måndag 21 juli 2014

Kebnekaise och höghöjdsträning

Den här veckan har jag befunnit mig ganska högt över havet, närmare bestämt i närheten av och på Kebnekaise. Vi vandrade sammanlagt 55 km i lite tunnare luft. En människa balanserar en stor mängd luftmolekyler på huvudet och den luftpelaren blir kortare ju högre upp vi befinner oss och därmed sjunker trycket. Antalet tillgängliga syremolekyler minskar därför med ungefär 1 procent per hundra meter stigning. Syreupptagningsförmågan - VO2max - försämras. Det märker man inte i vanliga fall, men när man passerar 2000 meters höjd börjar det kännas när man anstränger sig. På den höjden är tillgången på syremolekyler 20 % lägre än vid havsnivån. Den övre gränsen ligger kring 8000 meter. Omkring 10 % av de som klättrat över 8000 meter har dött. Vårt livsutrymme är således en tunn hinna av liv mellan glödhet magma och joniserad strålning. Vi kan anpassa oss till viss del, men det krävs tusentals år av gradvisa genetiska anpassningar för att anpassa sig till ytterligheterna, vilket t ex tibetanerna gjort.

Bristen på syre gör att det är jobbigt att utföra aerobt arbete, men kroppen har stora marginaler och fungerar trots att var femte syremolekyl saknas. Det blir självklart bättre med acklimatisering, d v s om man låter cellerna få tid att anpassa sig till ett liv med brist på syre. Men även efter acklimatisering sjunker syreupptagningsförmågan med 2 % per 300 meter. Det är därför det inte slås några aeroba världsrekord på hög höjd trots lägre luftmotstånd för t ex cyklister. Sedan OS i Mexico City 1968 - som gick på hög höjd och där Bob Beamon hoppade längre än man trodde var möjligt - sköt intresset för höghöjdsträning i höjden, för man trodde att cellernas anpassning till den minskade tillgången på syre gör att de även fungerar bättre vid havsnivån ett tag efteråt. Men det är inte bevisat. Det ”kanske” bara är en placeboeffekt.

Fungerar höghöjdsträning?
I många studier har man inte tagit hänsyn till att de idrottare som tränar på hög höjd förväntade sig att de skulle förbättras av höghöjdsträningen. Om vi tror oss bli bättre av något, då blir vi också bättre. Det är i alla fall slutsatsen av en dansk-schweizisk dubbelblindstudie som omfattade 16 cyklister. Under fyra veckor tillbringade de 16 timmar per dag i rum där man kunde simulera olika höjder. De delades in i två grupper: tio cyklister befann sig på 3000 meters höjd, sex befann sig på 1000 meters höjd. Till skillnad från tidigare studier visste varken försökspersonerna eller forskarna vilken höjd cyklisterna befann sig på, d v s studien var dubbelblind. Cyklisterna testades sedan vid fem tillfällen före, under och efter de fyra veckorna i rummet. Till forskarnas förvåning såg man ingen förbättrad uthållighet eller ens några förändringar i de parametrar - såsom antalet röda blodkroppar - som man trodde skulle förändras av höghöjdsträningen. Några förbättrade sin prestation, medan några blev sämre. I snitt förändrades ingenting.

I en australisk studie delades 37 elitsimmare in i tre grupper. En grupp tränade på drygt 2000 meters höjd, en annan grupp bodde i ett höghöjdshus som simulerade 3000 meters höjd samt tränade vid havsnivå. En tredje grupp fungerade som kontrollgrupp nere på marken. Det visade sig att antalet röda blodkroppar ökade med 4 procent för båda höghöjdsgrupperna, men prestandan försämrades. De nya röda blodkropparna tycktes alltså arbeta förgäves vid havsytan.

Enligt Tim Noakes, som är en auktoritet som jag rätt ofta hänvisar till, kan höghöjdsträning vara bra för vissa, dåligt för andra men spelar inte någon roll för de flesta. Placeboeffekten är viktig och svår att filtrera bort i studier. Om man tror att luften - eller att Gud, som Noakes säger - är på din sida, då springer man bättre. Tron kan inte förflytta berg, men den kan få oss att besegra berg.

Det råder alltså delade meningar om nyttan med höghöjdsträning och även vilken mekanism - antal röda blodkroppar eller att man använder befintligt syre effektivare - som skulle kunna förklara effekterna. Helt klart är det dock värdefullt att träna på hög höjd om man ska tävla på hög höjd. Men det var inte därför jag klättrade uppför Kebnekaise.

Upp på Sydtoppen
Vi gick (och åkte båt över Laddjujavri) mot Kebnekaise fjällstation i regn och ösregn. På kvällen klarnade det upp och vi kunde sätta upp tältet. Sedan öppnade sig himlen och regnet öste ner och nya yrvakna bäckar kastade sig ner från bergen, medan de gamla bäckarna svämmade över. Det blev en orolig första natt. Regnet smattrade mot tältduken.

På morgonen läste vi att de guidade turerna via österled var inställda p g a vädret, men vi kunde gå i västerled. Det är en lite enklare - men längre - väg upp mot toppen. Det var några svåra bäckpassager, framför allt över Kittelbäcken som skummade och tuggade fradga. Några klättrare vände om där, andra gick längre upp längs bäcken, runt sjön och vadade över. Vi tvekade en stund sedan kastade jag över kängorna - ibland är det bättre att handla än att tänka. Kängorna är kastade, sa jag på latin och vadade över. Iskallt och strömt, men med en rejäl vandringsstav och genom att sätta ner foten bredvid stora stenar som stöd efter varandra kom jag över och kunde räcka över en hjälpande käpp.
Kängorna kastade. Näste man redo att korsa Rubicon.
Sen följde flera timmar tung och brant vandring mot toppen. När vi nästan var framme mötte vi en klättrare som sa att det inte gick att gå upp utan stegjärn. Leden upp mot Sydtoppen är glashal, sa han. Han hade fått hjälpa ett par som inte hade stegjärn och som fastnat på vägen. Det visade sig stämma. När vi närmade oss såg vi hur en sockertopp av is reste sig ur dimman, 2104 meter över havet.
Sydtoppen.
Jag gillar inte att göra alltför noggranna planer och att ta reda på för mycket innan jag ska resa. Planering gör resor förutsägbara, men det betyder också att man råkar ut för färre överraskningar och det är ju överraskningarna man minns; fast jag borde ju ha googlat på att man använder stegjärn om man ska upp i juli. Det var klantigt och lite typiskt mig.
Take it isy.
Tror jag fotar åt höger, d v s Björlings glaciär 500 meter längre ner.
Insvept i dimman kröp jag på alla fyra och höll mig i issprickor och nådde efter viss möda toppen. Jag hade sett Sydtoppen på bild tidigare, men inte fattat att själva toppen var så liten och smal. Det kändes som om det bara fanns plats för en person och mot norr och söder stupade det 4-500 meter. Det var snö de sista metrarna upp på toppen, men dimman gjorde snökanterna suddiga och otydliga. Himmel, snö, is och berg flöt ihop. Det var ingen fara och jag kände mig inte särskilt rädd, men det är inget för personer med anlag för svindel och om man klättrar i juli ska man absolut vara utrustad med stegjärn. Klart väder är också bra att ha.
Några meter kvar till toppen. Pulsen var ganska hög och jag fumlade med kameran för att ta en bild utan att se vad jag tog för bild.

