onsdag 27 maj 2015

Ont i hjärnan

Idag sprang jag över Sundsvallsbron för första gången. Vi hade planerat ett lunchpass på 7,81 km, men vi sprang lite fel och det blev 11 km. Det är aldrig fel att springa lite fel, åtminstone inte om man inte har något möte inbokat efter lunchen.

Jag är rätt trött i benen just nu, men jag har inte ont. Fast om jag oroar mig och tänker för mycket, då kanske jag får ont. Det kallas för nocebo. I ett avsnitt av gamla favoritserien Seinfeld får George Costanza plötsligt kramper i hjärtat och värk som strålar ut i vänster arm. Kvällen innan hade George tittat på dokumentären Coronary Country om hjärtattacker. ”Jag sa åt dig att inte titta”, utbrister Jerry. ”Det fanns inget annat att titta på”, svarar George innan han ber Jerry ringa en ambulans – tvärsäker på att han har fått en hjärtattack.


Placebo är bättre, då blir man frisk genom att tro. Både placebo och nocebo visar dock att smärta är komplicerat. Föreställningarna påverkar vår uppfattning och vår uppfattning skapas av hjärnan. När det gör ont, gör det ont för att hjärnan bestämt sig för det.

Mer om smärta i hjärnan på Hjärnfysikbloggen



måndag 25 maj 2015

Föreläsning om curling och hjärnan

Förra veckan ringde curlinglandslagets förbundskapten Peja Lindholm och undrade om jag kunde hålla ett föredrag. Självklart sa jag ja. Jag slängde ihop ett föredrag i Keynote och i söndags träffade jag Peja och fem curlinglag på First hotell i Härnösand.

Jag började med ett litet trolleritrick och sedan gick jag i genom hjärnan, ny kunskap om hjärnan, likheter mellan ultralöpning och curling och en del tips som jag tror kan förbättra prestationen på både banan och i spåren.

Här har jag kört slut på den svenska curlingeliten med lite hjärnträning.
Bild från föredrag
Efter föredraget fick jag en kreativ och påhittig present av Peja - en OS-jacka med texten Head coach:)
Kanske måste lägga ut en bild med ansiktet vänt framåt. För någon vecka sedan sa en kollega "va fan är det du som är mr Hjärnfysik". Han hade följt bloggen flera år, hehe.

Läget just nu
Sex veckor kvar till High Coast Ultra. Kroppen känns bra. I helgen tänker jag springa ungefär 50 km fördelat på två dagar. Jag köpte ett par nya trailskor (Inov-8 X-Talon 212) och det blir ett test om de fungerar bra, annars får jag ta mina fivefingers igen.


Ikväll blir det ingen träning utan jag ska sätta mig ner och skriva min sjunde krönika för Runners World som kommer i julinumret. Sen ska jag skriva ett inlägg på Hjärnfysikbloggen.


måndag 18 maj 2015

Ett väldigt långt löppass

En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta ...



onsdag 6 maj 2015

Pröva den nya tallriksmodellen


Mitt första steg mot ett mer hälsosamt liv var att dricka kaffe utan socker, nästa steg var att välja det nyttigaste lunchalternativet på restaurang. Det kan tyckas som små steg, men även ett ultralopp börjar med ett litet steg och man måste man ta ett steg … Läs fortsättningen här


söndag 3 maj 2015

Kompressionskläder och fascia

Strax under huden spinner miljarder spindlar en väv av kollagen och elastisk elastin. Om man skrapar av ytan, ser kroppen ut som en hårt lindad kokong. Det är människans fascia.

För något år sedan skrev jag om kompressionskläder och drog slutsatsen att de knappast bidrar till något som inte kroppen gör bättre. Fascian kan ses som ett naturligt kompressionsplagg som håller kroppen spänd som en pilbåge och styv som en tajt dräkt två millimeter under huden. Den sträcker sig dessutom tvärsigenom hela kroppen, genom alla skrymslen och vrår. Den ändrar sin form efter kroppens behov. Sitter man mycket framför datorn, ser man ut som en som sitter mycket framför datorn.
Det vita är fascia.
Fascia kan dra ihop sig som en muskel, rekylera som en sena, ge sensorisk feedback som en nerv och binder samman kroppen till ett gemensamt nätverk. Möjligtvis kommer jag att köpa kompressionshjälp när man kan trycka in det med en spruta i låret och låta detta ämne sakta sprida sig i kroppens komplexa nätverk av band och trådar. Men där är vi inte än.

I senaste inlägget på Hjärnfysikbloggen står det mycket mer om den fantastiska fascian:




fredag 1 maj 2015

Varning för framtiden

Jag läste nyligen en artikel i DN om hur robotarna tar över journalistiken. De börjar med vädret, sedan tar datorerna över sporten och ekonomin. Snart gör de analysen också, och inte långt efter det får datorerna oss att gråta och skratta. När vi skapat en superintelligens kommer alla nya patent tas av datorer. I somras klarade en dator turingtestet, som tidigare ansågs som en barriär som skiljer datorer från människa. Utvecklingen är exponentiell och därför kan vi inte begripa hur fort det går. För de som dessutom inte förstår språket, är det ännu mer obegripligt. I skolan lär sig barnen svenska och engelska, men när de går ut skolan är många ändå analfabeter i en värld styrd av programspråk.

