Personkemi

Av alla miljarder människor lär man kanske känna - på sin höjd - några hundra under en livstid. Mer än så finns det inte plats för i hjärnan. Däremot finns det gott om plats i sociala medier. Där kan man ha tusentals vänner. En del är bättre, andra är sämre på att samla vänner.

För att lära känna en person på djupet, måste man umgås med den personen ganska länge, och hjärnan har - till skillnad från internet - begränsat utrymme för uppmärksamhet. Sen kanske det visar sig att man egentligen inte alls kände den personen, utan bara det skal som omgav honom eller henne. Bakom det skalet fanns någon annan eller något annat. Människor är ganska svåra att förstå sig på ibland. Jag förstår mig knappt på mig själv. Däremot förstår jag mig på atomer. De har också skal. De binder till varandra och bildar molekyler. En lärare i kemi förklarade en gång för mig att atomer och människor skapar relationer till varandra på ett liknande sätt. Det tyckte jag var en utmärkt bild och jag ska försöka återge den i detta inlägg. Jag använder nästan alltid sådana bilder som minnesteknik. Människor kan förvisso binda sig till varandra på tusentals olika sätt, medan atomer bara kan binda sig till varandra på ett fåtal sätt. Men som en grov indelning kan också mänskliga relationer sorteras i kemiska glaskolvar.

Atomer och individer
Ordet atom kommer från grekiskan och betyder odelbar. Även ordet individ - som kommer från latinet - betyder odelbar, d v s inte möjlig att dividera. Mänskliga individer byter alla atomer i kroppen på tio år, men vi är ändå samma person. Eller är vi det? Faktum är att man förändras ganska mycket på tio år och det krävs regelbundet umgänge för att hålla oss samman med obesläktade individer runt om oss. Inte konstigt att relationer faller sönder och att man tappar kontakten med personer som man inte längre umgås med. De flesta tror nog att de är samma person på samma plats i livet om tio år, men förmodligen har man förändrats ungefär lika mycket som om man jämförde läget idag med läget för tio år sedan. Livet är inte ett konstant flöde, utan en serie mer eller mindre oförutsägabara händelser som man måste anpassa sig till.

Introduktion till (person)kemi
En atom består av en kärna med protoner som omges av ett moln med lika många elektroner. Lite förenklat kan man säga att molnet består av flera skal där första skalet vill ha 2 elektroner, medan nästa skal vill ha 8 elektroner i sitt yttersta skal. Elektronerna i det yttersta skalet kallas för valenselektroner. Syre, som består av 8 protoner, har alltså 2 elektroner i sitt första skal och 6 valenselektroner i nästa skal. Syreatomen strävar efter att fylla sitt yttersta skal med ytterligare 2 elektroner för att fylla ut det med 8 elektroner. Natrium består av 11 protoner och har således två fulla skal (2+8 elektroner) och en valenselektron i ett tredje skal. Natrium strävar därför att bli av med denna valenselektron. När en natriumatom, som vill bli av med en valenselektron, träffar en kloratom, som har 7 valenselektroner och vill ha en till, slår de sig ihop och bildar salt.

En atom kan antingen ge eller ta. Om en atom har färre än 4 valenselektroner vill den ge, men om den har fler än 4 valenselektroner, vill den ta elektroner från andra. Atomer som har 4 valenselektroner vill både ge och ta och det är ingen slump att livet bygger på en sådan atom: kolatomen. Kolatomer kan binda till så många andra att den kan bygga möss, mossor och människor. Även kiselatomer har 4 valenselektroner, vilket ligger till grund för datortekniken. En kiselatom kan vara både 1 och 0, både ge och ta. En dag kanske kol- och kiselatomer slår sig samman och bygger nya livsformer.

Fyra sätt att hålla ihop atomer och människor
En bindning där den ena atomen hela tiden ger medan den andra atomen hela tiden tar, kallas för en jonbildning. Salt består av denna typ av bindning, där de ingående parterna har olika elektrisk laddning. Natrium ger en elektron och klor tar en elektron. Denna form av bindning är het men löses lätt upp. Det behövs bara lite vatten för att kyla ner och splittra atomerna. En förening där den ene ger och den andra tar, är en av naturens svagaste sammanhållande krafter. Två olika elektriska laddningar skapar en stark attraktion, men på lång sikt brukar det inte hålla särskilt bra eftersom en ger mer och en tar mer. Ingen vill vara ett tjänstejon till någon annan.

Till vänster en ojämlik bindning mellan natrium som ger och klor som tar en elektron. Till höger en jämlik kovalent relation mellan två syreatomer som delar på två elektroner.

Kovalenta bindningar är den mest stabila relationen mellan atomer. De kan vara enkla, dubbla eller trippla. Det rör sig ofta om samma sorts atom som gillar sig själv, som luften vi andas. Luften vi andas består av kväve och syre som har 7 resp 8 protoner. De saknar därmed 2 resp 3 valenselektroner. En kväveatom kan dock slå sig samman med en annan kväveatom och dela med sig av sina 3 mot att få 3 av den andra. Därmed har båda kväveatomerna 8 valenselektroner halva tiden var. Syreatomer delar 2 av sina valenselektroner med varandra. De delar med sig, vilket är en av naturens starkaste sammanhållande krafter. Vi kan lita på luften som vi andas. Den håller ihop.

