Andra sidor

onsdag 30 oktober 2019

Bakterierna i magen pratar med hjärnan

Kunskapen om dina bakterier - mikrobiomet - ökar snabbt. Mikrobiomet är ett känsligt ekosystem bestående av mellan 30-300 biljoner bakterier, som hjälper ditt immunsystem, skyddar dig mot fiender och hjälper dig att ta upp näringsämnen och producera energi. Eftersom ditt mikrobiom har fler gener och förökar sig snabbare än du någonsin kommer att göra, anpassar de snabbt din mage till nya födokällor

Ismannen Ötzi

Människans moderna livsföring har gett oss ett överflöd av varor och tjänster, men det har utarmat vårt mikrobiom. Det bekräftas av en studie på bakterierna i Ötzis tarm - ismannen som hittades i alperna 1991- samt bakteriellt DNA från västerlänningar, traditionella afrikanska samhällen och fossilerad tusenårig avföring från Mexiko . 

Bild av Stefan Keller från Pixabay
Forskarna fann att skillnaderna mellan västerländskt respektive icke-västerländskt eller förhistoriskt mikrobiom ligger i minskningen av vissa typer av bakterier som bearbetar komplexa fibrer i tarmen. 

Förändringarna i västliga magar beror på en diet rik på fett och socker och lite fibrer, en stillasittande livsstil, nya hygienvanor och utbredd användningen av antibiotika och andra medicinska produkter. Vi har blivit rikare, tryggare och säkrare, men det har också påverkat vårt mikrobiom.

Kopplingen mellan mage och hjärna 

Ditt mikrobiom är också viktiga för din hjärna. I en ny studie har man nu för första gången beskrivit de processer som styr kommunikationen mellan bakterier i magen och celler i hjärnan. 


Bild av Arek Socha från Pixabay
De senaste två decennierna har kopplingen mellan autoimmuna störningar som till exempel IBD, psoriasis och MS och olika psykiatriska tillstånd blivit allt tydligare. Autoimmuna störningar kan skada ditt mikrobiom och leda till depression och humörstörningar. Men hur mikrobiom och hjärnhälsa hänger ihop har tidigare varit okänd. 

I den nya studien, publicerad den 23 oktober i Nature, använde forskarna möss som behandlats med antibiotika eller som fötts upp för att vara bakteriefria för att se vad som händer i deras hjärnor. Det visade sig att mössen hade svårt att lära sig att en hotande fara inte längre var närvarande. 

För att förstå detta resultat undersökte forskarna hjärnans immunceller mikroglia. De upptäckte då att förändrad genuttryck i mikroglia spelar en avgörande roll när nervceller kopplas ihop under inlärning. Dessa förändringar hittades inte hos friska möss. Förändringarna i mikroglia kan störa synapserna och därmed störa lärandet. Det fanns också höga koncentrationer av metaboliter förknippade med mänskliga neuropsykiatriska störningar såsom schizofreni och autism hos de bakteriefria mössen. 

Forskarna lyckades återställa mössens hjärnor genom att återställa deras mikrobion, men bara om forskarna ingrep direkt efter födseln. Det tycks alltså som att signaler från mikrobiom i tarmen krävs tidigt i livet för att hjärnan ska utvecklas normalt. Det är ett intressant med tanke på att många psykiatriska tillstånd som är förknippade med autoimmuna sjukdomar under tidig hjärnutveckling.

måndag 28 oktober 2019

Runners World - Löpning och psykisk ohälsa

Nästan alla drabbas direkt eller indirekt av psykisk ohälsa. På senare tid används motion alltmer som komplement till KBT och medicinering. Flera studier kopplar motion till lindring av depression och ångest och till förbättrad stresshantering


Om du sprungit vet du att känns bra att träna. När du springer frigörs endorfiner i hjärnan. På kort sikt ger de dig en euforisk känsla. På lång sikt sker positiva fysiologiska förändringar i hjärnan. Löpning eller en rask promenad är en ...


fredag 25 oktober 2019

Snart springer fler under två timmar - Runners World

Strax efter att kenyanen Eliud Kipchoge klarade drömgränsen på två timmar slog landsmaninnan Brigid Kosgei Paula Radcliffes 16 år gamla maratonrekord för damer. Ledde Kipchoges genombrott till att alla väggar och gränser krossats? Kommer fler löpare springa under 2 timmar nu när vi vet att det går? 

Med anledning av Kipchoges och Kosgeis fantastiska resultat återpublicerar jag en krönika från 2015 som känns aktuell. 



Ett maraton under två timmar (krönika från 2015) 

Hösten 2014 sprang den trettioårige kenyanen Dennis Kimetto Berlin Marathon på rekordtiden 2,02,57. Några år tidigare jobbade han som bonde ...

torsdag 24 oktober 2019

Drömmilen och gränser

Det ansågs länge att det var omöjligt att springa den engelska milen under fyra minuter. Fyra minuter sågs som en fysisk konstant, löpningens motsvarighet till ljusets hastighet. Mellan 1931 och 1945 slogs rekordet på en engelsk mil tio gånger, men sedan dess hade rekordet - satt av Gunder Hägg 1945 med tiden 4,01 - stått sig i nio långa år. Fyra minuter kallades en drömgräns. Läkare och vetenskapsmän sa att det var fysiskt omöjligt att springa snabbare än så, att det var livsfarligt att ens försöka. Den amerikanska sportjournalisten Gary Smith skrev ”Four minutes was a barrier ... seemed so perfectly round - four laps, four quarter-miles, four-point-oh-oh minutes - that it seemed God himself had established it as man's limit, posted it as one quiet, subtle proof of Order against the howl of two world wars.” Det var en nära nog perfekt berättelse. 

(Det här är ett långt inlägg som i likhet med artiklarna om Phineas Gage och om Maratonmunkarna inte nådde hela vägen till att bli delar av en bok. Det är genomarbetade texter.)

Den australiske löparen John Landy låg närmast att bli först under fyra minuter. Han körde tuffa träningspass på 30-40 km. Han sprang 10x600 meter i ett rasande tempo nästan varje dag. Mellan 1952 och 1954 kastade han sig gång på gång med våldsam kraft mot drömgränsen, men varje gång slogs han tillbaka. Vid nio tillfällen sprang han på tider mellan 4,02 och 4,03. Han kommenterade ett av försöken med ”I feel I could go on for ten years, but I don’t think it’s worth it. Frankly, I think the four-minute mile is beyond my capabilities. Two seconds may not sound much, but to me it’s like trying to break through a brick wall". John Landy kunde inte springa fortare; det var han övertygad om. Han fick alltid rätt. Efter ännu ett försök som slutade på 4,03 sa han bittert: ”I shall not attempt it again”.

1953 var ett händelserikt år. I början av året tände Stanley Miller och Harold Urey livets gnista genom att utsätta en blandning av metan, ammoniak, koldioxid och väte för elektriska blixtar. Efteråt fylldes provröret av livets byggstenar - aminosyror. Den 25 april samma år presenterade Francis Crick och James Watson spiralmodellen för livets kod, DNA. Drygt en månad senare, den 29 maj, besegrade Edmund Hillary och Norgay Tenzing Mount Everest. Det ansågs vara omöjligt att överleva på toppen där tillgången på syre bara var en tredjedel av mängden syre på havsnivån.



Tre sammansvetsade, hårt jobbande par gjorde det omöjliga möjligt. Människans och livets gränser flyttades mer på några månader än någonsin tidigare. Begreppet ”gräns” förändrades. Människor skrev nya berättelser. Kanske månen var inom räckhåll? Kanske det går att springa en engelsk mil under fyra minuter? Vad är en gräns? Det vet du inte förrän du testat den.

