Mellandagspyssel: Ansiktsblindhet och kändistest

Jag läste en ny forskarrapport om att förmågan att känna igen ansikten ökar med åldern och är som bäst när man är mellan 30 och 35 år. Det är lite ovanligt, de flesta mentala förmågor når ett maximum tio år tidigare, när man är kring 25. Dessa resultat presenteras i det kommande numret av tidningen Cognition. Forskarna tror att det sena mognandet beror på att vi övar ansiktsingenkänning hela livet och vi blir bättre med övning.

I ett tidigare inlägg skrev jag om prosopagnosia, vilket betyder att man har svårt att känna igen ansikten. Det kan beror på en skada eller så kan det vara medfött och ungefär två procent av befolkningen har någon form av ansiktsblindhet. I testet jag gjorde fick jag under genomsnittet, vilket stämmer med mina erfarenheter. Det känns som att jag behöver nöta in ett ansikte. Men det var värre när jag var yngre. För många år sedan när jag var omkring 20 år satt jag i en timme i ett väntrum och pratade med en kvinna som visste allt om mig och min familj och det blev allt pinsammare för jag hade ingen aning om vem hon var och ju längre jag väntade desto mer pinsamt hade det blivit att fråga. Så jag höll god min. Jag vet fortfarande inte vem hon var.

Själva förmågan att känna igen ansikten finns i ett litet område i hjärnan som kallas fusiform gyrus. En liten skada där och det blir lika svårt att skilja ut ansikten ur mängden som om det rörde sig om gnu-ansikten. När det gäller gnuer har vi inte utvecklat förmågor att vara känsliga för skillnader, men de finns där. Egentligen är människoansikten också väldigt lika men vi har utvecklat ett distinkt område i hjärnan för att vi ska kunna skilja ut bekanta ansikten ur mängden av ansikten vi möter.

Vem är Alf och vem är Ulf?

Om du inte har gjort ansiktstestet tidigare så hittar du det i mitt gamla inlägg. Det var riktigt svårt och resultatet spretade bland dem som gjorde det. Jag kanske har dåligt ansiktsminne, men kändisar trodde jag att jag hade kläm på. Men i det här nya testet (som tar 5 minuter) visade det sig att jag bara kände igen 10 av 17 kändisar och då behövde man inte ens kunna namnet (det brukar vara den svåra biten - den där som var med i den där filmen där den där som var med ...), det räckte med att man angav att man kände igen kändisen. I genomsnitt brukar folk känna igen 12-13 st. Jag var alltså klart under medel. Inte kul:(.


Kändistest

Mitt resultat:
You correctly identified 10 out of 17 of the faces that you indicated you were familiar with. Based on the results we have so far, the average person who takes this test correctly identifies 75% of the faces they are familiar with.

Träningen
Idag körde jag stakintervaller i eljuset. Det blev 4 x 4 intervaller med lite upp- och nedvarvning. När man har lite tidsbrist i vardagen är intervaller perfekt träning. Jag undrar om jag hinner med ett litet återhämtningspass imorgon förmiddag? Jag hoppas det, det gäller bara att vakna i tid. Det blir i så fall sista träningen för i år och man kan summera träningstimmarna. Jag ligger högt över fjolårets träningsmängd och jag känner mig i mycket god form.

Mellandagspyssel: Vad är ett vackert?

När det kommer till skönhet finns det både en objektiv och en subjektiv sida. Den objektiva sidan har med gyllene snittet att göra, som jag skrev om här. I genomsnitt tycker människor ansikten som följer den matematiska kvoten 1.618 är vackrare än ansikten som är styckade efter andra kvoter. Det går att mäta och beräkna matematiskt. 

Matematiska formler och former

Det subjektiva är dock dolt i våra hjärnor. Det kan ju vara intressant att veta hur man ligger till så jag gjorde ett test. Testet har utarbetats av forskare på Harvard universitet och tar ungefär en kvart att genomföra. Först ska man medge att man vill göra testet och sedan fylla i ålder, kön och språk. Inget konstigt med det. Sedan får man se 95 ansikten i rask följd och då ska man göra en första bedömning av urvalet. Sedan poängsätter man ansiktena och utgår från just detta urval, så att det vackraste i just denna grupp får 7 poäng och inte jämfört med några andra (som din fru eller man). I slutet av testet får man ett resultat som kan jämföras med övriga som gjort testet. Vid ett tillfälle buggade testet men då tryckte jag på mellanslag och då visades nästa bild.

Skönhetstest

Mitt resultat:

Kvinnor
You gave the female faces in this test an average rating of 3.2. The average person taking this test gave the female faces an average rating of 3.8 out of 7.

Män
You gave the male faces in this test an average rating of 2.5. The average person taking this test gave the male faces an average rating of 2.6 out of 7. As you can see, people typically find female faces more attractive than male faces. This effect is fairly general, and not specific to the set of faces you saw in this test.

Scener
You gave the scene images in this test an average rating of 4.1. The average person taking this test gave the scene images an average rating of 3.9 out of 7.

Abstrakta bilder
You gave the abstract images in this test an average rating of 3.6. The average person taking this test gave the abstract images an average rating of 3.5 out of 7.

Slutsatser
Det tycks som jag är mer kritisk till kvinnor än till män, eller så ser jag ingen skillnad eftersom båda fick låga betyg. I kommentaren från testet står det att folk oftast ger kvinnor högre betyg än män och det stämde på mig. Men jag låg under medel på båda, vad det nu betyder ... Jag kanske tycker alla är lika fula :). Jag tror dock inte att jag är så kritisk i verkligheten. En bild är ett ganska dött ansikte. Däremot uppskattar jag vackra scener och när det gäller abstrakta bilder är jag ganska genomsnittlig, enligt testet.

Träningen
Igår blev det min första utomhuslöpning den här vintern. Det var härligt och ett skönt avbrott i springandet på löpband. Det kändes ovant att springa på snön istället för att åka på den. Nu kommer det att bli mer utomhuslöpning framöver. 

Idag var det 10 grader kallt och fantastiska skidspår. Jag tänkte först ta mina nyinköpta skidor och ta en premiärtur, men jag hade lite för bråttom ut i spåret och det blev fjolårsskidorna igen. Jag åkte ut till Högslätten och stakade 22 km. Nu är jag uppe i ca 351 km. Förra året hade jag bara hunnit 125 km vid samma tidpunkt.

Nike tar ledningen med footstickers

Vibram har tagit stora marknadsandelar med sin minimalistiska sko fivefingers. De är ganska ensamma i det marknadssegmentet. Under senare tid har det dykt upp fler alternativ och Nike har haft stora framgångar med Nike Free - en sko som ska simulera barfotalöpning. Men nu skvallras det om en ny sko från Nike som kallas footstickers. En sko fasthäftande som ett plåster, en plåstersko. Det är inte mycket till sko, vilket också är poängen.
 
Footstickerskon är i stort sett bara ett flexibelt plastmembran som häftar fast vid foten som en extra hud. De finns tre modeller, var och en framtagen för ett bestämt syfte. Den för yoga, till exempel, erbjuder bra grepp och skydd för hälen, för stortån och för kudden just bakom stortån.

De andra modellerna är tänkta att användas för dans och för "combat cardio". De skyddar de områden på foten som är mest utsatta för dessa respektive aktiviteter.

