Vad jag pratar om när jag pratar om strunt

I en recension i Aftonbladet av Murakamis bok, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, kallas löpare för ”sportfånar”. Murakami ”lierar sig” med den andra sidan. Den andra sidan är de som springer, gissar jag. Recensenten påstår också att det finns en konflikt mellan kropp och ande! Men det finns inga andar! Vetenskapen har i alla fall inte kunnat belägga andarnas existens. Vi har bara en fysisk kropp och hjärnan är lika mycket fysisk kropp som allting annat. Det finns inga andar, men vi blir däremot väldigt medvetna om andningen när vi springer. Man lär känna sin kropp när man springer.

Enligt vissa kultursnobbar är man alltså sportfåne om man springer (för mig är en sportfåne någon som dricker öl och tittar på fotboll och varken motionerar eller läser böcker). De gamla grekerna var inga kultursnobbar. Sokrates och Platon hyllade kroppen, de visste att det krävdes en sund själ i en sund kropp. Då följer logiskt att en osund kropp ger en osund själ. De grekiska filosoferna hade rätt. Det finns ett massivt stöd från hjärnforskningen för att löpning ger en sund själ, dvs. löpning är bra för hjärnan. Bland annat skapas nya hjärnceller i Hippocampus då man springer. Kulturnsnobbarna skulle således behöva ut och springa efter en kväll med för mycket rödvin, vilket knäcker en och annan hjärncell.

Jag tror det är därför som det skrivs så mycket elände och att det är därför som kultursnobbar uppskattar elände och ångest. De är helt enkelt osunda själar instängda i osunda kroppar. Deras själar vill ut och springa med sin kropp. Människan blev människa på savannen, vi blev till när vi skakades ner från träden och tvingades springa för livet för att överleva. Jag springer, det är därför jag finns. De som inte springer finns av samma själ. Men det vill de inte veta av.

Motion är det bästa botemedlet mot depression. Det är sedan länge känt att löpning ökar nivåerna av serotonin, noradrenalin och dopamin och att t ex för lite serotonin är kopplat till depression. När man springer frigörs signalsubstanser och tillväxtfaktorer i hjärnan som bygger upp och stärker hjärnans infrastruktur. Ångest och depression ”äter upp” hjärnan så att hjärnan bokstavligen blir som en schweizerost. Tankarna tvingas följa de vägar ångesten grävt ut. De går runt, runt och håller varandra i svansen som allt tyngre ångestladdade elefanter. Nya hjärnceller kan skapa strukturer som gör att man kan bryta sig loss från invanda mönster. Tankarna kan få syn på nya stigar som viker av eller leder runt från de invanda tankemönstren.

När jag googlade lite om ämnet för dagen snubblade jag över en artikel i Washington Post om en kvinna som tack vare löpningen kommit ur en livslång depression. Läs hela historien här. Det är ett vittnesmål om löpningens effekter på hjärnan. Ett litet utdrag ur artikeln:

Now, if I am feeling down, I go for a run. I usually start feeling better almost as I head out the door -- in part, I believe, because I am taking charge and doing something. But by mile four, I can actually feel my thinking beginning to change, from negative to positive, as if four miles, or about 30 minutes, is some kind of threshold. On longer runs, by about mile 13 or 14, I start to feel a mild euphoria. If I run faster, I'll notice it earlier. If I'm doing an easier, slower run, it takes a bit longer.

On really long runs, of 18 to 20 miles or more, the nature of my thoughts go beyond just positive to creative. I start having brainstorms, one after the other, and I begin to feel "one with things," for lack of a better way to describe it. It's like deep meditation in which your personal boundaries open up and you no longer notice where you end and everything else begins.

I have figured out that if I run at least four miles, I feel relaxed, positive and clearheaded, feelings that can last from hours to days. And if I do so consistently, I won't fall into a really dark state.

Jag förstår inte varför man vill göra sig till en stereotyp. Den som läser böcker ska inte springa och den som springer ska inte läsa böcker, tycks recensenten mena. Varför ska man medvetet göra sig till en halv människa? Jag dricker rödvin, läser böcker och dessutom springer jag flera mil i veckan. Det är så trist med schabloner.

Förresten, alla som gillar löpning borde läsa Murakamis bok, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. När man springer långt måste man någon gång reflektera varför man springer. Det är svårt att inte tänka när man är ensam med hjärnan i löpspåret, därför känner varje löpare igen sig i någon av Murakamis betraktelser. Det är nog därför recensenten inte gillar boken. Hon känner inte igen sig. Lika lite som jag känner igen mig i en bok av Elfriede Jelinek. Men alla som gillar löpning känner igen sig i Murakamis bok, det kanske kan vara en ingång även för äkta sportfånar till riktig litteratur:-)

Uppdaterat: Här finns en bättre recension från DN