Den engelske löparen Roger Bannister trodde inte på gränser. Han hade redan passerat flera gränser. Han kom från en arbetarfamilj och hade satsat hårt på löpningen. Han siktade på OS 1952 i Helsingfors, men hans egentliga mål var att bli läkare. Det var egentligen en omöjlig dröm, eftersom en sådan utbildning var för dyr. Men han hade bestämt sig för att kämpa i den riktningen. Han ville hjälpa andra människor. Han var motiverad och han trodde att löpningen skulle ta honom över hindren. Han fick rätt. Tack vare löpningen fick han ett stipendium till Oxford. Nu hängde allt på honom själv. Läkarutbildningen gick först. Löpningen var bara ett delmål. Han visste att studierna skulle hindra honom från att delta i OS 1956.

Bannister vann det mesta i början av 50-talet och var också favorit att vinna 1500 meter i OS 1952. Men han slutade som fyra. Han var nationens hopp och han kände sig misslyckad efteråt. Han sökte genast efter ett nytt mål. Han skulle bli den första löparen att springa en engelsk mil under fyra minuter. Det var hans enda chans inom löpningen. Sedan skulle det vara för sent. Hans motivation var högre än Mount Everest. Som driven läkarstudent följde Bannister med i forskningen. Han såg hur gränser suddades ut, besegrades och ändrades. Han tränade inte lika hårt och mycket som Landy, utan sprang korta, men fokuserade 30 minuters pass som han klämde in mellan föreläsningarna. Tiden var hans mest dyrbara resurs. 

Han var ingen drömmare, utan en målmedveten man som såg löpningen som ett delmål för att komma vidare i livet. Han fokuserade på hindren och bröt ner dem. Han bröt ner loppet i små delmål. Först siktade han på att klara 400 meter på en minut, sedan 800 meter på två minuter. Han använde sig av den nya träningsformen intervaller och sprang 400 meter i tävlingsfart och vilade sedan två minuter och därefter 400 meter och så vidare tills han sprungit 1600 meter. Hjärnan programmerades och kroppens muskler drillades att springa i tempot 24 km/h. Det fanns bara ett mål - att hålla det tempot i 1609 meter. Om han klarade delmålen, då visste han att fyra minuter var inom räckhåll.

1953 sprang han ett lopp på tiden 4,02. Det var nytt brittiskt rekord, men rekordet underkändes eftersom Bannister använt sig av farthållare. Det var något nytt. En del menade att det var fusk att använda farthållare. För Bannister var det kanske avgörande. Drömmilen var ingen dröm längre. Det förvandlades till ett tydligt mål. Varför skulle just en jämn siffra vara en gräns? ”Only two painful seconds now seperated me from the four-minute mile and I was certain I could cut down the time.”

När två veckor återstod till rekordförsöket förvånade Bannister många genom att avbryta träningen. Tillsammans med två nya vänner, Chris Brasher och Chris Chataway, vandrade han i bergen i en vecka. Att vara med Chris och Chris i naturen fick honom att slappna av. De pratade inte om rekordförsöket. Hans ”tävlingshjärna” fick vila. När han kom tillbaka förlängde han - till omgivningens förvåning - sin vila med ytterligare tre dagar. Några dagar före tävlingen körde han ett par pass för att väcka upp kroppen. Han var mentalt och fysiskt utvilad och redo för stordåd.

Mitt emellan två OS den 6 maj 1954, efter långa förberedelser, stod Roger Bannister på startlinjen tillsammans med vännerna Chris och Chris. De skulle agera farthållare. Det var många som såg det som fusk, men för att passera en gräns behöver man all hjälp man kan få. Brasher tog ledningen. Första varvet gick på 57 sekunder. På andra varvet övertog Chataway ledningen. Rekordet var inom räckhåll. Publiken i extas. I början på sista varvet var Chataway fortfarande före Bannister. Bannister väntade tills han kom ut på raksträckan. Sedan exploderade han. Han rusade förbi Chataway och kastade sig mot målsnöret: "I leapt at the tape like a man taking his last spring to save himself from the chasm that threatens to engulf him," skrev han i sin bok The Four-Minute Mile. 
Bannister. Wikipedia.
Efteråt kände han sig som ”… an exploded flashlight with no will to live.” Tiduret stannade på 3:59,4 - knappt ett förvånat ögonblick under 4 minuter. Därmed visade Bannister att gränsen inte fanns fysiskt. Det var en psykologisk gräns, en berättad gräns. Ett hjärnspöke. Bannister beskriver hur han befann sig i ett tillstånd av runners high under loppet: ”There was no pain, only a great unity of movement and aim. The world seemed to stand still, or did not exist. The only reality was the next 200 yards of track under my feet ..." Bannister var två sekunder snabbare än Landys personbästa. Bannister trodde inte, som Landy, på att det fanns en fysisk vägg. Han kände till människans fysiologi och visste att man alltid kunde pressa sig några tiondelar snabbare. Han hade utmanat sina gränser med hjälp av harar. Ett år efter rekordet sa han: ”The human body is centuries in advance of the physiologist, and can perform an integration of heart, lungs and muscles, which is too complex for the scientist to analyze.

Bannisters berättelser och mentala modeller tycktes mer utvecklade än Landys. I en intervju 60 år senare berättade han att han hade varit säker på att det gick att springa fortare. Men inte ens Bannister vågade tro helt och fullt på sig själv. Efter att han kollapsat på mållinjen, trodde han att han var död. Läkare och vetenskapsmän hade sagt att löpare riskerade livet om de passerade gränsen. Det var som att bestiga Mount Everest utan syrgas. Långt senare sa Bannister: ”It was a sense of relief. There was a mystique, a belief that it couldn’t be done, but I think it was more of a psychological barrier than a physical barrier.”


John Landy. Wikipedia.
Den 21 juni 1954, 46 dagar efter Bannisters rekord, sprang Landy på 3,58. Han putsade Bannisters världsrekord med en och en halv sekund och sitt eget personbästa med fyra sekunder. Han gjorde det själv utan hjälp av farthållare. Det var en otrolig prestation. Väggen fanns inte längre. Det omöjliga var plötsligt möjligt. Kanske hade Landy klarat det före Bannister om han tagit hjälp och använt sig av farthållare tidigare och lärt sig att det var möjligt? Nu var han 46 dagar sen. Han blev tvåa, som Buzz Aldrin till månen och Robert Scott till Sydpolen. Drömmilen var inte en berättelse om vem som hade högst VO2Max, utan mer om slump och föreställning. I efterhand verkar det som om det var Bannisters öde att klara det, men i efterhand passar alltid fakta perfekt.

Nästa år sprang ytterligare fyra löpare under fyra minuter och tre år efter Bannisters genombrott hade 16 löpare sprungit under fyra minuter. På tre år hade alltså 18 löpare gjort det ingen lyckats med under nio år. Löparna trodde själva att det gick och då gick det lättare. Det är ingen idé att försöka om du inte tror att det går. Löparen Herb Elliott, som var innehavare av rekordet mellan åren 1958 till 1962, sa en gång: ”a man must have the arrogance it takes to believe he can run faster than anyone ever has at that distance ... and the humility it takes to actually do it.” Bannisters rekord var ett mentalt genombrott. När Bannister raserade väggen krossades också ett antagande om världen; löpare uppdaterade sina mentala modeller. Väggen var ett hjärnspöke och sexton löpare tog chansen att springa rakt igenom detta spöke. Nu springer hundratals löpare under fyra minuter varje år.