Woman Yoga

low surface covering – high traction

Woman Combat cardio

high surface covering – medium traction – heel cap (jump protection)

Woman Dance

medium surface covering – low traction – side surface (drag protection)

Footstickers är tänkta för inomhusbruk (och bara för damer än så länge) och en stor fördel är att foten kan andas, den är inte inlåst och instängd som i en vanlig träningssko. Med tanke på att fötterna har en halv miljon svettkörtlar som svettas en kvarts liter om dagen och att foten släpper tusentals döda hudceller i minuten är det nog en ganska bra idé. Dessutom är tanken att de ska ge bättre känsla ("The flexible material feels like a second skin"), bättre kontakt med marken och starkare fötter. Footstickers ger vinsterna med barfotaträning, samtidigt som man skyddar fotsulans känsligaste delar. De ger "grip, support and protection". Jag tycker det verkar fräckt och spännande. Man kanske ska köpa en sån där gräddvit damsko att ha på yogan nu när de vant sig vid mina fivefingers:)

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli
Jag läste en intervju med kapten David Sanders, som under många år jobbade som fysisk tränare i den australiska armén. På frågan om rekryterna var bättre förr, svarade han att dagens soldater, med en tillfällig nedgång under 70-80-talen, i stort sett är lika bra som gårdagens, men att de oftare drabbas av skador i fötter, benhinnor och knän.


"In the old days kids used to walk around barefoot or in hard-soled leather shoes. It made their bones hard. From the eighties on they started wearing runners, so they all grew up with bones like chicken drumsticks."

Det krävs långtidsstudier för att få fram sanningen om hur skor påverkar oss. Intervjuer är anekdoter men ändå intressanta, särskilt när en så erfaren person uttalar sig. Springer man barfota som barn, då bygger man upp muskler, skelett och senor så att de klarar av påfrestningar senare i livet. Det gäller hela skelettet. Barn som växer upp bland Mexikos klippiga berg och tar sina första trevande steg bland klippor och skrevor, de kastar sig sedan som vuxna utför bergsväggarna så att de ser ut att flyga fram. Det ser magiskt ut, men det handlar bara om anpassning (Wolffs lag).

Generna definierar de fysiska gränserna för hur cellerna i våra ben och muskler ska utvecklas, men huruvida vi når den gränsen beror på vilken stress vi utsätter skelett och muskler för. Lever barnen skyddade liv framför dator och TV, då är dessa gränser utom räckhåll. Använder man inte sin kropp, förlorar man den. 

Jägare på distans

Idag fick jag mat på bordet trots att jag jobbar med något helt annat än att jaga, bruka jorden eller fiska. Fiskare, jägare och bönder utför arbete i ett produktivt möte med naturen, medan jag skriver kod och sitter i möten med andra likadana människor. Jag är så långt från naturen som man kan komma och inte känner jag mig särskilt produktiv. Det är jag på sätt och vis glad för, men det är nog därför jag springer.

Vi är dåliga på att bryta arm
Människan har varit jägare och samlare i miljontals år. Det unika med oss är att vi är bra på att springa långt och att vi kan kasta projektiler för att döda på avstånd. Förmågan att döda på distans är dock en ganska sen förmåga, kanske bara 40 000 år gammal.

Våra föregångare i Europa - neandertalarna - hade en anatomi där de nedre extremiteterna var förkortade - en anpassning till ett kallt klimat. De var robusta och gjorda för kraft, inte för löpning. I en studie från 2009 kom forskarna fram till att neandertalarna saknade en kastarm. De kunde inte kasta, åtminstone inte långt. I samband med klimatförändringar försvann skogarna från Europa och med dem försvann neanderthalarna (nästan - enligt senaste rönen är några av våra gener från dem). De var bakhållsjägare och närkampskämpar i tät skog där de kunde smyga på bytet. De var inte anpassade till öppna stäpper som liknade savannerna i Afrika. Det passade de nya européerna bättre - de kom ju nyss från savannerna och hade utvecklats där. Det nya folket - Homo Sapiens - kunde både kasta och springa långt och länge. 

Neandertalare: brutal närkamp 

Däremot var neandertalarna väldigt starka, så starka att inte ens världens starkaste armbrytare skulle ha en chans mot en genomsnittlig neandertalkvinna, åtminstone enligt den spekulerande antropologen Peter McAllister som i sin bok Manthropology jämför styrkan mellan en neandertalskvinna och en världsmästare i armbrytning.

Vi är bra på att kasta och springa
Benen som man funnit efter neandertalarna har genomgående utsatts för trauman och de är böjda av de krafter som de utsatts för. Man kan dra många slutsatser utifrån benfynd. De var starka i nyporna - varje finger var lika starkt - och deras högerarmar var starkare - högerarmen användes förmodligen för att stöta i spjutet. På nästan varje punkt var de bättre och starkare än det nya folket från södern. Utom två. De var inte lika uthålliga och de kunde inte kasta spjut. Vi kom först till bytet och vi var bättre på att fälla byten som sprang fort. Genom att döda på distans fick de nya människorna ett försprång som de jagade djuren var ovana vid.

Homer Sapiens: kasta och spring

Vi är den enda art som kan kasta med precision. En schimpans använder pinnar och stenar i strid med andra schimpanser, men de kastar underarmskast och stenen kan slå ned varsomhelst. Medan vi är otäckt precisa med våra projektiler och det är en färdighet som vi tränar upp från tidig ålder. Med lite träning kan vi redan som barn pricka hålet i en fågeholk.

Döda på distans
Kastvapen som spjut, atlatl och pilbågar, gav jägare ett övertag gentemot bytet. Jägare och byte brukar annars befinna sig i finstämd evolutionär balans, så att båda nätt och jämt överlever. Tack vare, eller på grund av distansvapen, utrotades djur i stora mängder. Det var bara djuren i Afrika som klarade sig någorlunda, de hade vant sig vid människan sedan miljoner år och höll avståndet. Det gjorde inte elefanter, hästar och lejon i Amerika (Amerika var som Afrika). De första indianerna kunde gå mycket nära dem och kasta sina spjut på djur som inte var vana att börja springa från något som var långt borta. När spanjorerna återinförde hästen på kontinenten var den sedan länge bortglömd. Däremot fanns det stora "boskapshjordar" av bison.

Jakten på distans blev allt bättre. En mongol kunde med en pilbåge träffa en liten flagga på 150 meters håll från hästryggen, sägs det. Dessutom fick de iväg en pil var femte sekund och det var i full galopp. De laddade om när hovarna slog i och sköt när hästen svävade i luften. Inte särskilt förvånande att de erövrade världen när de började kriga istället för att ägna sig åt jakt och nomadliv. Pilbågen hade dessutom en räckvidd på en halv kilometer

Sen kom skjutvapen med krut som ytterligare ökade förmågan att döda på distans. Djuren som blev dödade fattade inte vad som hände. En smäll och de var döda. Med skjutvapnen kunde människan konkurrera ut och nästan utrota andra jägare som vargar, björnar och pumor.

Jaga på Internet
Nu har människan flyttat avståndet till det absurdas gräns - det finns nämligen ideer om att döda djur via internet. Med hjälp av webbkameror är tanken att "jägare" mot en liten avgift ska kunna rikta och trycka av ett gevär mot djur som samlats vid en utfödningsplats. Det finns en jägaretik om "fair chase" och man kan ju hoppas att dessa ideer stoppas. Dessa "jägare" behöver inte jaga på internet för att överleva, det går ju att beställa pizzor online.

Jag jobbar också på distans ibland. Men jag är ingen jägare. Inte ens en samlare. Jag vet nästan inte vad jag gör. Det jag gör syftar ytterst till att överleva. Jag har samma mål. Men jag varken spårar, springer eller dödar. Det är det någon annan som gör långt ifrån mig, på distans. Jag gör något obegripligt, men får pengar och de byter ägare längs marknadernas kringelkrokar och urgamla handelsleder och når till slut en fiskare och jag får en lax på julbordet. När jag är på jobbet är jag med i ett projekt, ett "jaktlag" som inte ägnar sig åt jakt. När jag sitter hemma och jobbar då är jag inte ens med i ett jaktlag. Då blir allt abstrakt och man håller kontakten via elektroner.

