Magkänsla

Jag fiskade lite efter återkoppling i mitt förra inlägg och fick några uppmuntrande kommentarer. Tack för det! Det behövde jag. Det känns lite jobbigt just nu på sina håll och kanter. Jag är inte riktigt nöjd med allt jag gör och jag vet inte riktigt vad jag vill. Träningen går dock bra. Den väger ofta upp det som går dåligt. Ett par dagar i veckan kör jag dubbla pass. Det blir löpning och skidåkning, styrketräning och skidåkning. Bloggandet har tappat lite tempo under december, jag tror att det dels beror på att jag är trött, dels på att jag har så många idéer och ämnen att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Det kanske är bäst att bara börja skriva - som jag gör nu - och se var jag hamnar. Alltid blir det något. Följa magkänslan, som man säger. Det har jag alltid varit dålig på. Jag analyserar ofta för mycket, vilket förbrukar mycket viljestyrka och ibland blir det helt fel. Jag har analyserat mig själv och kommit fram till att jag måste bli bättre på att fatta beslut och göra saker direkt. Min magkänsla vet oftast vad jag vill. Det har jag lärt mig i efterhand, eller snarare efteråt. Jag är efterklok. Oftast är den första tanken rätt. Sen krånglar jag bara till det och det är väl där jag ofta befinner mig. Jag är ett jäkla krångel och till slut återstår bara ett rejält alexanderhugg.

Alexander den store löser den gordiska knuten med ett beslutsamt svärdshugg.

Det är svårt att sätta fingret på magkänslan. Den finns i alla fall inte i magen. Det vi kallar magkänsla är snarare en tyst kunskap som gror i en växande erfarenhetsbank. Till slut blir kunskapen omedveten. Hjärnan vet hur det hänger ihop när den till slut har knutit alla trådar. Man bara vet, utan att kunna säga vad det är man vet. Man ser, utan att veta vad man ser. Det är bara så svårt att lita på något som är tyst. En stum leder en blind. Vågar min blinda sida ta min stumma sida i handen och följa med? Jag har nog inget val. Jag får lära mig använda andra sinnen.

Tyst kunskap
Den tyske psykologen Gerd Gigerenzer berättar i sin bok Gut Feelings om en kvinna som går ut från ett flygplan. Hon drar en ordinär resväska och ser ut som alla andra resenärer. Efter bara 10 meter möter hon den civilklädda polisen Dan Horans blick. Båda vet direkt varför den andra är där. Polisen vet att hon har något i väskan och hon vet att han är en civilklädd polis. Han ringer sin kollega som följer efter henne. Hon vet att hon är upptäckt och varnar en man i en bil som möter henne. Bilen kör iväg och lämnar henne åt sitt öde. Dan Horans kollega visar sin polisbricka och ber henne följa med. Det visar sig att hennes väska innehåller 200 000 dollar som var ämnade för att köpa marijuana. När Gigerenzer frågar Dan Horan hur han kunde plocka henne bland hundratals andra sa han att han inte visste hur. Han bara vet. Så är det alltid. Han ser direkt vilka som är skyldiga. För att få söka igenom en väska måste de dock ha en fullmakt, åklagaren kräver någon slags bevis för att skydda oskyldiga. Men det finns ju inte, så Dan Horan brukar hitta på ett skäl till varför han måste titta i någons väska. Under åren har han skaffat så mycket kunskap att det går på instinkt.

Det är inte alltid en färdighet går att beskriva med språk. Den bara finns där. Tänk efter. Andra personer kanske tycker att just du är så duktig på något, men själv tycker du inte det. Det är ju så självklart. Som att laga en cykel, åka skidor, springa, rita ett ansikte eller berätta en rolig historia. En del är bättre på det än andra men själva tycker de inte att de är särskilt duktiga. Om du tänker efter så har du säkert en sån tyst kunskap som andra uppskattar.

Snabba bollar
Magkänsla, eller intuition eller tyst kunskap, som grundar sig på lite information är oftast bättre än det genomtänkta beslut som grundar sig på mycket information. Redan efter en sekund kan hjärnan göra en bra gissning. Den första gissningen är den bästa. När man däremot analyserar något tar man även in den näst bästa lösningen och den tredje bästa, osv. Hjärnan blir överbelastad och risken är stor att man sedan väljer fel lösning. Det såg man bland annat i en studie på handbollsspelare. De måste fatta snabba beslut om de ska passa, skjuta eller fejka att de gör något med bollen medan de hänger i luften. Passa till höger eller till vänster? Det finns alltid flera alternativ. Skulle spelarna fatta bättre beslut om de fick mer tid på sig?

Flygande handbollspelare. Källa:
http://galerie.best4sports.de  Foto Armin Kuebelbeck.

