tisdag 4 december 2012

Personligheten

Man är den man är. Det har man hört några gånger. Du är som du är du, Johan. Ja och det är du med, tänker jag. Till stor del föds man till den man är, sedan justeras man en del tills man är runt 20-25. Därefter kanske man får och en och annan rejäl stöt. Men i stort sett är man densamma resten av livet efter 20-25. Det är därför vi inte upplever att vi åldras, för vi är ju - upplever vi - ungefär samma person. En 80-åring kan känna sig som 25, för hon tänker som när hon var 25.

Även om man är som man är blir man åtminstone lite klokare med åren. Hjärnans olika delar blir allt bättre på att skaka hand med varandra. Det är först i medelåldern man får en överblick. Man blir mindre säker på saker också. Att få överblick och bli mindre tvärsäker är detsamma som att bli klok. Nu tror jag att det enda jag någorlunda kan kontrollera är:

1. Mitt beteende och min attityd.

2. Att inte bli upprörd över det jag inte kan kontrollera.

Så mycket mer kan jag inte göra. Inte ens de båda punkterna kännsenkla. Jag faller lätt tillbaka i gamla vanor och måste uppbåda viljestyrka för att ta mig ur de gamla hjulspåren. Under de senaste åren har jag ändrat flera beteenden och försökt att ändra min attityd. Jag försöker vara mer positiv, tydligare och lyssna mer. Det går sådär, särskilt det där med att vara tydlig (inga problem när jag skriver). Punkt två är lättare. Jag blir sällan upprörd över det som jag inte kan påverka. Men ibland blundar jag. Efter händelser som tsunamin, 11/9 och Utöya, så brukar jag bara stänga av. Jag vill inte veta.

Kontroll
Jag kan nätt och jämnt kontrollera mig själv. Denna självkontroll sköts av ett område i hjärnan som kallas prefrontala barken. Det är också en sak som blir bättre med åren. Det är väl bara om man slår ut hjärnan med alkohol som man gör bort sig numer och därför dricker jag inte särskilt mycket alkohol heller.

Men man blir aldrig bättre på att kontrollera andra människor eller vädret, det som ligger under punkt 2. Inte ens mina egna barn kan jag kontrollera. Först håller man i dem hårt och spänner bågen tills man en dag släpper taget och låter dem flyga genom livet alldeles av sig själva. Det kanske är det svåraste som finns. Jag tycker mer om den klassiska liknelsen där föräldern håller i en pilbåge, än den nya liknelsen där föräldrarna sopar framför barnen som om de vore curlingklot. Förr eller senare kommer krockarna och man kan inte sopa ända in i boet. I boet ligger vilsna curlingklot som inte vet vart de ska ta vägen.




Personligheten sitter djupt inne i hjärnan i det som kallas limbiska systemet, eller reptilhjärnan som den också kallas. Den delar vi med alla djur som är minst lika avancerade som en ödla. Personlighetens signaler sköts av neurotransmittorer som dopamin och serotonin. Dessa fanns redan på dinosaurernas tid och långt innan dess. De reglerade först bara sådant som matsmältning och cirkulation, men när hjärnan utvecklades fick serotonin och dopamin mer avancerade uppgifter. Därvidlag är det inte så stor skillnad mellan möss och människor. Skillnaden mellan djuren och människan är att vi har en dirigent i prefrontala barken som försöker skapa harmoni och balans mellan olika impulser som bubblar upp ur det limbiska systemet. Vi kan välja att inte följa våra impulser.

Dopamin och ADHD
Ett djur är - om man skalar av allting annat - en avlång kropp med ett hål i vardera ändan som rör sig i munnens riktning för att ta in föda. Djur drivs av vingar, fenor, ben och - sist men inte minst - dopamin. Dopamin skapade en vilja att röra sig mot något. Utan dopamin skulle vi svälta ihjäl. Möss utan dopamin äter bara om de får mat serverat framför munnen så att de bara behöver gapa. Dopamin gör att vi vill något. En del vill mer än andra. En del har mer driv. Förmodligen var det dopamin som fick människan att sprida sig över jordklotet.

I en studie såg man att genen DRD4 (den långa versionen) förekommer i högre grad bland nomader än bland bofasta. Denna gen påverkar förekomsten av dopaminreceptorer och har kopplats till ADHD. De afrikaner som sedan blev asiater och som stannade kvar och utvecklades till hankineser har en låg förekomst av DRD4, medan de asiater som gav sig iväg, korsade Berings sund, floder, skogar och hittade en väg genom Kanadas glaciärer och till slut fyllde hela den amerikanska kontinenten, har en hög frekvens av DRD4 (USA har högst frekvens av ADHD. Det kanske till viss del kan förklaras med att hela kontinenten är fylld av ättlingar till pionjärer).

De som idag får diagnosen ADHD var de som historiskt förmodligen först hittade vatten, byten och lägerplatser på den nya platsen. Det var de som först tog sig över floder, gick in i mörka skogar och hittade vägen. Att vara nyfiken, "överaktiv" och äventyrlig var ett viktigt personlighetsdrag. Det ökade risken, men för att utvecklas måste man ta risker. Hos bofasta befolkningar är det inte en lika stor fördel att vilja ge sig iväg och undersöka horisonten. Men utan dopamin skulle inte mycket hända. Alla skulle kanske ha stannat i Afrika eller i Kina.