I en färsk föreläsning på Ted (video i slutet på inlägget) påstår Nick Boström att det inte är frågan om, utan när, datorerna överträffar människan. Vi måste redan nu rikta in tekniken så att människans och den artificiella intelligensens mål sammanfaller, menar han. Utvecklingen går mot en singularitet som den kusligt träffsäkra framtidsforskaren Ray Kurzweil förutsåg för över 20 år sedan.
Kurzweils förutsägelse från 1998 som fortfarande stämmer. En dator för 1000 dollar når snart mänskliga nivåer.
Det viktigaste språket
När du läser orden i denna mening behöver du inte tänka på grammatik eller innebörd. All tolkning sker automatiskt. Men tänk om du en gång vaknade och alla texter var på kinesiska. Du skulle inte klara dig särskilt bra. Faktum är att vi redan idag lever i en värld där majoriteten inte förstår det dominerande språket. Det handlar inte om kinesiska, utan om det digitala språket som i grund och botten består av ettor och nollor.

Ett av de vanligast språken är java. Ett program i java kan t ex se ut så här:

class HejApp
{
    public static void main(String[] args) 
   {
       System.out.println(”Hej!”);
   }
}

Dessa textrader kan verka lika otillgängliga som kinesiska, men det enda som händer när man kör detta program är att datorn säger: ”Hej!”. Människorna skriver ett programspråk med korrekt uppbyggda texter. Datorn gör om detta språk till ettor och nollor och gör det vi vill. Programmering är oerhört strikt, och därför också väldigt enkelt när man väl förstår alla regler. Med ord som ”class” och ”println”, förklarar man för datorn vad som ska göras och i vilken ordning saker ska göras. Bara genom att få datorn att skriva ”Hej”, får man en känsla av kontroll över datorn.

Det är fortfarande vi människor som har makten, men den håller på att glida ifrån oss. Vad händer om och när datorerna börjar programmera och reproducera sig själva? Ledande hjärnor som Stephen Hawking, Elon Musk, Steve Wozniak och Bill Gates, har alla på senare tid varnat för en utveckling där datorerna tar över sin egen utveckling och gör människan överflödig. Stephen Hawking anser att det är det största hotet för mänskligheten. Han var tidigt ute och varnade och några ansåg kanske att han blivit senil, men han är i själva verket långt före alla andra. Redan med iPhone 12 kommer mobilen ha mer beräkningskraft än en mänsklig hjärna. Några versioner senare - eftersom utvecklingen är exponentiell - kommer en mobil ha en beräkningskraft som motsvarar summan av alla mänskliga hjärnor. Vi lever i ett ganska bekymmersfritt mellanrum mellan en tid då kampen för att överleva styrde tillvaron och en framtid som den näst intelligentaste "livsformen". Vi har sociala hjärnor som vill tro att det som är nu är det normala och det som alltid gäller.

Det hänger på skolan
För 5000 år sedan fanns inga analfabeter, för det fanns inga texter att läsa. Sedan uppfanns kilskrift, hieroglyfer och alfabet, och i och med uppfinningen av boktryckarkonsten för 500 år sedan hamnade analfabeterna på efterkälken, eftersom de inte kunde förstå och ta del av ett samhälle styrt av texter. Genom att sätta barnen i skolor, fick människorna möjlighet att ta del av makten.

Precis som läs- och skrivkunnighet hjälpte människan överleva i en värld av texter, så kan programmering hjälpa människan överleva i en värld full av kod. Inte bara som krav för att få ett jobb, utan främst för att förstå och orientera sig i en värld styrd av programkod. Vi ägnar dagarna åt Facebook, Twitter, Spotify och Minecraft. Allt styrt av kod. Vi läser om hackers och om myndigheter och företag som spionerar på oss. Bakom allt detta ligger kod. Vi betalar lunchen med kod. Bilen styrs av kod. Kylskåp och tvättmaskin och filmen på TV - också kod. Redan efter att vi matat in några bokstäver vet Google vad vi letar efter, det är som om internet förutser vad vi gör och snart är det verkligen så.

Just nu är det en begränsad (mest en typ av män) del av befolkningen som använder och förstår kodspråket och de kanske har en annan syn på den superintelligens som utvecklas, jämfört med den okunniga majoriteten. Alla måste inte bli programmerare, men alla bör förstå att samhället bygger på kod precis som vi under de senaste århundradena behövde förstå ord och vad man kan göra med ord. Det kanske är större brist på folk som förstår kod, än på folk som kan programmera. Just nu råder brist på båda sorterna. Vi surfar på mobiler och internet, men bara en bråkdel förstår vad som händer under skalet.
Fem bilder på en robot. Vi ser också ganska osmakliga ut under skinnet.

Skolan släpar efter, och det råder brist på lärare som förstår kodspråken. Precis som man lär sig mänskliga språk i lärarutbildningen, borde därför alla blivande lärare lära sig ett kodspråk inte minst för att förstå det som händer med lärandet inom kort. Annars är risken stor att våra barn undervisas av analfabeter och att vi missar chansen att ta kontroll över den utveckling som Nick Boström varnar för i sin föreläsning på Ted. Det är svårt - och kanske omöjligt - att kontrollera och tämja något som är intelligentare än en själv. Jag tror som Boström att det krävs någon typ av gemensamma värderingar och integration mellan dator och människa. Jag tror Kurzweils version är den mest troliga, alltså en gradvis sammansmältning mellan människa och maskin och de som bäst förstår det som händer, kommer också klara sig bäst i denna symbios. Det sker redan idag. Alternativen är inte lika lockande. Någon kanske invänder att det bara är att dra ur sladden. Men vi är redan fast i ett känslomässigt och ekonomiskt beroendeförhållande och är det någon som på allvar tror att vi t ex kan stänga av internet?