Jag tankar min dator
Tur att man kasta av sig hela civilisationsprojektet och springa ut i skogen efter en "tung" arbetsdag vid datorn. Jag bygger konstruktioner som aldrig får en fysisk form. De är tankar, elektrokemiska mönster som får tusentals neuroner att signalera tillsammans, som via min kropp omvandlas till elektroner i en dator. Mina fingrar, ett av evolutionens mest finmotoriska mästerverk, slår in en kod som både elektroner i datorn och neuroner i hjärnan kan översätta till sina respektive språk. Det är fingrarna som utför arbetet, det är de som leder tankarna över klyftan mellan människa och maskin.

Jag "tillverkar" mönster och system av ettor och nollor. Jag skapar inget materiellt, jag bara formar om materian. Datorn blir inte tyngre av detta skapande, lika lite som en hjärna blir tyngre av att man läser en bok. När jag tar bort en fil försvinner den från filhanteraren, men filen är kvar. Den går att återskapa. Att försvinna betyder bara att det blir tillåtet att använda (skriva över) minnet där filen lagrats. Det kan vi inte göra med hjärnor. Vi kan inte ta bort en tanke (än). Om någon säger åt mig att genast sluta tänka på glass så tänker jag på glass tills någon annan tanke byter plats med glassen i arbetsminnet. Det problemet har inte en dator. Den gör exakt som man säger. Men den förstår mig inte.

Löparen inom mig
Man springer av många anledningar - för att förbättra sin hälsa eller för att slå personliga rekord - men jag springer nog mest för att känna mig mänsklig och för att bli en bättre människa och när jag springer känns allting rätt. Hälsan förbättras också och jag slår fortfarande rekord, men det är mest en positiv bieffekt.

Ju mer vi avlägsnar oss från det som en gång gjorde oss mänskliga, desto större blir vårt behov av vårt ursprung, tror jag. Vi har alla ett behov av att röra oss och att tänka med våra hjärnor som de har tänkt.

Årets kallaste dag och min award

Jag har nog mycket brunt fett för jag fryser inte och de senaste dagarna har jag åkt mycket skidor i kyligt väder. Jag har varit nästan ensam i spåren och jag minns inte när skogen var vitare, även trädstammarna är vita efter stormarna förra veckan som piskade och brände in snö i barken. I dag såg jag kanske stavavtryck efter 2-3 skidåkare som åkt före mig. 2-3 skidåkare på 2 dagar. Det är inte många och en av dem var nog jag.

Trots att jag är van vid kyla tvekade jag lite då jag såg att det var 26 bitande kallgrader, 63 grader kallare än min kropp. Jag tvekade i bara några sekunder. Jag var inställd på skidåkning idag. Jag tänkte ta det lugnt och andas genom näsan. Jag brukar inte känna några retningar efter att ha andats kall luft, men genom att andas med näsan värms luften upp bättre. I det lugna tempot jag körde var det dessutom väldigt lite luft som drogs ner i lungan.

Snökristallerna gnistrade och glimmade i solstrålarna som nästan löpte parallellt med marken. Det var som om molekylerna frusit fast i luften, som om luften var trögare än vanligt och gjorde extra motstånd då man rörde sig genom den. Den första kilometern längs spåret var jag lite stel och frusen, men redan efter första backen var jag uppvärmd. Glöden från mitokondriernas arbete spred sin behagliga spillvärme genom kroppen. Jag tänkte också på allt brunt fett som aktiverades av kylan, det är lika bra att försöka anpassa sig till kung Bores styre. Det verkar bli en långvarig regim, åtminstone en bit in på nästa år.

Skidorna gick trögt, ett tunt lager av nya snökristaller hade lagt sig i spåret och deras vassa kanter gjorde motstånd genom att haka fast och bromsa skidorna. Det var nästan som att åka på sand. Jag fick jobba med armarna och staka mig fram meter för meter. Jag tuggade snö och is och stavarna var mina huggtänder. Det hängde is i håret när jag kom tillbaka och den orakade hakan lyste vit. Då var det extra skönt med en dusch efteråt och sedan satt jag framför öppna spisen och skrev det här blogginlägget.

Förfrysningar
Igår läste jag på Therese blogg att hon förfrös sina fingrar under en skidtur. Man ska inte underskatta kylan. I nedförsbackarna kan det bli rejält kallt när lagret av varm luft närmast huden blåser bort i fartvinden. Men det kan ju vara 30 minusgrader när jag åker Vasaloppet (jag tror inte Vasaloppet har någon gräns). Jag måste vara förberedd. Jag tror man ska försöka åka och springa i alla väder för vi kan inte välja väder när vi tävlar. Är det riktigt kallt och man har känsliga luftrör kan man skaffa en liten andningsmask.

http://www.airtrim.se/

Den här veckan blir det skidor för hela slanten och kanske lite löpning och ännu mindre styrketräning. Vi brukar vara omkring 15 stycken över julen men i år lyckades inte mina syskon från södern ta sig hit så det blir en lite avslagen jul.

Min Cherry on The Top blogaward!
I början av månaden fick jag en award och nu har jag funderat och funderat. Enligt stadgorna ska man göra följande:

1. Tacka den person du fick den av.
Tack Ingmarie! Det kändes som sagt lite märkvärdigt att bli utvald bland så många. Dessutom måste jag ju tacka för alla dina uppmuntrande ord under min korta tid som bloggare. Kommentarer betyder mycket. Utan återkoppling tröttnar man nog ganska fort. Tystnad känns lite som att bli ignorerad och avvisad, som om man vore ointressant och inte väcker några som helst känslor, varken positiva eller negativa.

2. Kopiera utmärkelsen till din blogg.
Det tror jag att jag har gjort nu i och med denna bild?

3. Dela tre saker som du gillar med dina läsare.
Av bloggen framgår att jag gillar träning, framför allt löpning och skidor. Skidåkning är egentligen löpning det också. Jag kan inte avgöra vad som är bäst, båda formerna har sin charm och jag är tacksam att jag njuter av båda.

Jag gillar att läsa och utvecklas. Det hör ihop med träningen som utvecklar mig fysiskt. Att läsa och lära och att hitta en bok som slukar mig är underbart, fast det blir mer och mer sällan. Jag läser både fakta och skönlitteratur, oftast samtidigt eftersom det är lätt att hålla fiktion och fakta isär i skallen.

Det tredje som jag gillar är att resa. Som barn åkte jag med familjen kors och tvärs i Europa på somrarna i en inredd skruttig gammal folkvagnsbuss. Det var en härlig tid.

När man reser får man pröva spännande nya maträtter, bada i hav, springa längs oändliga stränder och att besöka historiska platser och själva resandet medför oförutsägbara möten med människor och andra kulturer. Det finns hur  många resmål som helst och jag drömmer om allt från New York till en tur genom rymden.

4. Skicka utmärkelsen till fem bloggar som du tycker förtjänar denna utmärkelse.
Det svåraste, men jag valde ut dessa fem bloggar:

Staffan - positiv och framåt och med massor av energi som smittar av sig
Badgear - originell och läsvärd blogg
Petra - får mig att drömma om varmare länder
Magnus - positiv kille och det lyser igenom i texterna
Daniel - som springer och kämpar mot sin ms

God jul allihop!

Brunt fett motar kylan

Nu är det kallare än på länge och svenskarna klagar på kylan. Kanske för att vi sitter inne så mycket och inte är vana att frysa. Det finns fördelar med att frysa. När vi fryser börjar cellerna anpassa sig och anpassningarna gör oss bättre på att hålla värmen och dessutom bränner vi massor av fett. Det bildas bruna fettceller och de fungerar radikalt annorlunda jämfört med vita fettceller.