Det finns även en typ av kemisk bindning där båda atomerna ger, men en ger mer än den andra. Det kallas för polär kovalent bindning. I det flytande ämne som kallas vatten ger syreatomer elektroner till väteatomer, men tar mer än de ger. Det är inte en jämlik relation (det kanske är det vanligaste bland människor också). Väte ger mer. Elektronerna befinner sig oftare nära syreatomen i vatten, vilket ger syret viss negativ laddning medan väte har svag positiv laddning. Väteatomerna, som inte får lika mycket som det ger, dras därför till andra syreatomer eftersom de är negativa och syreatomerna i vatten är positiva. Så vätet har en svag koppling till övriga syreatomer, vilket kallas för vätebindning. Det är därför vatten håller ihop. Vätet är bundet till syre, men dras till andra syreatomer eftersom den inte får allt från ”sin” syreatom. Alla vattenmolekyler är därför attraherade av varandra, vilket ger vattnet dess unika egenskaper och gör att det är oerhört svårt att dela på. Vätebindningar är som en serie olyckliga bigamiäktenskap där de utnyttjade fruarna kastar lystna blickar på andra syreatomer som i sin tur inte riktigt kan hålla sina båda fruar nöjda.

Ytspänning

Givare och tagare
Enligt kemins och människans lagar är det bäst att dela med sig, att bjuda på sig själv och sin tid. Alla har något att dela med sig av, men alla kanske inte kan dela med sig av olika anledningar. Överallt finns människor som stjäl tid och utrymme, som hela tiden tar för sig utan att ge något tillbaka. Jag brukar undvika dem. Det finns också människor som det är omöjligt att skapa någon sorts bindning till. Förmodligen passar inte mitt yttersta skal dem och deras passar inte mitt.

När jag träffar en människa för första gången har mitt undermedvetna redan gjort en bedömning innan jag sagt hej. Ibland har jag fel, men ofta känner man på sig om det går att skapa någon sorts relation till en person. Själv trivs jag bäst med personer som har humor och - åtminstone om de befinner sig i medelåldern - har lite distans till sig själva. Jag tror det är naturligt att man tar sig själv på större allvar när man är yngre. Det gjorde åtminstone jag. Nu har jag så mycket distans att jag har full förståelse om någon tycker att jag skriver lite väl krångligt och spekulativt just nu, för det kanske jag gör. Man får nog ta det jag skriver med en nypa natriumklorid ;)

En del blir mer lika med tiden, så att man nästan inte kan skilja dem åt. De anammar samma klädstil, gillar samma mat, går i takt och använder samma fraser. Personer man gillar att umgås med, börjar man likna. I bästa fall liknar man varandra lika mycket, men ofta liknar den ena den andra lite mer. Det kanske har med vilken typ av ”kemisk” bindning som det rör sig om.

Människor vill spegla sig själva och varandra. Det har t o m spekulerats om att det finns särskilda hjärnceller som sköter denna spegelfunktion, s k spegelneuroner. Vi kan helt enkelt inte låta bli att härma varandra. Genom att kroppsligen härma någon, förstår vi den personens känslor bättre och dessutom skapar det en omedveten relation.

Kroppen och hjärnan
I ett experiment lät man personer titta på filmer och sedan bedöma filmerna. Personerna hade pennor mellan tänderna som antingen förstärkte eller försvagade deras leende och det visade sig att de som log mest, tyckte att filmerna var roligare än de som inte log. Kroppen påverkar alltså hjärnans uppfattning om vad som är roligt.

Om man bedövar vissa ansiktsmuskler med botox är man inte lika bra på att likna och därmed inte heller på att förstå andra. Kropp och hjärna hör ihop, så man måste härma ett uttryck för att verkligen känna det. Alla vill vara unika. Men jag tror alla vill likna någon och hoppas att någon ska börja likna dem.

Om man skrattar och är glad, mår man bättre och känner sig gladare. Kroppen hör ihop med hjärnan. Den är en odelbar enhet, en individ. Det är mycket man inte kan påverka. Det mesta som försiggår i kroppen min är omedvetet och för alltid oåtkomligt. Jag kan inte tvinga fram fler hjärtslag, pressa ut mer gallsyra eller få levern att jobba hårdare. Men jag kan tvinga mig själv att andas lugnare. Andningen via diafragma är kanske den enda kopplingen mellan de inre organen och den medvetna, viljestyrda hjärnan. Med hjälp av andningen kan jag dra ner tempot i resten av kroppen om den är stressad. Lugnare andhämtning, ger en lugnare kropp och det ger en lugnare hjärna.

Det blir mer om meditation och andning i ett kommande inlägg. För personer som alltid är ”på” är det kanske lika viktigt som fysisk träning. 

Nu har jag krånglat färdigt, dags att stänga ner elektronerna och koppla av igen.