Om att inte höra ihop

Nu är det bara några dagar kvar till årets första ultralopp längs Roslagsleden med det luriga namnet Jättelångt (jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska springa jättelångt och fått frågan: hur långt då?). Jag trodde att det var mest stiglöpning, men det ska tydligen vara övervägande grusväg. Det är inte mitt favoritunderlag, men bättre än asfalt. Jag har inte bestämt om jag ska ta Fivefingers eller Montrail-skorna. Kanske jag tar båda och har ett par i en ryggsäck och ett par på fötterna … fast jag är inte säker på om jag ska ta ryggsäck heller. De flesta verkar springa loppet med ryggsäck, men jag gillar inte att bära något på ryggen som skumpar omkring. Kanske jag börjar med ryggsäck och sedan lämnar den i en kontroll om den känns för jobbig. Det är ju bättre än att kasta den i en soptunna. Efter några mils löpning är risken stor att jag kastar saker som stör.

När jag körde tredje sträckan i stafettvasan 2009 var vi sponsrade med vita mössor med en stor rund tofs på. Den där tofsen blev bara större och större för varje kilometer, som om den rullade i snö. Huvudet slog fram och tillbaka i takt med tofsen. Än slankt jag hit och än slank jag dit. Snart lossnar huvudet, tänkte jag. Det var den eller mitt huvud. Jag fattade ett snabbt beslut och slet av tofsjävlen från mössan och kastade den rakt mot en sovande tall som råkade stå för nära spåret. Den ruskade till, släppte ner lite snö innan den somnade om i några hundra år igen. Huvudet kändes 200 kilo lättare efter det och det var som om jag kastat iväg alla negativa tankar också. Jag körde så fort efter detta utbrott att lagkompisen som jag skulle växla till satt på toaletten lagom till växlingen. Det är väl tjusningen med stafetter. Man vet aldrig hur det ska gå och det är kul att vara en länk i en kedja av likasinnade.

Tofsen sitter i dagen före.

Den märkliga förmågan att höra vågor i luften
Jag måste bära med mig mobilen under Jättelångt. Det är ett krav från arrangörerna. Det är ganska stor risk att man springer fel, ger upp eller kanske vill ringa en vän. Om jag inte tar någon ryggsäck, sätter jag kanske fast mobilen på armen. Inga hörlurar och musik dock. Ultralopp vill jag uppleva med alla sinnen, inklusive vansinnet och ursinnet.

Jag tränar bara till musik när jag vill överösta något annat, som när jag springer längs trafikerade vägar eller inne på ett gym. Det finns både för- och nackdelar med musik. En stor nackdel - som nästan alla moderna människor drabbats av - är att mobilernas hörlurar är så små, att de skickar ljudvågorna direkt in i hörselkanalen, rakt mot trumhinnan. Fördelen med moderna mobiler är att de visar på en display om man höjer volymen alltför mycket. Den blir röd som i död. Alltför höga ljud skövlar innerörats yttre hårceller. De slits sakta ner som klippor vid vattenbrynet. Men hur många bryr sig om det?

När ljudvågor når trumhinnan, börjar den vibrera och skaka tre små ben i mellanörat: hammaren, städet och stigbygeln. Rörelsen får stigbygeln att slå på den vätskefyllda hörselsnäckan, därmed översätts vågor i luft till vågrörelser i vätska. Vågrörelsen fortplantar sig därefter genom snäckans kanaler och får de yttre hårcellerna, som kantar kanalerna, att röra sig fram och tillbaka som sjögräs. Denna rörelse förstärker ljudvågorna innan de skickas till de inre hårcellerna, som skapar en elektrisk signal som via hörselnerven och flera synapser leds till den andra sidan av hjärnan där signalen slutgiltigt tolkas - mot bakgrund av hjärnans minnen - som språk, musik eller träd som faller.

Det är de yttre hårcellerna som kan skadas. De enda skyddande vågbrytare som finns är små muskler i mellanörat. Dels trumhinnespännaren, som aktiveras när vi tuggar (det är den muskeln som man kan få att mullra till lite om man gäspar eller gapar), dels stapediusmuskeln som drar åt stigbygeln om det kommer att kraftigt ljud. Den spänns förmodligen litegrann när man lyssnar på musik med hörlurar. Alla har väl råkat ut för att man dagen innan kört bil med bilradion på och utan att tänka på det har man höjt volymen gradvis. Dagen efter när man startar bilen dånar ljudet från bilradion jättehögt, eftersom stigbygelmusklen inte var beredd och det tar ett tag innan hjärnan får tag i stigbyglarna och dämpar signalen. Ptrooo!

Video med en yttre hårcell som rör sig i takt med ljudvågor från Bill Haley. Häftig känsla att veta att tusentals små hårceller svänger i takt med ljudvågor och gör det till musik. Källa.

För några veckor sedan skrev jag om Jean-Dominique Bauby som drabbades av Locked in syndrome efter en stroke. Han hade tappat kontrollen över nästan alla muskler, som t ex stigbygelmuskeln. Därmed kunde han inte mildra höga ljud genom att dra åt stigbygeln. En kvarglömd TV som stod på hela natten kunde var ren och skär tortyr för honom.

Att inte höra ihop
Nästan alla frågar sig någon gång vad som är värre: att bli döv eller blind? Jag tror det är svårare att plötsligt bli blind. En sån stor del av hjärnan och våra liv bygger på synen. Men det är svårt att tappa hörseln också och det är många som gör det. Med åldern krymper frekvenserna. Syrsorna tystnar. De bara gnider sina bakben. Många drabbas av tinnitus, som kanske låter ungefär som om en syrsa sitter i hörselgången och gnisslar hörselbenen mot varandra. Dålig hörsel gör andra sinnen, som synen, viktigare. Ögonen blir öron. Jag tror det är som att vara en guldfisk i en skål. Mumlande ljudvågor sugs upp av vattnet och man tvingas gissa vad läpparna säger, en mun i taget, tills man gissat fel så många gånger att ingen lyssnar på vad man säger. Man tystnar och blir dövstum. Man hör inte ihop längre. Det är därför jag är lite försiktig med att stoppa in höga ljud direkt in i örat.

Dålig hörsel är ett ganska nytt fenomen. Liksom alla andra sinnen försämras hörseln med åldern, men i en studie såg man att 80-åringar som levt sina liv långt från den moderna världen hade hörsel som dagens 30-åringar.

Nu vek jag av rejält från spåret som jag tror var löpning. Min blogg är mest avvikelser från ämnet, vad det nu är. Hoppas jag kan följa spåret bättre i Roslagen. Jag avslutar i alla fall inlägget med lite löparsnack.

Höga kusten Trail
Jag skrev tidigare att jag var sugen på att springa Drakloppet i Sundsvall i augusti, men det ligger kanske alldeles för nära Swiss alpine. Däremot borde jag hinna återhämta mig till Höga kusten trail, som en lång kompis tipsade om. Ser riktigt spännande och kul ut att springa i välkända skogar. Egentligen borde jag inte tävla så mycket, men det är ju så roligt och det finns tyvärr inte särskilt många lopp som inte är tävlingar. Tävlingar gör att man anstränger sig mer och presterar bättre, men de sliter också. Jag hoppas det blir en fortsättning på fjolårets härliga End of trail-löpning. Jag gillar att springa lopp utan tidtagning och nummerlappar. Jag tävlar helst mot mig själv och hör samman med andra när jag gör det. För mig handlar löpning alltmer om samhörighet och allt mindre om att tävla. Alla springer mot samma mål, men en del springer jättelångt.