onsdag 15 april 2015

Mitt liv som löpare

Det finns flera anledningar till att man springer. Det kan vara av sociala skäl, hälsomässiga skäl, för att vi är födda till det, för att det är roligt. Själv gör jag det av alla dessa anledningar, och jag är noga med vila och återhämtning och ganska sparsam med tävlingar. I sommar ska jag springa High Coast Ultra. Det blir en upplevelse och en utmaning, och även en chans att se platser som jag inte sett sen jag var barn. Jag vet inte om ett slitsamt lopp på 129 km i sig förlänger mitt liv, men själva upplevelsen gör livet mycket längre. Det gör alla ovanliga upplevelser. Upplevelser som sticker ut ur vardagen tänjer ut tiden, till skillnad från vardag och rutiner som kollapsar till ett och samma ögonblick när man ser tillbaka på livet. Minnet är inte en film, utan en samling bilder som blandas samman med tiden och bilder som är alltför lika, sorterar hjärnan obarmhärtigt bort.

Det var inget svar på varför jag springer. Jag vet inte om jag hittar något svar på den frågan. Det här var mest ett utkast i väntan på ett längre inlägg om proprioception och kroppsuppfattning som jag snart publicerar på Hjärnfysikbloggen. De längre mer genomarbetade inläggen hamnar där. På den  här "gamla bloggen" blir det mest korta uppdateringar just nu.

Till sist ett litet bildcollage över hur jag tror omgivningen och jag själv ser på mig själv som löpare:)





söndag 12 april 2015

Härlig vårlöpning

I veckan sprang jag flera pass i skogen. Ibland fick jag pulsa genom snö, men det var mestadels snöfritt och härlig stiglöpning. Det känns så mycket lättare att springa i skogen och ännu roligare när jag hittar nya stigar. 

Magiskt.
Stigen ringlade framåt och jag visste inte riktigt vart den ledde. Jag sprang nästan för långt, för jag ville inte vända tillbaka. Det blev 16 km långsam löpning in i det okända. Jag hade inget vatten med mig och det var ganska varmt, så jag stannade vid en bäck och drack flera klunkar iskallt vatten innan jag vände tillbaka och sprang 16 km åt andra hållet.
Våren kommer.
I skuggan låg snön kvar, men på sydsluttningarna blommade våren. Jag hade en klocka på mig, men jag brydde mig inte om tiden. Utsikten fick ta den tid den tog.

Jag stannade ibland och njöt av utsikterna.
I veckan skrev jag även klart min sjätte krönika för Runners World. Den som publiceras i nästa nummer (majnumret) tycker jag är min bästa hittills och den som jag skrev nu till juni är jag också nöjd med. Jag älskar utmaningar och krönikorna är en utmaning. De måste vara intressanta och man måste hålla sig under 4000 tecken. Det sista är bra träning för mig, eftersom jag gärna breder ut mig när jag skriver och associerar till allt mellan arkeér och kvasarer. Idag blev det återigen ett ganska långt inlägg när jag skrev om mjölksyra på Hjärnfysikbloggen. Det inlägget finns här …



måndag 6 april 2015

Kommande lopp

Jag skrev ett nytt och viktigt inlägg om överträning på Hjärnfysikbloggen i går. Det är ganska många som vill för mycket och tränar för mycket. Utveckling är en balans mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Om det blir för mycket av det ena eller det andra, då nöts vi sakta ner tills vi bryter ihop och faller samman. Utan undantag. Förr eller senare. Läs mer om det här.

Jag tror inte jag tränar för mycket. Jag känner mig pigg och stark och ser fram emot High Coast Ultra till sommaren. Det loppet är 129 kuperade kilometer, 50 kilometer längre än Swiss alpine. Det blir en utmaning. Imorgon ska jag springa ett pass på morgonen och ett pass senare på eftermiddag, sammanlagt ungefär 35 km. Det kan verka långt men det är ju ingenting mot själva ultraloppet.

Senare på hösten ska jag springa Höga Kusten Trail (se film nedan). Jag är revanschsugen efter fjolårets överraskande krampattack. Det är bara en tredjedel så långt, men rejält kuperat och en del klättring. Jag har inga fler inplanerade lopp, men man vet aldrig.


