tisdag 19 juli 2016

Fartlek och muskelfibrer

Jag springer mest och helst långt och långsamt längs stigar. Det är en slags fysisk meditation. Jag andas i takt med fotstegen - in-in-in-ut-ut - och denna taktfasta rytm är mitt mantra. Efteråt känns tankarna klara och jag är inte särskilt trött.

Fast ibland gillar jag också att springa fort. Jag flyger fram, som om jag är ett vilt djur som tagit chansen och rusat ut ur min bur. Jag känner mig levande och min perception är annorlunda - jag tycker t ex att tiden går långsammare jämfört med de långsamma passen. Det kanske är så att man upplever tiden som långsammare ju mer man anstränger sig? Efteråt känner jag mig trött, men också nöjd över att jag ansträngt mig, klarat det och att kropp och själ anpassar sig till det jag gjort på miljarder osynliga sätt.

Människan är gjord för fartlek
Många av mina snabba pass är fartlek. Ibland bestämmer jag mig plötsligt mitt i ett långsamt pass att öka tempot. Jag rusar iväg och låser fast blicken vid ett mål en bit bort. Sen saktar jag ner och springer sakta i några minuter, tills jag kommer till en backe som jag inte kan låta bli att rusa uppför. Det kanske var så urtidsmänniskan jagade - en ...



torsdag 30 juni 2016

Heta löpare springer bäst

I veckan sprang jag ett långpass på lunchen tillsammans med en kollega. Vi kände inte till området (och kartan var för liten och otydlig), så vi sprang mer på känsla än kompass och känslor kan leda en fel ibland. Vi sprang i nästan tre timmar. Det var varmt. Jag blev ganska trött, men det berodde kanske mer på värmen än på sträckan. Om något är jobbigt och man klarar av det, så klarar man det lite bättre i framtiden. Det gäller inte minst löpning i värme.

Hjärnans huvudroll
En av hjärnans viktigaste funktioner är att upprätthålla kroppens jämvikt. Temperaturen hålls t ex inom ett begränsat intervall runt 37 grader. När man springer stiger kroppstemperaturen och kroppen kan då göra sig av med värmen ...

Läs mer ...


lördag 25 juni 2016

I fritt fall

I lördags sprang jag 75 km och klättrade drygt 2 km på nästan 11 timmar. Fyra dagar senare föll jag 3 km på 5 minuter. Jag vet inte om jag kan jämföra ett ultralopp med ett fallskärmshopp. De är båda på sätt och vis en nära döden-upplevelse, men att hoppa går inte att föreställa sig innan man gör det. Vi är inte gjorda för det. Människan är uthållighetslöpare, inte fallskärmshoppare.

Sammanbiten. Snart dags att hoppa.

Fallskärmshopp
Ner kommer man alltid, tänkte jag medan jag satte mig tillrätta i det lilla propellerplanet. Vi satt tre stycken på en yta motsvarande bakluckan i en kombi. Planet lyfte. Utsikten var fantastisk i den klara försommarluften. Jag tittade på de andra. Jag försökte avgöra om min kompanjon var en självmordshoppare. Han verkade lugn. Erfaren. Tankarna rusade runt. Jag tänkte på hur det kändes att vara soldat och kasta sig ut över Normandie, på kollegans man som hoppade och hamnade i en grantopp, på tyngdaccelerationen g som är 9,8 m/s, på livet och döden och på livet efter döden.

Nu är det dags, hörde jag en röst säga. Först då förstod jag - hela jag - att jag verkligen skulle hoppa ut i atmosfären. En lite lucka öppnades. Jag hasade mig fram på rumpan. Satte fötterna på en liten avsats. Jorden låg helt stilla under mina fötter. Alla mina instinkter värjde sig mot att hoppa. Det kändes overkligt ... sedan kastade vi oss ut. Hoka Hey!

