I ett tidigare inlägg skrev jag om prosopagnosia, vilket betyder att man har svårt att känna igen ansikten. Det kan beror på en skada eller så kan det vara medfött och ungefär två procent av befolkningen har någon form av ansiktsblindhet. I testet jag gjorde fick jag under genomsnittet, vilket stämmer med mina erfarenheter. Det känns som att jag behöver nöta in ett ansikte. Men det var värre när jag var yngre. För många år sedan när jag var omkring 20 år satt jag i en timme i ett väntrum och pratade med en kvinna som visste allt om mig och min familj och det blev allt pinsammare för jag hade ingen aning om vem hon var och ju längre jag väntade desto mer pinsamt hade det blivit att fråga. Så jag höll god min. Jag vet fortfarande inte vem hon var.
Själva förmågan att känna igen ansikten finns i ett litet område i hjärnan som kallas fusiform gyrus. En liten skada där och det blir lika svårt att skilja ut ansikten ur mängden som om det rörde sig om gnu-ansikten. När det gäller gnuer har vi inte utvecklat förmågor att vara känsliga för skillnader, men de finns där. Egentligen är människoansikten också väldigt lika men vi har utvecklat ett distinkt område i hjärnan för att vi ska kunna skilja ut bekanta ansikten ur mängden av ansikten vi möter.
Vem är Alf och vem är Ulf? |
Kändistest
Mitt resultat:
You correctly identified 10 out of 17 of the faces that you indicated you were familiar with. Based on the results we have so far, the average person who takes this test correctly identifies 75% of the faces they are familiar with.
Träningen
Idag körde jag stakintervaller i eljuset. Det blev 4 x 4 intervaller med lite upp- och nedvarvning. När man har lite tidsbrist i vardagen är intervaller perfekt träning. Jag undrar om jag hinner med ett litet återhämtningspass imorgon förmiddag? Jag hoppas det, det gäller bara att vakna i tid. Det blir i så fall sista träningen för i år och man kan summera träningstimmarna. Jag ligger högt över fjolårets träningsmängd och jag känner mig i mycket god form.