Studier har visat att en del människor har en relativt stor andel bruna fettceller. Brunt fett bränner fett mycket bättre än vita fettceller. Nu har forskare hittat progenitorceller (nästan som stamceller) som kan omvandlas till brunt fett i den vita fettvävnaden och skelettmuskulatur hos möss. Forskarna ansåg dock att kost och motion fortfarande var den bästa metoden för att motverka fetma, men för människor som är genetiskt predisponerade för fetma eller de som redan utvecklat skadliga metabola rubbningar på grund av övervikt, kan detta kanske vara en alternativ behandlingsform i framtiden.

Förra året fann man att även vuxna kunde ha depåer av brunt fett, mest runt nacken. Tidigare trodde man att det bara var spädbarn som hade det och att det bruna fettet gradvis förvinner när man växer upp och cellerna blir bättre på att hantera kyla. Nyfödda kan inte skaka igång muskler och skapa värme genom frossa. De måste istället i likhet med däggdjur som övervintrar skapa värme själva i cellerna. Det är ju svårt att sova i ide om man skakar hela vintern. Brunt fett är otroligt effektivt därvidlag. Det skapar 300 ggr mer värme än någon annan vävnad.

Bilden till vänster visar en kropp i rumstemperatur, medan bilden till höger visar hur brunt fett aktiveras när kroppen utsatts för kyla. Från http://www.examiner.com. Bild av Wouter van Marken Lichtenbelt

Cellerna ser bruna ut därför att de är fyllda av mitokondrier. Brunt fett innehåller mitokondrier med ett speciellt protein, thermogenin (Uncoupling protein 1, UCP1). Det är aktivt i andningskedjan vars viktigaste uppgift är att skapa energi i form av ATP. Thermogenin gör att protonerna/vätejonerna som ska driva tillverkningen av ATP sugs tillbaka in genom mitokondriernas membran igen och därmed producerar mitokondrierna värme istället. Kraftstationerna omvandlas till värmekraftverk. Den som ligger i ide behöver ju inte utföra något arbete.

Innuiter har mer brunt fett än folk på varmare breddgrader. De storvuxna eldsländarna som gick halvnakna i arktiska Patagonien när Charles Darwin var på besök måste ha haft mycket brunt fett. Min egen erfarenhet är att efter några kalla dagar så fryser jag inte lika mycket. I början på den här vintern var det under 20 grader och nu när det är 10-15 grader känns det nästan varmt. Genom att ge sig ut i kylan besegrar man den, man anpassar sig och ett sätt är aktivering av brunt fett. Sen får man sänka inomhustemperaturen för den blir för hög när man väl aktiverat fettet. Man bokstavligen brinner inombords och är det för varmt svettas man. Forskarna har funnit att 50 gram brunt fett ökar den basala metabolismen med 20 procent.

Storvuxna indianer från Eldslandet

Andelen brunt fett ökar på vintern, förekomsten är upp till sex gånger vanligare (1,5% resp 9,4%). Denna skillnad i förekomst beroende på årstid visar att andelen är en anpassning till en lägre temperatur. Produktionen aktiveras vid 16 grader och stängs av vid 22 grader.

Nu är det kallt och många fryser, men att frysa är att anpassa sig. En liten tröst i kylan:)

Julpyssel: är du man eller kvinna?

Ett litet test så här i jultider. Tester ska man ta med en nypa salt, men det var ganska kul och välgjort som alltid när BBC är inblandade. Tänk på att när man ska hitta synonymer kan man skriva på svenska.

Könstest

Enligt testet var jag en ganska genomsnittlig man, ungefär 50 % in på den manliga planhalvan. Jag hade höga värden på rumsliga förmågor, som att hitta rätt vinklar och att vrida 3D föremål i huvudet. Jag hade också ganska bra värden när det gällde att hitta synonymer till ord, vilket anses mer kvinnligt. Sämst var jag på att läsa av ansiktsuttryck, men jag låg inte så långt efter medel för män. Jag tyckte det var svårt. Den roligaste biten var att välja vilket ansikte man föredrog mellan två olika former av samma ansikte. Det visade sig att jag föredrog feminina ansikten.

Resultat:

Angles
Your score: 19 out of 20
Average score for men: 15.1 out of 20
Average score for women: 13.3 out of 20

Spot the difference
Your score: 43%
Average score for men: 39%
Average score for women: 46%

Empathising
Your empathy score is: 10 out of 20
Average score for men: 7.9 out of 20
Average score for women: 10.6 out of 20

Systemising
Your systemising score is: 17 out of 20
Average score for men: 12.5 out of 20
Average score for women: 8.0 out of 20

Eyes
Your score: 6 out of 10
Average score for men: 6.6 out of 10
Average score for women: 6.6 out of 10

3D shapes
Your score: 12 out of 12
Average score for men: 8.2 out of 12
Average score for women: 7.1 out of 12

Words
Your score: you associated 6 word(s) with grey and you named 7 word(s) that mean happy.
Average score for men: 11.4 words total
Average score for women: 12.4 words total

Ockhams rakkniv och antioxidanter

Ännu en studie presenterades nyligen som visar att tillskott av antioxidanter faktiskt kan försämra effekten av träning. I denna studie delade man upp ett gäng ofrivilliga råttor i fyra olika grupper. En grupp fick tillskott av E-vitamin och Liponsyra (eller ALA, Alpha lipoic acid) och de sprang fyra 90-minuterspass per vecka i 70 % av VO2Max under 14 veckor, medan en annan grupp tränade lika hårt men åt vanlig kost utan antioxidanter. De övriga två grupperna var stillasittande där den ena gruppen åt antioxidanter och den andra käkade vanlig råttkost.

Det visade sig att gruppen som tränade, men åt normalt, ökade nivåerna av bl a citrate synthase och cytokrom c, vilket indikerar ökad mängd mitokondrier (cellens kraftstationer). De råttor som åt antioxidanter, både de stillasittande och de som tränade, hade dock sjunkande nivåer av citrate syntase och cytokrom c, vilket indikerar att antalet mitokondrier minskade! Enligt studien försämrade alltså tillskotten av antioxidanter cellernas naturliga anpassningar till löpning. Ökningen av mitokondrier är annars en av kroppens viktigaste anpassningar till träning. Ju fler kraftverk, desto mer kraft. Det som säljs som stärkande för kroppen gav alltså mindre kraft. Hur kunde det bli en sådan effekt?

Våra egna kroppar är duktiga på att själva bilda kroppsegna antioxidanter och att anpassa cellerna till ökad stress. Denna förmåga tycks alltså urholkas när man äter tillskott. Det är produktionen av fria radikaler som driver fram cellernas anpassningar, som en signal att cellen måste anpassas eller dö. Tillskott av antioxidanter dränker denna signal och därmed tycks de lura cellerna. Fria radikaler är ett problem - de ställer till oreda - men det kanske är bäst att låta cellerna själva ta hand om dessa, det viktiga är i så fall att man ser till att äta varierat så att cellerna har de nödvändiga förutsättningarna att själva bekämpa och överleva attackerna från aggressiva radikaler. Gärna antioxidanter, men helst i form av mat där de samverkar med andra bioaktiva substanser, vilket är det sammanhang och den blandning som våra kroppar har anpassats till genom historien.

Stenåldersmänniskorna åt inga tillskott. De levde hårt och deras celler producerade mängder av fria radikaler som deras celler själva var tvungna att ta hand om. De åt förmodligen en ganska varierad kost och om de klarade det, klarar vi det. Åtminstone på kort sikt. På lång sikt orsakar fria radikaler skador på cellerna och det är en annan mycket mer komplex fråga, där fåglarna kanske sitter eller flyger omkring med svaret.