Jag kastade mig ut i universum och in i ett långt ögonblick. Det var overkligt tyst … i en millisekund - sen kaos.
And I'm free, free fallin' fallin'

Luften skrek och slet i kroppen. Jag skrek också, men mina skrik slets ur strupen och försvann upp i världsrymden. Det kändes som om kroppsdelar lossnade. Min blick kastade sig runt efter nåt att haka fast vid, men jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Sen kände jag två klappar på axeln - signalen att jag skulle sträcka ut armarna. Nu virvlade vi inte längre runt. Jag kunde fästa blicken på marken. Fallet var under kontroll. Jag var trygg. 15 eller 20 sekunder senare kände jag ett kraftigt ryck och allt stannade upp i ett kort ögonblick, som om någon tryckt på paus i filmen om mitt liv. Sen singlade jag sakta ner mot marken. Fallskärmen pustade och frustade ovanför mig. Vinden tjöt inte längre, utan susade hemtrevligt i öronen. Hormonerna, som nyss rusat runt i kroppen som yrvakna och ilskna myror, drog sig sakta tillbaka ner i sina hålor. Mina sinnen var dock fortfarande på helspänn. Pupillerna var uppspärrade och sög in allt. Jag upplevde världen intensivt. Jag tyckte jag kunde urskilja varje träd i skogen under mig och att det var grönare än det brukar vara. Några långa ögonblick av stillhet och kontemplation. Fallskärmen fladdrade mjukt i luften, som ljudet av segel som slår i vinden. Marken kom närmare och blev allt verkligare. Vi gled in för en mjuklandning på kroppens enda riktigt mjuka del. Aaaahh ... Fallskärmen lade sig som en alldeles för stor kunglig mantel bakom mig.

Jag tittade upp mot den klarblå himlen. Flygplanet cirkulerade däruppe. Blicken dröjde kvar i skyn. Jag tror jag såg rätt nöjd ut. Jag var rädd innan, men nu hade jag besegrat mina rädslor. Jag tackade för upplevelsen och stapplade mot bilen på trötta ben. Det rusade fortfarande vilsna adrenalinstinna myror runt om i kroppen, så jag satt kvar en stund i den kokheta bilen innan jag vred om startnyckeln.

Film från hoppet. Jag verkar lite nervös innan:) Man landar mjukt, va? ...

Nästa utmaning
Mina styva ben minns High Coast Ultra, men jag har glömt krampen. Jag känner mig redan sugen på att springa nästa år. Då ska t o m en tjurskallig ...

Läs mer ...




söndag 19 juni 2016

High Coast Ultra

Så var det dags för High Coast Ultra. Jag hade varit lite småkrasslig i tre veckor och alla löppass kändes fruktansvärt tunga. Tanken på att springa 75 km gjorde nästan ont.


Regnet hänger i luften. Skuleberget skymtar i bakgrunden. Redo för start.

Vi var ett sextiotal löpare som var samlade vid foten av Skuleberget. Prick klockan nio släpptes vi iväg. Jag gick ut långsamt. Jag trodde jag skulle kunna hålla 8 min/km och klara 10 timmar, men jag bestämde mig för att inte titta på klockan förrän första kontrollen. Jag ville att min hjärna skulle bestämma tempot åt mig. Den vet ju mycket väl att vi ska springa 75 kuperade km och har nog ganska bra koll på vilket tempo som håller på sikt. Jag försökt ...



måndag 13 juni 2016

Jag sprang med kenyanerna

Jag läste någonstans att löpning är som en fylla fast tvärtom - man mår illa medan man springer, sedan känns det skönt efteråt. Det beror förstås på i vilken fas man befinner sig. När man precis börjat ägna sig åt att springa, är löpningen en kamp. Sedan blir löpning vana och lust. Då är det både skönt att springa och skönt efteråt. Det finns inget obehag, såvida man inte tävlar eller springer intervaller - när man ger allt skruvar hjärnan på känslan av ansträngning för att få oss att sakta ner och spara energi.

Meningen med livet
Kanske jag njuter av att springa för att jag inte är tvungen. Jag kan sluta imorgon om jag vill. Jag kan stanna, kliva av. Löpning är trots allt - liksom skrivandet - en hobby. Jag måste inte springa för att överleva. Jag blev påmind om det när jag läste boken Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn. I Kenya springer man inte för att hålla sig i form eller för nöjes skull. Där handlar löpning om pengar, om att överleva, om att skapa sig en bättre framtid. Löpning är skola och arbete. Det är på allvar.


Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn valdes 2012 till årets sportbok av både The Sunday Times och The Daily Telegraph. 2016 kom den på svenska översatt av Linda Skugge.

Boken handlar om löpning men också om att våga ta risker. Den som inte vågar, tappar bort sig själv. Det är val, risker och förändring som ger livet mening. Livet är kort, men vore livet evigt skulle det vi kallar mening försvinna. Meningen uppstår för att vi ...



söndag 5 juni 2016

Årets bästa trailer


I veckan sprang jag mitt sista långpass inför High Coast Ultra. Nu återstår att ladda själen och laga kroppen. Sen är jag redo för 75 kuperade kilometer.



Jag sprang genom mörka skogar. Det enda som hördes var det taktfasta ljudet av fötter och andhämtning.

Springer och bränner fett
Jag sprang på tom mage. Syftet var att träna upp fettförbränningen. Som ultralöpare är jag beroende av en effektiv fettförbränning. Det finns mycket energi i fett. Fettsyror är syrefattiga och ...



tisdag 31 maj 2016

Gnistan

För snart tio år sedan skrev Dr John Ratey boken Spark:The Revolutionary New Science of Education and the Brain, en bok om träning och lärande. I boken sammanställer Dr Ratey en rad fynd inom hjärnforskning, psykologi och pedagogik som visar att motion påverkar lärande, uppmärksamhet, minskar stress och ångest och saktar ner kognitiv nedgång i ålderdomen. Han tog även upp ny forskningen som visade att det bildas nya hjärnceller under hela livet och att motion är det bästa gödslet för dessa hjärnceller. Motion är viktigt. Det är ett kärnämne. Det är gnistan som håller lärandets eld levande.

Skolans kärnämnen
I dagens skola har eleverna i genomsnitt idrott och hälsa knappt två timmar i veckan och antalet timmar har minskat med 20 % för grundskolan respektive 40 % för gymnasiet sedan 90-talet. Det har varit en hård satsning på kärnämnen - matte och svenska - och dessa ämnen tar mer av tiden. Men det är inte bara matte och svenska som är kärnämnen. Enligt ny forskning ...



torsdag 26 maj 2016

Löpning minskar risken för cancer

Förra veckan levererade jag en studie om sanningen bakom snabb viktnedgång förra veckan som fick många läsare att misströsta. Därför tänkte jag att jag borde väga upp det med två positiva studier som visar att det finns ett enkelt sätt att bekämpa och minska risken för cancer: motion. Motionera kan man göra varje dag och det har få biverkningar. Tyvärr finns det inga garantier att slippa cancer och det finns inga klara orsakssamband men studierna visar på en stark koppling.

Motion minskar risken för 13 olika typer av cancer
Den första studien visar att motion, förutom alla andra hälsofördelar, minskar risken för att utveckla 13 olika sorters cancer. Det är betydligt fler typer än forskarna tidigare trott.

Denna koppling mellan minskad risk för cancer och motion är inte ny, men tidigare har man mer fokuserat på vanliga cancerformer som bröst-, lung- och tjocktarmscancer. Den nya studien tar ett större ...

Läs mer ...






måndag 23 maj 2016

I rymden finns inga gäddhäng

För några veckor sedan - när vi drack förmiddagskaffe och försökte undvika prata om jobb - undrade någon varför man får rynkor. Jag svarade att rynkor är en ofrånkomlig följd av att vi åldras och av att vi lever i ett kraftigt gravitationsfält. På sikt hänger mer och mer ner, tills hela kroppen ligger parallell med jordytan. Det är temodynamikens andra huvudsats. Först blir det alltmer kaos i form av rynkor och ojämnheter, sedan jämnas allt ut till slut. Det bara är så. Jaha, sa frågeställaren och tyckte jag utvecklade svaret lite väl mycket. Kan man släta ut rynkorna medan man lever med något annat än botox? Ja det är klart, svarade jag. Vad tror ni ...



lördag 21 maj 2016

Härnö Trail - Sveriges trailigaste traillopp

Den 1 oktober 2016 startar Härnö Trail. Jag sprang testloppet i höstas som blev en stor succé. Anmälan öppnar 1 juni. Emelie Forsberg, som är uppvuxen på Härnön, är med och springer nu i år. Se filmen om Härnö Trail där Emelie berättar om löpning och om Härnön.