På vägen ner tog jag det säkra före det osäkra - man ville ju inte halka iväg åt fel håll i dimman - och hasade mig sakta ner från toppen. Händerna var iskalla efteråt. Sedan återstod fem jobbiga timmar - det sliter att gå neråt - till fjällstationen. Dimman lättade, solen tittade fram och lyste upp landskapet som tidigare varit dolt bakom tjocka, blöta töcken. Landskapet var storslaget och vackert. Inget som - i alla fall inte en tafflig fotograf som jag - kan fånga med fyrkantiga bilder.

Den långsamma, mödosamma klättringen nerför fick ett roligt avbrott när vi åkte på en snödriva ner mot dalen där Kittelbäcken samlar vatten innan den ringlar sig vidare ner mot Ladtjovagge. Jag lutade mig tillbaka med vandringsstaven som styrspak och stöd och åkte ner på fötterna och avslutade med att bita i snön - det var det värt för vi sparade tid och knän. Sen var vi nästan framme och kl 5 nästa dag, efter några timmars sömn, började vi färden tillbaka på trötta ben. Solen sken och storlommen skrek. Vi blev rejält svettiga och köpte en dusch i Nikkaloukta innan vi åkte hemåt. Innan dagen var slut kröp jag ner i min egen säng.

Nu är det bara sex dagar till Swiss alpine och det kanske blir svårt att ladda om alla celler efter detta äventyr. Klättringen tog 12 timmar med alla pauser och på så sätt var det en generalrepetition inför Swiss alpine. Det är jobbigt att vara igång en hel dag, men ännu jobbigare att springa en hel dag. Jag har gjort den ena, nu återstår det andra.
Fuktfluffigt hår utan gele

måndag 14 juli 2014

Nyttan med meditation

Alla är nog medvetna om att det är viktigt med fysisk aktivitet, men det kanske är lika viktigt att hitta lugnet inom sig. Träning aktiverar kroppen, medan meditation lugnar ner kroppen. När jag ger mig ut för att springa behöver jag inte tänka på att öka hjärtfrekvensen, det sköter sig självt. Det ser det autonoma nervsystem till; det håller koll på det mesta. Det autonoma nervsystemet består av två delar: det sympatiska och det parasympatiska. Det går dubbla nervledningar från dessa system till alla inre organ, från öga till anus. De är som broms och gas, som ying och yang.

Det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet
Det sympatiska nervsystemet - gasen - höjer blodtryck och slagfrekvens, vidgar luftrören, ökar blodflödet till hjärt- och skelettmuskler och minskar blodflödet till resten av kroppen, minskar mag- tarmrörelser och vidgar pupillerna. Det bryter ner glykogen och triglycerider till glukos och fettsyror, redo att användas. Det är ett system för kamp, flykt och stress. Det kan aktiveras av ett rytande lejon, en krävande chef, långsamma bilköer eller en skrällande telefonsignal.


Det parasympatiska nervsystemet - bromsen - skruvar ner kroppen. Det gör allt som det sympatiska systemet gör fast tvärtom. Det leder blodet bort från muskler till mage och tarm, det sänker blodtryck och slagfrekvens. Det bygger upp förråd av glykogen och triglycerider. Det reparerar och skapar tillväxt. Det är därför brist på återhämtning ökar risken för överträning, d v s att kroppen sitter fast i det sympatiska systemets grepp.

För att en kropp ska fungera krävs balans mellan ned- och uppbyggande krafter, mellan katabola och anabola hormoner. Efter en måltid blir man trött och dåsig, vilket betyder att det parasympatiska systemet dominerar och ser till att vi smälter maten. Det är alltså ingen bra idé att träna eller att gå på ett stressigt möte efter att man ätit.

Jag skrev att alla inre organ har nervledningar från de båda systemen, men det gäller inte binjurarna. Binjurarna innerveras endast av det sympatiska systemet. Binjurarna innehåller modifierade neuroner och nervledningarna dit är helt och hållet myelinerade, d v s isolerade och därmed blixtsnabba. När stress aktiverar binjurarna frigör dessa neuroner, som saknar axoner, adrenalin rakt ut i blodomloppet på nolltid. Adrenalinet är således både ett hormon och en neurotransmittor. Hjärnan blir mer alert som en följd av denna våg av adrenalin. I några minuter sköljer det runt i kroppen, innan det bryts ner. Det tar därför en stund innan man lugnat ner sig efter att man blivit skrämd av en telefonsignal eller en falsk tiger.

När jag skrev ying och yang, var det självklart en överdrift. Vi är sällan helt och hållet i det ena systemet, utan ofta mitt emellan. Just nu dominerar det parasympatiska systemet mig, men det finns även vissa sympatiska inslag. Snart ska jag ta en simtur och det aktiverar mitt sympatiska nervsystem. Efter det ska jag återhämta mig, vilket aktiverar det parasympatiska systemet.

Livet på landet
I veckan var vi till min svärfars barndomshem tillsammans med större delen av släkten på den sidan. Gården hade först tagits över av svärfars äldre bror och nu var det en brorson som ägde gården - ett stort hus med ett mysigt, gigantiskt bondkök. De flesta som var där hade alltså vuxit upp på en bondgård och en och annan jobbade fortfarande som bonde. De minns vilket slit det var förr. De hade ingen romantisk syn på bondelivet. Upp fem varje morgon för att mjölka korna och i säng nio, såväl sommar som julafton. Man var helt beroende av vädret. Lycka var att få in höet just innan det började regna. Livet var alltså hårt och stressigt, men samtidigt förutsägbart och regelbundet. Man visste vad man skulle göra nästa dag och nästa år. Folk jobbade hårt, men ingen blev utbränd.

En del av dagens stress kanske beror på att denna regelbundenhet slagits sönder. Människans liv har i årmiljoner varit regelbundet och förutsägbart inom vissa gränser. Det fanns inte så många möjligheter som idag. Nu kan alla bli vad de vill, bara de själva vill, sägs det. Helst ska dagarna fyllas av aktiviteter. Denna frihet att söka lyckan krymper för varje år, men den finns alltid som en möjlighet, en möjlighet som var otänkbar förr. Samtidigt är lyckan en myt. Man kan göra en del för att öka lyckan (och kanske framför allt minska olyckan), men aldrig riktigt fånga den och hålla kvar den. Våra hjärnor frigör dopamin som förstärker vår strävan efter lycka (och skapar vanor) och lyckan kan vara att få in höet i tid eller att bli TV-stjärna, men redan nästa dag drar sig vågorna av dopamin tillbaka.

Kan man meditera sig lyckligare?
Det autonoma nervsystemet (sympatiska och parasympatiska) och det viljestyrda nervsystemet möts i andningen. Vi behöver inte tänka på att andas, samtidigt kan vi med vår vilja aktivera diafragman och andas som vi vill så länge vi åtminstone andas. När det sympatiska systemet aktiveras av stress ökar andningsfrekvensen, men genom några djupa andetag kan jag dra kroppen tillbaka under det parasympatiska parasollet och lugna ner mig. Jag kanske inte blir lyckligare, men jag minskar stressen och stress har en tendens att skapa olycka.

Jag är fortfarande en nybörjare inom meditation, men jag tror det handlar om att sitta bekvämt och sedan andas lugnt genom näsan och ut genom munnen och att bara tänka på andningen och inget annat under den tiden. När det kommer tankar - och det gör det - ska man bara låta dem passera som moln på himlen och inte fästa sig vid dem som man brukar. Svårare än så behöver det inte vara. Första gången kanske det räcker med några minuter, sedan bygger man på till en kvart. Allt detta blir bättre med övning. Man behöver inte vara en skäggig guru och man behöver inte en skäggig guru. Jag har fått några stressiga personer (som först tyckte det var flum och blev stressade av tanken att inte göra någonting i en kvart - en kvart!) att börja meditera och det ska bli spännande att se resultatet.


Många tror fortfarande att meditation är kvarblivet flum från 70-talet, men det finns en växande mängd studier (1, 2, 3, 4, 5, 6) som ger stöd för nyttan med att medvetet lugna ner sig. En ny studie visar att det räcker med så lite som tre meditationer à 25 minuter under en vecka för att signifikant minska stressen i kroppen. I studien fick en grupp meditera och en annan grupp analyserade poesi. Sedan tog man salivprov och intervjuade personerna. Gruppen som mediterade visade låga nivåer av stresshormonet kortisol och de kände sig mer avslappnade, än kontrollgruppen som analyserat poesi.

Mot Sveriges högsta berg
Just nu är jag på väg mot Norrbotten och Kebnekaise. Det verkar bli ganska dåligt väder och höjden av lycka vore åtminstone en fin dag. Mer än så vågar jag inte hoppas. Möjligheterna krymper på fjället. Det finns inte så mycket annat att göra än att följa leden. Det finns bara en topp och det finns inte många val.

Det finns så många möjligheter idag. Man måste tacka nej och välja bort det mesta, men jag tror man ska ge allt man har när man gjort ett val och hitta balansen inom sig själv mellan det man väljer och allt det man inte väljer.

onsdag 9 juli 2014

Löpning i värme

Bloggtempot är som ni märker lite lugnare så här i sommartider. Jag tyckte jag behövde lite bloggsemester. Det är också lite svårt att hinna med att skriva när man reser runt. Dessutom har det varit varmt och det mesta känns jobbigare i värme. Så jag har surfat mer på vågor än på elektroner ett tag. Men alla sorters pauser är nyttiga.

Löpning i Alghero
Första veckan av semestern åkte vi ner till Alghero på Sardinien. Vi bodde på ett fint hotell nära stranden. Som alla andra större städer runt Medelhavet har staden en blodig och intressant historia, vilket Sardiniens flagga vittnar om: ett kors med fyra halshuggna morer - en i varje hörn. En femtedel av Algheros invånare pratar fortfarande algheriska, en blandning mellan katalanska och italienska. Ett minne från 1300-talet då aragonierna styrde staden.
Sardinien är en vacker ö.
Jag sprang barfota längs stränderna Maria Pia och Lido varje dag och tog även en längre löptur uppåt bergen. En morgon sprang jag innan hotellfrukost och såg delar av staden vakna upp och andra som vinglade hem för att lägga sig.
Lidostranden räckte några kilometer. Bild från ett morgonpass.
Jag simmade en del, men vågorna saboterade mina försök att crawla. Sista dagen lugnade havet ner sig och jag kunde simma några hundra meter. Jag blev dock fruktansvärt trött. Men det var härligt att flyta. Alla flyter i saltvatten - t o m män med densitet.

När jag sprang i bergen svävade ett dussin gigantiska gåsgamar olycksbådande ovanför mig. De cirklade runt och steg med hjälp av värmen tills de nätt och jämnt gick att urskilja (man har observerat gamar på över 10000 meters höjd). Om jag ramlade utför en av sluttningarna skulle de säkert slita mig itu och äta upp mig på några minuter, tänkte jag. Nästa dag skulle mina atomer sväva uppe i skyn. Det lät i och för sig mer spännande än att pressas samman under två meter grus och jord, men jag höll mig på vägen och sedan tog jag ett dopp i det stora blå.
Stalaktiter i Neptunus grottor. 
Löpning i Östergötland
Den här veckan tillbringade vi några dagar i Östergötland, närmare bestämt på vandrarhemmet Glasbruket i Borensberg. Det var ett mysigt ställe och tillräckligt stort för en liten släktträff. Jag sprang upp mot skogarna i norr, österut längs Göta kanal och simmade kors och tvärs i Motala ström.

Det verkar som att vi drog med oss värmen från Alghero till Sverige för temperaturen låg kring 30 grader hela tiden. En del menar att det är lite för varmt för löpning, men när våra förfäder jagade på savannen var det just runt 30 grader. De var dock acklimatiserade. Jag var inte acklimatiserad ifjol när jag sprang Swiss alpine 78 km i 30 graders värme och man vet inte hur vädret är om tre veckor i Davos. Det är kanske bra att jag får tid att anpassa mig. Det tycks räcka med så lite som två veckors löpning i värme.

Kroppens acklimatisering till värme
Hjärnans viktigaste funktion är att upprätthålla kroppens jämvikt. Temperaturen hålls t ex inom ett begränsat intervall runt 37 grader. När man springer stiger temperaturen som en följd av cellernas ökade energiproduktion och kroppen kan då göra sig av med värmen på fyra sätt: genom strålning, konduktion, konvektion eller avdunstning. Av dessa är avdunstning (svettning) och konvektion (blod skickas från det inre av kroppen till huden) de mest effektiva mekanismerna. Dessa mekanismer leder till nedkylning och blir bättre ju mer man tränar i värme. Dels börjar man svettas tidigare och bättre, eftersom hjärnan förutser att temperaturen kommer att stiga, dels ökar blodvolymen.

Eftersom en större del av blodet rinner utefter kroppen, minskar musklernas tillgång på syrerikt blod. Ju mer värme som måste avges, desto mindre syre får alltså musklerna. Egentligen behövs inte de röda blodkropparna - som binder syret - för att kyla ner kroppen, utan det är blodplasma - som mest är vatten och näring - som kyler ner kroppen. Men inte ens hjärnan kan skilja blodet åt.

En av de positiva effekterna med att träna i värme är att mängden blodplasma ökar, vilket ökar hjärtats slagvolym och ger en högre VO2Max vid en given ansträngning. Man har sett att plasma kan öka med så mycket som två liter. Det betyder sannolikt att träning i värme även ökar prestandan oberoende av värme. Andra fördelar är förbättrat blodflöde och sänkning av hjärtfrekvens. Stressen på hjärtat minskar helt enkelt tack vare den ökade slagvolymen, d v s den mängd blod som pumpas ut i aorta från hjärtats vänstra kammare.

I en studie från Nya Zeeland tränade ett antal elitroddare fem dagar, 90 minuter per dag i ett rum där temperaturen var 40 grader och luftfuktigheten 60 %. De rodde med en intensitet så att kroppens temperatur inte översteg 38,5 grader. Syftet med träningen var överhettning, inte överansträngning. De fick bara 1 dl vatten att dricka under de 90 minuterna, tillräckligt mycket för att motverka känslan av att vara totalt uttorkad. En vecka senare var det dags för ett stort mästerskap och roddarna förbättrade sin prestation med i snitt 1,5%.

För några år sedan visade en amerikansk studie att 10 dagars träning i varmt väder, 100 minuter per dag, förbättrade VO2Max med 5 % även i svalt väder.

Det verkar alltså som om kroppen mår bäst om den stressas lite lagom. Lite lagom uttorkad, lite lagom överhettad och lite lagom hög höjd ger bättre prestation då det gäller. Om kroppen alltid får vad den behöver, behöver den heller inte anpassa sig. Det gäller hjärnan också. När hjärnan slutar anpassa sig till nya utmaningar, krymper den. När man ger efter för det som känns jobbigt och nytt, då börjar man åldras.

