Under det senaste decenniet har Norge gått från att vara ett marginellt triathlonland till total dominans. Landet har vunnit olympiska guld och VM-titlar på både kort och lång distans.
Resultatet av åratal av lågintensiv volym och kontrollerad tröskel: dominans på både olympisk distans och Ironman.
Ändå bygger framgången inte på några speciella intervaller eller extrema upplägg. I stället handlar den om något betydligt enklare – hur man byggde grunden.
Utveckling före urval
När det norska landslagsprogrammet för triathlon tog form saknade man en bred talangbas att välja ur. I stället för att försöka selektera “rätt” idrottare valde man därför en annan väg. Man slutade sortera – och började utveckla.
Alla som ville träna triathlon fick plats. Tränarna använde tester för att styra träningen, inte för att sortera bort individer. Skador, svaga säsonger eller sena genombrott innebar inte att någon åkte ut. Tvärtom byggde systemet på tid och tålamod, snarare än på snabba svar.
Här ligger den avgörande skillnaden mellan selektion och utveckling. En nyckelperson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar