Inget sittande idag

Jag har fortfarande träningsvärk efter tisdagens skidgång. Det är framför allt baksidan av låren - hamstringarna - som bränner. Det är inte ovanligt att det är där det gör ont. Samt i gluteus maximus - den stora skinkmuskeln. Den jättemuskeln jobbade hårt när vi gick skidgång, gjorde älglufsintervaller och körde plyometriska övningar. Jag märkte av värken redan igår, men idag känns det lite mindre och i morgon kommer den kanske att vara borta. Träningsvärk brukar värka i 1-3 dygn beroende på hur mycket man skakat om nya muskler.

Starkare nästa vecka

Jag sätter mig ner som en gammal gubbe och måste titta över axeln innan jag häver mig upp med armarna och stapplar iväg. Men jag var inte ensam om att ha svårt att ta mig upp. Det verkar som om alla vi som körde i förrgår har lite ont idag. Nästa gång vi kör ett skidgångspass kommer det att kännas bättre. Jag läste på om träningsvärk inför ett tidigare inlägg och jag kan för mitt inre se hur makrofager och monocyter bereder plats för bättre, mer jordbävningssäkra hus, till nästa vecka. Nya celler kommer kravlande och trycker ihop sig med de gamla muskelcellerna och stabiliserar dem så att de ska klara pressen nästa gång.

Jag hade tänkt starta skidsäsongen lite försiktigt, men det blir alltid att man tar i lite extra då man tränar med andra. Vi körde kanske inte så hårt, men första gången på länge ska göra lite ont och värken är ett kvitto på att jag verkligen påbörjade skidsäsongen. Men den egentliga träningsplanen börjar jag på nästa vecka. Det är fortfarande mellanläge mellan löparskor och pjäxor och jag tränar lite som jag vill.

Lite roligare styrketräning

Igår onsdag körde jag styrketräning före lunch tillsammans med några arbetskamrater. Det blev roddintervaller och lite övningar med muskler som kändes oömma. De ömma musklerna fick sitta vid sidan och titta på. Det kändes bättre att ro nu när man snart ska staka sig fram på skidorna med roddarmusklerna. Man har så att säga gått från underhåll till produktion och då är det lättare att hitta motivationen inom sig.

Det kanske kommer att kännas samma med löpningen nu i vinter, som att det bara handlar om underhåll. Fast det tror jag inte. Det är för roligt att springa. Det är så enkelt. Bara att öppna dörren och springa ut. Jag behöver inte ens valla.

Långa skuggor
Det är fortfarande ljust ute klockan åtta men mörkret faller fort nu. Minnet efter sommaren bleknar i höstregnet och nu står solen alltför lågt för att bilda livsnödvändigt vitamin D i vår hud, skuggorna har blivit för långa. Dessutom är de under sommaren uppbyggda lagren av vitamin D i bland annat fett, lever och hud snart slut.

En procent av våra gener påverkas av vitamin D och forskarna har bara börjat nysta i dessa samband, men man har funnit kopplingar till autoimmuna sjukdomar, cancer och demens. En procent är mycket i gensammanhang, det är nästan lika många gener som skiljer oss från schimpanserna. Det är snart dags att sträcka sig efter pillerburken.

Springa i stjärnljus
På kvällen kändes det bättre och bättre i benen. Hjärnan behövde inte längre hålla tillbaka mig genom att signalera smärta och när klockan var halvnio sprang jag ut. Det kändes ganska skönt att röra benen trots att jag fortfarande var lite öm.

Det blev en kuperad runda på 5 km längs småstigarna i skogen i mycket lugnt lunkande tempo. Det blev allt mörkare och det var svårt att se var mina ganska oskyddade fötter landade. Det var bara mina steg som hördes i mörkret när jag tassade fram i tåskor med inbyggda stötdämpare. Jag sprang de sista kilometrarna i svagt stjärnljus. Ljuspartiklar som har färdats genom universum i miljontals år träffar just min näthinna och skapar en bild i min hjärna. Det är smått otroligt, tänkte jag då jag lunkande närmade mig hem, dusch, te och något nybakat.