torsdag 14 april 2011

Myror, kanel och hjärnbark

I höstas skrev jag om att man funnit att den grundläggande ritningen bakom hjärnbarken även finns hos en havsborstmask - Platynereis dumerilii, som är en avlägsen kusin till daggmasken. Det är ett djur som inte förändrats mycket på en halv miljard år. Det betyder att vi i grunden är ganska lika också när det gäller hjärnan. Vi är också olika (uppenbarligen). Maskar och insekter har något som kallas svampkroppar. Det är där de lagrar doft- och smakminnen. Den tyske molekylärbiologen Detlev Arendt har visat att maskens svampkroppar utvecklades med samma sekvens av aktivitet i generna som när moderna insekter får sina. Dessutom följde mönstret i detalj det genetiska samspel som skapar vår hjärnbark. Sedan dess har vi gått olika vägar. Men en gång delade vi en ursprunglig hjärnbark. Det kanske man inte tänker på när man trampar ihjäl en myra eller sätter en mask på kroken. 


Ursprunglig hjärnbark
Våra avlägsna maskättlingar sökte mat på havsbottnar och det var en fördel att ha ett antal tätt packade celler som kunde integrera olika lukter och smaker för att lära sig vad som är bra och dålig föda. Dessa tätt sittande celler fungerade som ett centrum för associativ inlärning och minne. Det gör de fortfarande. Ryggradslösa djur har små, men för sitt ändamål, utmärkta hjärnor. De lagrar minnen så att de ska kunna fatta rätt beslut i framtiden, precis som vår hjärnbark kopplar ihop lukt- ljud- och bildminnen med händelser, vilket hjälper oss att överleva.

Kanel mot svartmyror
Just nu är det myrkrig hemma. Varje vår strömmar det in svartmyror i gillestugan och nu när jag har varit ensam hemma en vecka har jag kunnat kriga mot dem i lugn och ro. Jag lade ut en decimeter bred matta av kanel tvärs över golvet och där går fronten nu. De kliver inte gärna över kanel och de börjar dra sig tillbaka. Nu ser jag bara en och annan förvirrad myra. Kanelen är som ett kraftfält som de inte kommer över. I det här huset finns inget att hämta. Kanel - det miljövänliga alternativet till insektsmedel. Men man vet aldrig med myror. De kanske hittar en väg runt. Bäst att skura golvet i köket också. Minsta matrest skapar myrhysteri.



Maginotlinjen i min gillestuga
Myrorna har större hjärnor än människorna
Myror är inga enkla motståndare. Ensamma är de harmlösa och ofarliga, men tillsammans bildar de en flera kg tung superorganism med hundratusentals gaddar vars delar hela tiden kommunicerar med varandra, ungefär som man kopplar ihop datorer till enorma beräkningsmaskiner. Petar man i en myrstack med en pinne kan man se hur signalen förflyttar sig som en nervimpuls över hela stacken. Stacken pulserar som en hjärna och det aktiverar försvarare som rusar mot pinnen. När pinnen avlägsnas slutar myrorna att springa och signalen slocknar och dör ut. Det är bara myrorna på pinnen som springer vidare mot min hand. I myrstacken tar nya signaler över och dessa vägleder myrorna i deras arbete för superorganismens bästa.

I varje myrhjärna sitter svampkroppar, en slags hjärna som alltså delar ursprung med vår hjärnbark. En myra har 250 000 neuroner i sina svampkropper. En människa har ca 100 miljarder. Ett stort myrsamhälle består av en miljon myror, vilket ger 250 miljarder neuroner. På sätt och vis har de alltså en större hjärna. Dessutom har myror de största hjärnorna relativt sin vikt i hela djurvärlden. Det är mycket beräkningskraft och det är inte konstigt att myror är ett av jordens mest framgångsrika livsformer och att de kanske överlistar min kanelfälla.

Myror som självmordsbombare
Myror nyttjar bladlöss som boskap. De odlar svamp och använder antibiotika för att skydda sina odlingar. De krigar och tar 
slavar och använder en rad sofistikerade vapen. En art tar upp mineraler i antennerna som fungerar som en gps styrd av jordens magnetfält. Det finns t o m myror som fungerar som självmordsbombare. När dessa jihadmyror försvarar sitt samhälle rusar de ut bland fienderna och spänner sig så hårt att väggarna som skiljer kroppssegmenten från varandra spricker. En kladdig vätska sprutar ut ur myrans kropp och fångar flera fiender i en klistrig fälla. Myran själv dör, men samtidigt har flera fiender oskadliggjorts. Fler än vad soldatmyran själv skulle kunna oskadliggöra med sina käftar. En myra har inga problem att offra sig, de är som celler i en större kropp. 


En självmordsbombare som exploderat
Systerskap och DNA
Myror offrar sig för helheten. Allt detta beror på att myror har ett särskilt släktskapsförhållande. När däggdjur parar sig så ger föräldrarna 50% var av arvsanlagen till barnen. Myrhanarna har bara en kromosom som de ger till sin avkomma, detta gör att han är till 100 % släkt med sina barn. Honan har dock två kromosomer, men avger bara den ena. Detta gör att hon till 50 % är släkt med sin avkomma. En myra är alltså till 75 % släkt med sina systrar, medeltalet av 50 % plus 100 %, men bara 50% släkt med sin mamma.


Alla i myrstacken är beroende av drottningen. Hon är själva centralenheten, det är från drottningen de kemiska budskapen samordnas och fördelas. Det är drottningen som är förvaringsplatsen för originalet till hela samhällets DNA. När en krigsmyra spränger sig i luften gör den det därför att dess kropp är utformad utifrån drottningens DNA. När myran sprängde sig i luften skyddade den de instruktioner som fick den att spränga sig. 


En märklig bok om myror
En av de märkligaste böcker jag läst var en thriller som handlade om myror. Boken heter myrorna (Empire of the Ants) och är skriven av Bernard Werber, en känd fransk science fiction-författare och vetenskapsjournalist. I boken får huvudpersonen ärva en lägenhet efter sin excentriska morbror. Han flyttar in med sin familj. Förutom lägenheten ärver han ett brev som till varje pris skulle överlämnas till honom efter morbrorns död. Där står bara en mening: GÅ ALDRIG NER I KÄLLAREN!


Det visar sig att morbrorn, som var en känd insektsforskare, lyckats komma på ett sätt att kommunicera kemiskt med myror. Det var en spännande bok som gav mycket kunskap om myror och tankeväckande och spännande var den också. Den finns även på svenska. Jag hade nog lite nytta av de nya kunskaperna i kampen mot myrorna i gillestugan.


Träningen

Jag sprang en lugn återhämtningsrunda idag. Igår var jag på kurs, men jag hann med lite styrketräning på kvällen. I tisdags körde jag backintervaller. Ser fram lite på söndag då jag ska springa 22 km igen. Ännu fortare än senast. 

2 kommentarer:

  1. Nästa år kanske du kommer att ha kanelresistenta myror (om de utvecklas på samma sätt som bakterier mot antibiotika)...

    SvaraRadera
  2. Haha, då rör jag bara ihop en ny kryddblandning till nästa år. Myrorna försvann i alla fall. Det är inte så stor risk med resistens eftersom myrorna inte fortplanter sig och därmed inte kan överföra resistens till nästa generation. Däremot kan de ju mata in kanelinformation i drottningen och vem vet vad hon hittar på.

    SvaraRadera