Värmen verkar fortsätta. Vi kom nyss hem och det är 29 grader varmt. Jag tittade på vädret i Davos. Fem grader och snöblandat regn. Det betyder förmodligen minusgrader uppe i bergen. Men det är tre veckor kvar till Swiss alpine och mycket kan hända. Även om det blir kallt, har jag nytta av min ökade slagvolym. Men jag har inte så mycket tid på mig. Det räcker med två kalla veckor för att tappa vinsterna med acklimatiseringen.

fredag 4 juli 2014

Personkemi

Av alla miljarder människor lär man kanske känna - på sin höjd - några hundra under en livstid. Mer än så finns det inte plats för i hjärnan. Däremot finns det gott om plats i sociala medier. Där kan man ha tusentals vänner. En del är bättre, andra är sämre på att samla vänner.

För att lära känna en person på djupet, måste man umgås med den personen ganska länge, och hjärnan har - till skillnad från internet - begränsat utrymme för uppmärksamhet. Sen kanske det visar sig att man egentligen inte alls kände den personen, utan bara det skal som omgav honom eller henne. Bakom det skalet fanns någon annan eller något annat. Människor är ganska svåra att förstå sig på ibland. Jag förstår mig knappt på mig själv. Däremot förstår jag mig på atomer. De har också skal. De binder till varandra och bildar molekyler. En lärare i kemi förklarade en gång för mig att atomer och människor skapar relationer till varandra på ett liknande sätt. Det tyckte jag var en utmärkt bild och jag ska försöka återge den i detta inlägg. Jag använder nästan alltid sådana bilder som minnesteknik. Människor kan förvisso binda sig till varandra på tusentals olika sätt, medan atomer bara kan binda sig till varandra på ett fåtal sätt. Men som en grov indelning kan också mänskliga relationer sorteras i kemiska glaskolvar.

Atomer och individer
Ordet atom kommer från grekiskan och betyder odelbar. Även ordet individ - som kommer från latinet - betyder odelbar, d v s inte möjlig att dividera. Mänskliga individer byter alla atomer i kroppen på tio år, men vi är ändå samma person. Eller är vi det? Faktum är att man förändras ganska mycket på tio år och det krävs regelbundet umgänge för att hålla oss samman med obesläktade individer runt om oss. Inte konstigt att relationer faller sönder och att man tappar kontakten med personer som man inte längre umgås med. De flesta tror nog att de är samma person på samma plats i livet om tio år, men förmodligen har man förändrats ungefär lika mycket som om man jämförde läget idag med läget för tio år sedan. Livet är inte ett konstant flöde, utan en serie mer eller mindre oförutsägabara händelser som man måste anpassa sig till.

Introduktion till (person)kemi
En atom består av en kärna med protoner som omges av ett moln med lika många elektroner. Lite förenklat kan man säga att molnet består av flera skal där första skalet vill ha 2 elektroner, medan resten av skalen vill ha 8 elektroner i sitt yttersta skal. Elektronerna i det yttersta skalet kallas för valenselektroner. Syre, som består av 8 protoner, har alltså 2 elektroner i sitt första skal och 6 valenselektroner i nästa skal. Syreatomen strävar efter att fylla sitt yttersta skal med ytterligare 2 elektroner för att fylla ut det med 8 elektroner. Natrium består av 11 protoner och har således två fulla skal (2+8 elektroner) och en valenselektron i ett tredje skal. Natrium strävar därför att bli av med denna valenselektron. När en natriumatom, som vill bli av med en valenselektron, träffar en kloratom, som har 7 valenselektroner och vill ha en till, slår de sig ihop och bildar salt.

En atom kan antingen ge eller ta. Om en atom har färre än 4 valenselektroner vill den ge, men om den har fler än 4 valenselektroner, vill den ta elektroner från andra. Atomer som har 4 valenselektroner vill både ge och ta och det är ingen slump att livet bygger på en sådan atom: kolatomen. Kolatomer kan binda till så många andra att den kan bygga möss, mossor och människor. Även kiselatomer har 4 valenselektroner, vilket ligger till grund för datortekniken. En kiselatom kan vara både 1 och 0, både ge och ta. En dag kanske kol- och kiselatomer slår sig samman och bygger nya livsformer.

Fyra sätt att hålla ihop atomer och människor
En bindning där den ena atomen hela tiden ger medan den andra atomen hela tiden tar, kallas för en jonbildning. Salt består av denna typ av bindning, där de ingående parterna har olika elektrisk laddning. Natrium ger en elektron och klor tar en elektron. Denna form av bindning är het men löses lätt upp. Det behövs bara lite vatten för att kyla ner och splittra atomerna. En förening där den ene ger och den andra tar, är en av naturens svagaste sammanhållande krafter. Två olika elektriska laddningar skapar en stark attraktion, men på lång sikt brukar det inte hålla särskilt bra eftersom en ger mer och en tar mer. Ingen vill vara ett tjänstejon till någon annan.

Till vänster en ojämlik bindning mellan natrium som ger och klor som tar en elektron. Till höger en jämlik kovalent relation mellan två syreatomer som delar på två elektroner.
Kovalenta bindningar är den mest stabila relationen mellan atomer. De kan vara enkla, dubbla eller trippla. Det rör sig ofta om samma sorts atom som gillar sig själv, som luften vi andas. Luften vi andas består av kväve och syre som har 7 resp 8 protoner. De saknar därmed 2 resp 3 valenselektroner. En kväveatom kan dock slå sig samman med en annan kväveatom och dela med sig av sina 3 mot att få 3 av den andra. Därmed har båda kväveatomerna 8 valenselektroner halva tiden var. Syreatomer delar 2 av sina valenselektroner med varandra. De delar med sig, vilket är en av naturens starkaste sammanhållande krafter. Vi kan lita på luften som vi andas. Den håller ihop.

Det finns även en typ av kemisk bindning där båda atomerna ger, men en ger mer än den andra. Det kallas för polär kovalent bindning. I det flytande ämne som kallas vatten ger syreatomer elektroner till väteatomer, men tar mer än de ger. Det är inte en jämlik relation (det kanske är det vanligaste bland människor också). Väte ger mer. Elektronerna befinner sig oftare nära syreatomen i vatten, vilket ger syret viss negativ laddning medan väte har svag positiv laddning. Väteatomerna, som inte får lika mycket som det ger, dras därför till andra syreatomer eftersom de är negativa och syreatomerna i vatten är positiva. Så vätet har en svag koppling till övriga syreatomer, vilket kallas för vätebindning. Det är därför vatten håller ihop. Vätet är bundet till syre, men dras till andra syreatomer eftersom den inte får allt från ”sin” syreatom. Alla vattenmolekyler är därför attraherade av varandra, vilket ger vattnet dess unika egenskaper och gör att det är oerhört svårt att dela på. Vätebindningar är som en serie olyckliga bigamiäktenskap där de utnyttjade fruarna kastar lystna blickar på andra syreatomer som i sin tur inte riktigt kan hålla sina båda fruar nöjda.
Ytspänning
Givare och tagare
Enligt kemins och människans lagar är det bäst att dela med sig, att bjuda på sig själv och sin tid. Alla har något att dela med sig av, men alla kanske inte kan dela med sig av olika anledningar. Överallt finns människor som stjäl tid och utrymme, som hela tiden tar för sig utan att ge något tillbaka. Jag brukar undvika dem. Det finns också människor som det är omöjligt att skapa någon sorts bindning till. Förmodligen passar inte mitt yttersta skal dem och deras passar inte mitt.

