Kvalen är över

Nu är kvaltävlingarna äntligen över. Jag har åkt två bra tävlingar och fått bevis för att jag fortfarande utvecklas om skidåkare. Jag kan nog inte bli så mycket bättre i år. Säsongen är snart slut. Det återstår bara några dagars träning och sedan nedtrappning till Vasaloppet.

Nästa år kanske jag blir så bra som mina gener tillåter, givet min ålder och min träningsdos. Det blir i alla fall en formidabel utmaning nästa år att slå årets tider i både Medelpad Classic och Södra berget runt. Jag tror inte jag kan träna mer, däremot kan jag träna mycket smartare och jag kan utveckla min teknik.

Hemska kval
Jag var nöjd med tiden på Medelpad Classic Ski, tyvärr räckte den dock inte till att förbättra mitt startled. Anders Svanebo, som vann Medelpad Classic och som var med i landslaget i fjol, hade ingen tidigare placering på Vasaloppet, fick jag förklarat för mig. Det gav alla dålig seedning. T.ex lyckades ingen av elitåkarna som var med kvala till elitledet. Så seedningen fungerade inte så bra i detta fall. Faktum är hursomhelst att jag missade delmålet. Fast utmaningen att klara en guldmedalj i Vasaloppet blir ju bara större och jag gillar utmaningar. Jag hade trots allt ett tempo på 3,57/km i ganska kärva skidspår.

Jag hamnade i gränslandet mellan startled fyra och fem. Seedningstabeller har inga decimaler. De huggs rakt över alla skidåkare. Kniven skär av på sekunden. Det spelar ingen roll om man är en sekund eller tio minuter från kniven. Vasaloppsåkarna hackas upp i nio skivor bröd och en stor fet kantbit med de okvalificerade resterna på slutet. Egentligen borde jag fått starta mellan 4 och 5 om man följt en kontinuerlig seedning där varje meter motsvarade en tidsenhet. Men det är omöjligt att smeta ut ett startfält. Vi får samsas som bröder i vår skiva.

Det som oroar mig mest inför Vasaloppet är smärtan på insidan av armbågarna som jag kände av sista 15 kilometrarna i båda mina kvallopp. Det går att uthärda och förtränga smärta i 15 kilometer, men det blir tungt att förneka smärta i 60 km. Jag kanske ska gå emot mina principer och ta något smärtstillande. Det får jag se då.

Jag kör lite längre och lugnare pass nu för att bygga upp styrkan och jag är försiktig med att staka våldsamt. Jag försöker använda magen mer som dagens elitåkare gör när de stakar. Magmuskeln är stor och orkar jobba längre än armarna. Man håller stavarna nära kroppen och trycker till med magen och sedan snabbt upp igen. Sedan går man så högt upp som möjligt med stavarna för att trycka maximal kraft ner i backen.

Avledningsmanöver
Det är mycket som går tungt nu och hjärnans medvetna del - prefrontala barken - är proppfull av olika aktörer. Ett sätt att kyla ner verksamheten är att aktivera andra delar av hjärnan. Man kan fokusera på något annat, eller helt enkelt aktivera hjärnans motoriska delar genom att ta en skidtur eller springa. Då flödar glykos och syre till den motoriska barken och den prefrontala barken kan inte vara lika aktiv, vilket tvingar tankar och funderingar att dra sig tillbaka i brist på luft och näring. Det är därför som en löptur kan lindra stress. Ordspråket att en promenad skingrar tankarna har alltså verifierats av modern neurovetenskap.

Skidtur, löptur och otur
Jag har varit på en liten minisemester till Storhogna. När vi kom fram nåddes jag av det tråkiga beskedet om seedningen. Min vanliga otur, tänkte jag. Fast jag tror ju inte att tur och otur finns och försökte bara acceptera det som den zenbuddist jag önskar att jag var. Sen tittade jag på spårkartan och hur jag skulle åka nästa dag.

Ute och finåker

Jag åkte ut tidigt på morgonen, samtidigt som dagen öppnade sitt öga. Jag åkte från soluppgång till solnedgång. Det blev ett långt, utdraget ögonblick. Jag åkte lite motvilligt tillbaka i skymningen. Livet är ingenting annat än en massa stunder och ögonblick och det här kommer jag att minnas, till skillnad från arbetsveckornas alla suddig ögonblick av upprepningar. Det blev 52 kilometer i fina spår och värmande solsken. Jag hade inte bråttom utan stannade ibland och njöt av utsikten och solen.

Nästa dag var förhållandena omkastade. Det blåste och snöade. Jag bestämde mig för att springa. Snön var hårt packad och med ett par icebugs tar man sig fram överallt. Först sprang jag upp på fjället med sikte på Samevistet, men blåsten och små hårda kulkärvar av is och snö tvingade mig till reträtt efter någon kilometer på kalfjället. Jag omgrupperade och sprang ner mot Vemdalsskalet. Det blev en 23 kilometer lång och backig löptur. En bra start på satsningen till sommarens ultralopp. Så här långt har jag aldrig sprungit någon vinter och jag blev inte speciellt trött. Två veckor innan Vasaloppet börjar jag längta efter sommarens lopp. Om tre veckor börjar jag träna för det.

Förlåt
Jag gjorde en fadäs i förra inlägget och länkade till ett test som tydligen bytts ut. Mitt inlägg blev därför kanske lite obegripligt i slutet, men nu har jag ändrat texten. Någon som minns det testet och kanske vet var det finns nu? Usch - jag gillar inte att göra fel. Jag är ingen perfektionist i vanliga fall, men när jag bloggar är jag petnoga med kommatecken och fakta. Mina sms däremot brukar vara helt obegripliga eftersom jag skickar först och läser igenom sen och mobilen brukar hitta på rätt roliga ord.