Hur jag besegrade min skrivkramp

Jag fick en etta i avgångsbetyg i svenska. Jag förtjänade förmodligen den där ettan, men den gjorde också att jag tappade tron på mig själv. Jag trodde inte jag kunde skriva, så jag skrev inte. 

På universitetet gick studierna bra tills det blev dags för uppsatser. Jag kunde arbeta i veckor med en kort inlämningsuppgift. 

Jag kämpade mig igenom A-,B- och halva C-kursen i nationalekonomi, men när det blev dags att skriva C-uppsats fick jag kramp. Jag kunde inte skriva - det var jag övertygad om. Jag hoppade av utbildningen och under några år lästa jag - med en växande studieskuld - filosofi och idéhistoria. 

Läraren i filosofi hette Bertil Mårtensson. Filosofer brukar inte hette Bertil, men Bertil var ett pedagogiskt geni och dessutom science fiction-författare. I en av hans filosofikurser fick vi i uppdrag att skriva en uppsats om vår favoritbok. Jag minns att en skrev om Dvärgen av Pär Lagerkvist, en annan om Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Själv skrev jag om Robert M Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel. Varje uppsats blev sedan ett kapitel i en bok som Bertil tog fram.

Jag var drygt 20 när jag läste Zen och konsten att sköta en motorcykel. Det var en tjejkompis som tyckte att jag borde läsa en bok utan formler och siffror. Jaha, sa jag. Jag läste den från pärm till pärm på några dagar. Det var en speciell bok. Den var olik de böcker jag läst tidigare. 

Nytt spår

Det är länge sedan nu. Pirsigs märkliga bok gjorde mig intresserad av nya saker. Så efter tre år som ganska omotiverad student i nationalekonomi och matematisk statistik började jag läsa idéhistoria, vetenskapsteori och filosofi. Det passade mig. Jag hade läst historieböcker sedan jag var nio år. Jag gillade också att fundera på saker och ting. Studierna gick otroligt bra, men så skulle vi skriva den där uppsatsen om en bok som betytt mycket för oss. Jag var ju övertygad om att jag inte kunde skriva. Jag satt fast i ett statiskt tänkesätt, men nu ville jag skriva. Jag ville något. Jag gav inte upp och sökte något nytt som tidigare.

Det var så mycket jag ville berätta. Jag tillbringade flera ensamma kvällar i ett litet rum på universitetet där det fanns nyinköpta, gåtfulla MacIntosh-datorer. Jag stirrade på en blank sida i något som kallades för ordbehandlare. Den tomma sidan fyllde den fyrkantiga bildskärmen. Markören blinkade hetsigt och uppfordrande. Jag påbörjade en mening, och raderade den en stund senare. Jag skrev och raderade. Ibland försvann sidor och text någonstans i den mystiska datorn och jag ägnade flera timmar åt att leta rätt på mitt dokument. 

När solen gick upp cyklade jag hem till mitt studentrum på Ålidhem med disketten i bakfickan. Efter tre veckor hade jag skrivit några osammanhängande sidor om allt och ingenting och vänt på dygnet. Jag gick till sängs när andra klev upp. Jag visste inte vad jag ville skriva om. Jag hade ingen som helst kontroll på situationen. 

Jag var på gränsen att ge upp igen. Jag hade skrivit några sidor men texten spretade åt alla håll. Jag läste boken ännu en gång från början till slut. Då upptäckte jag något nytt, något som relaterade till mitt problem. 

Ta kontrollen

Vid ett tillfälle tar bokens huvudperson Faidros (Pirsigs alter ego) jobb som lärare i staden Bozeman, Montana. En av hans första uppgifter är ge eleverna i uppgift att skriva en uppsats om USA. När det är dags att lämna in uppsatserna har alla utom en flicka klarat uppgiften. Hon är en duktig elev, men hon kommer ingenstans. Faidros ber henne skriva om hemstaden Bozeman. Hon kan inte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle skriva, för så många andra hade redan skrivit om Bozeman. Faidros bryter ner uppgiften gång på gång, till slut säger han: ”Ta operan i Bozeman. Börja med den översta tegelstenen på vänster hand.” 

Flickans ögon lyste upp. Nästa lektion kom hon med en uppsats på femtusen ord om fasaden på operan i Bozeman. Hon berättade att hon hade suttit mittemot operan. Hon hade börjat med den första tegelstenen, sedan den andra tegelstenen; efter det kom orden av sig själv. Genom att Faidros bröt ner hennes uppgift till en enda tegelsten tvingades hon se och tänka själv. Det var hennes tegelsten. Ett tydligt mål. Hon fick kontroll över uppgiften, vilket gav henne motivation att skriva färdigt uppsatsen. 

Jag förstod att jag också måste fokusera på bara en sak. Man kan säga att jag hittade svaret på min skrivkramp i min egen skrivuppgift, eller det kanske snarare var tvärtom så att svaret uppenbarade sig och hittade min fråga. Jag var studenten som saknade kontroll. 

Jag kastade min uppsats om allt mellan zen och jord i datorns papperskorg och skapade en ny blank sida. Jag letade efter en tegelsten att utgå ifrån och jag fann den. Jag begränsade mig till en enda aspekt i boken. Det gav mig kontroll. Jag kom loss från mitt statiska tänkande. Jag skrev snabbt ihop en tjock bunt med A4-sidor. Det blev min första väl godkända uppsats. När jag däremot skulle redovisa mitt arbete kom alla sidorna på en och samma gång ur munnen på mig och ingen förstod någonting av det jag sa. Men det har jag också blivit lite bättre på.