När jag träffar en människa för första gången har mitt undermedvetna redan gjort en bedömning innan jag sagt hej. Ibland har jag fel, men ofta känner man på sig om det går att skapa någon sorts relation till en person. Själv trivs jag bäst med personer som har humor och - åtminstone om de befinner sig i medelåldern - har lite distans till sig själva. Jag tror det är naturligt att man tar sig själv på större allvar när man är yngre. Det gjorde åtminstone jag. Nu har jag så mycket distans att jag har full förståelse om någon tycker att jag skriver lite väl krångligt och spekulativt just nu, för det kanske jag gör. Man får nog ta det jag skriver med en nypa natriumklorid ;)

En del blir mer lika med tiden, så att man nästan inte kan skilja dem åt. De anammar samma klädstil, gillar samma mat, går i takt och använder samma fraser. Personer man gillar att umgås med, börjar man likna. I bästa fall liknar man varandra lika mycket, men ofta liknar den ena den andra lite mer. Det kanske har med vilken typ av ”kemisk” bindning som det rör sig om.

Människor vill spegla sig själva och varandra. Det har t o m spekulerats om att det finns särskilda hjärnceller som sköter denna spegelfunktion, s k spegelneuroner. Vi kan helt enkelt inte låta bli att härma varandra. Genom att kroppsligen härma någon, förstår vi den personens känslor bättre och dessutom skapar det en omedveten relation.

Kroppen och hjärnan
I ett experiment lät man personer titta på filmer och sedan bedöma filmerna. Personerna hade pennor mellan tänderna som antingen förstärkte eller försvagade deras leende och det visade sig att de som log mest, tyckte att filmerna var roligare än de som inte log. Kroppen påverkar alltså hjärnans uppfattning om vad som är roligt.

Om man bedövar vissa ansiktsmuskler med botox är man inte lika bra på att likna och därmed inte heller på att förstå andra. Kropp och hjärna hör ihop, så man måste härma ett uttryck för att verkligen känna det. Alla vill vara unika. Men jag tror alla vill likna någon och hoppas att någon ska börja likna dem.

Om man skrattar och är glad, mår man bättre och känner sig gladare. Kroppen hör ihop med hjärnan. Den är en odelbar enhet, en individ. Det är mycket man inte kan påverka. Det mesta som försiggår i kroppen min är omedvetet och för alltid oåtkomligt. Jag kan inte tvinga fram fler hjärtslag, pressa ut mer gallsyra eller få levern att jobba hårdare. Men jag kan tvinga mig själv att andas lugnare. Andningen via diafragma är kanske den enda kopplingen mellan de inre organen och den medvetna, viljestyrda hjärnan. Med hjälp av andningen kan jag dra ner tempot i resten av kroppen om den är stressad. Lugnare andhämtning, ger en lugnare kropp och det ger en lugnare hjärna.

Det blir mer om meditation och andning i ett kommande inlägg. För personer som alltid är ”på” är det kanske lika viktigt som fysisk träning. 

Nu har jag krånglat färdigt, dags att stänga ner elektronerna och koppla av igen.

 

måndag 23 juni 2014

Sex hemmaövningar


Under sommaren kan det vara svårt att hitta till gymmet. Dessutom är det mycket trevligare att vara ute. Solen är mer nyttig än farlig, så länge man solar med måtta. Förra sommaren skrev jag ett inlägg om ett cirkelträningsprogram som bara tog 8 minuter och byggde på vetenskapliga studier. Nu under sommaren brukar jag köra det programmet ur minnet ett par dagar i veckan, mellan en kvart och 30 minuter per gång. Det går snabbt och det gör mig robust. Numer finns övningarna dessutom på en app, fast av någon anledning kallas det 7-minuters workout? Jag får det till 8 minuter ((12 x (30+10))/60=8). Men siffran sju är ju speciell i vår kultur - sju dvärgar, veckodagar, kakor och dödssynder.

Men man kan göra det ännu enklare. Det räcker med så lite som sex bra övningar för att hålla sig i form hemmavid.

1. Trappa
Det finns nästan alltid en trappa, en stubbe eller en parkbänk i närheten. Att kliva upp på något är ett effektivt sätt att förbättra kondition och bränna kalorier. En person som väger 70 kg kan trampa bort 500 kalorier på en halvtimme. Trampövningar är särskilt effektiva som högintensiv träning eftersom trampandet aktiverar alla större muskler i underkroppen, som rumpa, lår, vader och fötter. Många som tränar på gym glömmer underkroppen, men en människa är mest underkropp och det är underdelen som håller oss uppe, inte minst på lång sikt och under långa lopp.
  
2. Burpees
Burpees tränar i stort sett alla kroppens viktiga muskler. Först gör du en vanlig armhävning som tränar armar och bröst. Därefter kastar du fram benen mot händerna, vilket kräver starka magmuskler. Därefter skjuter du ifrån kraftfullt med ben- och sätesmusklerna och hoppar så högt du kan med uppsträckta armar.

Burpees är en form av högintensiv träning som är lätt att göra på gräsmattan eller på vardagsgolvet. Denna enkla kombination av armhävningar, knäböj och hopp stärker hela kroppen och förbättrar konditionen. Man ska försöka göra övningen med så bra teknik som möjligt, vilket är ganska svårt när man börjar bli trött.

3. Plankan
Jag brukar inte träna statiskt, men en statisk plankövning tror jag kan vara bra. Plankan är en statisk övning för musklerna i mage, axlar och rygg. Övningen utförs genom att man ligger plant mot marken och lyfter upp sig själv på tår och underarmar. Man håller sedan kroppen uppe med underarmarna - som är axelbrett isär - och spänner sätesmusklerna. Övningens mål är att hålla den ställningen så länge som möjligt, helst längre än 30 sekunder. Det är viktigt att vara raklång. Ingen kroppsdel får sticka upp eller hänga ner. För att få lite variation kan man sträcka ut armar och ben på olika sätt och man kan även vrida på kroppen. När jag springer är bålen som en planka som lemmarna kretsar omkring.


4. Knäböjningar (squats)
Experter på styrketräning brukar säga att den enskilt bästa övningen för kroppen är knäböjningar (squats). En riktigt utförd knäböjning aktiverar alla stora muskelgrupper, såsom fram- och baksida lår, rumpa, mage, höfter och vader. En knäböjning är lätt att göra hemma. Den kräver ingen plats alls. Den kan göras i köket, framför teven eller på gräsmattan.

Man ställer sig med fötterna i axelbredd. Hälarna ska vara i marken hela tiden. Sedan trycker man tillbaka höften och går ner så att rumpan kommer under knäna. Armarna kan man hålla framför sig. Därefter upp igen.

Till för några hundra år sedan gjorde alla människor hundratals knäböjningar i veckan. Jägare och samlare befinner sig ofta i en knäböjsposition och förflyttar sig t o m med böjda knän. Många asiater sätter sig fortfarande genom att gå ner i en knäböljning och lägger fram armarna som motvikt. Det kan inte många svenskar, särskilt inte efter 70. En genomsnittlig svensk tar tag i fåtöljen och trycker sig upp med ett ljudligt stön. Stolar, fåtöljer och soffor är för bekväma och moderna människor sitter alldeles för mycket. Testa hur det känns att se en VM-match sittandes på huk:)



5. Utfallssteg
Utfallssteg är en enkel övning som aktiverar stora och mellersta sätesmuskeln, vader och fram- och baksida lår. Ett långt utfall aktiverar rumpan, medan ett kortare utfall aktiverar de fyra lårmusklerna. Utfallsknät ska befinna sig rakt ovanför (aldrig framför) foten, medan det andra knät nästan vidrör marken. Övningen kan varieras och göras mer plyometrisk genom att mer explosivt hoppa mellan positionerna. Man kan även hålla vikter i händerna.