I ett experiment lät man 85 erfarna handbollsspelare stå framför en skärm med en boll i handen. På skärmen visades autentiska handbollssekvenser. Varje filmsekvens visades i tio sekunder innan man frös bilden. Sedan frågade forskarna spelarna vad de trodde att de själva skulle göra om de hade bollen i det läget. Spelarna ombads att föreställa sig att de var spelaren med bollen, och när scenen frystes, skulle de så snabbt som möjligt säga vad de skulle göra. Efter det så fick de gott om tid att analysera scenen och hitta fler alternativ. De kanske hittade en spelare till vänster eller höger som de inte såg i första läget. Därefter fick de välja vad de skulle ha gjort och i 40 % av fallen valde de något annat än i det första fallet när de reagerade direkt.

Sedan lät forskarna några erfarna tränare bedöma situationerna. Det visade sig att det första valet som gjordes under stress också var det bästa. Vad berodde det på? Det visade sig att de olika alternativen kom i kvalitativ ordning till spelarnas hjärnor. Den bästa lösningen kom först, sedan den näst bästa osv. Så när spelarna fick mer tid på sig så undersökte de fler dåliga alternativ.

Att överleva en eldsvåda

Magkänslan blir bättre med åren. Det handlar om utbildning och erfarenhet. Det är kunskap. År 1949 härjade en brand i Montana USA som fick namnet Mann Gulch fire. Femton brandmän kallades till platsen, men endast en av dem  - Wag Dodge - hade rutin. Han hade jobbat som brandman i åtta år och var 33 år. De övriga var knappt tjugo år. Under släckningsarbetet hamnade gruppen plötsligt i ett prekärt läge när de bekämpade branden nere i en dalgång. Elden kom rusande mot dem. Deras enda chans vara att springa mot toppen. På krönet bildas luftströmmar som motverkar och dämpar elden. Det visste alla och de började springa uppför med elden bara några hundra meter bakom sig. Det var varmt och mycket brant. De sprang för livet.

Den erfarne Wag Dodge förstod att branden inte följde det vanliga mönstret. Hans hjärna gjorde en prognos baserad på mönsterigenkänning av tidigare bränder och förstod att det inte gick att springa ifrån elden. Han stannade upp och slet fram tändstickor och tände eld på gräset framför sig. De andra rusade förbi och trodde han blivit galen. Wag försökte gestikulera åt dem att göra samma sak, men de fortsatte springa. Alla - utom tre som redan hunnit till bergskrönet - dog. Elden slukade syret och sedan de springande männen. Wag klarade sig. Han lade sig ner på marken som han bränt av och skyddade sig med allt han hade. Elden drog förbi. Det var en snilleblixt som kom från ingenstans. Ingen brandman hade gjort så tidigare. Wag Dodge visste inte varifrån idén kom, men han kände sig helt säker på att det var rätt beslut. Han försökte ju få andra att följa hans exempel. Under åren hade han byggt upp en kunskapsbank och alla bitar som ingick i denna brand fanns, det han gjorde var att kombinera dem på ett nytt sätt. Kunskapen fanns, men var utspridd i bitar. Nu fogades den samman i Wag Dodges hjärna och fick namnet ”escape fire”. Denna metod lärs nu ut i länder där risken att fångas i en gräsbrand är stor.

Magkänslan är viktig. Men tragedin visar också att det är viktigt att man lyckas kommunicera sitt beslut. Det är inte lätt, eftersom Wag Dodge bara visste att han gjorde rätt. Han kunde inte förklara vad han gjorde. Wag Dodges kamrater trodde han blivit galen. Det berättade de tre som överlevde och såg allt på håll. När man springer för livet är det inte lätt att lyssna på tyst kunskap. Elden överröstade allt och alla.

Lite övertränad

Risken för bränder är liten just nu. Snön vräker ner. Det blir en vilodag idag. Vaderna är fortfarande överansträngda efter hård löpning på löpband i veckan. Benen är möra efter all skidåkning och rygg och armar känns slitna. Jag har känt mig trött hela veckan. Varje morgon har duntäcket kopplat ett fast grepp om mig. Själv ser jag ut som en obäddad säng. Jag har inte hunnit klippa mig och ögonen vill inte riktigt öppna sig.

Idag är det i alla fall lördag och det blev lite sovmorgon. En god natts sömn är det bästa som finns ... Varför är jag så trött? Det kom snö och jag kunde inte låta bli att åka skidor. Att åka skidor involverar mer muskler än löpning och dessutom har jag kört dubbla pass. Jag har tränat på magkänsla och inte följt någon plan. Jag ville för mycket. Det kanske visar sig vara rätt? Fast just nu känner jag mig bara trött. Jag behöver en sovmorgon till. Sen är det bara en vecka till jullovet. Det var länge sedan jag sov fram mot ett jullov så mycket som nu.