Här står mer:
http://harnotrail.se/


Från Hjärnfysikbloggen i oktober 2015:

Höga Kusten TrippelnVi hade tur med vädret när vi sprang igår. Det var en fantastisk utsikt ut mot havet på den långa banan och många utmanande passager nedför och uppför branter, förbi skrevor, runt raukar och genom grottor. Det var halt, brant och jobbigt. Extremt teknisk löpning med inslag av klättring. Härnö Trail är förmodligen ett av Sveriges trailigaste traillopp. Sista stigningen upp på Vårdkasen var grym, men inte lika fruktansvärd som Höga Kusten Trail. 

Inslag av klättring. Foto: Mest sannolikt Martin Fryklund
Det ska bli otroligt kul nästa år när loppet går på allvar. Just nu lutar det åt en trippel på Höga kusten för mig nästa år. High Coast Ultra (130 eller 80 km) i juni, Höga Kusten Trail (43 km) i början på september och sist Härnö Trail (21 km) i oktober - 80, 40 och 20 km. En perfekt halvering och nedtrappning lagom till vintern.
Nu blir det vila, men om några dagar letar jag fram skidstavarna och kör lite skidgång med inslag av älglufs. Det blir inte särskilt mycket löpning i oktober. Jag brukar må bra av att dra ner på springandet 4-6 veckor en gång om året. Känner mig aldrig så stark som efter det och jag tror det är bra på sikt. Så kände kanske Jonas Buud också som överträffade sig själv i år efter att ha avstått från löpning i 6 veckor och även dragit ner på löpträningen.
Avslutar med lite fler bilder från Härnö Trail. Välkomna till Härnösand och ett av Sveriges mest utmanande lopp nästa år!

Foto från Härnö Trail FacebookFoto: Martin Fryklund

Foto från Härnö Trail FacebookFoto: Martin Fryklund

Bansträckning. Från Härnö Trail Facebook sida.

torsdag 19 maj 2016

Om att skölja med sportdryck och några lärdomar från Biggest Loser

För några år sedan visade forskare att man orkar lika mycket om man sköljer munnen med sportdryck i tio sekunder som när man sväljer sportdrycken. Kroppens celler behöver alltså inte energi för att öka sin effekt; för att prestera mera räcker det med en signal att socker är på väg. Denna signal går från receptorer i munhålan till hjärnan, som ger kroppen "mer energi" som om det verkligen fanns mer energi.


I en ny randomiserad dubbelblindstudie har man fördjupat testerna av munsköljning. I studien testades cyklister vid tre tillfällen: två timmar efter frukost, efter en 12 timmar lång fasta (som tömmer glykogenlagren i levern) och efter hård träning följt av 12 timmar fasta (så att även glykogenlagren i musklerna tömdes). Vid varje tillfälle sköljde de ...




torsdag 12 maj 2016

Sanningen om Biggest Loser


Jag har länge efterfrågat en studie om vad som händer efteråt med de som medverkar i Biggest Loser. Min gissning var att de skulle få det svårt att hålla kvar vid sin viktnedgång - som byggde på hög motivation - utan press och stöd. I veckan publicerades så äntligen en forskarrapport om vad som händer med deltagarna på lång sikt. Studien är förvisso ganska liten och det saknas kontrollgrupp, men resultatet är intressant och borde skaka om dietindustrin.

Danny Cahill före, efter och nu.

Danny Cahill vann "The Biggest Loser" 2009. Han gick ner från 195 till 87 kilo på sju månader. Han blev en ny människa. Sedan dess har han lagt på sig 45 kilo, trots fortsatt hög motivation och hårt arbete. De flesta som var med i serien den gången har gått upp igen. Vissa är t o m ännu tyngre nu än 2009. Nu vet man kanske varför tack vare den nya forskarrapporten. Cahill bränner nämligen 800 färre kalorier per dag jämfört med personer i samma viktklass. Cahills kropp och hjärna har vänt sig mot honom. Vinsten ...