Det finns forskning som tyder på att antioxidanter som tillskott är bra och det finns de som tyder på att de är dåliga. Något enkelt svar finns nog inte just nu. Det finns de, t ex uppfinnaren och futurologen Ray Kurzweil, som äter ca 200 olika tillskott varje dag. Kurzweil gör ingenting utan beräkning och han tror att hälsan förbättras. Han följer dock ett minutiöst program som inga vanliga dödliga har tid eller pengar att följa.

Källa: Wikipedia

Om man har två alternativ och båda verkar likvärdiga, då är det vettigast att välja det enklaste. Det påminner mig om en princip inom vetenskapen som kallas Ockhams rakkniv, som kommit att betyda att man ska välja den enklaste förklaringen om det finns två likvärdiga resultat. Det enklaste är i detta fall att låta bli tillskott där studier pekar åt olika håll. Det blir billigare också. Då har man råd med mer varierad mat, som blåbär, lax, paranötter, gurkmeja, rödbetor och ett glas rött.

Människor, grodor och laxar

Vi äter proteiner, kolhydrater och fett, men när vi springer är det ATP (adenosintrifosfat) som får musklerna (och hjärnan) att arbeta. All energi omvandlas till ATP, men kroppen utnyttjar fyra olika energisystem. Det gör grodor och laxar också, fast på ett lite annat sätt.

ATP och kreatin
Först använder musklerna befintligt ATP, men det räcker bara i några sekunder, sedan måste nytt ATP in i musklerna. Det sköter de tre övriga systemen om. På kort sikt används kreatinfosfat. Det är ett slags backup-system. När energin i ATP förbrukas spjälkas en fosfatgrupp av och ATP blir ADP (adenosindifosfat), och för att snabbt bygga upp nytt ATP kan kroppen utnyttja lättillgängligt kreatinfosfat. Kreatinfosfat överför sin fosfatgrupp till ADP så att det blir ATP igen. Detta går snabbt i jämförelse med att regenerera ATP från kolhydrater och fett. Så tack vare detta backup-system kan man hålla uppe ATP-nivåerna under en lite längre tid. Vid explosivt arbete räcker lagren av kreatin i ca 20 sekunder.

För en långdistanslöpare är de två första systemen inte särskilt intressanta. Springer man 100 meter eller lyfter en tung vikt då är befintligt ATP den viktigaste energikällan. En bra 100-meterslöpare använder lagrat ATP ungefär halva sträckan och når en toppfart med hjälp av detta högoktaniga bränsle, sedan tappar han lite när nästa system - kreatinfosfat - aktiveras och börjar återanvända förbrukad ATP genom att foga samman kreatin och ADP.

Kolhydrater och fett
När det inte längre finns något kreatin måste musklerna utnyttja lagren av kolhydrater. Varje gram kolhydrat lagrar ungefär 4 kilokalorier energi. Dessa finns lagrade som glykogen i muskler och lever. Glykogen är långa kedjor av glukos. Glukos är en molekyl med energirika bindningar i sina kolatomer och det kallas också för socker. Genom att kolhydratladda kan man fylla dessa depåer till bristningsgränsen. Lagren av glykogen skyfflas in i mitokondriernas virvlande ugnar. Denna kolreserv räcker i ca 2 timmar och kolet brinner tillsammans med syre. Det är ganska lättillgänglig energi och så länge det skyfflas kol orkar vi hålla ett högt tempo.


När kolet i form av kolhydrater börjar ta slut känns det som att det går trögare, som att kroppen går på en lägre växel. Det beror på att det krävs mer arbete och mer syre för att slita loss kolet från fettsyror. Energin är inte lika lättillgänglig längre. Den är nedpackad och långtidslagrad som fettsyror. Fördelen med fett är att fettlagren räcker länge. De flesta löpare har åtminstone 10 kg fett och eftersom varje gram fett innehåller 9 kilokalorier motsvarar det 90 000 kilokalorier. Det räcker långt, minst 1500 km beroende på hur energikrävande man springer.


Det finns även kol gömt i proteiner. Proteiner är dock i första hand byggnadsmaterial, inte bränsle. Genom att slå sönder proteiner till aminosyror och avlägsna kvävet - så att vi luktar ammoniak - kan de kolbaserade resterna återanvändas som bränsle. Men det sker först när det är brist på mer lättillgängligt kol.

Hur springer grodor?
Grodor är ganska lika oss, läste jag i en bok av ultralöparen och biologen Bernd Heinrich. De är både uthålliga och snabba, men deras specialisering har en mycket längre evolutionär historia än vår. Det var ganska nyligen som vi utvecklades från trädlevande apor till uthålliga jägare med en vass spurt och därför har vi säkert något att lära oss av dem. Det kan verka som vi är mycket olika men under ytan är vi likadana och vi delar ett gemensamt ursprung i havet. Grodor är amfibier och andas genom att "hicka" i sig luft. Vårt hickande är alltså en äldre form av andning, en mer reflexmässig andning där struphuvudet stängs med ett klick så att vatten inte ska komma ner i lungan. Vi började överlagra detta sätt att andas för 370 miljoner år sedan, men om vi råkar svälja mycket luft, vatten eller öl så ramlar vi tillbaka i evolutionen och andas som amfibier igen under en kort stund. En kallsup skiljer oss från grodorna.

Grodlår är gjorda för frigöra energi explosivt. Det är en anaerob kraftutveckling, d v s den sker utan tillgång till syre, och grodorna blir snabbt uttröttade. De gör inte många hopp och varje hopp blir kortare och kortare. Skrämmer man en groda hoppar den iväg och sedan måste den återhämta sig under lång tid. Men grodor är också uthållighetsidrottare. Inte när det gäller hoppande, utan i kväkande. Hangrodor tävlar nämligen i högljuddhet och att kväka är en aerob (syrekrävande) aktivitet som kräver uthållighet. Vinnarna får para sig med en hona, medan förlorarna ger sig ut på en desperat jakt efter vad som helst.

När grodorna utstöter sina parningsrop anstränger de sig till 60 % av sitt VO2Max, vilket motsvarar en ultralöpares nivå. De kväker hela natten tills de är helt utpumpade morgonen därpå, men de orkar ändå fortplanta sig efter något som motsvarar ett maratonlopp. De kväker i ungefär samma tempo under hela spelet, förutom om de ser en hona, då ökar frekvens och volym med 100 procent.

Honorna drar sig till de mest högljudda karlarna, men eftersom det är mörkt vet inte hanarna hur de ligger till hos honorna. De kör så hårt de kan så länge de kan. Det finns ingen mållinje, det gäller bara att kväka så mycket och så länge som möjligt och hoppas att någon hona blir attraherad. De som lyckas producerar mest grodyngel.

En vinnare med sin kranskulla

  

Mer huller om buller

Hangrodorna har till skillnad från honorna överkroppar fyllda med muskler för att pressa ut ljud med. Grodornas muskler är fyllda av citrate synthase, ett viktigt enzym i citronsyracykeln som används som markör för mitokondrietäthet. Deras muskler är alltså fyllda av mitokondrier som kan jobba aerobt, d v s i närvaro av syre. De är också proppfulla med enzymer för fettsyremetabolism, vilket också är viktigt för uthållighet.