Andra gränser

25 år efter Hillary och Tenzing besegrat Mount Everest, hade 62 bergsbestigare utrustade med syrgas klättrat uppför Mount Everest. De hade gått i samma fotspår som Tenzing och Hillary. Men alpinisterna Reinhold Messner och Peter Habeler ville göra det bättre. 1978 besteg de Mount Everest utan syrgas. Det gick, trots att det inte skulle gå enligt experterna. Messner gjorde det med en litet självstyrande arbetsgrupp som bara hade det mest nödvändiga med sig. Messner tillhörde den nya agila, alpina skolan. Messner ogillade de stora expeditionernas belägringstaktik. Han menade att bergsklättring är något du gör på naturens villkor. Att genomföra stora expeditioner var respektlöst mot bergen och naturen. Efter Messner har hundratals bergsbestigare tagit sig upp för Mount Everest utan syrgas. Fysiologerna ändrade sina modeller och böckerna fylldes med nya berättelser. Gränserna flyttas. Bannister och Messner trodde att det gick och nu vet vi att det går. Våra mentala modeller är annorlunda jämfört med 1954 och 1978.

Den 16 september 2018 sprang 34-årige Eliud Kipchoge Berlin Marathon på tiden 2:01:39. Två timmar var till alldeles nyligen en dröm, men efter ett tillrättalagt rekordförsök för några år sedan där han nådde 2:00:25 - som kallades breakning2 - testades denna dröm. Kipchoge och andra vaknade upp. Kipchoge kanske har blivit övertygad om att det går att springa under två timmar på samma sätt som Bannisters lopp med två harar strax innan drömmilen gjorde honom övertygad om att det gick att besegra drömmilen. Två timmar är hursomhelst ingen dröm längre. Det är nästa drömgräns och när den första passerar den, kommer fler efter. [Den här texten skrevs innan Kipchoge passerade drömgränsen]

En tid är bara en siffra. Siffror är mänskliga påhitt. En engelsk mil är en bråkdel av en svensk mil. Om vi hade räknat tid på annat sätt hade vi haft andra drömgränser. Gränsen för bergsklättring är 8848 meter för att det är det högsta berget. Ett berg är ett berg, men ett berg är också begrepp och siffror. 1856 mätte Andrew Waugh höjden på Mount Everest och kom fram till höjden 29000 fot. Det var lite för exakt så han lade till 2 fot och meddelade världen att Mount Everest sträckte sig 29002 fot över havet (därmed blev han så att säga den första att sätta två fötter på Mount Everest). Denna beräkning korrigerades 100 år senare till 29029 fot eller 8848 meter. Högre än så kan inte människan klättra på jorden.

Det har hänt mycket sedan den händelserika tiden i mitten av 1950-talet. Nyheten att Hillery och Tenzing bestigit Mount Everest skickades med en tibetansk löpare till närmsta telegraf. Det var förmodligen sista gången som ett kodat meddelande bars av en löpare på samma sätt som Feidippides sprang mellan Athen och Sparta för 2500 år sedan. Nyheten nådde London samma dag som Elisabeth kröntes till drottning. Hennes första insats som drottning blev att dubba Edmund Hillary till riddare. Tjugo år senare dubbades även Roger Bannister till riddare. Det var hans livsgärning som belönades. En livsgärning som började med löpning. Löpning var bara en liten del av mitt liv, sa han sedan. Han uträttade viktiga och värdefulla saker som läkare och neurolog. Genom sina kunskaper om hjärnan låg han i forskningens frontlinje. Han trodde att hjärnan var viktigare än kroppen: ”It is the brain, not the heart or lungs, that is the critical organ …The man who can drive himself further once the effort gets painful is the man who will win.

tisdag 22 oktober 2019

Kolhydratladda med potatis

En ny studie visar att potatispuré fungerar lika bra som kolhydratgel för att upprätthålla blodsockernivåerna och öka prestandan hos vältränade idrottare.

Agence Producteurs Locaux Damien Kühn på Unsplash
"Research has shown that ingesting concentrated carbohydrate gels during prolonged exercise promotes carbohydrate availability during exercise and improves exercise performance," säger professor Nicholas Burd, i ett pressmeddelande. "Our study aim was to expand and diversify race-fueling options for athletes and offset flavor fatigue."

Forskarna skriver att potatis är ett kostnadseffektiv och näringsrik alternativ för idrottare. Dessutom är potatis inte lika sötsliskig som kolhydratsgel.

Studiens design

I studien ingick 12 cyklister som i snitt tränade 267 kilometer per vecka. Alla hade tränat i flera år. De cyklade sedan i 2 timmar följt av ett tidstest och de fick antingen vatten, kolhydratgel eller potatispuré under testet. Det var lika mycket kolhydrater - den rekommenderade dosen 60 gram per timme - i både gel och puré. 

De 12 cyklisterna åt sedan samma mat 24 timmar innan de upprepade cykelutmaning och tidstest, som var utformat att spegla typiska tävlingsförhållanden. Under hela testet mättes blodsocker, kroppstemperatur, träningsintensitet och gastrointestinala symtom. Forskarna mätte också laktatkoncentrationer, en vanlig metabolisk markör för intensiv träning.

Magproblem

Forskarna hittade inga skillnader mellan prestanda mellan puré- och gel-cyklisterna. Båda grupperna presterade bättre än vattengruppen.

Mängden glukos i plasma ökade lika mycket hos puré- och geléätare. Deras hjärtfrekvens ökade lika mycket jämfört med de vattenbaserade cyklisterna, och de var lika mycket snabbare än dem i tidstestet.

De som konsumerar potatis upplevde mer magproblem än de andra, förmodligen på grund av det krävs en större volym potatis för att nå 60 gram kolhydrater per timme. Men i det stora hela var magproblemen små och tolererades av de flesta. Det är alltså bra att testa och lära sig äta potatispuré innan du använder det på tävling.

Slutsats? Tja, det går lika bra med potatis.


måndag 21 oktober 2019

Löpning hjälper mot negativ stress - Runners World

Stress kan vara positiv och nödvändig. Utan viss stress skulle vi inte få saker gjorda. Men när stress följer på dålig återhämtning och blir långvarig - då är den negativ. Det är oftast just negativ stress vi syftar på när vi pratar generellt om stress. Den typen av stress bryter ner dig, men det är långtifrån kört även om du är helt sönderstressad. Ett av de bästa sätten att frigöra sig från negativ stress är att springa. 
Stressaxeln. Wikipedia.
Stress är din naturliga reaktion på faktorer i omvärlden. Stress börjar med att amygdala - en del av hjärnan som reagerar på allt som är nytt - skickar en signal till skelettet som i sin tur frigör hormonet osteokalcin i blodet. Ny forskning visar att osteokalcin sedan aktiverar flykt- och kampbeteendet genom att dämpa det lugna parasympatiska systemet, vilket aktiverar dess oroliga tvilling - det sympatiska systemet. Det är alltså i skelettet ...



lördag 19 oktober 2019

Styrka och kondition på 8 minuter - Runners World

För sex år sedan läste jag en artikel skriven av de båda idrottsforskarna Brett Klika och Chris Jordan vid Human Performance Institute i Orlando. Jag skrev ett inlägg om det (några år senare blev programmet viralt), men nu tror jag det dags att uppdatera träningsprogrammet.


Enligt Klika och Jordan kan vetenskapligt baserad, högintensiv cirkelträning, som kombinerar styrketräning och ...

Läs fortsättningen här.


Råd till nya löpare

Jag får ofta frågor från nya löpare. De undrar hur mycket de ska springa, vilken tid de ska sikta på och vilka skor de ska köpa. Jag försöker svara, men den viktigaste frågan måste de ställa till sig själva: Varför springer jag? 

Foto Emma Simpson Unsplash
Om det inte finns ett ”varför” som driver dig, är det svårt att bli bättre. Drivet måste komma inifrån dig själv. Om du springer för att nå ett mål, som att gå ner 5 kg eller att klara milen på 40 min, är risken stor att du glider tillbaka i gamla vanor när målet är uppnått eller när du inser att det inte går att nå ditt mål. 

För en del - jag själv till exempel - börjar löpningen som ett mål som sedan tar formen av en väg, men för de flesta tar det slut vid målet eller på grund av målet. En del löpare flyttar fram målet några år till priset av en gnutta motivation. 

Om du ser löpningen som en väg är det lättare. Ett mål är snarare en vägskylt som visar att du är på rätt väg. Men det är inte vägskyltarna som är viktiga. Det är löpningen i sig som är viktigt. Du måste gilla att springa. Det ger något i sig. 

Du kan alltid öppna dörren, springa ut och göra en trist dag till en upplevelse. Du kan springa varje dag om du ser till att återhämta dig. När du springer träffas ditt ansikte av vind, sol eller regn. Dina fötter möter sommar, höst eller vinter. Om du gillar det du gör kommer du att bli bättre för du gör det ofta. Varje gång du springer utvecklas du som löpare. Du kan bara bli bättre genom träning.

Det kommer perioder då du inte kan springa. Du kanske blir skadad eller tappar motivation, men om du en gång lärt dig älska löpning kommer du alltid söka dig tillbaka till löpningen.

torsdag 17 oktober 2019

Lev ditt liv - inte någon annans liv

För några år sedan skrev den australiska sjuksköterskan Bronnie Ware boken "The top five regrets of the dying". I den beskriver hon vad människor som ligger på sin dödsbädd ångrar mest av allt. Det vanligaste svaret var:

“I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.”

Döende personer har andra värderingar än levande och kanske kan man inte helt och hållet överföra det på oss som fortfarande lever, men det döende ångrar säger ändå något om livet.

Det är du som ska dö, men om du levt livet som någon annan är det som om du aldrig riktigt levt. 


Barnet

Varför lever du inte ditt liv fullt ut? Du vet att du behöver träna, men du hittar på ursäkter för att slippa träna. Du vet att du värd mer, men du gör ingenting åt det. Du vet att vänner är värdefulla, men du söker inte kontakt. Du vet så mycket, men du gör ingenting. 

Bild av Sasin Tipchai från Pixabay
Men en gång i tiden - när du var ett barn - gjorde du det. Du gjorde det du ville. Du levde i nuet. Du var kreativ. Sedan lärde du dig det sociala spelet. Du blev rädd för att inte bli accepterad. Du började anpassa dig. Till slut var du en annan person än den du en gång var. Du skapade en komfortzon av regler och vanor runt ditt liv.

Ut ur komfortzonen 

Det finns bara en väg tillbaka till dig och den resan börjar med att du lämnar din komfortzon. Det finns många hinder som håller dig kvar. Ett av de vanligaste hindren är din mobil. Du sätter dig ner för att skriva en ansökan eller ett viktigt mail, men det slutar med att du dyker ner i ett socialt flöde utan slut. Dina gamla vanor tar över dig.

Mobilen triggar en rutin och som belöning upplever du en känsla av komfort när du undviker din utmaning. Du gör det enkla, det trygga och stannar där du är. Du nöjer dig med ”likes” på sociala media. 

När du lämnar komfortzonen upplever du stress. Om du tror att du kan klara av det ger stressen dig energi att ta itu med utmaningen, men om du inte tror faller du tillbaka i gamla mönster. Du beter dig som den person som skapades av andra. Din hjärna belönar dig med känslor av trygghet. Men den känslan kommer inte att ge dig energi att lämna komfortzonen. 

Du är formbar 

Din hjärna är formbar. Du och din självkänsla kan förändras. På samma sätt som du anpassade dig efter andra, kan du anpassa dig till dina egna förväntningar på livet. Om ingen skulle döma dig, vad skulle du göra då? Vad är det du vill? 


Foto Darpan Dodiya på Unsplash
Det är trångt i komfortzonen. Det är många som är ganska bra. Du är också ganska bra, men du vet att du kan bättre om du tillät dig själv att söka utmaningar och göra det du vill.

Vad är det som hindrar dig från att vara den person du vill vara? Fundera på det. Ta tag i det största hindret som du har kontroll över. Om du klarar av ditt hinder, tar du tag i nästa hinder och bryter ner det. Du skapar vanor och vanorna blir ditt liv. Till slut är du den du vill vara. Om du inte klarar det, kan du glömma den versionen av dig. Då måste du acceptera det. Du kan välja någon annan version av dig. 

Tro

Det är inte enkelt. När du lämnar komfortzonen måste du också lämna ett beteende som inpräntats sedan barndomen att hela tiden anpassa dig till vad andra förväntar sig av dig. 


Bild av Stefan Keller från Pixabay
Du måste tro på det du gör. Då kommer andra också att tro dig. 

Du har ett liv. Var den person du vill vara. En dag är det för sent.



tisdag 15 oktober 2019

Fysisk aktivitet ökar mängden vit substans i hjärnan

20-åringar med bra fysik har mer vit substans i hjärnan och tänker bättre än 20-åringar som inte tränar, enligt en ny, storskalig studie om kondition och hjärnhälsa. 

Det finns massor av bevis för att kondition är bra för hjärnhälsa. Möss som springer skapar fler nya nervceller än stillasittande möss och de presterar bättre på intelligenstest för möss. Samma resultat har man sett hos medelålders och äldre människor. 

Men hur är det hos yngre personer? 

I den nya studien försökte forskarna svara på det genom att undersöka mer än 1200 hjärnor i 20-årsåldern. Forskarna sökte efter myelin - den feta, vita substans som fungerar som isolering av hjärnans kommunikationsledningar.

Det vita är myelin och den gråa substansen är nervceller 


Myelin och nervimpulser

En nervimpuls (aktionpotential) mellan nervceller är ett elektrokemiskt fenomen i form av en snabb förändring av skillnaden i spänning i nervcellernas cellmembran. Efter en signalöverföring i en synaps fortplantar sig denna spänningsförändring längs nervcellers utskott. Om du slår tån tar det ganska lång tid innan det gör ont. Det beror på att nervimpulsen färdas genom omyeliniserade nervtrådar. När nervtrådar är myeliniserade isoleras signalen och hastigheten ökar upp till 200 gånger.  

Ju mer du tränar på något, desto mer myelin runt nervsignalerna. Det leder till bättre - och mer exakta - rörelser och tankar. Ett litet barn som lär sig gå har inget myelin kring hjärnans gå-funktion. Med tiden - när de tränar på att gå - lindas lager på lager av myelin kring gå-funktionens nervkretsar och till slut går det av sig självt.


Från wikipedia


Träning bra för gammal som ung hjärna

Om du tränar är du som barnen som lär sig gå. Du lindar myelin runt nervkretsarna. Det bekräftas av studien som visar att unga personer med dålig kondition presterade sämst på minnes- och kognitionstester. De hade även mindre - och mer fläckvis utspritt - myelin i hjärnan jämfört med vältränade unga personer.

Konditionsträning är alltså avgörande för utvecklingen av både unga och gamla hjärnor.

söndag 13 oktober 2019

Hjärtat är gjort för löpning - Runners World

När människan blev löpare ändrades inte bara hjärnan utan också hjärtat. Det är stor skillnad mellan ett aphjärta och ett människohjärta. Ditt hjärta har en form som är anpassad till löpning och promenader. Om inte hjärtat får den träning det är anpassad till, finns det risk att ditt hjärta återgår till sin tidigare ap-form, vilket har en rad negativa effekter på hjärtats långsiktiga hälsa. 

Hjärtats formbarhet

Hjärtan är formbara. De förändras som svar på användning. Som löpare blir din hjärtmuskel allt starkare ju mer du springer. 

Bild av Stefan Keller från Pixabay
I en ny studie gick forskarna djupare och undersökte hur hjärtats formbarhet påverkat människans utveckling som art och vad den processen betyder för hjärthälsan idag. De jämförde hjärtan hos människor samt hos människans kusiner schimpanser och gorillor. Schimpanser och gorillor är relativt orörliga. De går högst några kilometer ...



fredag 11 oktober 2019

Bluffsyndromet

Det är inte ovanligt att känna sig som en bluff ibland, men om du konstant går omkring och känner dig som en bluff som snart ska avslöjas - trots att du är kvalificerad och duktig på det du gör - då kanske du har något som kallas bluffsyndromet (imposter syndrome). 

Bild av Stefan Keller från Pixabay
Det är ett ganska vanligt syndrom. En ny studie visar att 20 procent av högskolestudenterna lider av det. I studien frågade forskarna hur studenterna hanterade dessa känslor. Det visade sig att de som tog hjälp av klasskompisar kände sig ännu sämre. De som vände sig till någon utanför den snäva sociala gruppen, som familjen, andra studenter, eller lärare, kände sig bättre. Genom att söka sig längre bort blev det lättare att se sig själv i en större helhet och inte bara fokusera på sina förmodade brister inom det egna kompetensområdet. 

Forskarna såg också att de som lider av syndromet utför sina jobb lika bra som andra, de tror bara inte på sig själva. 

Om du lider av bluffsyndromet tror du att människor gillar dig för något som inte stämmer och att detta gillande upphör i samma stund som sanningen om dig avslöjas. 

En väg för att minska detta syndrom - som är skadligt för både individ och företag - är att skapa en kultur som tillåter misslyckande och misstag. Det känns inte bra att göra misstag. Det är naturligt att känna sig värdelös efter ett misstag. Men det ska inte leda vidare till ett negativt tänkande som löper amok. 

Tillåt, uppmärksamma och släpp 
Att känna igen och släppa negativa tankar är nyckeln för att ta sig ut ur detta. Låt dina tankar och känslor komma och gå som moln på himlen. Det hjälper dig att acceptera negativa tankar som tillfälliga svar på en situation, inte ett bevis på att du är en värdelös person.

Bli uppmärksam på vad det är du berättar för dig själv, till exempel ”Ingenting funkar för mig”, "Jag borde ha gjort …" eller ”Jag är värdelös”. Du kan välja en passiv berättelse om hjälplöshet eller en aktiv berättelse där du tar kontroll. Fråga dig själv vad det är du kan kontrollera i berättelsen. Om du har kontroll, känns allt mycket bättre.

Om dina tankar saknar kontroll bör du släppa dem. Du behöver inte tro på allt du säger till dig själv. Öppna dörren och låt tankarna rusa ut, jaga varandra och bita sig själva i svansen. Fokusera istället på det som är viktigt för dig.

onsdag 9 oktober 2019

Din tro är det bästa tillskottet - Runners World

Hjärnans viktigaste funktion är att göra förutsägelser. Förutsägelserna skapar din upplevelse. Det är därför din tro är så intressant, för din tro påverkar hjärnans förutsägelser. 

Placebo och nocebo

I boken Suggestible You, skriver Erik Vance om Mike Pauletich. När Pauletich var 42 år, kände han att något var fel. Det visade sig vara symptom på Parkinsons sjukdom. Om tio år sitter du i rullstol, sa läkaren. Läkarens dom är ett exempel på nocebo, som betyder ”jag skall skada”. Motsatsen är placebo, som betyder ”jag skall behaga”. Vad läkaren säger påverkar patientens tro och som läkare är det viktigt att väga orden på guldvåg.


Läkarens dom ledde till att Pauletich tappade hoppet. Livet rasade samman. Han slutade träna. Åtta år senare kämpade han mot depression. Han hade svårt att gå och tala. Men då rekryterades han till test av en ny behandling. I testet fick hälften en riktig hjärnoperation, medan den andra hälften fick en bluffoperation.

Efter operationen var Pauletich som en ny människa. Talet blev genast bättre, han kunde skriva och ...

Elcyklar stärker hjärnan

Flera studier visar att träning är lika viktigt för hjärnan som för kroppen. Träning som exempelvis traillöpning eller skidåkning engagerar både din hjärna och din kropp och gör dig bättre på flera sätt. Men hur viktig är träningens fysiska komponent? Är det fysiska lika viktigt som det mentala?

I en ny studie med 100 äldre personer fick 38 av dem el-cyklar, 36 fick vanliga cyklar och 25 personer fungerade som en icke-cyklande kontrollgrupp. De som fick cyklar cyklade på dem tre gånger i veckan under åtta veckor.

Det visade sig - i motsats till förväntningarna - att personerna i el-cykelgruppen gjorde lika stora framsteg i mentala test som de i vanliga cykelgruppen, trots att de inte behövde trampa lika hårt. 


Foto: David Mark från Pixabay
Att komma ut och utforska världen och att lära sig att köra på en ny sorts el-cykel hade fördelar utöver den fysiska utmaningen, tror forskarna. Motion handlar inte bara om hjärta och muskler. Hjärnan och de utmaningar den utsätts för är lika viktiga. 

Det viktiga är att våga lämna komfortzonen. Genom att göra nya saker när du tränar tycks hjärneffekten bli mycket större. Om du springer samma vanliga runda varje gång, pröva trail, MTB, skidor eller orientering. Pröva åtminstone en ny runda. Huvudsaken att det är nytt och att det känns svårt. Om du dessutom känner ett motstånd, då är du på väg att utmana dig själv. Vägen från komfort- till utmaningszon kännetecknas av ett växande motstånd.


måndag 7 oktober 2019

Viljestyrka är överskattat - Runners World

För några år sedan trodde jag starkt på viljestyrka. Jag kan göra det och jag ger mig aldrig, tänkte jag att jag tänkte. Jag ska springa en ultra, lära mig italienska, lära mig måla, skriva en bok och så vidare.

Jag sprang min första ultra 2012 och jag fick ett bokkontrakt 2018. Men jag är fortfarande dålig på italienska och jag kladdar mer än jag målar.

Varför lyckas du med vissa saker medan du misslyckas med andra?


Var det brist på viljestyrka? Nej, jag ville. Jag pluggade italienska och jag köpte akvarellfärger. Kanske jag såg mig själv sitta på en kulle i Toscana och måla solnedgångar med ett ljus som Lars Lerin. Men faktum är att jag fortfarande är lika dålig ...

Läs fortsättningen här.

lördag 5 oktober 2019

De japanska maratonmunkarna

Det finns gränser. Det är kanske viktigare att avgöra när det är dags att ge upp och byta riktning, än att försöka till varje pris. Allt har ett pris. Men det finns vissa människor som inte kan ge upp. De betalar hellre det högsta priset. Några av dessa människor finns i Japan, i en sektliknande munkorder och de kallas för maratonmunkarna. När jag läser om maratonmunkarna i Japan försöker jag förstå dem, men jag förstår inte riktigt. Jag tror aldrig jag kan förstå dem helt och fullt för jag är inte född i Japan och jag saknar många begrepp som är självklara för dem. Jag delar några begrepp med de japanska munkarna. Jag ser livet som en väg. Jag försöker leva i nuet. Jag ser allt som lärande. Men deras livsval känns ändå främmande. 

(det här är ett långt blogginlägg - ett kapitel från ett tidigare (misslyckat) bokprojekt (liksom de lika långa om Phineas Gage och om drömmilen)...) 

Värdens hårdaste lopp - kaihogyo 

Vilken tävling är den hårdaste i världen? Är det Iron Man? Race Across America? Det finns olika åsikter om det. Själv lägger jag min röst på kaihogyo. Det är egentligen ingen tävling, utan en andlig form av träning och utbildning som de buddhistiska maratonmunkarna vid berget Hiei utför i 1000 dagar. Jag tror inte det finns ett mentalt eller fysiskt mer utmanade ”lopp”. 47 munkar har klarat kaihogyo under det senaste århundradet. Tre av dem gjorde det två gånger. En av de tre, Yusai Sakai, gick i mål andra gången 1987 som 60-åring. Det är en form av obegriplig mental styrka.

En maratonmunk i klassisk utstyrsel.
Kaihogyo handlar om att förflytta dig mer än 40 km varje dag under en period av sju år. Loppet är indelat i tio segment om 100 dagar. Den kortaste sträckan är 40 km per dag i 100 dagar, den längsta 84 km per dag i 100 dagar. Munkarna färdas sammanlagt 46400 km, vilket är mer än ett varv runt jorden.

Det finns olika berättelser om kaihogyo ursprung. Enligt en sådan berättelse promenerade en ung pojke med namnet So-o i skogarna vid berget Hiei. En dag såg han Buddha nära ett vattenfall. Han kastade sig i vattnet för att förena sig med honom. Efter denna upplevelse byggde han 300 kloster och böneplatser i skogarna runt berget. Han levde ett asketisk och isolerat liv. Under de kommande åren fick han många efterföljare och de kallade den andliga resan för kaihogyo. Med tiden utvecklades regler för att samordna de olika berättelserna om kaihogyo. 

I grunden handlar kaihogyo om att besöka de 300 klostren och böneplatserna. Egentligen ber munkarna i 1000 dagar och de går och springer för att hinna med alla besök under en dag. Varje dag är fylld av ceremonier och fysiska strapatser. Löpningen är ett medel. Klosterbesöken och ceremonierna är också ett medel, eller en väg. Målet är komma närmre naturen och upplysning. Enligt munkarna är naturen en manifestation av Buddha och upplysning kan uppnås i detta livet. Kaihogyo knyter samman flera berättelser och är munkarnas epos om sig själva. 


Det första året springer munkarna ett maraton om dagen i 100 dagar. Därefter begär de om tillåtelse att fortsätta i ytterligare 900 dagar. Om läraren tror att eleven är uppriktig ger de klartecken. 

De första 100 dagarna är det fritt fram att ge upp, men från dag 101 kan munken inte längre dra sig tillbaka. Han har gjort ett åtagande - ett komittment - att antingen slutföra uppdraget eller ta sitt eget liv.


En misslyckad man

Yusai Sakai bestämde sig för att göra kaihogyo två gånger. Han var nämligen inte nöjd med sitt första lopp. Han visste att han var bättre än så. Han hade grit. Han gav sig ut igen på en sju år lång resa som 53-åring. Han klarade det utan skador. Hur är det ens möjligt? Vem gör det som 53-åring? 

Om man känner till Sakais levnadshistoria känns det ännu mer osannolikt. Den första halvan av Sakais liv var allt annat än lyckosamt. Han misslyckades som student. Han kom inte in på något universitet. Han tog värvning i armen under andra världskriget, men kriget tog slut innan han var klar med utbildningen till självmordspilot. 

Efter kriget drabbades han av en djup depression. Så många bra unga män hade dött men han - en usel människa - hade överlevt. Efter kriget försökte han komma in på universitetet. Men han misslyckades med sina studier. Han drev från jobb till jobb. Så var det tills han fyllde 40 år. Då blev det ännu värre. Hans fru tog livet av sig. Hans svärmor hade länge försökt få henne att lämna Sakai, men hon valde att lämna livet istället. Sakai tyckte att hon var en bättre människa än honom, men hon dog och han levde. Sakai var förkrossad, ensam, arbetslös och 40 år. Han hade kommit halvvägs i livet och misslyckats med allt. Han tänkte ta livet av sig, men hans svärmor - av alla människor - övertygade honom att söka sig till munkarna vid berget Hiei. 

Han hade inget att förlora och gick dit till fots. Munkarna var först skeptiska till Sakai. Han var för gammal, vanligtvis tillåter inte denna stränga munkorder någon över 35. Han bönade och bad om en enda chans. Munkarna gav med sig och lät honom utföra en ceremoni. Varje morgon tog han en iskall dusch under ett vattenfall, sedan gick han från knästående till stående 108 gånger. Det var ansträngande och han tvekade, men för varje dag kände Sakai sin beslutsamhet växa. Till slut var han mogen för kaihogyo. Han gav sig iväg 1965. 


Sakais första kaihogyo

Under de första 100 dagarna testade läraren hans mod och ihärdighet. Som alla bra lärare ville han bli överträffad av sin elev. Det var hårt. Varje dag var en kamp. Den första tiden var Sakai övertygad om att han skulle dö av utmattning. Han bar med sig pengar till sin egen begravning. Sakai uthärdade och överlevde det första året. Han härdade ut nästa år och året efter det. Det var aldrig lätt. Det fjärde året upplevde han ett genombrott. Han hade klarat halva sträckan och han var inte längre plågad av tankarna på sitt liv och sin fru. Han hade lärt sig acceptera det som hänt. Tidigare såg han sina första 40 år som bortkastade; nu förstod han att han lärt sig mycket under den tiden. Det hade tagit honom dit han var nu. Han kände inte längre någon fysisk eller andlig smärta. Det var halvtid i livet och i kaihogyo. Men det svåraste provet återstod: fastan. 

I början av det femte året ska munkarna fasta utan mat, sömn och dryck i nio dygn. Under nio dygn satt två munkar på var sin sida om honom. De bevakade att han inte somnade eller tappade hållningen. Han mumlade sitt mantra. Han utförde ceremonierna, men det gick allt saktare. Cellerna grävde allt djupare i organen efter energi. Efter fem dygn fick han en mugg vatten att skölja munnen med. Det är absolut förbjudet att svälja. En del blir galna av vattnet. De uttorkade cellerna skriker ju efter vatten. Sakai höll sig lugn. Han klarade provet. Han spottade ut vattnet. Vatten utblandat med blod rann över glaskanten. Det var ett bevis på att han inte svalt en enda droppe.

Efter ytterligare något dygn dog naglarna. Djupa fåror skar genom händerna. Han hallucinerade. Han utförde ritualerna, men visste inte om han var död eller levande. När fastan var slut föll han ihop, men han repade sig och fortsatte springa nästa dag. 

Syftet med fastan är pånyttfödelse. De första fyra åren springer man som individ. På den tiden avverkar man halva sträckan. Efter fastan känner man tacksamhet över livet. Sakai sa att han kände sig odödlig. Han var säker på att klara kaihogyo. Han kom in i ”andra andningen” och upplevde långa stunder av flow. 

