10 veckor med Norska Singlar-Ansatsen (NSA)

Nu är jag inne på elfte veckan med ramverket som kallas Norska Singlar - Ansatsen (NSA). De senaste två veckorna har jag ökat antalet subT (sub-tröskelpass) till tre per vecka. En vanlig vecka ser nu ut så här: lätt, subT, lätt, subT, lätt, subT, långpass.

På onsdagar är det extra lätt eftersom jag springer med kollegor. Vi anpassar oss efter gruppen – men eftersom jag håller små spontankurser om fysiologi längs vägen höjs nog pulsen ändå ett snäpp. Att prata i uppförsbacke borde nästan räknas som ett eget träningspass.

Härligt springa i skogen nu när det är torrt och kallt.

Jag har tränat i 40 dagar i följd nu. Det är personligt världsrekord. Jag har aldrig varit i närheten av det förut, och det säger något om NSA. Metoden skapar ett driv som kommer inifrån. Man avslutar passen med känslan av att det finns mer kvar – och just det verkar vara hemligheten bakom att man vill ut igen nästa dag.

Igår hade jag däremot min sämsta subT hittills. Inte tidsmässigt, men i känsla. Jag tror att jag började jaga siffror och jämföra med tidigare pass. Det är inte så NSA ska tränas. Man ska följa RPE och puls, inte försöka slå gamla tider. När tid, puls och känsla inte riktigt stämde ihop kändes det som en subtil signal om att något var lite ur balans.

Idag tog jag det på allvar. Jag sprang mitt långpass på något lägre puls och hade bara pulsen synlig på klockan. Tiden brydde jag mig inte om. Det kändes bra – pigg både under och efter. Imorgon springer jag det lugna passet ännu lugnare än vanligt, runt 65 % av maxpuls. Om tisdagens subT fortfarande känns tung kanske jag tar en vilodag. Men just nu känns allt bra igen.