Grodans fysiologi har präglats av dess beteende och livsföringen har bl a utvecklats för att behärska uthållighet och därmed torde de vara mästare i att hushålla med krafterna och välja rätt tempo. Enligt Heinrich går grodorna ut löst, sedan ökar de kväkandet i två timmar. Därefter saktar de gradvis ner, förmodligen för att lagren av glykogen börjar ta slut. Forskare som undersökte nivåerna av sura vätejoner fann att de var högre i början av kväkandet än i slutet, vilket tyder på att grodorna behöver en lång uppvärmning där glykogen är den huvudsakliga energiresursen och sedan går de gradvis över till fettförbränning.

Grodorna vilar också emellanåt. Inte ens en parningssugen groda orkar kväka precis hela natten. De vilar korta stunder, snarare än långa. Även i ultralopp kan man behöva gå ibland och då är det bättre att gå korta snarare än långa sträckor för återhämtning.

Grodorna kvackar på två olika sätt: långa rop på 500 ms eller korta på 350 ms. De som använder korta ljud orkar i 3,75 timmar, medan de som använder de längre ljuden endast orkar i 2,25 timmar. Långa ljud kostar alltså mer, det kräver mer energi. Om man översätter detta till ultralöpning betyder det att korta steg är bättre än långa steg.

Hur springer laxar?
Till skillnad från både grodor och mänskliga löpare gör laxar först av med fettet. De sparar kolhydraterna till forsar, kamp och fortplantning i slutet av färden. Vi människor fungerar tvärtom. Vi behöver snabbt bränsle i början, för att springa ifrån något eller ikapp något. Men sen kan vi klara oss på fett och tack vare det kan vi springa ikapp och ifrån alla andra däggdjur på riktigt långa distanser.

Laxar har en lång transportsträcka genom havet och de lugna nedre flodloppen fram till vattenfallen och kampen om fortplantningen. De har utvecklats för att gå ut lugnt och ge allt, inklusive sitt liv, i spurten när de kämpar mot strömmen för att nå källorna.

Laxarna kastar sig förbi grizzlykäftar och sedan slåss de om honorna, parar sig och dör. Ett ganska spännande liv kan man tycka. Bättre än att vara en sill i ett stim som ängsligt far hit och dit. Men Gud kunde väl inte göra alla till lax.

Att springa eller rulla, det är frågan

"Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place. If you want to get somewhere else, you must run at least twice as fast as that!" (Ur Alice i underlandet)

Jag gillar inte att springa på löpband. Det har framgått av otaliga inlägg. Nu tror jag att jag vet varför. Det är bristen på variation som stjäl timmar av mitt liv i efterhand. Det låter kanske obegripligt, men jag ska försöka förklara.

Livet är på många sätt ett löpande band som vrider sina mekaniska hjul runt jobbet och hemmet. Det ger en illusion av rörelse; i själva verket står man nästan stilla och springer allt vad man orkar för att inte ramla av. Vi springer allt vad vi kan men hinner inte riktigt med. Vi skulle behöva springa dubbelt så fort, som den röda häxan sa till Alice i citatet ovan.

Sitta i en bilkö
En del dagar känns bilkön till jobbet mer som ett begravningståg, särskilt på måndagar. Vi är en samling halvsovande och halvdöda människor, statister i en ändlös rad av omtagningar. Stunden i bilkön läggs till liknande stunder i bilköer och försvinner mot bakgrunden av bristen på variation, ungefär som när man står mellan två speglar och ett kort ögonblick ser ett oändligt antal likadana ansikten försvinna i horisonten.

Jag var länge knappt medveten när jag körde mellan jobb och hem. Det var två av dagens stora minnesluckor. Jag tror faktiskt jag förlorade medvetandet, men det behövdes bara en liten förändring, som att en älg uppenbarade sig vid vägen, för att aktivera medvetandet igen. Men alltför många pendeldagar fick färderna att smälta samman till en enda färd. När man inte är engagerad i nuet, i verkligheten, då kollapsar det förflutna till ett vagt minne, ett slags genomsnitt av alla oengagerade timmar längs vägen mellan hemmet och jobbet, jobbet och hemmet.

För några år sedan började jag lyssna på ljudböcker medan jag färdades mellan punkt A och punkt B. En bra bok är något att minnas. Jag lyssnade på böcker av Conn Iggulden och av Khaled Hosseini. Tiden längs vägen blev en upplevelse. Jag var inte längre medvetslös. Nu ser jag nästan fram mot de stunderna.

Zen och konsten att springa på löpband
När man springer på löpbandet rör man sig men man förflyttar sig inte. Vi finns därför att vi rör oss, vi har utvecklat ett nervsystem därför att vi rör oss och löpningen får nya celler i hjärnan att gro. Men vad händer när man springer på ett löpband utan att komma någonstans? Det finns vissa fördelar, som att själva enformigheten gör det lättare att falla i meditativ trans. Bristen på intryck gör att man kan vända ögonen inåt och skåda sin egen själ, som man ska göra enligt zen. Men de flesta försöker tvärtom distrahera sig från själva situationen genom att lyssna på musik eller se TV. Då alienerar man sig från det man gör. Man försöker att lämna nuet. Det är inte ett nöje utan ett tvång. Ungefär som jag fyller öronen med böcker när jag åker bil. Man försöker göra löpningen till en icke-löpning. Det är tvärtom mot läran om zen och närvaro i nuet.

Springa ute eller inne
Just nu är det lite opraktiskt att springa ute, men det är det värt. Ute finns det olika vägar, det finns alltid ett val. Upplevelserna är olika, varje tur skiljer sig åt. Väder, vind, hundar och människor är mer oförutsägbara ute i naturen. På gymmet är vi alla lika, eller åtminstone snarlika. Hjärnan får inte lika många intryck. Vi blir det vi gör och ett beteende som upprepas dagligen förändrar hur vi upplever oss själva och världen. Vad blir man om man jämt springer på ett löpande band? Är man en löpare? Måste man inte förflytta sig för att vara en löpare? För mig är löpning, förflyttning och omväxling intimt förknippade, det är därför jag ogillar löpband så mycket. Det är bara en väg, ett medel för att bli en bättre löpare, vilket är målet.

Jag gillar olika och jag ogillar lik
Att springa på löpband och mäta tiden med tidtagarur och använda maskiner, påminner lite om industriell tillverkning från början av förra seklet. Man bygger muskler och producerar bättre människor på löpande band.

Personligheten spelar roll, vi är alla olika. En del uppskattar löpband med dess exakta inställningar av lutning, tid och hastighet. Man kan programmera löpningen, men bara till en viss gräns. Den riktiga mjukvaran finns inom oss.

Det kanske är skönt att bara flyta med strömmen. Som ett lik i en flod, som i en bilkö mellan hem och jobb. För att utvecklas fysiskt och psykiskt måste man dock utmana sig själv, simma mot strömmen, till källorna.

Likström eller växelström
Vi förändras av våra upplevelser och jag är bokstavligen inte samma person som jag var för åtta år sedan. Jag tar in och släpper ut atomer och all materia i mig byts ut på ungefär åtta år. Ändå finns det en essens av mig kvar, ett mönster i denna ström av atomer, ungefär som en flod är samma flod fast det hela tiden rinner nytt vatten genom den.

Jag gillar förändring och omväxling. Bilköer och löpande band är som en ström av lik för mig. Varje dag blir den andra lik, vilket krymper upplevelsen av tiden. Jag föredrar växelström - nya upplevelser och erfarenheter töjer ut tiden med innehåll.

Men jag måste
Just nu springer jag på löpband en gång i veckan - inte för att jag gillar det, utan för att jag måste. Jag måste klara att springa på löpband för att bibehålla styrkan i fötter och vader som det tog nästan fyra månader att bygga upp med löpning i fivefingers. De går inte att springa ute med mina tunna kalla classic fivefingers. När våren kommer vill jag kunna springa med så lite skor som jag klarar av.