Det som sedan såg ut att bli en lång raksträcka mot mål höll på att få ett tvärt slut när han blev anfallen av ett aggressivt vildsvin. Sakai skadade sig och såret blev inflammerat. Smärtan blev värre och värre. Han blev tvungen att stanna. Han satte sig ner på en sten, tog fram sin "självmordskniv" och petade i såret. Sedan satte han sig på knä med kniven mot halsen och väntade på döden. Men han föll aldrig ihop över kniven. Han överlevde igen. Krafterna kom tillbaka och han tog sig till klostret innan midnatt. Efter sju år gick han i mål 1973. 


Sakais andra kaihogyo

Efter några år kände Sakai att det borde gå att göra kaihogyo bättre. Sju år senare 1980 - efter en lika lång återhämtning som längden på kaihogyo - gjorde han sig redo för ytterligare ett lopp. Han klarade det och gick i mål 1987. Efter det vandrade han i Kina, Indien och Sydamerika. För Sakai tog träningen och lärandet aldrig slut.

Han brukade säga att han dog varje natt och varje morgon föddes han på nytt. Varje kväll såg han tillbaka på dagen som gått och gick igenom alla misstag för att bli bättre nästa dag.

Varje dag var som ett helt liv med en chans att rätta till misstag från tidigare liv. Genom att upprepa denna tanke dag efter dag lyckades han springa i 2000 dagar och utföra ceremonierna på ett allt bättre sätt. Han tog ett steg, en ceremoni och en dag i taget. Munkarna lär sig att fokusera på det de gör och inte stirra sig blinda på det avlägsna målet som är upplysning. Genom att leva här och nu, klarar du nästan vad som helst. 

Du lär känna dina gränser och därmed kan du flytta dem på ett kontrollerat sätt. Det är en viktig del av att upprätthålla en daglig rutin som kaihogyo, sa Sakai. Det viktigaste är att lära känna sig själv. För att klara kaihogyo måste du veta hur långt du kan pressa dig utan att missa nästa dag. Sakai menade att du bör pressa dig lite då och då eftersom framtiden är oviss. När det inträffar oväntade svårigheter är du redo och blir inte överrumplad. Sakai var ingen löpare. Ingen av munkarna som klarat kaihogyo var löpare. De blev löpare. De sprang och sprang, till slut var de löpare. Allt är lärande. 

”It doesn’t matter what, just find something and stick to it, that is practice.” 

De första månaderna är värst. Oftast drabbas de av skador och svår utmattning. De är ovana. Sedan anpassar de sig gradvis till ansträngningen. I Japan hyllar man ansträngning i högre grad än i väst. I väst är vi mer fokuserade på talang och begåvning. I Japan är det inte den bästa eleven som läraren kallar fram till tavlan för att visa en lösning, utan den elev som tycker uppgiften är svårast. Eleven kämpar tillsammans med läraren och de andra eleverna tills uppgiften är klar. De lär sig tidigt att ansträngning lönar sig. 

Begreppet att leva varje dag som om det var hela livet tycks ha varit Sakais grundläggande insikt. För en västerlänning kanske det låter som att leva som om det inte finns någon morgondag och ropa ”Carpe diem”, men det är en felaktig tolkning. Sakais insikt var kopplad till en förståelse för sakernas "sanna" natur. Bara genom att vara uppriktig kan man verkligen leva varje dag som ett liv. Man måste vara öppen för att acceptera saker som de är i varje situation. Livet är en upplevelse. Det kommer till oss. Att acceptera livet leder till tacksamhet över livet, menade Sakai. 

Det viktigaste kravet för att klara kaihogyo är uthållighet. Uthållighet är något munken lär sig på vägen. I början är det jobbigt, men med tiden blir de allt uthålligare. Uthållighet leder till prestation och till praktiska fördelar i vardagen. Sakais egna lärdomar kommer från den dagliga ansträngningen att gå och springa mellan 40 och 84 km. ”The heart of what I talk about comes from things I realized as I was walking and which I never forgot”, sa han. 

Yusai Sakai (1926 - 2013)
Förutom uthållighet räknade Sakai empati, medkänsla, tacksamhet och uppriktighet till det som är viktigt i livet. 

Munkarna gör en rad mentala förberedelser inför kaihogyo. De tränar på att meditera i rörelse. De fokuserar på andning och att föreställa sig att kroppen är lätt som en fjäder medan de springer. De tränar sent på kvällen och lär sig fixera blicken på en stjärna. De samordnar takten med ett hemligt mantra som deras lärare viskar till dem. Löparen måste hålla ögonen på stjärnan och aldrig tillåta sig själv att bli distraherad. När löpare nått den rätta nivån av rörlig meditation kan de flyga som vinden och liksom glida genom luften i ett tillstånd av djup kontemplation. De springer svävande i flow i nuet. När den mentala träningen är klar är de redo för kaihogyo. Den fysiska träningen börjar samma dag som de ger sig ut på kaihogyo. 

Munkarna bär med sig mat på färden, men det är mat som de ska dela med sig av. Det är strängt förbjudet att äta maten själv. Vid midnatt kliver de upp och äter en enkel vegetarisk måltid som består av misosoppa, grönsaker, tofu och te. Enligt rapporter från antropologer som följt dem under flera år rör det sig inte om mer än 1000-1200 kalorier per dag. Det ger dem energi tillsammans med lagrat fett att springa två maraton per dag i hundra dagar. Kanske ger hungern dem motivation att springa, kanske kommer de lättare in i ett flow. 

Medan munkarna springer utvecklar de djup kunskap om hur de ska vila olika delar av kroppen medan de är i rörelse. Nu vilar jag axlarna, nu vilar jag mina höfter, nu vilar jag knäna, och så vidare. Det finns ögonblick av vila i rörelse och de lär sig hitta dessa ögonblick, rörelser och platser i kroppen. Efter sju år är de experter på den egna kroppen. De lär känna sig själva och sin periodiserade natur. Kaihogyo är en sjuårig berättelse och en skola i självkunskap där de lär känna varje del av sig själva i det djupaste sammanhanget - naturen. De har hårda stunder och lugna stunder. De tar varje tillfälle att vila och varje dag går de djupare in i sig själva. Allt är lärande. Du kan lära dig något av och om allt. 

”Even a blade of grass can be your teacher” 

Längs stigarna ligger gravar som är en påminnelse om att det är munkens plikt att hedra och vara trogen munkordern och träningen. I gravarna ligger munkar som inte av klarade det. Självmord är kanske den del av den urgamla moralkoden i Japan som är mest obegriplig för en västerlänning. Maratonmunkarna har gjort ett åtagande att fortsätta till slutet. Individen är inte det största värdet som i väst. Tillsammans med viljan att följa sin valda riktning lär sig munkarna att älska det de gör.

”Human life is like a candle; if it burns out halfway it does no one any good. I want the flame of my practice to consume my candle completely, letting that light illuminate thousands of places. My practice is to live wholeheartedly, with gratitude and without regret. Practice really has no beginning nor end; when practice and daily life are one, that is true Buddhism.” 

Bild 4144132 från Pixabay
För en västerlänning känns kaihogyo främmande. I Japan blev dock Sakai en känd person. Han klarade inte skolan, men han lärde sig mer än de flesta genom fysisk träning och djupt tänkande. Hans ”självhjälpsböcker” blev populära i Japan, för kaihogyo ligger inbäddat på djupet i den uråldriga japanska kulturen. 

Buddha och de olympiska spelen 

Det är lätt att glömma att idrott och andlighet hänger ihop. Upphovet till de olympiska spelen i antiken var att hylla Zeus och de andra gudarna som man trodde levde på berget Olympos. Spelen hölls oavbrutet i över 1100 år, vilket är längre tid än Sverige varit ett eget rike. Atleterna tävlade för priser. Ordet atlet betyder ”en som tävlar för priser”. Grekerna offrade enorma summor till vinnarna som sågs som gudarnas skuggor eller avgudar. De kallades idoler (efter eidos som betyder form eller avbild). Vi ser fortfarande de olympiska vinnarna som idoler, som om de befruktats med talang av självaste Zeus.

