torsdag 17 januari 2019

Hjärnfysikbloggen: Uthållighet - om människans gränser

Femmilen är det stora testet på uthållighet. Det är VM 2015 i Falun. Inför upploppet har fyra skidåkare ryckt loss. En av dem är Petter Northug. När det är 100 meter kvar ligger han på tredje plats. Efter en ursinnig spurt vinner han med 1,7 sekunder. En expert säger att Northug har de starkaste armmusklerna. En annan expert säger att han har den bästa staktekniken. En tredje expert säger att Northugs motståndare övermannats av mjölksyra. Men vann Northug tack vare bättre fysik eller teknik, eller var det Northugs hjärna som vann? Kropp eller sinne?

Det är den frågeställning som Alex Hutchinson söker svar på i sin bok Uthållighet - de tänjbara gränserna för din förmåga (Adlibris eller Bokus). Han har funderat länge. Som ung löpare sprang han 1500 meter på drygt 4 minuter. Det gick inte att springa fortare. Plötsligt sänkte han sitt personbästa till 3,44 på några veckor. Det räckte nästan till ...


Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.




lördag 12 januari 2019

Hjärnfysikbloggen - Löpning halverar åldrandet

Enligt en ny studie halverar löpare som sprungit i 50 år sitt biologiska åldrande. Människor som däremot suttit stilla i 50 år är precis så gamla som de ser ut. Med tanke på att människan är gjord för att vara aktiv kanske det är dags att vända på perspektivet. De är ju snarare så att de som sitter stilla fördubblar sitt biologiska åldrande, medan de som rör sig åldras i takt med sin biologi.

Att bli äldre innebär ofta att man blir fysiskt sämre, men beror det i första hand på livsstil eller kan man påverka det? Tidigare studier har visat att äldre idrottare har friskare muskler, hjärnor, immunsystem och hjärtan än stillasittande personer i samma ålder. Men dessa studier har fokuserat på manliga idrottare, inte på ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen


tisdag 8 januari 2019

Du kan inte läsa snabbare än din egen hjärna

Ett av mina första blogginlägg handlade om snabbläsning. Jag läser själv väldigt snabbt, men i blogginlägget kan man få intrycket att snabbare är bättre. Det är det inte. Du kan inte läsa snabbare än din egen hjärna. När du läser orden i den här texten läser du tyst för dig själv. Du kan öva upp den snabbheten, men du kan inte läsa fortare än så.
Bildresultat för lucky luke drar snabbare än sin egen skugga

Barn som lär sig läsa läser högt. Förr läste alla högt. Tyst läsning ”uppfanns” på 300-talet av Ambrosius av Milano. Han läste text utan att röra läpparna. Det var nytt och uppfattades som konstigt då, men idag läser du förmodligen denna kod tyst i ditt huvud. 

Ambrosius av Milano

Enligt en del ”experter” på snabbläsning ska du inte läsa tyst för dig själv. De lär ut tekniker så att du ska läsa fortare än din hjärna. Problemet med det är att du tappar förståelse. Du kan inte förstå det du läser, om du läser fortare än din hjärna bearbetar texten.

En vanlig pappersbok är svårare att snabbläsa än en text på internet. Det är lätt att hamna i snabbläsande när du surfar på internets elektroniska www-vågor. Men precis som surfing flyter du på ytan. Du går aldrig djupt. Du hoppar vidare när det blir svårt. Att gå djupt tar tid. Det kräver viss ansträngning.

En del sätter som mål att läsa 100 böcker varje år. De kanske har läst att framgångsrika personer som Bill Gates läser 50 böcker per år, att Warren Buffet läser 500 sidor varje dag och att Elon Musk läste två böcker om dagen som tonåring. Men de läser för att förstå. Om målet är 100 böcker och metoden är snabbläsning, är det bara bortkastad tid. Det viktiga är ju att förstå böckerna och göra något av den kunskapen som Musk, Buffet och Gates. Om man bockar av böcker som antal lär man sig inget.

För att lära sig något av en bok är bästa tipset att stanna upp efter varje kapitel och försöka plocka ut kunskapen. Att stoppa in 100 böcker i hjärnan är mycket enklare än att plocka ut dem. Kunskap är en långsam process och snabbläsning en illusion.


torsdag 3 januari 2019

Hjärnfysikbloggen - Två nyårslöften

Det var en helt vanlig dag. Jag gick till parkeringen för att köra hem efter jobbet. Men bilen stod inte där den brukade stå och vänta på mig. Den hade rullat iväg över parkeringen. Bredvid bilen stod en upprörd man. Ojdå, sa jag. Tur att bilen träffade din bil och inte ett barn. Det blev ju bara en liten buckla. Han blev ännu argare. Jag gav mannen mina kontaktuppgifter. Stanna, skrek han. Jag polisanmäler dig för smitning. Men det här är inget polisärende utan ett försäkringsärende, sa jag. Då ställde han sig framför bilen. Tog upp mobilen och fotade mig ur alla vinklar och vrår. Brukar du smita från bilolyckor, skrek han. Men ingen är skadad sa jag. Det är en liten buckla. Vad är problemet? Då förstod jag att problemet var han. Inte jag. Jag tog det lugnt. Hans upprördhet bottnade i honom. Jag väntade tills han fått svar från polisen. Jag tänkte att det var bäst att han fick höra från dem. Kanske han lär sig något.

Nyårslöfte nummer ett

Jag kom att tänka på den där episoden när det blev dags att avlägga ett nyårslöfte. För några år sedan hade jag brusat upp och kallat honom idiot, sedan hade jag varit arg i flera veckor. Men jag har lärt mig att det är bortkastad tid och bortkastat engagemang. Varför ska jag fokusera på en person som beter sig fel. Jag kan inte styra upp hans liv. Det får livet göra, annars får han ett väldigt jobbigt liv.

Det kanske kan bli ett nyårslöfte. Jag ska inte avfärda andra som idioter och korkade. En del kanske är det, men de flesta har kommit till sina åsikter och sitt beteende genom egna erfarenheter och jag vet ingenting om dessa erfarenheter. Du kan försöka förstå ur deras ...


Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.