Jag hittade två övningar för löpning på band på marathon.se som jag ska springa den närmaste tiden. I den ena kör man 3 x 10 med 5 minuter joggvila emellan. De första 10 minutrarna kör man i snabb men kontrollerad fart, sedan lite tuffare andra och så hårt man kan de sista 10 minuterna. Eller så kan man köra en så kallad fartstege. Man börjar med en ordentlig uppvärmning. Sedan kör man stegen i en halvtimme där man ökar farten var femte minut.

Träningen
Idag körde jag styrketräning i en halvtimme, sedan sprang jag en sån där fartstege. Jag sprang de första 5 minuterna i 4:50 fart, sedan ökade jag var femte minut så att sista fem gick på 4:25. Det kändes bra, men så var det också första gången, det var nytt.

Igår körde jag ett tempopass på skidor och körde sträckan fortare än någonsin, trots att det var 20 grader kallt och kärv snö. Det gav en kick.

Filmtajm, datorskräck och kokain

Idag är det måndag och vilodag. Det behövdes efter en ganska hård träningsvecka. Igår åkte jag 15 km i hårt tempo i den kuperade terrängen uppe på Vårdkasberget. Det var 15 grader kallt och fina hårda spår. Det var lite kärvt i kylan men man åkte ändå som på räls. Jag varvade upp och ned med lite åkning utan stavar. Det blir både uppvärmning och inlärning och alla som har lite svårt med tekniken borde göra det.

Den här säsongen har jag åkt 27 mil skidor. De tre senaste åren passerade jag 27 mil i mitten av januari, så jag ligger mycket bra till i år. Mängd- och konditionsmässigt ligger jag bra till och teknikmässigt har jag utvecklat diagonalåkandet.

Hollywood springer
Jag nappade på ett erbjudande från lovefilm om 4 filmer i veckan för 49 kr. Problemet är väl bara att hitta tillräckligt många bra filmer som jag inte har sett. En ”film” blev Jan Ottossons vasalopps-dvd. Den valde jag utan att säga något. Jag kommer att bli mördad när den dyker upp i brevlådan ;).

Filmhjälten Jake Gyllenhaal berättade häromdagen i Lettermans The Late Show i klippet nedan om sin barfotalöpning. Det visade sig även att Letterman springer sedan 30 år och inte bara efter unga damer. Hollywoodskådisar vill ju vara inne, men det är kul att de springer ute. Vem skulle inte sätta något i halsen om hon mötte Jake barfota längs gatorna. När Persbrand kommer tillbaka från Hollywood springer han väl också barfota, kanske med de där stora hobfötterna. 

Den skrämmande framtiden
Jag hittade en rolig och intressant snutt ur ett barnprogram från 1978 (”Lördags”) om hur våra arbetsplatser i Sundsvall (Sundsvallsbanken och RFV Data) såg ut på den tiden. Otroligt vad utvecklingen rusat framåt och hur frågeställningarna har förändrats … I slutet av klippet frågar sig Malcom Dixelius allvarligt om vi i framtiden kommer att ha en dator i varje hem.




Löpning bättre än kokain
Enligt en ny studie föredrar möss löpning före kokain. Förmodligen beror det på att löpning frigör endocannabinoider, som fäster vid samma receptorer som kokain. I tidigare studier har man funnit att mösshonor föredrog kokain framför godis, medan hannarna valde godiset. Alltså kan man dra slutsatsen att honor föredrar löpning framför godis, medan hanar bara springer om det inte finns godis tillgängligt. En tröst är att också hanarna föredrar löpning framför kokainmissbruk. Men det har bara testats på möss och slutsatsen är högst spekulativ;)

Illusioner, rationalitet och aktier

I en ny studie i British Journal of Psychology visas hur lätt vi människor låter oss luras om orsakssamband. I studien fick 108 studenter uppdelade i två grupper höra om en påhittad sjukdom kallad "Lindsay Syndrome" och om en möjlig behandling kallad "batarim", också den påhittad. Sedan fick studenterna ta del av fakta om 100 patienter med detta syndrom som antingen tog medicinen eller inte. Varje individuellt patienfall redovisades för sig.

Den första studentgruppen fick höra om 80 patienter som fick läkemedlet och 20 patienter som inte fick det. Den andra gruppen fick höra om det omvända förhållandet: 20 patienter som fick läkemedlet och 80 patienter som inte fick det. Det var den enda skillnaden i de fakta som delgavs de två grupperna. I båda fallen uppgavs 80 % av patienterna ha blivit bättre, både sådana som tagit medicinen och sådana som inte gjort det. Resultatet blev att studenterna i den första gruppen bedömde medicinen som mer effektivt, medan man i den andra gruppen förhöll sig mer skeptisk till medicinens verkan.

Varför? En möjlighet är att eleverna i den andra gruppen såg att så många patienter blev bättre trots att endast 20 - okänt vilka - hade fått behandling. De fick därför en större tilltro till ett förlopp där patienterna kunde tillfriskna lika bra på naturlig väg. Studenterna som fick höra om 80 patienter som tog medicinen gjorde en motsatt tolkning: många har blivit bra, många har fått batarim.

Genom att information presenteras på ett visst sätt, kan vi lätt förledas att tro att vi har kontroll över något som i själva verket är helt slumpmässigt. Särskilt tydligt blir det om det antyds att vår kompetens spelar roll för utfallet. Det är inte så konstigt att det finns en stor marknad för spel och dobbel.

Spelar man på lotto är den förväntade avkastningen på en krona ungefär 50 öre. Ska man spela är det i så fall bättra att "spela" på aktier, det är också ett spel och chans till viss del, men de speglar behovet av riskkapital till produktionen av varor, idéer och tjänster som finns i verkligheten och därmed borde den förväntade avkastningen vara större än krona. Men det kräver sparande och att man byggt upp ett kapital och att man är rationell och tänker långsiktigt.

Människan är inte rationell
Jag har visat många optiska illusioner på den här bloggen och förklarat hur våra ögon, eller snarare vår hjärna, blir lurad. Det är inte lika lätt att visa hur kognitiva illusioner lurar vår rationalitet. Det gäller inte minst ekonomisk rationalitet. Man behöver inte platsa i lyxfällan för att fatta felaktiga ekonomiska beslut. Det beror på att vi har känslor och ogillar förluster mer än vi gillar vinster upp till en viss summa och att vi har bråttom. I valet mellan 100 kr nu eller 110 kr om en vecka väljer de flesta 100 kr nu. Om man däremot frågar samma människor om de vill ha 100 kr om 7 veckor eller 110 kr om 8 veckor, då väljer de flesta 110 kr om 8 veckor. Det handlar om en vecka i båda fallen, men i det andra fallet infaller utfallet långt senare.

Hur man bygger en aktieportfölj
“In the short term the market is a popularity contest; in he long term it is a weighing machine”   Warren Buffet (1930 - )

De flesta av oss har gener som "anser" att det är bättre att undvika faror än att chansa på en fördel. Det har säkert en evolutionär förklaring, men fungerar sämre i en modern rationell ekonomi. Det är t ex ett vanligt beteende att en investerare väntar för länge med att sälja en dålig aktie. Man hoppas att aktien ska gå upp. Det finns ingen rationell kalkyl, bara känslor. Samma sak om en aktie går upp. Då tar man hem vinsten för tidigt, så kallad vinsthemtagning. Man fruktar att aktien ska förlora i värde. Känslor och rädslor, men det har ingenting med rationalitet att göra. Det är ingen kalkyl.