När Coubertin startade om OS 1896 var det fokus på rena, friska kroppar. Den internationella idrotten skulle besegra den förlamande tröttheten som spred sig över världen i samband med den själsdödande industrialismen och den obarmhärtiga kapitalismen. De moderna spelen skulle bara vara öppna för amatörer och rent spel, så som Coubertin trodde världen var före fabriker och kapitalism. Men den djupare betydelsen av ordet atlet - pengar och priser - har tagit över Coubertins vision. Tävlingar tycks drivas av sådana belöningar. Vi offrar inte längre kor och getter på altare, men skattebetalare och företag ger idolerna stora summor och om de inte levererar det vi betalat dem för offras de på medias altare.

De begrepp som finns i väst är inte universella, det finns andra begrepp om uthållighet och prestation, idoler och gudar. Om du gräver djupare i andra kulturer lär du dig fler begrepp. Då kan du lära dig något av det. Det kanske går att skapa en egen västerländsk vision av kaihogyo? Precis som den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn tog den religiösa udden från meditation och gjorde den västvänlig i form av mindfulness på 1970-talet, kan man tänka sig en sekulariserad form av kaihogyo. Ultralopp är en mild och ganska entonig variant av kaihogyo. Det kanske krävs nya former av olympiska utmaningar för den nya sortens mentala trötthet som breder ut sig. Sakai talade om livslångt lärande, om att pressa gränserna, fokusera och träna och att känna tacksamhet. Han sa också vad du inte ska göra:

“If you sit there watching tv, specially period pieces, you’ll go senile in a flash”.

Det finns många som ser TV-serier i tusentals dagar i följd. Sakai sprang i tusentals dagar istället. Han levde varje dag som ett helt liv. Han dog den 24 september 2013.

Riktning och mening 

När Sakai hade nått mitten av livet upplevde han en djup kris. Han kastade bort dagarna. Han saknade en riktning i livet och han var definitivt ingen löpare, men han lyssnade på en erfaren person som förstod var han var på väg och kände till en bättre väg. Han började ta små steg åt rätt håll. Han skapade mening med hjälp av sina lärare. Sedan bestämde han sig för att springa kaihogyo. Han lärde känna sig själv och naturen. Det är samma sak. Du står inte utanför naturen, du springer med den. Genom hårt arbete blev han en upplyst löpare som strävade efter att lära sig något av varje dag.

Sakais mål med kaihogyo var mer i form av en riktning än ett målsnöre. Varje helig plats och varje dag var ett delmål. Det svåraste hindret var fastan efter halva sträckan. Han sprang rakt in i fastan och staplade sedan ut på andra sidan. Han kände lukten av dödens andedräkt och det fick honom att uppskatta livets berättelse. Livet blev meningsfullt och något större än hans eget liv. Många som varit nära döden vittnar om det. Mötet med döden gör att du ser livet mot bakgrund av det som livet inte är. Efter det är det inte lika lätt att kasta bort dagarna - för det är dagarna som är livet och varje dag är en berättelse av korta stunder och ögonblick som aldrig kommer tillbaka. 


Sakai klarade kaihogyo två gånger. Han ville bli bättre andra gången. Är det grit eller flow, motivation eller ett tänkesätt? Jag tror det är allt detta. Det är olika aspekter av samma djupa sanningar. Känn dig själv. Vad är det du vill? 



Om du tror att det du gör är en del av något större, klarar du mycket mer än om du bara gör det för dig själv. När du är en del av något, känns livet meningsfullt och du kan offra en stor del av dig själv genom att öka din ansträngning för att nå det du vill uppnå. För munkarna på berget Hiei finns Buddha i naturen. Naturen är större än människan. Även en sekulariserad person kan känna sig som en del i ett sammanhang. Det är en tanke som kanske finns lagrad djupt i våra gener, för allt liv kommer från naturen.

Munkarna lever i nuet. De mumlar mantran för att fokusera tankarna i rätt riktning. De heliga platserna är delmål. De är fokuserade på nuet och inriktade på nästa heliga plats och ägnar den all uppmärksamhet när de kommer fram. Löpning är ett sätt att ta sig mellan de heliga platserna. Det är ett medel, inte ett mål i sig. 


Sakai sa att han föddes varje dag och att han såg tillbaka på livet varje kväll. Varje dag var ett liv. Du ska ta vara på ögonblicken och ta vara på stunderna mellan ögonblicken. Det finns inget annat. Du kan inte leva i en önskedröm, i det förflutna eller i framtiden, för det är aldrig där du är. ”När du går, äter och reser, var där på riktigt. Annars missar du större delen av ditt liv”, sa Buddha.

Munkarna förbereder sin kropp och sin själ för hårt arbete. De är inte idrottsmän och de löptränar inte. De är hängivna. De är motiverade. De bästa lärarna på klostret hjälper dem. Om din kropp och din själ är förenade på djupet, finns det inget som stoppar dig från att uppnå det som du vet att du kan och vill. Men synen på misslyckande är grym. Självmord är inte en väg. Liv, väg och misslyckanden hänger samman. Det finns alltid en väg tillbaka till livet. Men det är ju också för att jag inte delar deras begreppsvärld. Jag kan aldrig förstå dem på djupet.

Munkarna vet i vilken riktning de springer. De vet att de är löpare på upplysningens stig. De frågar sig inte om de är det, de vet att de är det för det är det de gör. I sin bok Ways of a Runner frågar Adharanand Finn en munk som klarat kaihogyo. Varför gjorde du det? Alla frågar samma sak, svarar munken. Varför lever vi? Det är en resa. Resan ger tid för eftertanke. Det är en sorts meditation i rörelse. Du ska springa lugnt och eftertänksamt. Det ger tankarna ro. Hur känns det nu när du är klar? undrar Finn. Är du upplyst? Har du nått ditt mål? Det finns inget slut. Lärandet fortsätter hela livet, svarar munken. 


Efter en stund förstår Finn att munken är som du och jag. Han hade gjort något som var svårt och synnerligen krävande, men alla har det svårt ibland. Munken valde det själv. Munken berättade att han hade sett ett tv-program som handlade om löpare som tränade inför ett maratonlopp. De hade dagar då det kändes tungt. Det kändes bra. Jag var inte ensam om att tvivla på mig själv, sa munken. Jag hade också några tunga stunder längs vägen. Löpning förenar människor för löpning går på djupet av vad det innebär att vara människa. Det var löpning som skulpterade människan på savannen. Det i människan som inte var löpare filades bort i tusentals små mutationer. Människan är en del av naturen och löpningen en slags hyllning till det som gjorde livet möjligt.

Du blir aldrig färdig. Det finns inga mål. Det finns bara olika riktningar. För maratonmunken handlar riktningen om lärande, om att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Munken når upplysning, men den upplysta vägen han springer på fortsätter. Han har bara lämnat mörkret. En riktning tar aldrig slut. Den visar vägen. Upplysning är här och nu. Inte sedan och inte i livet efter detta. 

En berättelse kan sluta på olika sätt. Du kanske vill avsluta din berättelse på toppen. Men livet slutar inte på toppen. Livet är en våg och en väg. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Det är inte starten, mitten eller slutet som är berättelsen, utan den är det du gör nu. En berättelse är ett kontinuum, ett flöde av ord och händelser. Du lever nu. Du skapar din berättelse nu i detta ögonblick.