Förutom fysisk träning så testar jag min hjärna med en ny app som heter Brain Fitness Tracker. Appen har utvecklats av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Appen kartlägger min kognitiva förmåga, d v s uppmärksamhet, arbetsminne och logik. Min kurva ser bra ut, mest för att jag gjorde många nybörjarfel i början. Ny forskning visar att mental och fysisk utmattning hänger ihop, därför kan man använda mental träning som ett led att förbättra den fysiska prestationen. Jag tror mycket på det.

onsdag 1 april 2015

Varning för dagens inlägg

Idag är det den första april och man ska ju egentligen luras, men det är vanskligt på en blogg där inlägg kan läsas alla dagar så jag skrev ett lite halvsjukt inlägg på Runners World (RW aprilskämt var bra!) istället. Jag hoppas de som känner sig träffade inte tar det på så blodigt allvar:)

En löpares mardröm




söndag 29 mars 2015

Uppvaknanden och dopamin

För ganska många år sedan såg jag Awakening med bl a Robert de Niro och Robin Williams. Mitt starkaste minne från filmen var att jag hörde några märkliga ljud som lät som snyftningar och i nästa ögonblick grät nästan alla i hela biosalongen. Jag var där med min flickvän och det var förmodligen det första dramat jag såg på bio. Hon grät också. Jag är inte en okänslig person, men jag var nog van vid action och äventyr och att hålla tillbaka alla känsloyttringar. Jag minns också att det var en fantastisk historia som byggde på verkliga händelser i slutet av 60-talet då läkaren och författaren Oliver Sacks jobbade på ett sjukhus där det fanns en avdelning med okontaktbara, katatoniska patienter. Patienternas gemensamma nämnare var att de insjuknade och överlevde den epidemiska sömnsjuka som svepte över världen mellan 1915 och 1926, en epidemi som tack och lov inte återkommit sedan dess och vars orsak fortfarande är oklar. Historien utspelar sig 1969, alltså över 40 år efter epidemin. Under den tiden hade de som överlevt befunnit sig i en skugglik tillvaro mellan liv och död.


På 50-talet upptäckte den svenska professorn Arvid Carlsson signalsubstansen dopamin och dess betydelse för rörelse. Genom att ge ett läkemedel som kallades L-Dopa kunde man öka halterna av dopamin hos patienter med Parkinsson. Oliver Sacks misstänkte att L-Dopa även kunde hjälpa de katatoniska patienterna. I filmen lär sig Sacks (som heter Layer i filmen och spelas av Robert Williams) kommunicera med patienten Leonard Lowe (spelad av Robert de Niro) med bokstäver på en bricka. Sacks bestämmer sig för att att testa L-Dopa på Lowe. Resultatet blir över förväntan. Lowe vaknar upp efter 40 år. Han tar flera steg in i livet. Han hinner t o m bli kär. Sacks ger även övriga patienter L-Dopa och avdelningen får plötsligt liv; det är som om 20-talet hade återuppväckts. Efter ett tag blir dock Lowe förändrad och de negativa effekterna av L-Dopa börjar visa sig. Lowe får svåra tics och spasmer, alltmedan de övriga patienterna ser vad som händer honom och vad som väntar dem inom en nära framtid. Det slutar med att Lowe ber Sacks filma honom för att hjälpa forskningen och kanske hjälpa framtida patienter. Sedan dansar han en sista dans med sin första och sista kärlek. Då brast salongen ut i gråt. I nästa scen är Lowe katatonisk och livlös. Jag har inget minne av att jag grät, men å andra sidan är minnen ytterst opålitliga och med tanke på den rörande historien så fällde jag nog en tår som jag svalde i tysthet.

Oj, som vanligt skrev jag för mycket. Jag skulle egentligen bara skriva en liten inledning till min artikel om dopamin och kladdkaka på Hjärnfysikbloggen :)


måndag 23 mars 2015

Om framtiden

För 7-8 år sedan lyssnade jag på en känd svensk näringsexpert. Han sa en del bra saker och en del mindre bra saker. Bl a hävdade han att det var ohälsosamt att springa mer än 5 km. Efter varje löptur vräkte han i sig c-vitaminer för att hjälpa immunsystemet att oskadliggöra fria radikaler och förhindra att de skulle slita sönder ...

Forts ...