Personliga djur
Personligheten sitter djupt. Om vi är introverta, försiktiga, nyfikna, utåtriktade, ängsliga, kreativa osv. Alla som har husdjur vet att de också har personligheter. Men det som inte många vet är att även en eremitkräfta har personlighet. En del eremitkräftor kommer snabbt ut ur sitt skal medan andra är lite mer försiktiga. En del krokodiler vakar mer aggressivt över sina yngel, medan andra släpper ynglen vind för våg. Ibland är det ena beteendet bättre och ibland det andra och just därför finns det flera olika personligheter. De blomstrar i olika miljöer. Denna variation gör att det finns en utveckling, en evolution. I en farlig miljö är det bättre att vara ängslig och försiktig, medan det i en miljö med många möjligheter är bättre att vara nyfiken och försigkommen. Ur evolutionens synvinkel avgörs hur bra något är med hur många gener man lyckas skicka vidare till kommande generationer.

Man är den man är fast ibland vill man vara där man inte är
Jag tror de flesta är nöjda med sin personlighet. Man vill ogärna byta, för då skulle man ju i någon mån inte vara densamma. Däremot kanske man vill öka eller minska olika drag av sin personlighet. När jag såg videon nedan tänkte jag att jag kanske måste våga visa mig svag. Mycket av det jag gör syftar ju till att bygga upp min kompetens och min fysiska styrka. Hennes budskap skakade om mig lite. En dag blir alla svaga och man kanske måste börja träna på det? Eller åtminstone tänka på det? Eller ska man köra på som vanligt? Jag vet inte.

Se hela videon. Brené Brown är en fantastiskt bra föreläsare med mycket humor och insikt. Lade in den med svensk textning.



8 kommentarer:

  1. Intressant som alltid. Keep up the good work!
    Hörde dig förresten på Karlavagnen igår....

    /Perttu

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Perttu:)

      Ja vilket "bluffprogram". De ringde upp mig och frågade om jag ville vara med. Ok, sa jag. Sen hörde jag i luren att de sa att JAG ringt upp. Skumt. Blev lite ställd. Hoppas jag inte gjorde bort mig, det är svårt att bli intervjuvad i en telefon.

      Radera
    2. Om man får en stroke så blir personligheten ibland helt annorlunda. Du blir berövad din arbetsplats och dina arbetskamrater. Du får plötsliga utbrott. Du skrattar vid fel tillfälle.

      Personligheten sitter inte bara djupt och den kan rubbas. Den förändras också hela tiden fast vi inte tänker på det. Den är dock också djupt förborgad som du säger.

      Jag upptäckte också av en slump att det verkar som vi har ett trauma läge. Då jag råkade ut för en skada då jag cyklade omkull så gick min kropp automatiskt tillbaka till ett tidigare läge och jag fick tillbaka mina tidigare strokesymptom med tonus.

      Mycket bra skrivet Johan...

      Radera
    3. Hej Bengt B!
      Tack:)
      Ja en stroke är en rejäl stöt mot hjärnan. Det finns inga garantier i livet och man kanske bör tänka på det Brown säger.

      Radera
  2. Hej! Hittade till din blogg för ett par dagar sedan och måste säga att du har många intressanta och tänkvärda inlägg.
    Du skriver att genen D3D4 är orsaken till att USA har hög frekvens av ADHD. Men det betyder att vi i Europa har lika högt, eftersom att majoriteten av amerikanerna idag har invandrat från Europa. Det blev lite oklart eftersom att du skrev att de som bor i USA idag är de som invandrade från Asien en gång i tiden, när den gruppen är ytterst liten i USA idag (indianerna som fanns i Nordamerika innan det koloniserades är ytterst få idag).
    Mycket intressant annars, hade ingen aning om att man kunde koppla ADHD till hur människan spred sig över jorden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sigrid! Tack för återkopplingen:)

      Ledsen om det blev lite oklart, ska försöka förklara lite mer utförligt ...

      Det är inte så att genen DRD4 orsakar ADHD, men det finns en koppling. Det är den långa versionen av genen som man har funnit en rad kopplingar till sånt som risktagande och impulsivitet och en större andel än genomsnittet som har den långa versionen av DRD4 har också fått diagnosen ADHD.

      Indianerna har en högre andel av den långa versionen av DRD4 än hankineserna. Ju längre bort från Kina, desto högre frekvens. Det har man sett i studien som jag länkade till. Men man spekulerar även om de européer som lämnade Europa har högre andel DRD4 än de som stannade kvar. De som utvandrar torde vara lite mer riskbenägna och vilja testa nya möjligheter.

      Radera
  3. Det är spännande grejer det där! Jag kan dock ibland tänka att ADHD och andra bokstavskombinationer har blivit någon slags "slaskdiagnos" när man inte passar in i ramen för hur man "ska" bete sig och vara och det är i princip alltid "negativt" och ska medicineras bort. Sorgligt på något vis...
    Och visst är jag annorlunda nu mot för bara 5 år sedan men frågan är om det är min personlighet som förändrats eller om det är min attityd och förhållningssätt...? :-)
    Bra skrivet som vanligt. :-) Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo nog finns det risk för slaskdiagnoser. Egentligen är det ju samhället som är fel när det inte finns plats för "överaktiva".

      Märkligt att man kan vara så annorlunda men ändå densamma. Tycker ibland att jag är exakt som när jag var fem:)

      Radera