots att böcker ansågs lite suspekt. Man skulle arbeta i sitt anletes svett, inte läsa och få fel på ögonen och hjärnan.

Jag har läst två av Västerbottenförfattarna: Per Olov Enquist och Torgny Lindgren. Torgny Lindgren är en fantastisk berättare och Enquist har ett språk som få. Just nu minns jag bara två böcker: Lindgrens bok Norrlands akvavit som handlar om en präst som för 50 år sedan åkte runt i inlandet och frälste själar (416 omvända själar och dessutom introducerade han tandborstningen). Prästen hade dock blivit ateist med åren och 83 år gammal drabbas han av dåligt samvete och återvänder till sin gamla församling för att berätta att Gud inte finns och att allt han sa var falskt. Han reser från by till by. De flesta som han frälst är dock döda. Det är bara två som återstår från den gamla församlingen. En visar sig vara hans dotter som han avlat i synd och den andra är en kvinna som varit döende i tre år och som hela tiden har väntat på prästens återkomst för att få svar på sina frågor. Det blev med andra ord ingen enkel resa utan prästen tvingades till många lappkast. En bra berättelse.

För många år sedan - när jag var för ung - läste jag Enquists novell Nedstörtad ängel. Det är en tunn, avskalad novell om kärlek där olika teman vävs samman. En av karaktärerna i boken - monstret Pasqual Pinon - är född med ett extra huvud. Pinon påstod att hon - han kallade huvudet Maria - pratade med honom, genom honom. Hennes små läppar rörde sig hela tiden. De älskade varandra och hon överlevde honom med åtta minuter. Jag minns att jag var fascinerad av tanken av att bära en annans hjärna och tankar inom sig.

Pasqual Pinon. Källa Wiki

Några år senare kollade jag upp Pasqual Pinon och han var en bluff, en av många under det monsterdyrkande 1800-talet. Huvudet var en cysta som målats till en kvinna och han turnerade runt och hittade ett sätt att överleva. Jag blev lite besviken, men det är skillnad på dikt och verklighet. En författare kan välja sin egen verklighet, den behöver inte följa naturlagar eller historia.

En bloggare måste dock hålla sig till verkligheten. Jag kan inte hitta på att jag sprang 10 km under 37 minuter. Det skulle vara kul att skapa ett fenomenalt alter ego, men det skulle inte hålla i längden. Såvida jag inte skrev en bok.

Löptur längs Skelleftekusten
Jag sprang 16 km i fivefingers på en hård grusväg i går. De sista kilometrarna var hälsenorna rejält utarbetade. Efter det slängde jag mig i Bottenviken och simmade i några sekunder. Jag mötte tre kor, en bonde och en katt, medan jag sprang. Katten tittade slött på mig när jag kutade förbi. Den undrade kanske vad de där primaterna sysslar med egentligen, när man faktiskt kan ligga på vägen och sträcka ut alla ben i solen och gäääääspa.