6. Bergsklättrare
I denna övning kombinerar man alla muskler från underkropp till överkropp. Det ger både styrka och kondition. Knät ska upp så högt man orkar. Sedan byter man ben, medan man spänner rumpan. Just när man byter är hela kroppen i luften och all vikt vilar på överkroppen. Genom att öka takten får man en rejäl pulshöjare. Övningen går att variera på flera sätt, bl a kan man ”klättra” omkring i rummet eller på gräsmattan.


7. Simma i is
Förutom styrketräning och löpning i backar tränar jag simning just nu. För några dagar sedan simmade jag i sjön för första gången. Jag tror det var runt 10 grader i luften. Jag krängde på mig min spruckna våtdräkt (måste köpa ny) och tog först några krampaktiga simtag, som väl snarare var ett försök att göra åkerbrasor i vatten. När jag fått liv i lemmarna crawlade jag rakt ut i vattnet tills jag inte orkade längre. Sedan tog jag mig sakta tillbaka med bröstsim. När jag kom upp ur vattnet kände jag hur likstelheten spred sig genom kroppen. Det dröjde länge innan jag tinade upp. Förmodligen skakade jag fram mycket brunt fett under dagen. Det kanske var den största nyttan med simturen.

Jag måste nog simma minst fem timmar i veckan om jag ska klara Skärgårdsutmaningen i höst och den måste jag klara. Det är 4,5 km simning och 15,5 km löpning. Men snart blir det mycket varmare. Nu längtar jag till medelhavsmat och medelhavssimning.

onsdag 18 juni 2014

Det är aldrig försent att ge upp

Jag såg ett experiment på TV eller Youtube, kanske Discovery. Några möss tvingades simma runt i en skål. De kunde inte ta sig upp. Efter några minuter av fruktlös kamp, gav de flesta mössen upp och flöt runt med nosen nätt och jämt över vattenytan; ett par tappra möss kämpade dock vidare. De hade fått antidepressiv medicin. Deras små mösshjärnor var därmed programmerade att tänka optimistiskt och de trodde att de skulle kunna klara att klättra uppför en lodrät vägg. Experimentet visade alltså att antidepressiv medicin fungerar. De gav inte upp, men i detta läge borde de ha gett upp, kan man tycka. Det var lönlöst att kämpa och det var inte ens värt att kämpa väl. Det förstod mössen som gav upp. De sparade på krafterna.


Man ska aldrig ge upp, sägs det. Men ibland är det bäst att ge upp. Genom att ge upp ett omöjligt mål, kan man samla ihop resurser för att nå ett mer rimligt mål. Det kanske är det som är kärnan i en typisk medelålderskris, som i stort sett alla tycks ”drabbas” av. Livet blev förmodligen inte som man tänkt sig och snart är det slut och framtidsutsikterna krymper för varje år. Några tar piller och mår bättre efter det och kastar sig över nya projekt. Andra drar sig tillbaka, begrundar livet och tar sig sedan an nya projekt eller startar om gamla projekt. De som kastar sig över nya projekt, kanske kraschar till slut och äter ännu fler piller. De som blev ”deprimerade” och tänkte efter, kanske tänkte varje tanke ett varv till och gjorde rätt till slut.

Bland det värsta man kan drabbas av är att förlora ett barn. Jag vet inte hur det är nu, men för 20 år sedan skrev man ut piller för att lindra depression efter ett förlorat barn. Men jag vet att i Norge gjorde man inte det vid samma tid. Sorg och depression är naturligt, en anpassning som utformats av livet självt. Det är ”meningen” att man ska dra sig tillbaka och hushålla med krafterna efter en svår motgång. Tar man det ett steg vidare är många depressioner sorg över något eller någon som man förlorat och varför ska man egentligen ta ett lyckopiller och riskera att man fattar felaktiga beslut, när själva poängen med depression är att man ska dra sig tillbaka, slicka såren, begrunda det som hände, spara energi och sakta komma tillbaka. Det är alltså en naturlig instinkt, som självklart också kan gå överstyr och ta över ett liv. Då behövs piller, terapi och motion. I det stora hela har förmodligen piller minskat lidandet och antalet självmord. Livet är inte enkelt.

Myten om Sisyfos
Som straff för att han skymfat gudarna dömdes Sisyfos till att utan uppehåll rulla en stor sten uppför ett berg, varifrån stenen sedan rullade ner igen. Den grekiska myten illustrerar en hopplös kamp och ett meningslöst liv. Det är lätt att se bilden av Sisyfos sammanbitna ansikte när han trycker sin svettiga kind mot den leriga stenen, fötterna som tar spjärn mot gruset och armarna som famlar efter nya grepp runt stenen när han pressar den uppför berget. När han når toppen, rullar stenen ner igen. Sisyfos tittar efter den och går ner genom dammolnet för att börja om. På vägen ner hinner han hämta andan. Nya tag och upp mot toppen igen.

Den franska författaren och filosofen Albert Camus menar att Sisyfos är en hjälte. Sisyfos inser att livet är absurt och accepterar sitt öde. Därmed kan han finna mening i livet, menar Camus. Jag tror i alla fall att han menar så. Camus är inte lätt att förstå. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, skriver han i slutet av boken. Jaha.

Jag har en lite kluven bild av Sisyfos strävan. Alla människor pressar stenar uppför berg, lunkar tillbaka ner till bergets fot och rullar upp dem igen. Livet är ständiga omtagningar. Det finns något stort i det. En daglig, men i grunden hopplös och maktlös kamp mot övermakten.

Men jag tycker också att han är lite dum i huvudet. Sisyfos har i och för sig inget val. Han är dömd av gudarna, men som metafor över livet är det kanske bättre att ge upp. Det finns ingen poäng att rulla en sten, som rullar ner igen. Livet kan inte vara att börja om på nytt hela tiden. Det kanske är bättre att tänka efter innan man börjar om. När man till slut hittat ett spår fortsätter man på det tills man lyckas eller misslyckas. Därefter prövar man en annan väg och man kanske går åt ett annat håll.

Som en rullande sten
Som ultralöpare kan man dock aldrig ge upp. För en ultralöpare är det alltid försent att ge upp. Tänker man tanken att ge upp, då har man tappat den viktigaste drivkraften. Ultralöpning tränar upp den där sega viljan att klara av något svårt. Det är en aerob aspekt av viljestyrkan. På sikt kanske det är riktigt bra. Att klara ett ultralopp är som att pressa kinden mot en lerig sten och pressa den allt tyngre stenen mot en bergstopp långt bort. En kort stund balanserar löpare och sten på toppen, sedan rullar stenen ner igen. När man går nerför berget känner man sig ganska nöjd, trots allt. Man behöver inte ha bråttom ner. Det är en tid för återhämtning. Det är snart dags för nästa lopp, någon annanstans. Jag tror ändå att det viktigaste är att vara i rörelse på något sätt. Annars är risken stor att det börjar växa mossa i hjärnan.

Swimrun i Söderhamn
Om jag kastas i vattnet simmar jag för livet. Jag behöver inga antidepressiva piller för det. Jag kan inte ge upp för då sjunker jag. Jag har inget val. Simma eller drunkna. Min simlärare bara skakade på huvudet när vi skulle flyta. Jag bottnade med hela kroppen efter några sekunder. Sen låg jag där och tittade upp på kropparna som flöt på ytan. Det måste kännas härligt, tänkte jag. Tänk att flyta som ett lik.