Snarare är det så att en aktie som går dåligt sannolikt fortsätter att gå dåligt, medan en aktie som går bra fortsätter att gå bra. Det är sannolikt på lång sikt. En rationell strategi är då att sälja aktier som går dåligt och behålla dem som går bra och köpa nya aktier för de dåliga. Jag tror inte att Warren Buffet sålt några av sina bästa aktier. Han behåller dem så länge de går bra. 


Köper man del i en fond så får man riskspridning till priset av en avgift som är ganska hög med tanke på den tjänst man köper kan man tycka. Om man har tid och pengar (över) är det förnuftigare att köpa ett spektrum av olika aktier och köpa och sälja enligt principen ovan, snarare än att följa känslorna som vi utvecklade för jakt, flykt, bråk och sex. Det är lite tråkigt och inte så mycket risktagande, men avkastningen blir sannolikt bättre på sikt och risken för en brakförlust är mycket mindre.

Vi är ett flockdjur som följer andra människors känslor, även om vi är klädda i slips. Det är svårt att studera siffror när alla skriker sälj:)

From The Economist, 1987

Hur snabb är du?
Efter allt detta om kognitiva och ekonomiska illusioner så tar vi en optisk illusion. Vi är olika snabba på att hitta ansikten. En del är bättre än andra på att se ansikten, själv var jag ganska medioker i ett tidigare test. Hur lång tid tar det för dig att hitta ansiktet bland löven?

http://www.moillusions.com/

Finns färgen lila?

Träningen flyter på som vanligt. Det enda orosmolnet är vinterkräksjukan som nu också infekterat barnen. Men än så länge känner jag ingenting och jag vill verkligen inte drabbas av denna fruktansvärda plåga. Klarar jag mig nu är jag förmodligen immun. Var femte svensk är genom en muterad gen immun och då stämmer sannolikheten ganska bra i vår familj. För att vara immun krävs det att genen FUT2 finns i två kopior. Genen ger upphov till ett enzym som förändrar cellytan i tarmens slemhinna så att norovirus - som ger upphov till de symptom som kallas vinterkräksjuka - inte kan fästa. Det låter som ett bra enzym. Det ger även ett visst skydd mot HIV.

I förrgår körde jag styrketräning och sprang en tråkig halvtimme på löpbandet. Igår blev det ett skidpass på lunchen. Diagonalåkningen gick mycket bättre än sist. Det fungerar bra att ta med sig en detalj att fundera på per pass, istället för att tänka på allting hela tiden. Det klarar inte hjärnan av. I tidigare pass har jag varit fokuserad på att föra staven längre bak. Nu tänkte jag på att skjuta fram höften och då och då kom jag in i ett härligt flyt. Nu längtar jag efter tävling och att få ge järnet.

Håll fast järnet
I dagarna presenterades ny forskning i tidskriften Archives of Toxicology om att obundet järn är farligt. Enligt professor Douglas Kell beror en stor del av våra degenerativa sjukdomar (Alzheimer, MS och Parkinson) av dåligt bundet järn som bildar farliga gifter, s k hydroxylradikaler, som kan reagera med olika delar av kroppen. För att skydda oss från dessa farliga sorter av dåligt bundet järn, är det viktigt att få i sig en viss form av näringsämnen som kallas järnkelater. Järnkelater är en sorts molekyler som binder järn och håller det tätt intill sig. Färgglada frukter, grönsaker, grönt te och mörk choklad är utmärkta källor för kelater. Enligt Kell är dock lila frukter och bär, som blåbär, bäst på att binda järn.

Professor Kell säger också att det är först när järnet är bundet (kelaterat) som C-vitamin kan fungera effektivt som antioxidant. Helst ska järnet hållas inlåst i vapenskåp så att inte illvilliga mikrober får tag i det och utnyttjar järnet för att tränga in i kroppen. Vi har kelater i kroppen och de är vanligast kring olika oskyddade kroppsöppningar just för att binda järn och hindra så att mikrober lägger beslag på dem. Järn rostar lätt och är en utmärkt rustning att omge sig med i kampen mot kroppens försvar. Det har mikroberna lärt sig.

Professor Kell: "Much of modern biology has been concerned with the role of different genes in human disease. The importance of iron may have been missed because there is no gene for iron as such. What I have highlighted in this work is therefore a crucial area for further investigation, as many simple predictions follow from my analysis. If true they might change greatly the means by which we seek to prevent and even cure such diseases."

Det låter som en spännande och djärv hypotes och dessutom gillar jag frukt och bär som är lila. Jag vet inte om blåbär är blå; de är nog mer lila - i alla fall när man får dem på kläderna. Det är samma lila färg som rödvin och nästan omöjligt att få bort. Fast det fungerar att lägga kläderna i filmjölk och sedan tvätta dem. Att färgen biter sig fast tyder på att det är en kraftfull färg, så stark att den håller fast järn.

Blåtand var egentligen svarttand
Märkligt nog fanns inte färgen lila i Sverige förrän på 1800-talet, då ordet för lila lånades in från franskans ord för syren, lilas. Lila ligger längst in i regnbågen, det är det mest högfrekventa ljuset vi kan uppfatta. Frankrike var dåtidens stormakt och redan då ledande inom mode och låg lite före oss svenskar även när det gällde färger. När en svensk såg färgen lila på 1800-talet tolkade han färgen som brun eller blå. Det är därför vi har lila blommor som heter blåklocka, blåklint och brunört. Det är kanske så att språket styr tanken och man kanske verkligen såg brunt och blått? Det är en ganska djup filosofisk fråga och jag har inte hunnit bilda mig en uppfattning.

Lila blåklint

Om vi går ännu längre tillbaka hade inte svenskarna något ord för svart. Svart är frånvaro av ljus och därmed av färg, så vikingarna kanske inte tänkte så dumt. Vikingarna kallade Afrika för Blåland och afrikanerna för blåmän. Det fanns också en dansk kung som hette Harald Blåtand som lyckades förena Norge och Danmark under kristendomen. Några svenska utvecklare tyckte att Blåtand - Bluetooth - var ett bra namn för något som ska förena trådlös kommunikation, ungefär som Harald förenade två riken. Men förmodligen var Haralds tand svart. Egentligen borde det alltså heta Blacktooth.

Riktigt långt tillbaka var vi färgblinda däggdjur som levde i en grådaskig värld där gränserna sattes av svart och vitt och livet var att äta eller ätas. Under utvecklingens gång fick vi färgseende för att kunna urskilja partners och mogna lila frukter. Sedan har språket försökt komma i fatt. Vi har bl a fått färgerna svart och lila under de senaste tusen åren.

Språket sätter gränser
Jag läste nyligen ett intressant blogginlägg om språket och våra uppfattningar om världen. Enligt den sk lingvistiska relativitetsteorin är det språket som styr tanken. Det betyder att uppfattningen om en färg påverkas av det språk man talar. Det finns t ex en stam på Papua Nya Guinea som lever längs Sepikfloden och de talar ett språk, berinmo, som bara har fem färger. De skiljer inte på grön och blå och i en studie fann mat att berinmotalande inte kunde avgöra om två nyanser var olika inom det grön-blåa spektrat. Man såg också att engelsktalande visade snabbare svarstider i gränsen mellan grönt och blått, medan berinmotalande var lika snabba eller långsamma i hela färgspektrat. Däremot var de bättre på att skilja på nyanser inom berinmospråkets färger.


Människor runt hela planeten är alltså lika bra på att se gränser, medan det grådaskiga däremellan är svårare att urskilja om det inte finns ett språk som beskriver det. När jag ser snö ser jag på min höjd kallsnö, blötsnö, skare och slask, medan en lulesame kan se 300 olika sorters snö.

Därute lyser naturen klart i blått och vitt. Gårdagens grådask har dragit förbi. Det blir en skidtur idag och jag ska tänka på att flytta fram höften. Ingenting annat.