Igår fick jag ett erbjudande om att vara med i en ny tävling, den 16 augusti längs Hälsingekusten, som kallas Skärgårdsutmaningen. Det är en swimrun-tävling, d v s man både springer och simmar. Det lät ju nästan som ett självmordsuppdrag, men jag gillar att vara i rörelse, upptäcka nya platser och nya sidor av mig själv och andra. Man springer, hoppar, klättrar och simmar mellan några öar. Det låter ju hur kul som helst och extrakul att det är ganska nära till Söderhamn.

karta över långa banan. Källa.


söndag 15 juni 2014

Jättelångt

Så var det dags för årets första ultralopp. Inför loppet kändes det mesta bra. Jag var lite öm i högerbenet efter en vådlig vurpa i trappan för några dagar sedan, men det kändes inte som något problem. Mitt ”mål” var att inte springa för fort och inte för sakta. En tid runt 8 timmar kändes rimlig. Jag köpte nya skor av märket Montrail för några veckor sedan som jag skulle testa. Dagen innan sprang jag dessutom in på wått och tårrt och köpte en ny, skön löparryggsäck. Jag tryckte ner mina Fivefingers i den ifall skorna inte skulle kännas bra.

När jag hämtade nummerlappen träffade jag Hasse från fjolårets Swissresa - ultravärlden är ganska liten. Han skulle ner till Swiss i år igen. Som så många andra stektes han av solen, och han var sugen på revansch.

Kvällen före loppet åt jag middag med de engagerade arrangörerna och några andra löpare. Vi behövde inte betala för middagen och sedan fick jag dessutom skjuts till hotellet av en av löparna.

Efter en kort natt kastade jag i mig hotellfrukosten. Personalen var vänlig och släppte in mig en kvart tidigare. Bussen till Grisslehamn gick 07.41. Men jag kom i god tid för jag blev upplockad på vägen av några vänliga tjejer som jag träffade på middagen dagen innan.

På bussen satt jag bredvid en av favoriterna, Daniel Nilsson. Jag passade på att ställa massor av frågor om hur han tränade och förberedde sig och han svarade på bred skånska som jag inte hade några problem att förstå. Han sa bl a att ingen slår Jonas Buud i utförslöpning (så jag tänkte direkt att jag måste googla fram en video där Buud springer utför). Det var ganska kyligt: kring 12 grader, sol och blåst mellan 10-15 m/s. Jag frågade hur han brukade klä sig. Han klädde sig alltid så lätt som möjligt. För en teoretiker som läst fysiologi, var det intressant att han genom praktiskt förnuft (antar jag) kommit fram till att det första han tar på sig efter kortbyxor och t-shirt, om det blir lite kallare, är en mössa. Sedan handskar. Aldrig långbyxor. Man fryser sällan om benen. Jag tror aldrig jag känt mig kall om benen, trots 30 grader utan långkalsonger. Mössa är viktigt för att hålla värme, särskilt då det blåser eftersom den skyddar artärer som förgrenat sig från halspulsådern och försörjer pannan med blod. När man blir lite nedkyld är det fingrarna som domnar först och därför är det bra med handskar. Jag önskade honom lycka till. Men han verkade helt säker på seger och bara lite orolig för att springa fel.

Blåst och blåsor
Starter i ultralopp är lite speciella. Man vet att man har en lång dags färd mot mål framför sig. En 70 kilometer lång arbetsdag. En del tycker det är jobbigt att bara stå upp en hel arbetsdag, vi ska springa. Det krävs både fysisk och psykisk uthållighet. Man får aldrig tänka tanken att ge upp.
Bild från starten. Blå himmel och hård blåst.
Det viktigaste var att ta det jättelugnt i starten. Det var ganska lätt löpning till en början. Det svåraste partiet var när vi sprang på klippor och stenar längs kusten och kastbyarna försökte vräka omkull oss. Jag sprang lite fel, men en medlöpare ropade och jag kom på rätt spår igen.

Efter 21 km väntade en helt ljuvlig buffé med bl a jordgubbar och melon. Helt underbart gott. Det fanns korv också, men jag tror inte jag kan äta korv när mitt sympatiska system är aktiverat.
Skogsparti nära kusten. Trångt med löpare, men det glesnade. Sedan blev det inga fler bilder för mobilen vände på kameran och tog bilder på mig istället. Suck.
Jag ökade takten rejält efter 21 km och sprang i stabil 5:45 tempo fram till 50 km. Jag hade tänkt springa på ca 8 timmar. Helst inte fortare än så och inte långsammare än så. Jag ville inte ta ut mig, men jag kände mig så stark. Jag borde kanske bytt skor för det började bubbla fram blåsor efter ca 35 km. Då var det försent att byta. Montrail-skorna kändes bra, men foten rör sig lite i det stora utrymmet därframme, vilket leder till at överhuden slits mot läderhuden. Det översta lagret av läderhuden innehåller papiller som tränger in i överhuden. Dessa bildar vågmönstrade veck som håller fast dem vid varandra - annars skulle överhuden slitas av som ett skal. Under fotsulan (och handflatan) är dessa vågor så stora att de syns genom huden; det vi kallar fingeravtryck. Evolutionen har förstått att det är händer och fötter som slits, men evolutionen har inte tagit till sig användandet av skor, särskilt nya skor. När huden dras fram och tillbaka under ett långt lopp så lossnar överhuden till slut. Det samlas vätska i detta hålrum och det bildas en smärtande blåsa. Och en till blåsa och en till … 

De sista 15 km gjorde ganska ont under fötterna och jag saktade ner och löptekniken blev sämre. När det var 7-8 km kvar stumnade benen. Sista kilometrarna sprang jag dessutom med en gnagande känsla av att jag sprang fel, men till slut såg jag en funktionär och förstod att det inte var långt kvar. Det var en härlig känsla. Jag tittade på klockan som visade 69,59 km och tiden 7:41. Det var ungefär som jag förväntat mig.

Det visade sig att Daniel hade vunnit loppet på rekordtid, 5:20. Jag gratulerade honom till segern och han berättade att han dessutom sprungit 20 minuter fel!

Sen linkade jag hem till hotellet. Jag hade fått shortsbränna på benen och håret såg lite blåst och blonderat ut. Bortsett från blåsorna kände jag mig fräsch och jag hade inte ont någonstans. Det var det viktigaste målet med loppet. Nu känns det jättebra inför Swiss alpine. Det här loppet var en perfekt uppladdning. Nu - en dag efteråt - är jag bara lite öm i låren.

Jättekul
Jättelångt kändes nästan jättekort. Alla timmar man sprungit komprimeras i samma stund som man passerar mållinjen. Tiden går fort när man har kul, men i efterhand är det ett långt ögonblick av livet. Vanliga vardagar blandas ut och sipprar sakta ur minnet, men speciella händelser - som t ex ett ultralopp - binder samman så många nya intryck att de dröjer sig kvar resten av livet.

Den största missuppfattningen om ultralopp är att de är långtråkiga. Det är de inte. Ett ultralopp är både en utdragen upplevelse och ett bra sätt att lära känna sig själv (och andra). Det är också en upptäcktsresa. Roslagen är en fantastiskt vacker del av Sverige. De första 25 kilometrarna längs havet var rena idyllen. Jag tror inte det var sista gången jag sprang här. Men nästa gång måste jag nog springa i Fivefingers. Hellre en hård sten under fotsulan än tio blåsor mellan tårna.

onsdag 11 juni 2014

Livets trappor

Vissa dagar känns det som om man passerat höjdpunkten i livet och är på väg neråt. Först tappar man håret, sen lusten, hörseln och till sist livet. Eller inte. Alla ramlar utför trappor på lite olika sätt. Livets uppgång är dock ganska lika för alla. Barn utvecklas som naturlagar. När barn är två månader skrattar de för första gången. Efter ett halvår börjar de krypa, sedan gå. Sen börjar de prata och strax efter det får de sin första mobil. Men ett av de viktigaste stegen saknas i böcker om barns utveckling.


De första nio månaderna växer fostret i en steril miljö. Sedan fylls barnet med mjölk och bakterier. Dessa bakterier utvecklas sedan tillsammans med barnet och blir som ett extra organ, ett så kallat mikrobiom. Mikrobiomet hjälper barnet att smälta maten, formar utvecklingen av mage, tarm och nervsystem och tränar immunsystemet att hantera infektioner. Det utvecklas i särskilda steg, så exakta att man kan se hur gammalt ett barn är bara genom att konstatera vilka bakterier som finns i dem.



Människans tre steg in i livet
Mikrobiomet utvecklas i tre steg: förlossning, amning och beröring. På vägen ut sväljer bebisen en munfull bakterier, som finns samlade längs vägen ut ur modern. Sedan suger de bröstmjölk. Det var länge en gåta varför bröstmjölk innehåller oligosackarider, eftersom bebisar saknar enzym att bryta ner det. Men oligosackariderna finns där för att ge näring åt bifidobakterier, och därmed förhindra att andra bakterier breder ut sig. Bebisens mage och bakterierna är ömsesidigt beroende av varandra. Bakterierna får skydd, medan bebisen får hjälp att smälta mat. När barnet sedan börjar röra sig och röra och smaka på världen berikas mikrobiomet med ytterligare arter. Kroppens insida är så välanpassad att vissa arter bara passar på vissa bestämda platser. Varje bakterie har en nisch. Varje kropp är ett unikt ekosystem. 


Dessa ekosystem förändras också. Den nyfödda människan är som en ö som nyss stigit ur havet efter ett vulkanutbrott. Livet koloniserar både mark och människor i förutsägbara stadier. Först anländer enkla växter som lavar och mossor. Sedan gräs, små buskar och till sist träd. En nyfödds tarmar domineras först av bakterier som bryter ner ämnen i bröstmjölk och producerar viktiga vitaminer. Med tiden diversifieras detta ekosystem till att även omfatta arter som kan bryta ned komplexa kolhydrater och förbereda barnet för vuxna matvanor.

Förra året visade forskarna att undernärda barn från Malavi hade en annan sorts tarmbakterier jämfört med barn från Malavi som inte var undernärda. Man såg också att mikrobiom är stabila. När de undernärda barnen fick mat som brukar användas för att behandla undernäring, ändrades mikrobiomet till en början men efter några månader var det som förut. Det kan förklara varför hjälpinsatser räddar många liv, men inte påverkar långsiktiga problem som hämmad tillväxt, försvagat immunförsvar och olika utvecklingsstörningar. I en studie på 64 barn som fick "nödmat" såg man att deras mikrobiom mognade väldigt fort och barnen gick upp i vikt, men redan några månader senare var mikrobiomet i samma dåliga skick som tidigare.

Mikrober eller allergier
Enligt forskarna beror det på att skadade mikrobiom är svåra att återställa, på samma sätt som skadat korallrev eller en skövlad regnskog är svåra att återställa. Det är viktigt att mikrobiomet utvecklas på rätt sätt i rätt steg. Sen kan det vara försent.

Snart kanske man kompletterar fyraårskontrollen med en kontroll av tarmfloran för att mäta barnets mikrobiologiska mognad. Numer finns det matematiska modeller som med ganska stor noggrannhet kan uppskatta ett barns ålder genom att identifera vilka mikrober som finns i tarmen. Ett ettårigt barn med mikrober som hos ett 6 månader gammalt barn har en omogen tarmflora, den mikrobiologiska åldern matchar inte den biologiska åldern. Modellerna kan säkert utvecklas ännu mer, för mikrobiomet är komplext och flera sjukdomar, allergier och autoimmuna sjukdomar kan vara en konsekvens av mikrobiom som inte utvecklats på rätt sätt. Förmodligen byggs grunden redan under det första levnadsåret.

Det tredje steget - att låta barn smaka på världen - är kanske det svåraste för en förälder. Det är viktigt för att få i sig yttervärldens mikrober och lära kroppens mikrobiom hur världen är beskaffad. Det kan vara så att ett immunsystem som inte får tillfälle att reagera på mikrober och maskar, börjar slå vilt omkring sig istället och angripa den egna kroppen.


I framtiden kan kanske friska personer donera inte bara blod och organ, utan också lite av sitt mikrobiom. Det har redan testats i bl a Sverige med goda resultat.

Vem är jag?
Eftersom 90 procent av alla mina celler är mikrober, kan man ju säga att jag bara är en tiondels människa. En del mikrober har säkert också inverkan på beteendet. Man vet t ex att parasiten Toxoplasma gondii, som finns i en fjärdedel av alla svenska hjärnor (och 90 % av alla franska hjärnor), påverkar beteendet. I normala fall infekterar T. gondii råttor, vilket påverkar råttornas nervsystem och gör dem slöa och orädda. Råttorna får dessutom en märklig och farlig dragning till lukten av katturin. Parasitens "syfte" med dessa beteenderubbningar hos värddjuret är att råttan ska bli uppäten av en katt, för den behöver en katt för att reproducera sig. Väl inne i katten förökar sig parasiten och små parasiter kommer så småningom ut den naturliga vägen. Dessa blir sedan uppätna av en ny stackars råtta, som i sin tur zombifieras och blir kattmat. Så snurrar parasitens livscykel runt tills den av misstag hamnar i en återvändsgränd som t ex en människa.

Lyckligtvis påverkas inte människor på samma sätt som råttor. En infekterad människa - och det är ganska stor sannolikhet att du är infekterad - är dock i genomsnitt mer riskbenägen, har lite sämre reaktionsförmåga och är oftare inblandad i trafikolyckor. Det spekuleras även om parasiten ökar risken för vissa psykiska problem.

Vi bär dock på många fler parasiter än T. Gondii. Än så länge vet man inte hur de påverkar oss. Men om jag fick reda på att jag bar på en parasit som gjorde mig attraktivare, modigare, och smartare, skulle jag då vilja bli av med den? Den skulle ju definiera vem jag är. Utan parasiten skulle jag i detta hypotetiska fall lyckas lite sämre i livet, men å andra sidan vet jag inte vilka långsiktiga konsekvenser parasiten har. Om jag blir lite modigare, tar jag lite större risker, vilket ökar risken att dö. Men det kanske är värt priset om parasiten gör mig lika attraktiv som Brad Pitt.

Någon gång kanske man har sagt att man inte var sig själv igår. Vad menar man då? Det är klart man är sig själv, vem skulle man annars vara? Men på sätt och vis kan man förändras genom att bli infekterad av en liten parasit. Fast man är väl fortfarande densamme? Eller? 

Livets trappa? M C Escher.

Snubbelfel
I ett halvår har jag tänkt köpa nya inneskor. De gamla var trasiga med ett stort glapp som skapade ett välkänt hasande ljud i korridorerna. Glappet var dessutom livsfarligt i trappor, eftersom det var lätt att snubbla när halva skon hängde löst … Igår hände det, jag snubblade i trappan och landade handlöst och raklång, men lyckades rädda halva kaffekoppen … Lite pinsamt, för många stannade upp och undrade hur det gick. Som tur var slog jag inte i något knä, men den yttre breda lårmuskeln fick sig en smäll. Det är dock ingen fara för start på lördag. Jag slängde i alla fall inneskorna efter det. Ibland krävs det en smäll för att man ska få något gjort … Men jag föll i alla fall på väg uppför trappan. Hade jag fallit på väg ner så hade jag förmodligen inte kunnat springa Jättelångt nu på lördag.